Inrikespolitiken i Turkiet

Detta gästblogginlägg har skrivits av Margret Stab ”som uppskattar Jinge-bloggen och följer den regelbundet, för att den tar upp och avslöjar det som imperialistiska statsmakter i vår tid håller på med.” Här har publicerats flera artiklar tidigare av Margret. (Se nedtill).

Artikeln.
Att även Turkiet har en kapitalistisk ekonomi har betydelsen att statens inkomstkälla även här är beroende av att kapitalistiska företag exploaterar nationens arbetskraft. Det är det moderna livet som Erdogan lovat förverkliga för sitt trogna folk, och som helst hela folket ska vara tacksamt för. För Erdogan och AKP-partiet har sedan de kom till makten 2002 klarat av en hel del modernisering i landet!
KemalKemal Atatürk
I kemalismens Turkiet härskade sekularism; dvs religonen var privat
och medborgarnas lojalitet skulle inte gälla Allah utan den turkiska staten. I Sydost-Anatolien, där Kurdistan ligger, fanns det så gott som inga arbetstillfällen, istället uppstod en kurdisk separatism, som den turkiska militärapparaten förde krig emot.
Turkiets medlemskap i NATO bidrog till att dess militärapparat blev en av de största och välutrustade i alliansen. I förhållande till den obetydliga ekonomin i landet var det alltså detta som utgjorde Turkiets militära slagkraft och landets ekonomi blev beroende av att vara fördelaktig för NATO:s ledarmakter.

Erdogan och AKP var missnöjda med dessa villkor, som staten inte hade mycket nytta av, och kritiserade detta som brist på självbestämmande och brännmärkte det som utländsk överhöghet över landet.

De kom fram till att de rikedomar som fanns, kom fram till fel personer, „folkets“ egendom alltså ständigt exproprierades – den för Turkiet typiska sammanblandningen av statlig-militär-makt och ekonomisk dvs pengamakt gjorde karriärmöjligheter för vanligt folk omöjlig, kort sagt: genom privilegier för en samhällsklass blev folket berövat sina rättigheter.
Erdogan efter valsegernErdogan efter valsegern
Och inte minst var Erdogan missnöjd över att alla etablerade politiska partier var sekulära och därför majoriteten av befolkningen som är fromma muslimer, inte representerades av dem.

Att den turkiska nationen ekonomiskt och militärt är beroende av sin tillhörighet till Västmakterna och NATO-alliansen anser Erdogan vara utförsäljning av nationen, framför allt utförsäljning av de turkiska, nämligen islamiska värderingarna. Och detta är för Erdogans AKP det verkliga problemet: islam ska för dem vara det värde som enar alla turkar. Och majoriteten av befolkningen på landsbygden är muslimer.

Sen AKP kom till makten i Turkiet har de organiserat infrastrukturen i landet (vägar, vattenledningar, elektricitet etc.). De har ordnat med ordentlig koran-undervisning för barnen och för en viss socialhjälp för fattiga.
Framför allt har de gett de underpriviligerade anatolierna ett perspektiv, nämligen att deras arbetskraft behövs för att skapa rikedom i och för nationen: nu finns det möjligheten att hitta jobb i de nya industriecentra, som numera har el och vatten, skolor, sjukhus osv. Att befolkningen i Anatoliens byar kan leva av kapitalismen utan statlig hjälp tror heller inte AKP. Utan allmän islamisk moral i familjerna, som patriarker styr med kärleksfull tukt och därigenom säkerställer nationens mänskliga material – att barn kommer till världen, att de gamla inte svälter ihjäl och att karlarna lönarbetar för att försörja familjen – så kommer nationen framåt.

Wikipedia, Anders: Anatolien är den halvö i västra Asien som upptar större delen av Turkiet. Det är även känt under namnet Mindre Asien.

Att folket äntligen får den kapitalism som det förtjänar, har en annan betydelse för den delen av befolkningen som äger kapital:
staten inledde med enorma infrastrukturprogram (finansierade genom lån) „megaprojekt“, som möjliggjorde kapitalistiska investeringar i hela landet. Privatiseringsprogrammet stoppade den kemalistiska elitens monopol på att tjäna pengar med statliga tillgångar.

