Idag skriver socialstyrelsens generaldirektör en debatt-
artikel på SvD Brännpunkt, han försöker förklara varför hjärttransplantationer ska utföras i Lund istället för Stockholm. Det kommer bara att finnas två sjukhus som gör dessa och kritiken har gått ut på att Stockholm är den region i Sverige som har flest innevånare, plus givetvis att Karolinska Sjukhuset har kompetensen.

Lars-Erik Holm/Brännpunkt-SvD: ”Verksamhetschef och överläkare vid thorax- och transplantationsklinikerna vid Karolinska universitetssjukhuset skriver att man tänker trotsa Rikssjukvårdsnämndens beslut och fortsätta utföra hjärttransplantationer (22/2). Läkarna ifrågasätter att Skånes universitetssjukhus och Sahlgrenska universitetssjukhuset beviljades tillstånd och hävdar att Socialstyrelsens utredare är partiska. Det stämmer inte. Beslutet om vilka sjukhus som ska få utföra hjärttransplantationer har – precis som alla andra tillståndsutredningar – föregåtts av omfattande utredningsarbete.”

Artikeln försöker inte med en rad berätta för läsaren varför man beslutat på ett så märkligt sätt, istället väljer Lars-Erik Holm att likt en lärare tillrättavisa sina elever. Man undrar vad de som bor i Mälardalen tycker om detta beslut, även om Malmö-Lund är en tätbefolkad region så har jag mycket svårt att se att denna specialistvård inte skulle kunna delas mellan Sahlgrenska och Karolinska. Det är dessutom viktigt för vårdresultatet att den som opereras har en närhet till både hemtrakten och sin familj.

Man behöver knappast vara läkare för att förstå detta. Att det sedan betyder att t.ex norrlänningar tvingas resa till Stockholm för den typen av vård är tråkigt, samtidigt ska man vara klar över att det knappast fungerar med en lösning där man lokaliserar hjärtbytesvården till Umeå och Göteborg, men Lund och Göteborg är rena vansinnet.

intressant Tags : Karolinska, Sahlgrenska, Hjärta, Hjärttranspantation, Lund, Stockholm, Göteborg, Lars-Erik Holm, Socialstyrelsen, Sjukvård svd dn1 t

Ibland så funderar jag över hur sjukvården idag egent-
ligen fungerar. I takt med att allt fler privata vårdföretag skapas får man som vårdtagare höra att fördelarna består av kortare väntetider och bättre kontinuitet när det gäller personalen. De läkare och sköterskor man får möta blir samma personer hela tiden bortsett från semestertider och liknande.

Det är argument som man som patient har lätt att ta till sig. Själv är jag hjärtpatient sedan elva år, och givetvis vill jag träffa samma kardiolog (hjärtläkare) varje gång jag behöver träffa doktorn när det rör hjärtat. Samma sak gäller givetvis den övriga personalen inom vården. Men så fungerar det tyvärr inte. Naturligtvis så har inte de vikarier man råkar ut för samma engagemang i patientens situation som den ordinarie läkaren, känslan av att vederbörande har viktigare saker att syssla med, (ska läsas som egna patienter), är alltid påtaglig.

Det är egentligen inget konstigt med det, men visst oroar man sig för att läkaren inte läst igenom journalen ordentligt så att man kan bli förskriven felaktig medicin. Själv har jag ordinerats antiinflammatoriska läkemedel ett par gånger när jag haft kontakt med allmänsjukvården trots att man sett ärret efter bypassoperationen och känt till den tidigare infarkten.

Antiinflammatoriska läkemedel ger man inte gärna till hjärtpatienter. Den enda gången jag ordinerats antiinflam-
matoriska läkemedel, och ätit av medicinen, var hos min privata vårdgivare, den gången fick jag VIOXX, det läkemedel som drogs tillbaka några veckor efter att jag fått det på grund av att många patienter fått hjärtinfarkt på grund av medicinen.

