Som bekant så får teknikens landvinningar ibland användningsområden som är helt oväntade. Bland fågelskådare har man länge längtat efter effektiva verktyg för att man ska kunna fotografera genom sina tubkikare, och sedan några åt finns diverse hjälpmedel på marknaden.

Det har dels handlat om olika mekaniska anordningar som har gjort att man kan koppla sin kamera direkt till kikaren, men nu har det också dykt upp digitalkameror som enbart är avsedda att kopplas till kikare. En yrkesgrupp som möjligen inte upptäckt detta är paparazzifotograferna. Om de har gjort det så har i vart fall inte jag sett deras bilder ännu.

En vanlig spegelreflexkamera kan maximalt använda en brännvidd på 500 – 1000 mm. Men ett objektiv med en brännvidd på en meter är i normalfallet extremt dyrt, och dessutom stort och tungt. Med digitalkamerornas intåg så har visserligen objektivens format och vikt börjat krympa, men vill man komma verkligt nära det man ska fotografera så finns nu kameror som den på bilden.

En tubkikare med påhängd digitalkamera kan ofta motsvara en tiofaldig brännviddsökning. Man kan ta extrema närbilder på femhundra meters avstånd, en sträcka som är så stor att den som blir fotograferad omöjligt kan se att det finns paparazzis i buskarna. Man kan till och med stå ännu längre från objektet man fotograferar, det skulle inte förvåna mig om man klarar att ta porträttbilder på en kilometers avstånd. Och då menar jag just porträttbilder.

Vad detta kommer att innebära för våra prinsessor och deras familj vet jag inte, men helt klart så kan hugade entreprenörer nu byta bransch och börja bevaka kändisar med kameraförsedd tubkikare. Det finns absolut ingen risk för att vederbörande kan ge sig på fotografen med ett basebollträ eller annat

tillhygge. I vart fall så kommer tiden som behövs för att fly fältet vara mer än tillräcklig. Och – i normal-
fallet så kommer objektet inte ha en chans att upptäcka dessa fotografer.

Är det inte dyrt då, undrar säkert någon. Nej, det kan man inte säga. Själva kameran kostar drygt tre tusen, en hyfsad tubkikare får man för fem, vill man ha det bästa som finns så stannar totalkostnaden på femton tusen. En bra paparazzibild på en superkänd person kan i Sverige ge det tiodubbla, i USA och England kan en sådan bild inbringa miljoner.

När yrkeskåren tar till sig denna teknikutveckling så kommer de ta skandalbilderna till helt nya höjder… - it

[tags]Paparazzi, Kändisar, Integritet, Dagens Bild, Fotografering, Spioneri, Mediekritik[/tags]

Det har varit en lång sommar och hösten har inte varit lättare. Först ut till rakning var FRA-lagen, en lag som röstades igenom utan de garantier för den enskildes personliga integritet som utlovats. Nu har IPRED-lagen varit på tapeten i en omfattning som gör att man snart kommer drömma mardrömmar om eländet.

AB: ”Regeringen kommer sannolikt inte att hinna klubba förslaget om en ny fildelningslag på sammanträdet i morgon. Moderaterna är fortfarande oense internt. På onsdagen tillsattes ett extra möte för att ena partiet. – Vi diskuterade frågan till klockan 20.30 i går utan att bli klara. Gruppen måste sannolikt träffas en gång till först. Det är inte sannolikt att propositionen kommer på torsdag, säger en moderat till TT. Han tror heller inte att lagen kommer att kunna träda i kraft den 1 april nästa år, som det var tänkt.”

Jag är inte speciellt oroad för egen del, visst har jag fildelat någon gång, men inte så mycket att jag har drabbats av dåligt samvete. Däremot så bekymrar jag mig lite inför den totala brist på förståelse som vissa fildelare ger uttryck för. Somliga av dessa anser att det är en mänsklig rättighet att få kopiera allt möjligt utan att betala ett enda öre. En sådan inställning är lite märklig kan jag tycka.

Om man bortser från att regeringen struntar i den personliga integriteten, hur man nu skulle kunna bortse ifrån det, så handlar det här egentligen om film- och musikbranschens misslyckande. Sveriges Riksdag borde helt avvisa IPRED-lagen och låta olaglig fildelning bli en rent polisiär angelägenhet. Man bör göra det genom att kräva av producenterna att de ska skapa vettiga möjligheter att tanka hem film och musik från nätet, och att de samtidigt ska se till att frågan om ersättning löses på ett vettigt sätt. Att låta industrin få uppgift om vem som har ett visst IP-nummer är en sak som enbart borde vara förbehållet polismyndigheten.

