Denna mycket aktuella artikel har skrivits av Ulf Karlström, Norrköping som är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar), och skriver facklitteratur. Han har berikat bloggen med många artiklar i olika ämnen – senast om skolan problem! Dit hör flera artiklar om EU. Han har också i flera år suttit i styrelsen för Folkrörelsen Nej till EU.

Artikeln.
Så kom då Dagen – den 17 januari 2017. Inför Dagen skrev SvD Näringsliv upphetsat i ingressen till en artikel: ”I dag håller Europas finansmarknader och börsbolagen andan när Storbrittaniens premiärminister Theresa May i ett tal förväntas ge besked om hur skall genomföra Brexit”.

Den förre toryledaren och premiärministern Cameron satsade allt på ett kort med att utlysa en folkomröstning om EU-medlemsskapet. Med utspelet tänkte Cameron slå två flugor samtidigt: tysta EU-kritikerna inom det egna partiet och avväpna UKIP, kometen i brittisk politik. Hela etablissemanget i England, med undantag för några stora tabloidtidnignar, satsade på pro-EU, eller Remain, som det hette, inför omröstningen i juni förra året. Det kan noteras att motsvarande skedde i svenska media, inklusive public service. Här bedrev man ogenerat ren kampanjjournalistik. En normalt sansad utrikeskorrespondent för P 1 som Staffan Sonning miste totalt omdömet.

Och resultatet vet vi ju. Cameron å sin sida tappade både kronan och kungariket. Fram steg då Theresa May, som hållit en låg profil under kampanjen, men lutade åt Brexit. Snabbt tog hon över premiärministerposten och utnämnde tre personer att driva Brexit, bl a den kände EU-kritikern och förra Londonborgmästaren Boris Johnson.

Nu hände inga jordskrev efter valet. Tvärtom gick börskurserna upp något, och efterhand har brittiska pundet fallit, vilket gynnat brittisk exportindustri. Men de svarta korparna har kraxat hela tiden, med domedagsprofetior. En grupp orkestrerade privatpersoner drog frågan om processen inför rätta. Syftet var att parlamentet skulle sätta villkoren vid förhandlingarna med EU. Och parlamentet domineras av EU-kramare. Tanken var att Storbritannien skulle förhandla om att i stort ”vara kvar” i EU, men ända lämna EU. Konkret betydde det att de s k fyra friheterna – varor, tjänster, kapital och arbete – skulle bestå och England skulle fortsätta att betala till EU, men ej vara med i EU, och måhända slippa några mindre EU-påbud av måttligt värde. Den grova skiss kallas ofta för en ”mjuk Brexit”.

Inför korparnas kraxande har Toryregeringen uppenbarligen haft problem, t ex avgick en av ”de tre vise männen”. Det var ett aber för Theresa May, liksom rättsprocessen. Det var bakgrunden till späningen inför det Stora Linjetalet. Vad blev då resultatet? SvDs korrespondent toppade sin artikel (18/1) med rubriken: ”Förvåning och EU-tystnad reaktion på Mays linje”.

Preminärministern talade i 45 minuter och slog fast tre punkter:
1. Det finns inget mellanting, antingen har man de fyra ”friheterna” eller så har man dem inte. Storbritannien skall lämna EU och därmed formellt den inre marknaden.
2. Storbritannien ska knyta egna handelsförbindelser med resten av världen, gå ur tullunionen med EU, men kanske ändå i viss omfattning stanna kvar.
3. Man skall slopa stora delar av EU:s lagstiftning, men behålla en hel del av lagstiftningen. Därmed minskar ”berget” av lagar som måste skrivas om, och Brexit ter sig mer hanterligt.