Brexit: Nederlag för Europas finanselit och en framgång för arbetarklassen

Pål Steigan konstaterar Brexit stort nederlag for The City of London Brexit är ett stort nederlag för London Citymedan den engelske socialisten Owen Jones menar att det är en framgång för arbetarklassen.
Finanskapitalist indedcccvx_1
The City of London er uten tvil Europas finanshovedstad. Hver eneste dag handles det for 2700 milliarder dollar i denne “square mile” (pluss Canary Wharf og Mayfair). 400.000 mennesker er ansatt i denne globale finansindustrien, så det er ingen bombe at The City stemte 75% Remain.
City er fristedet for global spekulasjonskapital. Finansselskapene har kommet dit fordi London «har latt dem gjøre det de ikke får lov til å gjøre hjemme», som Nicholas Shaxson skrev i Treasure Island. Mafiaeksperten Roberto Saviano sa nylig at Storbritannia er «det mest korrupte landet i verden», og ikke uten grunn.

Det er i London at 90% av verdens narkotikapenger hvitvaskes før de sluses inn i den vanlige økonomien.
City er et skatteparadis i hjertet av London
, som New Statesman skrev.

Fra City kanaliseres rikfolks kapital ut til de mer tradisjonelle skatteparadisene, som Jersey og Cayman Islands. Oljesjeiker, narkobaroner, oligarker og andre kriminelle har brukt City for å skjule og re-investere de kriminelle fortjenestene sine.

Finansfyrstene frykter nå at etter Brexit må de flytte hovedkvarterene sine fra London til Frankfurt. Det vil i så fall underminere Citys rolle som finanshovedstad. De vil ikke slutte å hvitvaske kriminelle penger, men siden de ikke vil være innenfor EU, vil de ikke like lett kunne betjene det europeiske markedet.

Britiske velgere, ikke minst britiske arbeidervelgere, brukte den muigheten de fikk til å gi City et blått øye. Og det kommer til å svi lenge. Storbritannia er 20% av EUs økonomi, så Brexit vil også være et hardt slag for unionen. Finansfyrstene kommer til å finne løsninger, det er det ingen tvil om, men det vil antakelig skje andre steder enn i City.

I Klassekampen skriver Bjørgulv Braanen Klassekampen: Folkeavstemninga bør være en vekker for venstresida
I torsdagens folkeavstemning var det flertall for utmelding i alle regioner i Storbritannia, bortsett fra London, Nord-Irland og Skottland. Desto lenger unna London, desto flere stemte nei. Ja-prosenten øker også markant med økende inntekt og utdannelse. I storbyer som London stemte mange ja, men også her er det sterk EU-motstand, ikke minst i arbeiderbydeler og i områder med sosiale problemer.
The Guardians kommentator Owen Jones karakteriserte i går resultatet som et arbeiderklasseopprør. «Dette var kanskje ikke den arbeiderklasserevolten mot det politiske etablissementet som mange av oss hadde ønsket, men det er ingen tvil om at avstemningen ble avgjort av illsinte, fremmedgjorte arbeiderklassestemmer.» Områdene der nei-prosenten var høyest, er de samme som har lidd under økonomisk tilbakegang og usikkerhet i flere tiår. For dette velgerfolket fungerte inflydde kjendiser og næringslivstoppers advarsler nærmest som en bekreftelse på at de gjorde rett i å stemme nei. «En konservativ statsminister lainet opp finansfyrster og USAs president for å advare dem mot å gjøre noe. De svarte med det største ‘up-yours’ i britisk historie», skriver Owen Jones.
eu-brexit
I norske og europeiske medier har det vært lagt stor vekt på at den britiske EU-motstanden har handlet om innvandring. Det er bare delvis riktig. Arbeidsinnvandringen har bidratt til å senke lønningene for britiske arbeidere og gjøre den sosiale situasjonen vanskeligere og mer usikker. Verken britiske myndigheter eller EU har i særlig grad vært opptatt av å opprettholde lønns- og arbeidsbetingelser. EU har derimot bidratt med flere forordninger og dommer som bidrar til sosial dumping. Likevel er det feil å si at alt handlet om innvandring. I store EU-debatter på ITV og BBC var en rekke temaer oppe. På laget som representerte Leave, var Ukip helt fraværende.
I stedet var det Gisela Stuart, et parlamentsmedlem for Labour fra Birmingham, som leverte de tyngste nei-argumentene sammen med Boris Johnson. Nei-sidas argumentasjon handlet om selvråderett og suverenitet, men også om sosial trygghet og arbeidstakeres stilling. Stuart argumenterte sterkt for at det ikke er EU som forsvarer arbeideres interesser, snarere hadde de historiske framskrittene kommet som et resultat av britisk lovgivning, mens EU og den frie flyten svekket arbeidstakervernet. I denne debatten så man at argumentene for britisk utmeldelse ikke er så annerledes enn de norske. Den konservative nei-høvdingen Boris Johnson legger også veldig stor vekt på suverenitetsargumentet. Han er også svært klar i sin avstandstaken til rasisme og høyreekstremisme.

