Det är ännu värre nu än då detta först publicerades 3/5 2017.

* Skripalfallet. Inga som helst bevis eller motiv att Ryssland låg bakom
* Russiagate. Inga bevis efter 1,5 år men framställt som mycket sannolikt
* Den av terroristorganisationer påstådda uppgiften om kemgasattack i Douma. Inga som helst bevis
* Angreppet mot Syrien av USA, Frankrike och Storbritannien i strid mot folkrätt och FN. I efterhand snabbt accepterat av Nato och EU, inkl. av Sverige.

* Vi väntar nu på ny attack mot Ryssland i samband med att fotbolls-VM börjar om 6 veckor.

Detta är en intressant och viktig intervju med Jack Matlock, under 1987-91 USA:s ambassadör till Sovjetunionen från 1987-1991, vid den tidpunkt då Sovjetunionen föll. Washingtonsblog Ursprungligen postat på JackMatlock.com. Publiceras på Washingtonblog med tillstånd av författaren. Intervjun skedde i slutet av mars, men är lika aktuell idag.
Innan dess fungerade Matlock som chefen för Sovjetfrågor i utrikesdepartementet, var USA:s ambassadör i Tjeckoslovakien, och den särskilda assistenten till chefen för nationella säkerhetsfrågor och var vidare senior direktör för europeiska och sovjetiska frågor vid nationella säkerhetsrådet.

Artikeln
Vår press verkar vara i spinn om kontakter som president Trumps anhängare hade med ryske ambassadören Sergei Kislyak och med andra ryska diplomater. Antagandet verkar vara att det var något olämpligt med dessa kontakter, bara för att de var med ryska diplomater. Jag har en 35-årig diplomatisk karriär och har arbetat för att öppna upp med Sovjetunionen och för att göra kommunikationen mellan våra diplomater och vanliga medborgare till en vanlig praxis, och finner attityden hos en stor del av vårt politiska etablissemang och hos några av våra respekterade massmedia oförståeliga. Vad är det för fel att ha kontakt med ett annat lands ambassad om sätt att förbättra relationer?
Någon som strävar efter att ge råd till en amerikansk president borde bara göra det.

Igår fick jag fyra ganska nyfikna frågor från Marianne Rambaldi från Univision Digital. Jag återger nedan frågorna och mina svar.

Fråga 1: När det gäller Michael Flynn, som måste avgå efter att det kom fram att han talade med den ryska ambassadören om sanktioner mot Ryssland innan Trump började, och nu är Jeff Sessions i en liknande situation. Varför är det så farligt att prata med Sergey Kislyak?

Svar: Ambassadör Kislyak är en framstående och mycket skicklig diplomat. Alla som är intresserade av att förbättra förbindelserna med Ryssland och undvika en ny kärnvapenkapplöpning – ett viktigt intresse för USA – borde diskutera aktuella problem med honom och hans medarbetare. Att betrakta honom som ”farlig” är löjligt. Jag förstår att Michael Flynn avgick för att han misslyckades med att informera vicepresidenten om det fulla innehållet i hans konversation. Jag har ingen aning om varför det hände, men ser inget fel med hans kontakt med ambassadör Kislyak så länge det godkändes av den valda presidenten. Ambassadör Kislyak gjorde inget fel.

Fråga 2: Enligt din erfarenhet står Rysslands ambassadörer under den ryska säkerhetstjänstens övervakning, eller arbetar de tillsammans?

Svar: Det här är en konstig fråga. Underrättelseverksamhet är normala vid de flesta ambassader i världen. För Förenta staterna måste ambassadörer informeras om underrättelseverksamhet i de länder där de är ackrediterade och kan utöva vet för operationer som de anser vara oklara eller för riskfyllda eller strider mot politiken. Under Sovjetunionen hade sovjetiska ambassadörer inte direkt kontroll över underrättelseverksamheten under det kalla kriget. Dessa operationer kontrollerades direkt från Moskva. Jag vet inte vad Rysslands förfaranden är idag. Ändå, oavsett om det kontrolleras av ambassadören eller inte, arbetar alla medlemmar i en ambassad eller konsulat efter sin värdregering. Under det kalla kriget använde vi ibland sovjetiska underrättelsetjänstemän för att få fram meddelanden direkt till det sovjetiska ledarskapet. Till exempel, under den kubanska missilkrisen, använde president Kennedy en ”kanal” genom en KGB-agent bosatt i Washington för att utarbeta överenskommelsen under vilken sovjetiska kärnvapenmissiler drogs tillbaka från Kuba.

Fråga 3. Hur vanligt (och etiskt) är att en person som är relaterad till en presidentkampanj i USA har kontakt med den ryska ambassaden?

