Mer om IMF – USA:s ombud för ekonomisk imperialism

Den 7/12 publicerades här en första artikel om IMF. Plundringen av världen. IMFs historia och politik Denna första artikel var ett förord till boken Pillaging the World. The History and Politics of the IMF (Plundringen av världen. IMFs historia och politik) av Ernst Wolff, Tectum Verlag Marburg, 2014 och hade översatts av Jan-Erik Gustafsson.
IMF Pillaging
Några andra artiklar här.
”Brain drain” och IMF försvagar utvecklingsländer;
Har IMF ändrat policy?;
IMF stoppar kredit till Ukraina – Är blockaden av Donbass orsak?;

Dagens artikel lyfter fram andra centrala förhållanden om IMF och dess politik, främst med uppgifter från boken och skriften ”USA som världspolis”.
Varje medlem i Världsbanken respektive i IMF har en viss andel av rösterna. Därutöver varierar inflytandet med storleken på bidragen. USA har drygt 16 % procent och i praktiken vetorätt eftersom 85 % av rösterna behövs för de flesta beslut. Detta gäller också i Världsbanken. Tidigare behövdes 80 % av rösterna för de flesta beslut. USA innehar även rätt att nominera ordförande till Världsbanken (som alltid varit från USA). Bara Europa har rätt att välja ordförande till IMF. G8-länderna har tillsammans 47 % av rösterna.

6.1.1 Världsbankens och IMF:s lånepolicy
Världsbanken och IMF har fört en lånepolicy som visat sig innebära nackdelar för främst fattigare låneländer. I krissituationer tvingas dessa att prioritera återbetalning av skuld till utländska banker samt anta ”Structural Adjustment Programs” (SAP*), vilka innebär avreglering, snabb liberalisering och privatisering samt minskning av budget för social välfärd och en krympning av statsapparaten och låga löner (2007). Enligt IMF:s policy måste statliga företag avstå från konkurrensinriktad produktion, även om detta har strategisk betydelse (vatten, telekom, transporter, hälsa, utbildning etc.) och begränsa verksamheten till polis, rättsväsende och försvar. I de privatiseringar som IMF ofta krävt säljs nationella tillgångar ofta till transnationella företag. Lånevillkoren innebar att låntagarländerna som tvingats acceptera SAP fick ta nackdelarna medan IMF slapp ansvar. Det kommer ibland signaler om omprövning av IMF:s policy, men ingen ny policy har presenterats (Blanchard 2013).

6.2. Projekt i några fattiga länder – ofta dåligt för folket och bra för eliten
Många exempel finns på dåliga resultat av projekt stödda av IMF och Världsbanken, i Europa senast i Grekland. 1968 gav Världsbanken Ecuador stora lån. 1998 hade fattigdomen stigit från 50 % till 70 %, arbetslösheten ökat från 15 % till 70 % och statsskulden hade växt från 240 miljoner dollar till 16 miljarder dollar. 1999 insisterade Världsbanken på att Bolivia skulle sälja vattensystemet i den tredje största staden till det amerikanska företaget Bechtel (”Vattenkriget i Bolivia”). Vattenpriset steg med över 100 procent, men avtalet bröts efter stora protester. Corporate Accountability International och Food and Water Watch visade att Världsbanken är pådrivande i vattenprivatiseringen.
IMF logo imagesCA6P1CDB
Stora lånebelopp har hamnat i tveksamma stora projekt, (ibland kallade ”vita elefanter”) (Toussaint & Millet 2010). Under diktaturen i Argentina 1976-83 fick landet stora lån. Skulden femdubblades till 45 miljarder dollar, f.a. via privata banker i samarbete med USA:s regering. Nästan inget gick till offentligt ägda företag, och låneräntorna var höga. Många miljoner dollar gick till de som ledde diktaturen. Enligt Kemp (2008) har de styrande i olika fattiga länder deltagit i jordförstöring genom att ställa naturresurser till förfogande för multinationella företag. Världsbanken stödde USA:s strategiska allianser vilket stärkt diktaturer och berikat diktatorerna. (Mobutu i Zaire 1965-97, Suharto i Indonesien 1965-98, Marcos i Indonesien 1965-86, diktatorer i Brasilien 1965-80 och i Argentina 1976-83, Pinochet i Chile 1973-90). (Toussaint & Millet, 2010). Många diktaturer använde lånepengar till vapenköp. Fattiga människor betalar nu på skulder för vapen som användes för att undertrycka befolkningen, som i Argentina där 30 000 personer försvann 1976-83 under den USA-stödda brutala diktaturen.

