Denna artikel som först publicerades här för ett år sedan är väl värd att läsa även idag!
Kajsa Ekis Ekman är en framträdande debattör på vänsterkanten. Hon var huvudfigur i programmet om ”kapitalism” i Public Service TV i söndags kl 20-21. Hon har tidigare fått Robespierrepriset och Sara Lidmans-priset 2016. I samband med detta publicerade jag för exakt ett år sedan en av hennes artiklar. Här är den igen! Titeln visar att den är lika aktuell idag som för ett år sedan! Läs och tyck till!
Artikeln.
Författaren och journalisten Kajsa Ekis Ekman får årets Sara Lidman-pris, det tredje i ordningen, för sina skarpa analyser av dagens stora samhällsfrågor. Hon tilldelas utmärkelsen för att hon är ”en modig aktivist” och folkbildare i sann Sara Lidman-anda. Sara Lidman gjorde viktiga insatser i solidaritetsarbetet med Vietnams folk under USA:s brutala krigföring mot landet.
Sara Lidman, 1923 i Missenträsk i Västerbotten, död 2004 i Umeå debuterade som författare med romanen Tjärdalen 1953 och blev en av 1900-talets stora svenska (arbetar)författare. Åren 1955–1963 var Lidman ledamot av Samfundet De Nio.
Motiveringen lyder bland annat: ”Både hennes texter och verbala inlägg i olika debatter bärs av ett språk som inger hopp, som genomlyser det till synes svårbegripliga. […] Med en humor som befriar slår hon hål på myter och med skarpa betraktelser uppmanar hon oss att försöka förstå kapitalismens maskineri.”
Kajsa Ekis Ekman skriver regelbundet för DN:s kultursidor. http://www.dn.se/dnbok/kajsa-ekis-ekman-far-sara-lidman-priset/Hon är även ledarskribent på Dagens ETC och medlem av redaktionen för tidningen Brand. Ett urval av hennes texter finns samlade i ”Texter 1998- 2015” (2015). Hon har även gett ut böckerna ”Skulden: eurokrisen sedd från Aten” (2013) och ”Varat och varan: prostitution, surrogatmödraskap och den delade människan” (2010)
Med författarens tillstånd återger jag en av hennes många viktiga artiklar, den om Nyliberalismen som först publicerades 10 februari 2014 i DN. Hon skriver på Faceboook https://www.facebook.com/pages/Kajsa-Ekis-Ekman/268001276604340
Nyliberalismen: Så funkar den
Nyliberalismen måste vara den underligaste av ideologier. Den sägs styra världen, ändå är det ingen som tror på den. Till och med Sveriges tre-fyra kända nyliberaler värjer sig panikslaget mot epitetet och deklarerar ofta och högt att de är missförstådda, de är minsann inte nyliberaler.
Nyliberalismen har ingen flagga, ingen färg, ingen rörelse bakom sig, inget parti har denna -ism inskriven i programmet till skillnad från feminism, socialism eller nationalism. Ändå är det denna ideologi som lastas för allt från ökande klassklyftor till arbetslöshet, kris och privatiseringar. Frågar man någon till vänster om centerpartiet vad som orsakat allt detta, är chansen stor att man får svaret nyliberalism.
Jag har själv använt begreppet ett otal gånger, främst därför att det är bekvämt: det sammanfattar utvecklingen i västvärlden de senaste trettio åren, utan att man behöver förklara närmare. Men kanske är just detta problemet? Över huvud taget är problemet med ord att de används för att förklara något, men gör att man slipper förklara just detta. Man bör därför prova då och då att ta bort viktiga nyckelord i språket och se vad man gör med det vakuum som uppstår: ta bort döden, ta bort Gud, ta bort vänskap – med ens måste man förstå vad man egentligen menar.
Låt oss se efter vad nyliberalismen alltså sägs vara. Svenska akademiens ordbok definierar den som: ”En åskådning som i huvudsak går ut på att staten bör begränsa sina ingripanden i samhället och näringslivet till ett minimum.”