Det man nu åstadkommer är istället ett antal förfinade möjligheter att undkomma deras spaning. Det finns redan idag metoder för att fildela via proxyservers¹ något som givetvis kommer att öka enormt om lagen röstas igenom. Det finns redan ett antal sådana betal- och gratistjänster, något som kommer att öka kolossalt när lagen finns på plats.

Hur lösningen ska se ut vet jag inte riktigt, men det är film- och musikbranschen som äger frågan, inte

fildelarna och absolut inte den lagstiftande för-
samlingen. Det man nu kan hoppas på är förstås att oenigheten blir så stor att man inte kommer fram till något annat än valet att återremittera lagförslaget. Själv är jag övertygad om att lösningen ligger i ett samarbete med internetleverantörerna. Vanligt bredband kan kosta 250 kronor i månaden, och fri fildelning 350 kronor, som exempel. Sedan får hundralappen fördelas mellan dem vars filer distribueras.

Men det kan givetvis finnas andra och bättre förslag, men med en sådan ordning så blir det lättare för samtliga inblandade. Multiplicerar man denna månatliga hundralapp med antalet fildelare så blir det en högst betydande summa som går till dem vars filer distribueras på nätet.

Uppdatering 17.00: Moderaterna eniga, lagen tas i morgon.

AB12 DN SvD12 it

[tags]Fildelning, FRA-lagen, FRA, IPRED-lagen, Integritet, DDR, Spionlagen, Östtyskland, Bodströmsamhället, Högerregeringen, Moderaterna, Opinion, Politik, Folkpartiet, Nordkorea, Spioneri, Säpo[/tags]

Nu ger sig återigen Jan Guillou in i debatten. Men han fokuserar inte direkt på den organiserade brottsligheten, utan den nämns först på slutet i hans text.

Guillou/AB: ”Det är nämligen stor skillnad på den enskilde nedladdaren och de organiserade ligorna av elektroniska tjuvar som snabbt tillskansar sig nya verk och lägger ut dem på nätet. Den gruppen är kanske inte större än något tusental personer, en del av ligamedlemmarna jobbar ideellt, ungefär som klottrare eller husockupanter, en del jobbar för sin affärsidé, som männen bakom Pirate Bay.”

Just i det uttalandet har Guillou rätt. De som har rent pekuniära intressen av fildelning får rejäl draghjälp av debatten om IPRED-lagen och FRA-
lagen. Det är också ett av huvudskälen till varför fildelning måste legaliseras. Film- och musikindustrin måste se till att tillgängliggöra sin produktion på nätet, och det till priser som är rimliga. Man får se till att finna en lösning som innebär att folk kan hämta hem det de vill ha och betala via bredbands-
leverantören.

Tekniken bakom detta finns redan, det som inte finns är viljan. För så länge musikindustrin kan få ut närmare 200 kronor för en liten plastbit med film eller musik så kommer de inte medverka till att sälja samma produkt för tiondelen av det priset trots att kundkretsen är flera miljarder människor.

Detta faktum utnyttjas givetvis av olika fildelnings-
sidor. The Pirate Bay är bara en av dessa. Det finns sidor som är specialiserade på nyheter både inom film- och musikindustrin. Där kan man hitta filmer som inte ens haft biopremiär, och man kan välja på om man ska tanka hem dem i fullformat eller en rippad¹ variant som går betydligt snabbare att hämta. Det som ofta är gemensamt med dessa hemsidor är att man kan tanka hem ett antal gigabyte utan kostnad, men man slår snabbt i taket om man inte själv lägger upp material.

Det är den vanligaste modellen, då inträder nämligen Fas II. Man kan få bli ”VIP-medlem” om man betalar in ett antal dollar, pengar som sägs vara till stöd för verksamheten. I själva verket så hamnar dessa pengar direkt i fickan på dem som driver systemet – och det handlar inte om lite pengar. En av de sidorna jag känner till har många tusen användare varav de flesta är betalade.