Min egen vårdcentral har dessvärre ingen kardiolog, därför har jag remitterats till det privata alternativet. Men detta alternativ gör mig fundersam. Min första tanke var att man ansåg att det ur mitt perspektiv skulle vara lättare att gå till specialistmottagningen i Handen istället för att behöva resa in till Södersjukhuset. Och det är det nog om man bara betraktar resan som en logistisk operation, det är krångligare att åka till det stora sjukhuset inne på söder än att gå ner till busshåll-
platsen och bli transporterad praktisk taget till entrén på vårdcentralen.

Men ska det ske till priset av försämrad kontinuitet så undrar jag vad som egentligen är förtjänsten. Är det samhällseko-
nomiskt lönsamt att jag går till en privat vårdgivare så skulle jag inte klaga om det vore så att jag normalt fick träffa samma personer. Men så är det inte, jag har träffat minst fyra-fem hjärtdoktorer de senaste åren, och lika många sjuksköterskor. Då ska man dessutom vara klar över att man undviker att lägga rena kontrollbesök till semestertider.

Är detta det privata alternativet så ska jag från och med nu agera för att återigen få tillhöra det offentliga. Hellre reser jag ett par timmar till det stora sjukhuset med kompetent personal, där jag i stort sett får träffa samma personer, än att jag ska behandlas lokalt på ett sätt som gör att jag närmast tänker på stafettläkare när jag möter personalen i det privata vårdalternativet.

En lustig detalj i sammanhanget är att min hjärtläkare arbetar halvtid på det stora sjukhuset, en sak som enbart förstärker mina dubier inför motiven för den privatiserade sjukvården. Bättre då att satsa ordentligt på den offentliga varianten.

intressant Tags : Privat, Offentlig, Vård, Södersjukhuset, Hjärtsjukvård, Kardiologi, Hälsa, Privatisering, Landstinget, Läkare, Sjukvårdspersonal ab dnsvd Emil t

Själv ringde jag i morse för att försöka få besked om när vårdcentralen vid Handens Sjukhus skulle börja vaccinera sina högriskgrupper. Vänta så ska jag koppla, sade telefonisten. Jag kopplades till en telefonsvarare som hävdade att det inte gick att koppla fram samtalet.

AB: ”I månader har vi väntat på det försenade influensa-
vaccinet. Men med start i mitten på den här veckan, och tre veckor framåt, får riskgrupperna sin första dos. Dit hör bland andra gravida, sjukvårdspersonal och hjärtsjuka. Landstingen räknar med att det rör sig om en miljon människor. I Stockholms län är det upp till varje person att själv ta kontakt med sin husläkare eller vårdcentral för att få sprutan.”

Således så satt jag och stirrade på luren, samtidigt som jag insåg att många av oss som tillhör klart definierade riskgrupper gör precis samma sak, vi ringer och frågar, och hamnar i samma icke fungerande svarare. Orsaken är förstås att det varit ett stort antal reportage i media som berättar om både flyg och lastbilar som nu distribuerar vaccin, ett vaccin som dessutom blivit alltmer omdiskuterat. För egen del råder det ingen tvekan om saken, det är klart att jag ska vaccinera mig. Jag har en väsentligt nedsatt hjärtfunktion och riskerar att bli jordgubbe om jag skulle drabbas av en svårare infektion, så valet är enkelt. Jag fortsätter gärna att vara rabulist¹ i minst tio år till om det går.

Dessutom har jag förvånats över att även andra tycks roas av mina kverulantiska utbrott.

Men som sagt, Handens Sjukhus har ännu inte fått ordning på kön av medborgare som villigt låter sig stickas i armen.

Egentligen borde jag åka dit och skapa en egen kö. Har jag med mig ett lämpligt plakat så kanske jag till och med skulle hamna i ABC-nytt framåt kvällen. Men skämt åsido, jag anser att alla som tillhör riskgrupperna ska vaccinera sig. Och även de som inte gör det, allt för att hindra den här sortens farsoter. Genom att bygga upp immunitet så kan vi göra just det.

Nu vet jag några som kommer protestera och säga att de inte ska vaccinera sig. Till stor del vet jag också vilka det är.