For venstresida i Europa bør den britiske folkeavstemningen være en vekker. Så lenge deler av venstresida og ledelsen i de sosialdemokratiske partiene velger å omfavne det overnasjonale EU-prosjektet i direkte opposisjon til interessene til venstresidas tradisjonelle velgergrunnlag, vil en gjenreisning av arbeiderbevegelsen være umulig. Det finnes ikke noe annet alternativ for venstresida enn å målbære arbeiderklassen og de sosialt utstøttes interesser. Hvis venstresida skal bli et ensidig talerør for de bedrestilte, vil høyrepopulistene gjenstå som eneste alternativ for arbeider­klassevelgere.
Pål Steigan skriver också inkännande ”Den såkalte venstresida i Europa har sviktet arbeiderklassen og sluttet seg til den velstående elitens arbeiderforakt. I stedet for å ta arbeidernes bekymringer og problemer på alvor, har denne venstresida føyd skam til skade ved å rakke ned på arbeiderklassen, som angivelig skal være «rasistisk» og «reaksjonær». Arbeiderklassen har svart ved å gå til høyrepopulistiske partier, slik som ved regionalvalget i Franrike 2015, da bare 15% av arbeiderne stemte «Sosialistpartiet», mens hele 55% stemte Front National.”

Läs också gärna Pepe Escobar – varför Brexit vann

Bloggen har behandlat Brexit i några andra inlägg:
I. Några av Ulf Karlströms artiklar om EU:
* ”Är EU enda räddningen eller hur socialdemokrater förtvivlat letar efter verktyg” http://jinge.se/mediekritik/ar-eu-enda-raddningen-eller-hur-vanstersocialdemokrater-fortvivlat-letar-efter-verktyg.htm
* ”EU, euron och Grekland: Vadan och varthän”? http://jinge.se/mediekritik/eu-euron-och-grekland-vadan-och-varthan.htm
* ”Vem bestämmer i EU”?http://jinge.se/mediekritik/vem-bestammer-i-eu.htm
II. Artiklar av mig.
Ökad majoritet för Brexit.
Vilka är Brexit-grupperna?
Brexit 160222
Folkomröstningen om Brexit – frågan avgjord nu?
160625 Att hämnas på Brexit

i Andra om: , ,, , Storbritannien, , , ,

  8 comments for “Brexit: Nederlag för Europas finanselit och en framgång för arbetarklassen

  1. Johnny
    28 juni, 2016 at 16:35

    Har också läst att folket vill ut ur EU och etablissemanget ville vara kvar. London City lär fortsätta vara kvar som finansiellt världscentrum och anpassa sig väl till de nya villkoren. London har Europas högsta BNP. Frihet, självbestämmande, oberoende och demokrati är det viktigaste för folket och antagligen säkrare för London City i framtiden som nu slipper klåfingriga EU byråkrater som vill beskatta verksamheten.

    • Om detta ...
      28 juni, 2016 at 20:23

      The City of London Corporation har visst frihet att göra svarta affärer i miljardklass, bestämma räntor (Libor), oljepriset och priser på viktiga varor. The City of London Corporation kan köpa vilken s.k. västpolitiker som helst. Inte ens den sk drottningen har makt över The City. Säkrare än så kan ingen sitta. Vilka styr The City of London Corporation? That my dear, is a million dollar question …

  2. 28 juni, 2016 at 16:59

    Jan-Erik Gustafsson, ordförande i Folkrörelsen Nej till EU skriver också om klassaspekten.

    (Nej till EU:s fackliga nätverk)
    Storbritannien lämnar den Europeiska unionen (EU). Det blev det tydliga resultatet när 52 procent röstade för utträde och med ett högt valdeltagande på över 72 procent.
    Resultatet är en seger för den brittiska arbetarklassen. Utöver detta är det en seger för arbetare och folk i hela Europa.
    Det är ett nederlag för finansoligarkin och spekulatörer i London City.
    Det är ett nederlag för premiärminister David Cameron, som har tvingats avgå.

    Det är ett nederlag för EU och Europeiska centralbanken och för hela deras politik av destruktiva planer för demokratin och gentemot arbetarklassen, och för deras avskyvärda politik som syftar till att – genom avtalet med Turkiet – till att skicka hem tusentals migranter som har flytt från krig som framkallats av de västliga imperialistmakterna.

    Det är ett nederlag för Internationella valutafonden, för Obama och alla chefer för de kapitalistiska makterna som agerade för att Storbritannien skulle kvarstå i unionen.

