Anders Romelsjö på jinge.se

Mao och politisk monsterlitteratur

Denna artikel har jag läst i den utmärkta tidskriften Folket i Bild Kulturfront. Den har skrivits av Torbjörn Wikland, som följt utvecklingen i Kina sedan 50 år tillbaka. Han har också varit vice ordförande i Svensk-kinesiska Vänskapsförbundet och ordförande i föreningen Folket i Bild Kulturfront.

* Artikeln publiceras i ett läge då media börjat leverera tung kritik mot Kina för påstådd hård behandling av uighurer, en negativ och delvis felaktig bild av Kinas politik i ”Dokument utifrån” 7/10 och en demoniserad bild av Mao i ett program på Kunskapskanalen. Jag återkommer om det senare. Dokument utifrån visade ”Världen enligt Xi”. Filmen ger en överdrivet negativ och delvis felaktig bild av Kina, som påsås lägga sig i andra länders politik och vilja sträva efter världsherravälde med sin politik. Men utmärkande för Kinas utrikespolitik är att man inte lägger sig i andra länders politik – i motsats till USA, som startar krig, stödjer statskupper och inför illegala sanktioner mot länder man ogillar. Kinas utrikespolitik

Samtidigt målar USA alltmer upp Kina som en fienden, och sätter in handelskrig och sanktioner mot landet. Kritiken kan uppfattas på olika sätt. Den reser frågan om USA-tillvända som media följer USA-elitens politik att kritisera och rentav demonisera Kina.

År 2017 publicerade Oktoberförlaget ”Var Mao verkligen ett monster?” (översättning av boken ”Was Mao really a monster?”, först publicerad 2010 i USA och Canada och redigerad av Gregor Benton och Lin Chun). Kanske lockar varken titeln eller bokens innehåll en bredare läsekrets. För att hänga med i bokens djupdykningar i kinesisk 1900-talshistoria bör man ha lite förkunskaper och vara intresserad av de stora omvälvningar som skedde i Kina med början på 1920-talet och fram till Mao Tsetungs död 1976. Men boken är väl värd att läsa för den som vill förstå 1900-talets historia och varför en sådan förståelse lätt hindras av vad jag kallar politisk monsterlitteratur. Det gäller oavsett om man har gillat eller varit kritisk mot Mao och den kinesiska omvälvningen under hans levnad.

Boken tar sin utgångspunkt i en annan bok, publicerad 2005: ”Mao. The unknown story” av Jung Chang och Jon Halliday (först utgiven på engelska i USA, översatts till många språk, spridd i stora upplagor). På svenska blev den ”Mao den sanna historien” utgiven av Prisma 2006. I de stora medierna fick den ett översvallande mottagande. Sunday Times´recensent skrev att ”Mao var det största monstret av dem alla – den röde kejsaren av Kina”. Omdömet var följdriktigt utifrån vad Chang och Halliday skrev. Mao beskrivs som okänslig för mänskligt lidande och skicklig på att manövrera sig fram till ledare för den kommunistledda motståndsrörelsen genom intriger och falskspel.

Edgar Snows berömda beskrivning av den långa marschen på 1930-talet var förfalskad. Insatserna i kriget mot de japanska erövrarna berodde främst på Chiang Kaishek och inte på de gerillabaserade styrkorna. Mao var sedan själv ansvarig för minst 30 miljoner kinesers död under hungerkrisåren 1959-62 förutom den fasansfulla kulturrevolutionen – för att nämna ett fåtal av de händelser som fått en dramatisk och mörk beskrivning i Chang&Hallidays bok. Och detta berodde, menar de, helt på Maos personliga intrigspel, politik och beslut. Mao var alltså ett nattsvart monster.

I främst USA och Europa finns sedan länge en mycket omfattande forskning kring Kinas 1900-talshistoria. Där blev mottagandet av boken betydligt svalare än i stora media. Det kanske förvånar eftersom Kinaforskare sällan har varit positiva till vare sig Mao eller omvälvningen i Kina under hans tid. Det är just vad dessa Kinaforskare skriver om ”Mao. Den sanna historien” som är det centrala i boken ”Var Mao verkligen ett monster?” Även om forskarna har mycket varierande uppfattningar om Mao och hans tid så förenas de i ifrågasättanden av Chang&Hallidays omdömen, slutsatser och sätt att skriva boken.