En av nyliberalismens tidiga kritiker var vänsterrörelsen Attacs hedersordförande Susan George. Hon förklarade den på ett liknande sätt: som en tankekonstruktion vars centrala idé är frihandel och en fri marknad och att staten, särskilt välfärdsstaten, måste skäras ner. Nyliberalismen, berättade George i sin föreläsning ”A short history on neo-liberalism”, ”började som ett litet embryo på Chicagos universitet med filosofen/ekonomen Friedrich von Hayek och hans studenter, som Milton Friedman.” Den lyckades ”skapa ett stort internationellt nätverk av stiftelser, institut, skribenter och akademiker” för att sedan bli ”den största världsreligionen med sin dogmatiska doktrin, sitt prästerskap, sina institutioner och kanske viktigast av allt, dess helvete för hedningar och syndare som vågar utmana den etablerade sanningen.”
På nästan exakt samma sätt inleder Guy Standing, det senaste årets trendigaste vänsterprofil, sin bok ”Prekariatet – den nya farliga klassen”:
”På 1970-talet lyckades en grupp ideologiskt motiverade ekonomer vinna politikernas uppmärksamhet och få gehör för sina idéer. Den centrala programpunkten i deras ’nyliberala’ modell var att tillväxt och utveckling var beroende av marknadens konkurrenskraft; allting skulle göras för att maximera konkurrensen och konkurrenskraften.”
Berättelsen om nyliberalismen är således en berättelse om idéernas makt. Inget sägs om kapitalister, utan det är tydligen akademiker som styr världen. Georges och Standings versioner är närmast konspiratoriska: här satt ett fåtal herrar i sina rökfyllda rum, puffade på cigarrer och började övertala hela världen om sin onda plan…
I den svenska kontexten har Chicagoskolans roll övertagits av tankesmedjan Timbro. Vi har ofta hört berättas om hur högern i mitten av sjuttiotalet insåg behovet av att överta ”problemformuleringsprivilegiet” från vänstern och började ägna sig åt ideologiproduktion.
Om detta är sant, blir ju frågan: om det är så få som verkligen är nyliberaler, hur kommer det sig då att den kunnat bli den nya världsreligionen? Styrs vi av en ideologi som ingen håller med om? Detta kan ju naturligtvis bero på att våra ledare är oärliga: att de i hemlighet är anhängare av nyliberalismen, eller, som det också har hävdats, att den nu uppnått hegemoni och inte behöver förfäktas längre.
Men inte heller som verklighetsbeskrivning stämmer den.
Budskapet i nyliberalismen går i själva verket rakt emot den faktiska utvecklingen i de kapitalistiska samhällena. Vi har till exempel inte rört oss mot en friare marknad. Vad som snarare kännetecknar de senaste trettio åren är sammanslagningar av företag, stark tendens till monopolbildningar inom många sektorer och framväxten av gigantiska, multinationella korporationer. Se exempelvis på Google, Bonniers, Monsanto, Wal-Mart, Seven Eleven eller på utvecklingen inom bilindustrin. Mat, kläder, media: sektorer där det tidigare rått konkurrens domineras nu av ett fåtal jättar som slagit ut små handlare. Längre ifrån idealbilden av Kiviks marknad har vi inte befunnit oss på länge. Precis detta är ju kapitalismens eviga paradox: ju friare man släpper marknaden, desto mer tenderar den att avskaffa sig själv, därför att alla företag strävar efter monopol.
Inte heller har marknaden frigjort sig från staten: tvärtom ser vi en marknad som i högsta grad är beroende av staten. Det svenska exemplet med upphandlingar är ett perfekt exempel på detta. Då en offentlig tjänst upphandlas – skola, äldrevård, kollektivtrafik – ser staten till att skattebetalarnas pengar går till vinst åt företag. På så sätt garanterar staten vinst åt företag som hade gått i konkurs om de själva varit tvungna att ta ut avgifter av kunderna.
På samma sätt har USA outsourcat sina krig på företag som Blackwater (numera Academi), som får amerikanska skattepengar för att föra krig i Irak och Afghanistan, agera polis under Katrina-orkanen och träna militärer världen över. Den fransk-egyptiske ekonomen Samir Amin har beskrivit det bra: ”Faktum är att kapitalismens globala expansion, just på grund av dess polariserande verkan, ständigt kräver att de ledande makterna – staterna i systemets centrum – ingriper politiskt i den dominerade periferin.” Detta sker inte bara genom krig, utan också genom de institutioner som växt alltmer i betydelse: IMF, WTO och Världsbanken, som ingriper ”fredligt”. Deras uppdrag är enligt Samir Amin ”inte det föregivna, att garantera ’marknadernas frihet’, utan tvärtom att skydda centrumets monopol.”