Om man gör så, eller skaffar sig stora inkomster på annonsförsäljning är egentligen egalt. Dessa verksamheter profiterar på film- och musikbranschen och de får kraftig draghjälp eftersom människor är irriterade på myndigheter som riktar uppmärksamhet och kraft mot enskilda medborgare. Hur man ska komma runt detta problem vet jag inte, men man

kan konstatera att denna kriminalitet är stor och att den växer. Och hur många fildelare tänker på att de $ 50 de betalar för att tanka hem nya filmer och skivor går rakt ner i fickorna på internationella brottslingar?

Lagstiftarnas misstag är att de ger sig på fildelarna, de som står längst ner i hierarkin. Det får till direkt följd att dessa organiserar sitt motstånd. Hade man istället gett sig på de nätverk som oblygt tjänar miljoner på verksamheten så hade det knappast bildats någon större opinion mot saken. Själva tekniken med torrents är mycket bra, och om enskilda byter film och musik med varandra så är det inget som är nytt under solen precis. Så har man alltid gjort och den sortens utbyte kommer inte att kunna förhindras.

Felet man gör är att fokusera på småfolket istället för dem som fyller på sina bankkonton i Karibien. Det är en lika missriktad som meningslös politik.

Ricerar Tkj KAS Christer Lasse HAX Janadam RS Kyrkoordnaren Mary Emma Falvinge Skiften Smyg Blogge WB Babilou Hagwall Wiktzac Svensson

AB12 Guillou HD DN SvD SDS it DN SvD

[tags]Guillou, Fildelning, FRA-lagen, FRA, IPRED-lagen, Integritet, DDR, Spionlagen, Östtyskland, Bodströmsamhället, Högerregeringen, Moderaterna, Opinion, Politik, Folkpartiet, Nordkorea, Spioneri, Säpo[/tags]

Nu berättar Aftonbladet att en av de grupper som polisen kommer att få svårare att spana på är
– pedofiler. Om det är sant eller inte undandrar sig min bedömning, men så långt är det i alla fall klart att många aktiva fildelare kommer att fortsätta att fildela fast via olika proxyservers, anonymiseringstjänster. Man kommer också att använda andra metoder som gör att den som ser på nätet från en central punkt inte kommer att kunna se någondera sidans IP-nummer.

AB: ”Justitieminister Beatrice Ask har inte fattat att vad det handlar om. Hon tror att det räcker med att lugna dagens fildelare. Dagarna innan Ipredlagen ska lämnas över till riksdagen försöker hon mildra kritiken genom att säga att lagen inte ska bli retroaktiv. Därmed får skiv- och filmindustrin inte jaga dem som fildelat innan lagen träder i kraft den 1 april nästa år. Alltid finns det någon som andas ut efter det beskedet. Problemen med Ipredlagen är dock inte att några fildelare går runt och har ont i magen. Beatrice Ask säger att hon bara följer EU:s Ipreddirektiv, men det svenska lagrådet håller inte med. Lagrådet menar att förslaget om att en internetleverantör ska tvingas lämna ut uppgifter om vem som har en viss ip-adress går längre än EU-direktivet.”

Att högerpartierna går längre än vad EU-direktivet förespråkar är inte så konstigt. Den borgerliga högeralliansen har uppvisat många beteenden som visar att deras huvudsakliga mål är att ”sätta dit folk” oavsett vad dessa ska ha gjort. Det handlar om att befästa makt, en tendens som de flesta av oss tycker är skrämmande alldeles oavsett om vi brukar fildela eller inte. Att Beatrice Ask säger en sak och lagrådet en annan är bara ett av bevisen på detta.

Regeringspartiernas ovilja beror också på att de flesta ser Internet som en fiende. På nätet finns det en massa saker som känns nya och obekväma. En av dessa företeelser är givetvis bloggarna. För hur de än vänder sig, och även om de borgerliga partierna dominerar nittio procent av media, så finns det alltid en hord av kritiker som kommer till tals
– via nätet. Dessutom så har regeringen upptäckt att alla nätanvändarna lierar sig med varandra, oavsett partisympatier, när det kommer till frågor som den om IPRED-lagen och FRA-lagen. Det måste vara en lika dramatisk som dyster upptäckt för de borgerliga.