Mycket av vad Chang&Holliday skrivit vederläggs direkt i Kinaforskarnas artiklar. Men flera av forskarna går längre. De oroas av Chang&Hallidays stora genomslag i opinionen och den påverkan på Kinaforskningen som det kan leda till. Chang&Hallidays bok innehåller t.ex. en oerhört omfattande referenslista. Efter flera av forskarnas kontroll av de uppgivna källorna blir referenslistan ett stort frågetecken.
Listan refererar till intervjuer som aldrig ägt rum, påståenden som de intervjuade inte har sagt eller hänvisningar till hemliga eller muntliga källor som ingen annan än författarna läst, hört eller känt till. Därför drar några av Kinaforskarna slutsatsen att de måste använda boken i undervisningen av sina studenter för att visa hur man INTE ska bedriva vetenskaplig och seriös Kinaforskning. Till saken hör också att Chang&Holliday med enstaka undantag vägrat att kommentera Kinaforskarnas kritik.

Trots att Chang&Halliday säger att de forskat fram den sanna historien om Mao så är de i praktiken ointresserade av Kinaforskning och vad Kinaforskare tycker om deras bok. Deras syfte är att politiskt avfärda i stort sett allt som skett under Maos tid. För att nå syftet tar de till flera knep – som nog undgår många av bokens vanliga läsare. Knepen har stöd i psykologisk forskning om hur man påverkar människor. Den främste forskaren inom ämnet är nobelpristagaren Daniel Kahnemann. Hans bok ”Tänka snabbt och långsamt” är en bibel för proffs inom reklam, marknadsföring och media. Han visar bl.a. hur lätt vi faller för förenklade eller felaktiga påståenden, bara de presenteras på ”rätt” sätt.

Ett sådant knep är att presentera ett ”ankare”. Det har vi alla mött i reklamen: Vårt erbjudande är värt 3.000 kr men Du får det för 1.800 kr! Många av oss faller pladask i stället för att granska ankaret 3.000 kr. Chang@Halliday skriver på samma sätt. De skriver att Mao är ansvarig för 70 miljoner kinesers död. Mot detta ”ankare” har Du svårt att värja Dig. Säger Du att det kanske ”bara” är 10 miljoner har Du fallit i fällan.

Fällan påminner om den klassiskt ledande frågan: Har Du slutat slå Din fru? Svarar Du ja eller nej är Du fast. Om Du i stället gör en längre utläggning om Ditt förhållande till hustrun låter det misstänkt. Chang&Hallidays bok ackompanjerades också av en omfattande marknadsföring. ”Ankaret” om bl.a. 70 miljoner blev etablerat i den allmänna debatten om Kina – oavsett Kinaforskares invändningar. Boken är således en propagandamässig succé och vi anar att för detta har Chang och Halliday fått mycket bra betalt. Boken faller väl in i en särskild litteraturtyp – jag kallar den för politisk monsterlitteratur. Sovjetunionen och Stalin har på motsvarande sätt i bokform avrättas av bl.a. Robert Conquest.
En varningsklocka för den tvivlande är att såväl Chang&Halliday som Robert Conquest har fått särskilda utmärkelser och beröm av de amerikanska presidenterna – far och son – Bush.

Boken ”Var Mao verkligen ett monster?” är en mycket seriös insats för att dissekera den politiska monsterboken om Mao. Vi – liksom seriösa historieforskare – behöver sådana verkligt analyserande böcker för att begripa historien och den nära samtiden. Och det gäller oavsett om vi gillar eller är kritiska mot dem som porträtteras i monsterböckerna.

Anders

, ,
, , , ,

46 svar till “Mao och politisk monsterlitteratur”

  1. Kina har gång på gång under 1900-talet (efter Mao) varit officiellt (och inofficiellt) allierad med USA mot Sovjetunionen. De t o m samarbetade med Brzezinski. 1979 la de grunden till det som skulle komma att heta sidenvägen. Men Sovjetunionen stod i vägen. Så därför inledde Kina ett samarbete med USA.