De modeller som gjort Tyskland, USA och Kina så framgångsrika bygger alla på statlig hjälp till kapitalet. I Kina kan man se tydligt hur det var kommunismen som krattade väg för kapitalet: utan den utbildning, den välfärd och den disciplinering som kommunisterna såg till att införa, skulle landet aldrig kunnat ha bli hela världens fabrik.
Det finns mängder av exempel världen över på hur stat och kommun börjat gå storföretagens och eliternas ärenden, alla med sin speciella krydda. I Sverige delar den borgerliga alliansen ut bidrag till övre medelklassfamiljer. I Grekland stänger staten just nu public service-tv och använder polis för att avhysa sina forna anställda, så att de privata företagen kan få ensamrätt att sända tv och radio. Och i och med de gigantiska statliga bankräddningarna 2008, som fortfarande pågår, kan ingen längre säga att det finns någon motsättning mellan stat och kapital. Som man säger i USA nuförtiden: kapitalet behöver staten som bönor behöver majsbröd.
Vad som verkligen har präglat de senaste trettio åren är en gigantisk maktförflyttning. Från fattiga till rika, från löntagare till företagare, från demokratiskt valda ledare till överstatliga institutioner. Men det är knappast en ideologis fel. Det är mer adekvat att tala om en kapitalistisk motoffensiv. Vad som har skett de senaste trettio åren är att kapitalet har varit oerhört framgångsrikt i att sänka löner, motarbeta facket och ställa löntagare i världen emot varandra.
Nyliberalismen är denna epoks falska medvetande. Den lurar oss på två sätt: först får den oss att tro att det är idéer som styr världen och sedan får den oss att tro att dessa idéer är lika med verkligheten. Alla tider har sin ideologiska överbyggnad, men nyliberalismen är någonting mycket mystiskt: en dubbel överbyggnad, en ideologi om en ideologi. En febrig fantasi om en ren kapitalism som vi har misstagit för verkligheten. Den får oss att beskriva den kapitalistiska motoffensiven med ord som fri marknad, valfrihet, privat ägande, konkurrens och att sätta dem emot stat, tvång, monopol.
Under precis den tid då kapitalismen alltmer tenderar åt stora monopol, lär sig alltså allmänheten att tro på konkurrens. Under precis den tid då ägandet tas från allmänheten för att bli en källa till primitiv ackumulation för bankkapitalister, lär vi oss att ”älska att äga.” Under precis den tid då kapitalister börjar mjölka skattebetalare som aldrig förr och placera pengarna på Cayman Islands, lär vi oss att det är fult att leva på statliga medel.
Delar av vänstern har tyvärr inte kunnat genomskåda detta, utan rusat som tjuren på det röda skynket och argumenterat frenetiskt emot ägande och konkurrens och för staten i största allmänhet. Det har ofta sagts att ideologierna är döda, men här bevisas motsatsen. I själva verket lider vår tids människor av en övertro på ideologi. Vi vill så gärna att idéerna ska styra världen att vi tillskriver de styrande en ideologi, mot deras vilja. Och det naivaste av allt är att vi tror att när idéerna visar sig vara dåliga, så kommer de styrande att ändra sig. ”Nu är nyliberalismen död”, ropade man 2008.
Men nej, vinstintresset dog inte efter 2008. Bankerna slutade inte vilja göra pengar ur intet, företag slutade inte vilja skaffa monopol, sänka löner eller muta regeringar. Något som däremot borde ha dött är illusionen om nyliberalismen. Den är inte ens intressant att polemisera mot teoretiskt. Istället borde vi ägna oss åt att analysera den riktiga kapitalismen. Som inte bara är skamlös, utan helt och hållet ideologilös. Ideologin reserverar den för massorna.