Det är givetvis ett huvudmål för regeringspartierna att sätta P för en sådan verksamhet. Kan man inte sätta stopp för den så kan man i alla fall försöka kontrollera den och genom olika repressiva metoder få den att bli mera rumsren. För det faktum att människor kan kommunicera med varandra på ett okontrollerbart sätt leder givetvis till att subversiva element växer, anser nog politikerna. Det finns dock ett antal ledamöter i Sveriges Riksdag som förstår att nätet inte är ett hot utan en möjlighet. Dessa betraktas som statsministerns personliga fiender, något som han gjort helt tydligt.

Trots att jag själv snart ska fylla 62 så anser jag att vi borde verka för att byta ut varenda riksdags-
ledamot som är över 40 år. Då kanske vi skulle få in tillräckligt många nytänkare i den lagstiftande för-
samlingen så att den unkna lukten från allt revirpinkande försvann. AB1 DN SvD Guillou/AB it

[tags]FRA-lagen, FRA, Fildelning, IPRED-lagen, Integritet, DDR, Spionlagen, Östtyskland, Bodströmsamhället, Högerregeringen, Moderaterna, Opinion, Politik, Folkpartiet, Nordkorea, Spioneri, Motstånd, Säpo[/tags]

Byggde man sin uppfattning om folk på det de säger i media så skulle man kunna tro att vissa högre tjänstemän, som till exempel FRA:s chef Ingvar Åkesson, är osedvanligt korkade. Men då tror ni fel. Ingvar Åkesson redogör bara för det han fått signaler om via regeringen, ingenting annat.

När Åkesson säger att han räknar med att signalspaning ska kunna godkännas i efterhand, så säger han det därför att det är de besked som regeringen gett honom. Då han talar om att man inför den domstolsliknande nämnd som ska kontrollera FRA kan beskriva behoven ”med sikte lite grann på framtiden” så är det Tolgfors, Björklund och Reinfeldts röst ni hör. Plus de riksdagsmän som gick med på att stifta lagen trots egna protester, och de riksdagsmän som godkände att lagen trädde ikraft utan de femton punkterna som skulle reglera den.

Ekot: ”Den nya FRA-lagen som gäller från årsskiftet innebär bland annat att en domstolsliknande nämnd ska pröva vilken signalspaning som får göras av Försvarets Radioanstalt, FRA. Chefen där, Ingvar Åkesson, tror att prövningen i brådskande fall ska kunna göras i efterhand. – När det är fara i dröjsmål så brukar man i sådana här sammanhang alltid ha en ventil, där man kan tillåta signalspaning om den godkänns i efterhand inom viss kortare tid, säger FRA-chefen Ingvar Åkesson. Ett snabbt behov av signalspaning ska alltså kunna godkännas i efterhand, hoppas Ingvar Åkesson.

Men han ser också behov av att tillståndsgivaren, från första januari en domstolsliknande nämnd, ska kunna ge tillstånd i förväg utan att alla detaljer finns redovisade, till exempel när FRA hjälper svenska försvaret med signalspaning i Afghanistan. – Man kan ju beskriva sitt behov med sikte lite grann på framtiden också. ”

Själv hör jag stöveltrampet komma allt närmare för varje dag som går. För ett par dagar sedan fick vi veta att vi håller på att få en ”beredskapspolis”. En grupp på hundratals personer som efter en fem veckors grundkurs ska få agera som poliser, i polisens uniform, och med polisens beväpning. Allt detta sker eftersom politikerna upplever att nationens största fiende är dess befolkning. Man vill stämma i bäcken så att man kan kontrollera varje enskild individ, och så att de polisiära resurserna är tillräckliga den dagen då man måste vidta åtgärder.

För samtidigt med att vi håller på att avskaffa vår värnpliktsarmé, så börjar man alltmer att tala om att bygga upp en yrkesdito, med fast anställda soldater.

När landets blivande statsminister satt i TV-sofforna och pratade innan valet så sade han att någon fildelningslag inte skulle dyka upp. ”- Vi kan inte jaga en hel generation ungdomar”, var hans budskap. Och visst, på ett sätt var det sant. Man tillät istället företagen själva att spana och beslutade att myndigheterna och internet-
leverantörerna skulle lämna ut de personuppgifter dessa behöver.

När regeringen märkte vilket motstånd det blev inför FRA-lagen så beslöt man att göra en ”kompromiss” genom att skapa femton punkter som skulle tillförsäkra befolkningen dess personliga integritet. Och trots att dessa punkter inte var införda så beslutade riksdagens ledamöter att införa lagen med start 1 januari 2009. De gråtande riksdagsmännen till trots, och trots de ”liberala” liberalernas löften om att rösta emot lagen. Åkesson berättar bara hur det blev. ”Man ska kunna beskriva sina framtida behov, och om inte annat så kan man beskriva dem i efterhand.”

