Plundringen av världen. IMFs historia och politik


Denna artikel är förord till boken Pillaging the World. The History and Politics of the IMF (Plundringen av världen. IMFs historia och politik) av Ernst Wolff, Tectum Verlag Marburg, 2014 och har översatts av Jan-Erik Gustafsson. Tackar varmt för detta.
IMF Pillaging

Ytterligare synpunkter på IMF från bl.a. boken/skriften ”USA som världspolis” kommer i annan artikel om IMF inom kort.

Förordet.

Ingen annan organisation har påverkat majoriteten av jordens befolkning så djupgående över de senaste femtio åren som Internationella Valutafonden (IMF). Sedan tillkomsten efter andra världskriget har IMF utökat sin sfär av inflytande till de mest avlägsna hörnen på jordklotet. Hela 188 länder på fem kontinenter är idag medlemmar i organisationen.

I årtionden har IMF varit aktivt i huvudsakligen Afrika, Asien och Sydamerika. Det finns knappast ett land på dessa kontinenter, där IMF politik inte har genomförts i nära samarbete med respektive lands nationella regeringar. När den globala finansiella krisen bröt ut 2007 vände IMF sin uppmärksamhet till norra Europa (Island, Irland). Sedan eurokrisen bröt ut 2009 har dess huvudsakliga fokus skiftat till södra Europa.

IMFs viktigaste uppgift består officiellt i att stabilisera det globala finansiella systemet och hjälpa länder med problem i tider av kris. I verkligen påminner dessa handlingar om stridiga arméer. Oavsett var IMF griper in underminerar IMF staters suveränitet genom att tvinga dem att genomföra åtgärder som förkastas av en majoritet av befolkningen, och lämnar därigenom bakom sig en omfattande rad av ekonomisk och social ödeläggelse.
IMF logo imagesCA6P1CDB
I fullföljandet av sina mål tar aldrig IMF sin tillflykt till användning av vapen eller soldater. Den tillämpar rättframt kapitalismens mekanismer, särskilt då lån och krediter. IMFs strategi är lika enkel som effektiv. När ett land kommer i finansiella svårigheter träder IMF in och erbjuder stöd i form av lån.

Då IMF har status av ”sista låneinstans” har regeringar vanligtvis inget annat val än att acceptera IMFs erbjudande och underkasta sig dess villkor – sålunda fastna i ett nätverk av lån, som de, som ett resultat av ränta, ränta på ränta och kapital, faller allt djupare in i. Den resulterande pressen på statsbudgeten och den inhemska ekonomin leder oundvikligen till en förstörelse av ländernas finansiella situation, vilket IMF i sin tur använder som förevändning för att kräva ständigt nya eftergifter i form av ”åtstramningsprogram”.

Konsekvenserna är förödande för vanligt folk i de länder som drabbas (vilka i de flesta fall är låginkomstländer), därför att deras regeringar alla följer samma mönster, vältrar över effekterna av åtstramningsprogrammen på löntagare och fattiga.

På detta sätt har IMFs program kostat miljontals människor deras jobb, förnekat dem tillgång till grundläggande hälsa, ett fungerande skolsystem och drägliga boendeförhållanden. Programmen har gjort ländernas matproduktion olönsam, berövat människor deras frukter av ett livslångt arbete, medfört spridning av sjukdomar, minskat livslängden och ökat barnadödligheten.

Men på andra sidan av den sociala skalan har IMFs politik hjälpt ett tunt skikt av ultrarika öka sin enorma förmögenheter även i kristider. IMFs åtgärder har beslutsamt bidragit till det faktum att den globala ojämlikheten uppnått oöverträffade historiska nivåer. Inkomstskillnaderna mellan en solkung och en tiggare i slutet av Medeltiden bleknar vid jämförelse mellan en hedgefondsdirektör och en socialbidragstagare idag.

Fastän dessa fakta är allmänt kända och hundratusentals har protesterat mot effekterna av åtgärderna de senaste årtiondena, ofta riskerande sina liv, håller IMF orubbligt fast vid sin strategi. Trots all kritik och trots de iögonfallande förödande konsekvenserna av dessa handlingar får IMF fortfarande oreserverat stöd från regeringarna i alla industrinationer.

Varför? Hur kan det förekomma att en organisation som förorsakar ett sådant väldigt mänskligt lidande runt om på jordklotet fortsätter att handla utan straff och med uppbackning av de mest mäktiga krafterna i vår tid? I vems intresse handlar IMF? Vem tjänar på dess aktioner?

Det är syftet med denna bok att svara på dessa frågor.

Några artiklar om IMF för den intresserade.
IMF ändrar reglerna – räddar Ukraina från statsbankrutt;
Har IMF ändrat policy?;
;
”Brain drain” och IMF försvagar utvecklingsländer

intressant.se, , , , , , , , ,, , , , ,


8 svar till “Plundringen av världen. IMFs historia och politik”

  1. Alla länder suger ut sina fattiga och har rika styrande. Om en fattig präststudent genom hänsynslös förslagenhet råkar bli diktator över 160 milj fattiga undersåtar, blir han efter ett tag rik, med eller utan IMF. Om man lade ner IMF och kineserna startade ett nytt skulle man erhålla samma resultat man redan uppnått, men med kinesiska hedgefond-direktörer.

    IMF startades efter erfarenheterna av depressionen och nationalsocialismen, de tänkte sig att man skulle kunna stävja motsvarande händelseutveckling i framtiden genom lån till regeringar i bryderi. Eftersom alla u-landsdiktatorer köper sig sitt folks stöd genom att subventionera bränsle med pengar de inte har, för att kunna leva i palats med guldhandtag finansierat genom släktens monopol inom import/export-handel släkten inte borde ha, är det ingen idé att skylla på IMF.