    Det är ett nederlag för labourpartiets ledning , som kampanjade för att vara kvar i EU mot viljan av sina egna väljare och mot ställningstagande för utträde som togs av åtskilliga fackföreningar och lokala labourorganisationer.

    Det är ett nederlag för ledande personer i organisationer som hävdar att de representerar arbetarklassen, som över hela Europa kampanjade för att Storbritannien skulle kvarstå i EU, som Europafackets ledning (ETUC) och alla dessa som sin tur i varje land som Karl Petter Thorvaldsson LO i Sverige lånade ut sin röst till kören av stöd för EU.

    Det är ett nederlag för samtliga partier både till höger och vänster i Sveriges riksdag, som inte förmådde uttala sig för ett brittiskt utträde.

    Nu har en större spricka och oenighet öppnat sig. EU-eliten borde bespara oss talen och försäkringar utan ände om att renovera, reformera, utveckla och återuppbygga EU. Tala inte längre till oss om ett mera socialt och demokratiskt Europa. EU:s reaktionära institutioner kan inte reformeras.

    Arbetare och folk i hela Europa kan vidga spricka genom att säga: ”Ut ur EU”, en slogan som nu ställs på dagordningen i Frankrike, Tyskland, Grekland, Portugal, Spanien, Irland och övriga medlemsländer.

    I Sverige intensifierar Folkrörelsen Nej till EU kampanjen för ”Ut ur EU”, och uppmanar organisationsSverige, fackföreningsmedlemmar och medborgare att kräva en ny folkomröstning om EU-medlemsskapet.

    Ja till demokrati!
    Ja till arbetarklassens kamp för sina rättigheter!

  3. Jan Nybondas
    28 juni, 2016 at 21:11

    Det är skäl att gratulera britterna till en seger för demokratin. Vad de sedan gör av denna seger är däremot en öppen fråga, eftersom det torde stå klart att det behövs ett nytänkande som en majoritet av dagens vänsteretablissemang, Jeremy Corbyn inräknad, är helt oförmögen till. Möjligheterna finns, men resultaten ger sig inte av sig själva och City i London lär rida ut stormen.
    Det finns dock en rad intressanta frågor kring valet som kan noteras. Segermarginalen är klar men inte överväldigande. Men lägg till detta att hela den etablerade politiska maktapparaten tillsammans med de flesta medier och hela EU-apparaten givit sitt högljudda stöd till stanna kvar -sidan – och segern framstår som närmast osannolik. Island – England 2-1. Folket – Eliten 2-0. Inte ens imperiets språkrör Barack Obama och Jens Stoltenberg kunde skrämma britterna till underkastelse. Det bör svida en del, och det syntes. Dagen efter var brittiska kommentatorer inte sena med att nedlåtande undra hur ”det där folket”, eller packet som de helst hade velat säga, egentligen har tänkt.
    Valet säger inte heller mycket om hur utrikespolitiken kan tänkas bli. Man försökte skrämma väljarna med den ryska faran, men det tog inte alls skruv. Det kan noteras att medan anti-EU sidan i Frankrike och Tyskland talar för konstruktivt samarbete med Ryssland, så deklarerar Nigel Farage sitt stöd till Nato. Sistnämnde Farage bör dock berömmas för sin avhyvling av CNN -ankaret, då hon viftade med Putin-kortet. Putin, sade Farage, har under valrörelsen uppfört sig helt enligt god sed, medan USA:s president gjorde ett grovt klavertramp genom sin inblandning i valrörelsen. Dessutom, sade han, måttar man med påk mot den ryska björnen, vilket EU gjort genom att antända krisen i Ukraina, då kommer björnen att bita ifrån sig.

  4. M
    28 juni, 2016 at 23:24

    Corbyn görs till syndabock för Brexit

    Craig Murray:
    ”No rational person could blame Jeremy Corbyn for Brexit. So why are the Blairites moving against Corbyn now, with such precipitate haste?
    The answer is the Chilcot Report. It is only a fortnight away, and though its form will be concealed by thick layers of establishment whitewash, the basic contours of Blair’s lies will still be visible beneath. Corbyn had deferred to Blairite pressure not to apologise on behalf of the Labour Party for the Iraq War until Chilcot is published.”
    https://www.craigmurray.org.uk/archives/2016/06/still-iraq-war-stupid/

  5. Upplösningens tid?
    29 juni, 2016 at 04:25

    Läget påminner om det som Berthold Brecht beskrev på sitt utsökta sätt. Anpassat till post-Brexit skulle Brechts citat kunna (om)skrivas så här: ”Folket har tappat elitens förtroende. Vore det inte enklare, om eliten upplöste folket och valde ett annat?” En sak är säker – folket har inte tråkigt och skrattar på eliterna bekostnad

    • 29 juni, 2016 at 07:12

      Fyndigt, men stora delar av folket har det onödigt besvärligt på olika sätt.

Comments are closed.