Det är inte så noga, och det har det aldrig varit. Sedan har alliansen en försvarsminister vars främsta merit är att han är värnpliktsvägrare. Han har givetvis ingen kunskap om hur militär underrättelse-
tjänst fungerar, hur han nu skulle kunna ha det när han inte ser vad som är bak och fram på en automatkarbin?

När andra världskrigets kanonmuller tystnat så skapades Östtyskland, DDR. Det blev den stat som utmärkt sig mest i form av spionage mot de egna medborgarna, man hade angivare överallt och det fanns inte en enda telefon i Östtyskland som man inte kunde avlyssna. Idag har alliansen skapat samma situation i Sverige. Vi har en militär underrättelsetjänst som från årsskiftet kan ”beskriva sina framtida behov, och om inte annat så kan man beskriva dem i efterhand.”

FRA-chefen Åkesson intervjuas av Dagens Eko SvD1 HD AB12 SDS DN1 CS Newsdesk CS it

[tags]FRA-lagen, FRA, Ingvar Åkesson, Integritet, DDR, Spionlagen, Östtyskland, Bodströmsamhället, Högerregeringen, Moderaterna, Opinion, Politik, Folkpartiet, Nordkorea, Spioneri, Motstånd, Usama bin Laden, Terrorism, Rikskriminalen, Säpo[/tags]

[print_link]

Nu på morgonen tittade jag på den film som Filip Struwe gjort, ”FRA – 3 bokstäver som skakade Sverige”, men i sanningens namn så rätade den inte ut speciellt många frågetecken. Idag talas det om de femton punkter som regeringen undsluppit sig, punkter som också publicerats i några tidningar. För att tydliggöra mina funderingar så lägger jag in dessa nedan.

1. De ändamål för vilka signalspaning får bedrivas preciseras ytterligare och anges i lag i stället för i förordning.

15. Vid kontrollstationen 2011 ska kontrollorganen göra en bedömning av huruvida FRA:s verksamhet bedrivits på ett etiskt riktigt sätt.

Det finns givetvis anledning att nagelfara dessa punkter var och en för sig, men jag ska inte trötta ut vare sig läsarna eller mig själv genom att fundera kring varje punkt. Men visst är det bra att man inte ska spana innan det föreligger ett domstolsbeslut. Men problemet kvarstår, ska man spana på trådbunden datatrafik så måste man skanna hela nätet, det skulle bli extremt dyrt om man var tvungen att uppsöka varje enskild nod för att sätta på ett par krokodilklämmor på de fysiska ledningarna.

Talar man dessutom om ”trafikstråk” så gör man en bildmässig förfalskning som ger vid handen att internet ser ut som övre norrland

med en massa små grusvägar, men dessa trafikstråk finns inte. Ska man spana på kabelburen datatrafik så måste man ha fysisk tillgång till hela nätet. Det låter inte sig göra med mindre än att man de facto sitter på backbone, eller på dess knutpunkter.

Att regering och regeringskansliet ska vara de som utanför försvarsmakten ska kunna begära och beställa signalspaning är en underlig och oklar formulering. Att försvarsdepartementet, och möjligen även utrikesdito, ska ha möjlighet att säga sitt är rimligt, men varför regeringskansliet ska ha den möjligheten förstår jag inte. I förlängningen ser jag att man senare kan skylla på en enskild tjänsteman som man efter dennes ”misslyckande” kan göras till konsul i HongKong.

Man skriver att man inte ska spana på människor där både avsändare och mottagare befinner sig i Sverige. Det är i princip omöjligt. När du läser dessa rader så har din kommunikation lämnat Sveriges gränser, hur många gånger är oklart.

Att man dessutom tar upp just ”själavårdande samtal” ger skrivelsen ett löjets skimmer. Sverige är världens kanske mest sekulariserade land, och själavårdande samtal via nätet eller telefon är tämligen glest förekommande. Däremot är det vanligare att enskilda medborgare kommunicerar med t.ex. journalister. Det har jag gjort idag på morgonen, och jag gör det flera gånger varje vecka.