6.2.1 En utvärdering av IMF och Världsbanken
En kommission utsedd av USA:s kongress levererade en starkt kritisk rapport vid millenniumskiftet: ”Regeringarna i G7-länderna (Frankrike, Italien, Japan, Kanada, Ryssland, Storbritannien, Tyskland och USA), och framför allt. USA använder IMF som redskap för att uppnå politiska mål. Otaliga studier har misslyckat med att finna ett positivt samband mellan IMF:s satsningar och ökning av rikedom eller inkomst. IMF-stödda räddningsaktioner för kreditgivare i kriser nyligen hade särskilt skadliga effekter för utvecklingsländerna. Människor som arbetade hårt för att komma ur sin fattigdom har sett sina tillgångar och besparingar förlorade. Arbetare förlorade sina arbeten. Inhemska och utländska ägare av realtillgångar förorsakades stora förluster medan utländska kreditgivande banker skyddades. Dessa banker fick kompensation för risk genom höga räntor, men behövde inte betala någon eller bara viss del av förlusterna. Denna assistans för utländska banker skyddade också politiskt inflytelserika låntagare, uppmuntrade till att ta stora lån och till stor skuldsättning. Omvandlingen av IMF till en institution som förmedlar långsiktiga lån har gjort de fattigare länderna beroende av IMF i ökande utsträckning och har gett IMF ett mycket stort inflytande över medlemsländernas policy. En del av överenskommelserna mellan IMF och dess medlemmar har inneburit krav som underminerat nationell suveränitet och ofta hindrat utvecklingen av ansvarsfulla, demokratiska institutioner som korrigerar sina misstag och svarar på ändringar i yttre förhållanden.” ( Meltzer Commission, 2000). Meltzer Commission beskrev också Världsbanken och tre regionala utvecklingsbanker som kostsamma, ineffektiva, byråkratiska och oförmögna att utföra sin uppgift att reducera fattigdomen.

Exemplet Grekland.
Utdrag ur artikeln Har IMF ändrat policy?; i februari 2015. (Senare har IMF visat mindre hårdförhet än ECB).

Grekland
IMF krävde minskade statsutgifter med 10 procent och 40 procents reduktion av hälso- och sjukvårdsbudgeten i Grekland, alltmedan lånemedlen mest gick till storbanker. Arbets- och hemlösheten ökade kraftigt, liksom självmorden. New York Times rapporterade att IMF och ECB skickade pengar, avsedda för Grekland, direkt till banker i USA, Storbritannien och Tyskland som bidragit till Greklands katastrofala ekonomi i stället för att hjälpa landet. IMF erkände, liksom efter kriserna i Sydostasien i slutet av 1990-talet, att man underskattat riskerna med åtstramningspolitiken. Man hade gissat att besparingar på 10 miljarder skulle medföra en BNP-ökning med 20 miljarder, men det blev ingen BNP-ökning utan tvärtom.
Kajsa Ekis Ekman som följt Syriza sedan 2011 skriver ”Det program som trojkan (ECB, EU och IMF) har underkastat Grekland med hjälp av koalitionsregeringen har varit ett ekonomiskt fiasko. När Grekland gick in i trojkans program låg statsskulden på 120 procent och arbetslösheten på 13 procent. Idag ligger statsskulden på 177 procent och arbetslösheten på runt 30 procent. Ungdomsarbetslösheten har nått upp till siffror runt 60 procent. Utbildade ungdomar har lämnat landet en masse. Trojkan har haft fem år på sig och använt nära 300 miljarder euro och landet är i betydligt sämre kondition nu.”
Kajsa Ekis Ekman

Chef-ekonomen vid Arena Sandro Scocco skriver i sin intressanta artikel ”Därför hade alla fel om Grekland” att ”Med höga fiskala multiplikatorer blir det direkt kontraproduktivt i en skuldkris med åtstramningar. Greklands statsskuld på runt 110 procent i inledningen av krisen steg enbart på grund av minskad BNP till över 150 procent, utan att de lånade en enda ny euro. Keynes gamla recept håller alltså sannolikt fortfarande, spara i goda tider (då det inte kostar något) och slösa i dåliga tider (då det gör stor nytta). Detta borde ha lett till en omläggning av Greklandspolitiken redan för två år sedan. Det gjorde det inte.”

Han skriver också ”När makten skrev den grekiska krisens historia så handlade den om oansvarigt lånande, lata greker och fusk. Det är en myt. En bättre beskrivning av krisen är kollektiv aningslöshet, brister i EMU:s regelverk och misskött krishantering från EU:s sida.”

* Skatterna har ökat för att leverera ännu mer kapital till banker och företag, med den grekiska staten som mellanhand.
* Företagen fick före krisen ekonomiskt stöd av grekiska staten och EU för att flytta verksamheten till låglöneländer för att öka sina vinster.
* IMF krävde minskade statsutgifter med 10 procent och 40 procents reduktion av hälso- och sjukvårdsbudgeten i Grekland. Antalet självmord har ökat kraftigt. Antalet HIV-fall ökade med 52 procent, sedan man slopat HIV-preventivt arbete. Vårdköerna ökade och tillgången till insulin minskade så att 50 000 diabetiker hade svårt att få insulin. Antalet besök på grekiska kostnadsfria eller billiga »gatukliniker« tiodubblades.
* Grekland har tvingats stänga 50 sjukhus. (Slut på utdraget från artikeln).

intressant.se, , , , , , , , ,, , , , ,

  2 comments for “Mer om IMF – USA:s ombud för ekonomisk imperialism

  1. Utför glider USA
    21 december, 2017 at 06:24

    Kolla hur det går för självaste USA. En FN rapport om fattigdom visar USAs sanna tryne
    https://www.theguardian.com/society/2017/dec/15/america-extreme-poverty-un-special-rapporteur

Comments are closed.