Svar: Varför nämner du just den ryska ambassaden? Om du vill förstå politiken i ett annat land, behöver du rådgöra med landets representanter. Det är ganska vanligt att utländska diplomater har kontakt med kandidater och deras personal. Det är en del av jobbet. Om amerikanerna planerar att ge presidenten råd om politiska frågor, skulle det vara klokt att hålla kontakt med den utländska ambassaden i fråga för att förstå landets inställning till de aktuella frågorna. Säkerligen kontaktade både demokrater och republikaner den sovjetiske ambassadören Dobrynin under det kalla kriget och diskuterade problem med honom. Som ansvarig vid vår ambassad i Moskva under flera politiska kampanjer, ordnade jag ofta möten mellan kandidater och deras staber med sovjetiska tjänstemän. Sådana kontakter är säkert etiska så länge de inte innebär att sekretessbelagda uppgifter lämnas ut eller innebär försök att förhandla om specifika frågor. Faktum är att jag menar att en person som ska ge råd till en tillträdande president om viktiga politiska frågor måste förstå landets inställning och därför är mer okunnig om han eller hon inte samråder inte med den aktuella ambassaden.

Fråga 4: På några få ord: Vad anser du om Sessions-Kislyak-fallet? Är det möjligt att Sessions avgår till slut?

Svar: Jag vet inte om justitieminister Sessions kommer att avgå eller inte. (Anders:Han sitter kvar) Det verkar som om hans återtagande från en utredning i frågan skulle vara tillräcklig. Han skulle inte ha varit min kandidat till justitieminister, och om jag hade varit i senaten skulle jag troligen inte ha röstat på honom. Ändå har jag inga problem med det faktum att han ibland talade med ambassadör Kislyak.

Faktum är att jag tror att det är fel att anta att sådana samtal på något sätt är misstänkta. När jag var ambassadör i Sovjetunionen och Gorbachev äntligen tillåtit val med konkurrerande kandidater, pratade vi på den amerikanska ambassaden med alla. Jag ansträngde mig i att ha bra personliga relationer med Boris Jeltsin när han i själva verket ledde oppositionen. Det var inte för att hjälpa honom att välja (vi favoriserade Gorbachev), men för att förstå hans taktik och politik och för att se till att han förstod vår.

Hela uppståndelsen över kontakter med ryska diplomater har alla kännetecken på en häxjakt. President Trump har rätt i att komma med anklagelser eller uppmärksamma frågan. Om någon av hans anhängare bryter mot amerikansk lagstiftning, till exempel genom att utelämna sekretessbelagd information till obehöriga, då ska justitieministeriet söka åtal. Fram till dess borde det inte finnas några offentliga anklagelser. Jag har också lärt mig att i en demokrati med rättsstatsprincipen har den anklagade rätt till att betraktas som oskyldig tills hen har dömts. Men vi har läckor som innebär att varje samtal med en rysk ambassadtjänsteman är misstänkt. Det är en inställningen i en polisstat, och att läcka sådan information strider mot varje vanlig regel i en FBI-utredning. President Trump har rätt att vara upprörd, men det är inte till hjälp för honom att anklaga media i allmänhet.

Att hitta ett sätt att förbättra förbindelserna med Ryssland ligger i USA:s vitala intresse. Kärnvapen utgör ett existentiellt hot mot vår nation, och för mänskligheten. Vi ligger på randen av en ny kärnvapenkapplöpning som inte bara är farlig i sig, men skulle göra samarbetet med Ryssland om många andra viktiga frågor nästan omöjliga. De som försöker hitta ett sätt att förbättra förbindelserna med Ryssland bör prisas och inte bli till syndabock.

Tillägg

Här har skrivits en del om synen på Ryssland tidigare:
* ”Bakgrund från presentationen av boken.
Russofobi har en lång historia. I århundraden har västvärlden av religiösa och politiska skäl betraktat det stora landet i öster som ett farligt hot och en rival att bekämpa.
När kalla kriget tog slut trodde emellertid många att en avspän­­nings­­period stod för dörren. Så blev inte fallet. ­Istället återkom Ryssland efter en kort paus som västs fiende nummer ett.
Idag är russofobin starkare än kanske någonsin. Att svartmåla och hata Ryssland och dess president Vladimir Putin har blivit en tankemodell som präglar litteraturen, medierna, den akademiska världen och regeringarna i väst.
Med trots russofobins centrala roll är den sällan ­diskuterad. Den schweiziske journalisten Guy Mettans bok, ­Varför vi älskar att hata Ryssland, är därför något av ett pionjärverk.Varför älskar vi att hata Ryssland
Henry Kissinger: USA:s mest ansedda utrikesminister kritiserar USA:s Rysslandspolitik
NATO-chefen Stoltenberg: Ryssland är inget hot mot något Nato-land

i Andra om: Putin, diplomati, demokrati
Ryssland, Sovjet,massmedia, desinformation, imperialism, USA, politik, Ryssland, desinformation,