intressant.se, nyliberalism, EU, orättvisor, politik, kapitalism, fattigdom, rikedom, jämlikhet,ojämlikhet, ekonomi, demokratiObama, socialism, USA, fattiga, skandal,
Kajsa Ekis Ekman får Sara Lidman-priset Commondreams TISA Sveriges Radio Canal 2 Pål Steigan Frihandel – för vem Ttippen 14/4 Rapport om TTIP från Cogito och Katalys DN Debatt 27/3 TISA Stop TTIP Alliance Ttippen 20/10 Ttippen 22/10 Ttippen 23/10 Det nordiska konstnärsrådets uttalandeDN 28/10 Stop TTIP Bridges News Regeringen om TTIP Democracy Now 26/3 DN 30/9 Pål Steigans blogg Motion av Marine Le Pen m.fl. Fredrik Reinfeldt på DN Debatt Jonas Sjöstedt på DN Debatt DN Debatt januari -Carl Bildt Globalresearch 1 Globalresearch 2 Obama 2008 Obama 2013 OM TTP ETC ICIJ:s rapport DN 4/4
18 svar till “Hur fungerar egentligen dagens dominerande nyliberalism?”
Går tyvärr inte lägga länk till text nedan men det är en svidande kritik av Adam Smith som en ideolog utan täckning för sina ofta citerade floskler
Adam Smith – Wealth Without Nations (2000) av Gwydion M. Williams
https://www.atholbooks-sales.org
Contents: The ”Wealth of Nations” (1776) provided the theoretical foundations for a Political Economy of the right, much as ”Das Kapital” did for the left. The division of labour, necessity for small government, free trade, and need to promote productive?as opposed to non-productive labour, are ideas supposed to have found their theoretical justification and development in this seminal work. That supposition turns out to be ill-founded. Gwydion Williams has cast a critical eye on this very much unread ’foundation-text’ of capitalism. He has found that Smith provided an ideology, rather than a scientific foundation, for British pioneering industrial capitalism. For instance, the well-known descriptive term, ”the invisible hand” of the market, is not a worked-out idea of Smith’s, but merely a phrase which occurs a couple of times in his work. As for the famous ”division of labour”, the productive advantages of which are used to justify de-skilling and mindless factory work, Williams finds that Smith’s advocacy of it is ill-based. To begin with, what Smith describes is not the division of labour between different trades, but fragmentation of work. And his famous example of pin-making proves the opposite of what Smith intended: it was the pre-industrial State-sponsored bodies that pioneered the making of pins by labour sub-division. And, as Williams points out, the Division of Labour is as old as society itself, was commented on by Plato, and is not a particular feature of Industrial Capitalism. Indeed, the industrialism with which it has become associated can be developed by any social system. Even worse for Smith’s case, it emerges that pin-making was a trade which very much developed and prospered under the protection of the State. Britain’s economic revolution flourished on the huge profits from systematic capitalist plantation slavery, which financed technological innovation in Britain, as well as on the availability of a destitute workforce, driven from the land by enclosures in Britain?all within a political context where traditional structures had been disrupted by a century of political turmoil. Gwydion Williams writes fluently and in everyday language. His book provides an insight into Smith’s political origins as well as a critique of a work which continues to provide ideological cover for market predators.
Det finns alltid en motreaktion.
Titta på dagens ungdomar, de delar på sig mer än någonsin också. Antingen går man universitet och lyckas hänga i någon slags social stege eller så ger man upp och skiter i samhället och konsekvenser.
Det senare präglar ungdomar mer än någonsin sedan 2:a världskriget. Skolresultaten är en katastrof, har fallit sedan 2000. Industrin hittar inte kompetens längre, för den delen så säljs industrin utomlands.
Finnarna förlorade sin kronjuvel Nokia, vi har förlorat Volvo. Sedan när skapades det ett ”Ericsson” i Sverige? Närmaste framgångssaga är Skype, något som ägs idag också av USA.
Och EU har precis skrivit på outsourcing av privata marknadsekonomin genom TIPP med USA.
Sedan ska vi outsourca försvaret till NATO. Om 20 år står säkert Academi (Blackwater) på Sveriges försvarsanläggningar.
Finanskrisen 2008/2009 kom bara för tidigt för bankerna men nu, 2016, med TIPP, är vi på god väg att sälja ut allt i Sverige och EU till USA, genom dollar, som inte är värt något alls, om man räknar med USA:s skulder.
Det är inte nyliberalismen som har vunnit, det är socialismen som har förlorat. Det finns ingen sammanhängande nyliberal ideologi, det finns bara monopoliserade marknader med politiska skattehöjningar eller förmånsindragningar för löntagare.