    Västvärldens reaktionärt romantiska vänster är allierad med kapitalet mot både sin inhemska arbetarklass och mot massor som behöver elektricitet i asien och afrika. Koldioxidbluffen används som argument mot utveckling både hemma och borta. All debatt sker mot en fond av tilltänkt katastrofal temperaturstegring enligt påhittade ekvationer. Ren science fiction. Dagens vänster är helt ute och cyklar. Så är den heller inte tänkt för arbetarklassen, utan för skräckslagna klimatfrälsta tjänstemannahjon, som snart ska ersättas av datorer. När miljöfascisterna beskattar bil och bostadsuppvärmning under struntsnack om global miljökatastrof är nettoresultatet att de fattigaste inte kan använda bil och får bo trångt.

  2. Är IMF på väg att ändra policy? Detta skrevs av siten Politism sommaren 2016 Politism

    Då och då kommer påståenden om detta. Återstår att se.

    ”MF: Nu dör nyliberalismen
    Internationella Valutafonden, IMF, har ofta fungerat som en murbräcka för en nyliberal ekonomisk politik. Detta genom att gå med på att låna ut pengar till länder i kris i utbyte mot avregleringar, en mindre offentlig sektor och en kraftigt åtstramande politik.

    De senaste åren har de dock både slagit fast att jämlikhet är viktigt och manat på för skuldavskrivningar för till exempel Grekland, när andra manat på för åtstramning.

    Nu fortsätter de överge gamla dogmer när tre av IMF:s främsta ekonomer presenterar artikeln ”Neoliberalism: Oversold?”. I The Guardian beskrivs artikeln som en bild av hur en ideologi dör:

    ”Här kommer IMF och beskriver hur en ‘nyliberal agenda’ har spridit sig över hela världen under de senaste 30 åren.”

    När IMF tittar på den nyliberala politikens resultat ser de framför sig en total flopp. Vi har inte i första hand fått högre tillväxt och bättre samhällen, vi har fått instabilitet och samhällen där ett fåtal rika tar en allt större del av kakan.

    För den med hjärtat till vänster är detta förstås ingen överraskning, jämlikhetsdiskussionen de senaste tio åren, finans- och eurokriserna, Thomas Pikettys forskning och mycket annat har pekat ut problemet länge.

    Men att institutioner som så oerhört tätt förknippas med nyliberalismen nu börjar bränna inte bara några av idéerna utan hela ideologin, visar hur stort skiftet är.

    Striden om vilken politik och vilken ideologi som fyller tomrummet när nyliberalismen fasas ut är dock långtifrån vunnen. Än så länge.

  3. En bra insiderkritik av IMF är Joseph Stiglitz ”Globalisation and its Discontents”. Och en uppföljare är Yanis Varoufakis ”Adults in the Room”. Svagare ekonomier har det svårt att ta sig ur denna fälla som ett beroende av IMF:s ”stöd” utgör. I Asien under ”Asienkrisen” på 90-talet däremot var det för det första de som aldrig släppt kaptitalrörelserna fria som undgick krisen och sedan de som drabbades och som blev visa av skadan, likt Sydkorea, och framdeles noga aktar sig för hamna där igen. I Asien gällde IMF:s främsta omsorg att rädda de omdömeslösa spekulanterna och de struntade i vad det innebar för ekonomierna.
    Men som Varoufakis berättar är IMF endast en av flera aktörer som kan ta struptag på krisländer. I själva verket har de övriga inblandade i Greklands kris varit t.o.m. värre. Dessutom har IMF inte varit sämre än att de idkat viss självkritik. Deras ekonomer signalerade rätt tidigt att åtstramningspolitiken inte fungerade. Däremot var det svårare att utverka samma medgivande från Madame Lagarde. I Ukraina däremot har IMF brutit ny mark och frångått sina egna stadgar på flera punkter. Det visar hur politiskt styrd organisationen är. USA:s intressen väger så tunga att de övertrumfar stadgarna då en kuppregering måste backas upp med nya lån.

  4. Starkare ekonomier behöver inte IMF och dess ofrånkomliga råd. Svaga länder hamnar hos IMF som låntagare därför att de har mer utgifter än inkomster, IMF föreslår alltid att de ska minska utgifterna, för att lånen inte ska gå till att köpa väljare.

    Alla länder som håller val köper sina väljare för deras egna pengar, Sverige är inget undantag. Sverige har en fungerande industri som drar in överskott, en icke fungerande politisk sektor som slarvar bort väljarnas pengar, och offentliga gråterskor som blandar bort korten med dumheter om koldioxid.

    Grekland har bara turism, fetaost och olivolja att försörja sig på, samt trycker inte sina egna pengar. Fatal kombination. Grekland kan ge ut egna pengar och köpa saker för dem. Tur att Sverige har kvar sin krona, den är det många som vill ha kvar, men vårt politiska prästerskap vill gärna eliminera den.

  5. Det är den av bla Britterna sedan länge omhuldade malthusianismen och inte kapitalismen som bedriver den destruktiva agenda som IMF hittills gjort. Att Kina infört en variant av kapitalism som inte följer det malthusianska mönstret understryker detta.
    Malthusianerna (M) vill inte att andra än deras eget folk skall existera på goda villkor utan helst att jorden skall tömmas på konkurrerande folk.
    Det är angloamerikanska oligarkin som är orsaken inte marknadsekonomi/kapitalism.
    Fler än M vill ha befolkningskontroll, men det är fullt rimligt för allas bästa att väga in den aspekten och att likväl vilja ge alla möjlighet till att ta del av utvecklingen.