Meddelarfriheten omnämns inte, inte heller talar man om advokater och deras kommunicerande med sina klienter. Att medborgare och massmedia får sin trafik skannad säger man inte ett ord om, men man tar av någon anledning upp själavårdande samtal.

Regeringen känner sig givetvis trängd i detta läge eftersom kravet på en bred parlamentarisk utredning känns som en lika tungrodd som svåröverkomlig sak att genomföra, men blir inte frågan allsidigt belyst så sätter vi ett redskap i myndigheternas händer, ett redskap som ingen nu levande kan styra om tio år. Nu om någonsin krävs att man uppnår koncensus, ett beslut som en folkmajoritet kan stödja.

I avvaktan på detta så bör FRA enbart få syssla med sådant som rör utlandet. Och varför funderar inte media på meddelarfriheten?

HD PCfa SDS AB123 DN1 SvD12345 t

[tags]FRA, FRA-lagen, Journalistkåren, Mediekritik, Regeringskansliet, Regeringen, Högerregeringen, Spioneri, Integritet, Mediekritik, Politik, Meddelarfriheten, Backbone, Noder, Parlamentarisk utredning, Koncensus[/tags]

En underlig massmedial slagskugga reser sig nu när regeringen fått med de trilskande riksdagsledamöterna upp på vagnen i bildandet av den färdiga FRA-lagen. För ingen tidning ställer sig frågan om varför regeringskansliet och regeringen ska vara två av de tre möjliga beställarna av signalspaning förutom den mer rimliga försvarsmakten. Vilka ska regeringskansliet, statsrådsberedningen och regeringen spana på?

Och varför ska en domstol tillsatt av samma regering vara den som prövar legaliteten i regeringens spanande i kablar?

Sanna Rayman/SvD: ”FRA:s beställare blir framöver bara regeringen, regeringskansliet och Försvarsmakten. Myndighetsflorans möjligheter att initiera signalspaning stryps alltså. Därtill måste de få beställare som blir kvar alltid få tillstånd av domstolen och själva tillståndsförfarandet smalas ner från de tidigare vida inriktningsbesluten till att gälla mer specificerade uppdrag. Domstolen, inte FRA, ska sitta på makten över samverkanspunkterna och därmed också på av/på-knappen i trafikflöde.”

Att säkerhetspolisen får bedriva spaning mot spioner och förmodade terrorister anser nog de flesta är tämligen rimligt. Troligen anser folk i allmänhet att även FRA bör få spana på främmande makts verksamhet både inom och utom landet, framförallt så länge den spaningen helt inriktas på militära underrättelser av olika slag. Man kan förstås misstänka att det finns en inte obetydlig del av industriellt användbar information som FRA också samlar upp, men vi är sannolikt själva utsatta för sådant spioneri kan vi väl trösta oss med.

Men jag har rynkat min panna sedan igår för att försöka sätta in regeringen i ett sammanhang som en självklar uppdragsgivare, lika bekymrad blir jag över att regeringskansliet själva ska få initiera signalspaning i kablar utan direkta order från regeringen. Trots att mina kunskaper om hur regering och riksdag arbetar så förstår jag inte i vilka fall dessa ska få initiera signalspaning och på vad de ska spana på.

Uppenbarligen är landets samtliga journalister mer kunniga än jag, något som jag innerst inne tvivlar på. Men om så vore så borde väl åtminstone någon försöka göra en ansats till att förklara denna märkliga ordning. Men ingen gör det, alla anser uppenbarligen att läsare, lyssnare och tittare är fullt införstådda i saken precis som dessa journalister. På något annat sätt kan jag inte förstå saken.

Att Sanna Rayman och andra borgerliga ledarskribenter sväljer regeringens ord kan jag förstå, kritiskt tänkande lyser relativt ofta med sin frånvaro där. Men hur kommer det sig att inte andra journalister förklarar det hela, är det bara jag i vårt lilla land som inte förstår?

Tänk jag tror inte det…

SvD12 HD SDS123 AB12 Dagen DN1 t Blogge Opassande Odsvall Linander Scabern Hartman Engström Alliansfritt Zaramis Fotolasse Rawia Morra Motbilder

[tags]FRA, Sanna Rayman, FRA-lagen, Journalistkåren, Mediekritik, Regeringskansliet, Regeringen, Högerregeringen, Spioneri, Integritet, Mediekritik, Politik[/tags]