Både Adam Smith och Karl Marx var barn av sin tid, ingen av dem har tex med den sjunkande marginalnyttan individen upplever av ytterligare ett exemplar av samma vara. Kritik av deras daterade verk som bortser från att ny kunskap tillstött är inte mycket till kritik. Adam Smith var ett framsteg på sin tid.
sl
Adam Smith var ingen självständig intellektuell utan en propagandist för det brittiska imperiet. När England konfronterades med ett Tyskland som uppnåt stor konkurrenskraft föll det intellektuella korthuset ihop. Frihandel som gynnar den med försprång som England ursprungligen hade var bra för imperiet just då. Sen tillgrep britterna den mest infernaliska konspiration mot Tyskland Ryssland och alla andra.
Både socialism och liberalism är till sin utformning präglat av det brittiska imperiets behov. Typiskt är att alla liberaler och socialister konsekvent undvikera att beröra sambandet mellan storfinans och socialistiska revolutionärer.
Socialisterna var mycket tydliga motståndare till storfinansen, liksom Marx. Vad har du för fakta till stöd för ditt påstående?
Anders
Socialister är bankblinda eftersom Marx inte analyserade det rella bankväsendet, som är vida mer patologiskt än procenteri. Det Marx var emot var en chimär. Han förklarade aldrig hur det fungerar om han ens begrep det. Ett aktuellt exempel är FED i Usa som ägs av privata banker och utlåning till staten är inte ngt dramatiskt. Det dramatiska är det de gör vid sidan av utlåning till staten och där får de den väldigt höga realräntan som inga hederliga affärsmän kan konkurrera med. Det är den sortens privilegium som gör att makten inte går att erövra från dem och därför är det det privatägda bankväsendet som bör ersättas av gemensamt ägt bankväsende. Utlåning från Usa till andra länder innebär analogt en jättefördel för dom om omvärlden accepterar villkoren.
Senast idag vid recension av Palme-böcker angavs att Palme inte var ’banksocialist’
Dvs inte var emot absurda privilegier för privatpersoner. I st ligger socialisters tonvikt vid klasskamp så att medelklass har både storfinansen och underklassen emot sig, medan storfinansen ostört åtnjuter sina privilegier. Ingen statlig svensk bank har samma rättigheter som den privata bankkartellen vilket är vansinne.
Stämmer knappast. Bankväsendet ändrades mycket efter Marx död. Detta analyserades av hans lärjungar för 100 år sedan med start av Hilferding och Lenin. Därefter har många analyser skett, bl.a. av Bellamy Foster.
Anders
Inget stämmer av det jag sa tolkar jag dig.
Tala då om vilken svensk statlig bank som har samma rättigheter som de privata.
Socialister är tydligen inte bankblinda enligt dig.
Anser du att du begriper hur det funkar så du skulle kunna förklara?
(jag anser mig inte kunna men känner till en del amerikanska ekonomer som nog skulle vara värda a lyssna på)
De statliga bankerna är en del av det kapitalistiska systemet, de är inget socialistiskt inslag och konkurrerar inte med privata banker. Nyliberalismen innebär bl.a. ökad privatisering, finansialisering, avreglering av valutareglering och bankkontroller, ”självständig” riksbank. Staten tjänar väsentligen den härskande klassen i det aktuella ekonomiska systemet. Mera konkret vad är det du undrar över då ”hur det funkar”?
Att läsa din och Peters ” diskussion” är som att se blinda slåss. Ingen av er träffar målet vilket inte är så konstigt eftersom ni båda är genuint okunniga och har verklighetsfrämmande världsuppfattningar.
Ekis förtjänar verkligen pris för den texten. Jag har själv noterat att ordet ”monopolkapitalismen” landar bättre hos de som behöver vakna ur sin slummer.
Igår rapporterade regimstödd media att Rotschilds bank tar över Greklands statsfinanser.
Världens första outsourcing av nation till kapital?
Nu ska alltså en privat bank bestämma människors pension, skatter, rätt till mark, vatten, vård.
En bank som dessutom finns på andra sidan jordklotet.
En bank som du inte kan påverka eller överklaga mot även om de gör fel eller brott mot mänskliga rättigheter.
Lyder inte polisen så stryper banken polisens löner och outsourcar polisen till t.ex. Blackwater, fast i grekiska uniformer.