De anatoliska tigrarna – företag som Konya, Kayseri, Denizli osv, som tillverkar möbler och korvprodukter – tackar för den ekonomiska liberalismen genom enorma tillväxtsiffror.
Tack vare detta är även det internationella kapitalet övertygad om att det lönar sig att investera i Turkiet.
På det viset lyckades AKP regeringen 2005 genomföra en valutareform som gjorde slut på hyperinflationen av liran.

Men Erdogan är fortfarande inte nöjd. Turkiet lider av bristen på turkiskt inflytande i världspolitiken.
Dessutom finns det löntagare i gruvor, fabriker och på storbyggen som gärna glömmer bort att vara tacksamma och offervilliga och startar strejker – låga löner, hårda arbetsvillkor och gruvolyckor hör liksom till när nationen ska bli stor.
Och sen är ju också politiken i det egna lägret splittrad, särskilt Gülen-anhängare måste bekämpas.

Då är det inte att undra på att Erdogan ville ha ett nytt presidentsystem med sig själv i spetsen! Allt motstånd i befolkningen bevisar för Erdogan att folket har med fiender att göra som vill hindra Turkiet att bli stort. Ta bara Gezi-Park-protesterna eller gruvarbetardemonstrationen efter olyckan i Soma.
Då är ju varje politisk opposition absurd och det ska valen som genomförts nu också bevisa: Erdogan vann!

Andra artiklar om Turkiet.
Inte bara USA utan även Turkiet sägs använda ”tvättade” IS-terrorister
Turkiet invaderar Syrien för krig mot kurdiska styrkor
Vem skulle tjänat på statskupp i Turkiet?

Andra artiklar av Margret.
100 år efter revolutionen – Problem och möjligheter i Sovjetunionens ekonomi
Den europeiska EU-imperialismen
De hårt arbetande Amerikanarna och multimiljardären Trump
Nya budskap från imperialismens högborg USA chockar världen

i Andra om: , , ,, , ,
, , , , , ,

  3 comments for “Inrikespolitiken i Turkiet

  1. arbetarklass
    26 juni, 2018 at 21:26

    Partiet AKP med Erdogan i spetsen är alltså ett maktparti på nationell grund och med Islam som enande faktor? Samt genom reformer vill förbättra samhället och framförallt ett starkare Turkiet?

    Tycker väl kanske det påminner om Ryssland fast med en annan religion. Jämförelsen verkar också stämma med Sovjetunionen och Turkiet under Kemal Ataturk som båda ville ha sekulära stater. Glöm heller inte att det officiella Sverige också önskar en sekulär stat. Förmodligen för att hindra nationella strömningar och underlätta för det mångkulturella samhället.

    Tack analysen av Turkiets inrikespolitik. Socialistiska idéer där tycks lysa med sin frånvaro. Konfessionella stater håller socialismen på avstånd?

  2. arbetarklass
    27 juni, 2018 at 00:29

    Byter ämne för ett ögonblick.

    Här är en mycket intressant SVT artikel om Kinas förmodade kommande dominans av världshandeln som jag tycker låter mycket trolig. Imperier är mer sällan eviga och nya träder så småningom fram. Vi har vant oss vid att USA dominerat världen men det kan vara slut på det nu åtminstone vad gäller handel och industriell utveckling. När nu Kina i princip utmanar hela världen är det lättare att förstå USA är på defensiven och försöker rädda vad som räddas kan. Trumps tullmurar får en förklaring. I det här läget kan man också förstå Ryssland som förvisso plågas av sanktionerna men försöker finna andra vägar som är säkrare. Det är viktigt med bra vänner som man kan lita på och kanske Kina är rätt land att bli nära vän med då Kinas förmåga att ta för sig av världens affärer är på väg att manövrera ut självaste USA. Kan tänka mig det finns mycket råvaror i Ryssland som kan vara av värde för Kinas växande industri vars produkter kan få avsättning i Ryssland. Tjänster och gentjänster så varar vänskapen längst. De som utdömde sanktionerna får stå där med Pinocchios näsa. Krim tillhör Ryssland.

    https://www.svt.se/nyheter/utrikes/fran-pandadiplomati-till-skuldfalla

  3. Abe
    27 juni, 2018 at 20:57

    Njut av uttrycket ”fromma muslimer”. Visst låter det fint?

Comments are closed.