Mycket intressant i det här inlägget. Klart läsvärt. Kan man påstå de flesta politiker i dag accepterat kapitalismen som en bärande ekonomisk ideologi?
Jag tänker på Venezuela där samhället krisar. Vem bestämmer priserna där, staten eller marknaden?
En förutsättning för kapitalism är ju någorlunda fri prissättning annars talar vi ju om en diktatur där staten via en politisk elit bestämmer priserna.
Monopolkapitalism och konkurrensutsatt ditto är väsensskiljda. Om vänsterinriktade människor uppskattade den konkurrensutsatta delen mycket mer vore det möjligt att finna konstruktiva samhällslösningar.
Monopolkapitalisterna är intimt förknippade med ärftliga oligarkier som bakom kulisserna manipulerar det mesta av betydelse. Inklusive mkt av det som benämns progressiva rörelser.
Venezuelas problem är amerikansk ekonomisk krigföring och subversion av den för Usa vanlga typen. Chavez var och Maduro är pragmatiker. Liberaler som ogillar såna länder är blinda för angloamerikanernas härjningar och inbillar sig att det finns ideologier som funkar av sig själv samtidigt som enormt giriga och hänsynslösa krafter utifrån rycker och sliter i sina offer. Liberalernas blindhet inför oligarkierna är tom mer absurt än socialisternas brist på realism. Redan begreppet och eran som benämndes upplysningen och som liberaler gärna anknyter till var ett manipulerat fenomen som avsåg att lura människor att stödja onda krafter.
Den icke-liberala världsordningen…
I Tyskland startade den årliga München Security Conference på fredagen. Forumets huvudämnen är det växande antalet konflikter runt om i världen och EU:s medlande roll i förbindelserna mellan USA och Ryssland. Man kommer också att påverka krisen i Ukraina och kampen mot terrorism.
Enligt officiella meddelanden står följande frågor på agendan i år: EU:s framtid som global aktör, hot mot den ”liberala världsordningen”, relationerna mellan Ryssland och Väst, Kinas roll i världspolitiken, problemen i Persiska viken och Sahel-regionen i Afrika, liksom det nordkoreanska nukleära programmet.
Bland de mer än 600 gästerna på konferensen är Storbritanniens premiärminister Teresa Mai, chefen för den israeliska regeringen Binyamin Netanyahu, emiren i Qatar Sheikh Tamim bin Hamad Al Thani, den österrikiska kansler Sebastian Kurtz, Iraks premiärminister Haider al-Abadi, Ukrainas president Peter Poroshenko och Rwanda-ledaren Paul Kagame.
Det förväntas att FN:s generalsekreterare Antonio Guterres, NATO: s generalsekreterare Jens Stoltenberg, Europeiska kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker och EU:s höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik Federica Magerini, CIA-direktören Mike Pompeo, amerikanska försvarsminister James Mattis och General Herbert förväntas delta i evenemanget. McMaster, rådgivare till USA: s president om nationella säkerhetsfrågor. Tysklands kansler Angela Merkel finns inte på listan över huvuddeltagare.
Ryssland kommer att vara representerad av utrikesminister Sergei Lavrov. Hans tal är planerat till 17 februari.
Räntorna är låga, varuproduktionen och handel omfattande, kineserna inte längre hungriga, tom delar av Afrika håller på att bli bättre. Ingenting som inte lite handfast vänsterpolitik kan få bukt med.
Hel onödigtvis finns hundratals miljoner arbetslösa och sysselsatta. Hundrtals miljoner extremt fattiga. Allt i onödan. World Economic Forum – de rikas planering för en fortsatt orättvis värld
Socialister och kommunister tycks vara beredda att betala priset för en rättvisare värld fast med andras pengar. Förvånad om det skulle möta hårt motstånd?
Jag tror det är svårt att få människor att vilja ha det sämre, även om det skulle förbättra för någon annan. Var och en är sig själv närmast. Djuren fungerar så och vi är däggdjur i grund och botten. Att få människor att tänka på ett så i grunden annorlunda sätt är inte naturligt och kommer att förstöra människans instinkter och göra henne till ett passivt mähä ungefär som instängda vilda djur i en bur. Vilda djur är fridlysta, och jag tycker människan borde vara det också för att slippa bli utsatta för skadliga sociala experiment.