    • Kina var inte allierat med USA som hela tiden sågs som en imperialistisk stormakt. Samma uppfattning hade Sovjetunionen. USA erkände Sovjet ungefär 15 år efter revolutionen, och Kina drygt 20 år efter dess revolution. Kina la grunden till Nya Sidenvägen för ett par år sedan, inte 1979 med USA. Att Sovjetunionen så lätt kunde upplösas och kapitalism införas 74 år efter Oktoberrevolutionen beror kanske främst på viktiga brister i Sovjetunionen, bland annat med demokratin och folkligt deltagande i socialistisk debatt och uppbyggnad. Man la därmed en grund som underlättade det enkla upprättandet av kapitalism, fast en majoritet av befolkningen var mot upplösningen av Sovjetunionen. Jeltsin i partiledningen och flera andra högt uppsatta medlemmar i Sovjekts kommunistpart ledde marschen mot kapitalism.

      Regeringen i Beijing försökte få till stånd diplomatiska förbindelser med USA, men det skulle dröja närmare 25 år innan Washington accepterade folkrepubliken Kina som ett faktum. I stället försökte de försvaga regimen genom infiltration, undergrävande metoder och militärt hot och terrorraider bland annat från Burma och genom att rekrytera exiltibetaner för militär träning och infiltration. USA:s krig mot Korea och Vietnam syftade bland annat till att strategiskt inringa och försvaga Kina.

      Mao och de kinesiska kommunisterna följde noga utvecklingen i Sovjetunionen. Utan att kopiera den sovjetiska modellen försökte de ta till sig de positiva erfarenheterna av den snabba utvecklingen i det första land som utformat en socialistisk strategi. Chrustjevs kursomläggning 1956 såg de med misstro. Mao förklarade i mars 1958:

      ”När Stalin kritiserades var vi å ena sidan nöjda men å andra sidan oroliga. Det var absolut nödvändigt att lyfta på locket, att bryta ned den blinda tilliten, att lätta på trycket och frigöra tänkandet. Men vi samtyckte inte om det gällde att i ett enda slag krossa honom fullständigt.”17

      Sommaren 1959 fördömde Mao Sovjetunionens inblandning i det kinesiska kommunistpartiets inre angelägenheter och speciellt deras kritik av folkkommunerna och deras stöd till Peng Dehuais opposition mot Det stora språnget framåt. Efter den sovjetiska partiledningens plötsliga angrepp på det kinesiska kommunistpartiet vid Bukarestmötet 1960 skärptes de ideologiska motsättningarna på alla plan. De kinesiska kommunisterna började se Chrustjevs makttillträde som en kontrarevolution och drog slutsatsen att en ny bourgeoisie tagit makten inom det sovjetiska kommunistpartiet och styrde utvecklingen bort från socialismen. Denna analys förstärktes av de sovjetiska ledarnas arroganta hållning mot andra länder – inte minst mot Kina. Just under de största ekonomiska svårigheterna drog till exempel Chrustjev hem alla sovjetiska rådgivare som en politisk påtryckning.

      Mao tyckte sig också se tendenser till framväxten av en ny borgerlighet inom sitt eget parti, där kampen hårdnade mellan två huvudströmningar. Den ena sidan ville liksom han själv driva på en kollektivisering baserad på bred mobilisering av arbetare och fattigbönder under parollen ”tjäna folket” och stimulera en omfattande kritik från allmänheten mot dåliga tendenser inom partiet. Den andra sidan ville istället se en av partiapparaten väl kontrollerad ekonomisk utveckling med stort utrymme för individuella belöningar, privata initiativ och marknadskrafter, där tillväxten sattes före fördelningsfrågorna. Dessa motsättningar började med Peng Dehuais opposition 1959 och fortsatte att utvecklas. Två rivaliserande högkvarter formerades i centralkommitten, med Mao i ledningen för det ideologiska arbetet och Liu Shaoqi i kontroll av de viktigaste regeringsdepartementen. Utdrag ur artikeln Kinas 1900-tal – den långa marschen

      • Kina och USA var allierade under kriget i Afghanistan (1978 och till året det blev fred. USAs forna president Jimmy Carter har enbart vänliga ord att säga om Kina. Mycket märkligt.
        Han säger dessutom så här:
        ”That’s been a lot of difference because we [notera att han använder vi och inte singular] spent 4 trillion to 6 trillion dollars in ouer [återigen pluralis] wars in Iraq and Afghanistan.”
        https://www.cartercenter.org/news/editorials_speeches/carter-emory-lecture-china-north-korea.html

        Det var till och med så att Brezjnev varnade USA 1978 över att inte spela ut det kinesiska kortet mot Sovjetunionen.

      • Dom kinesiska ekonomiska reformerna började redan på 1970-talet, cirka 10 15 år innan kontrarevolutionen ägde rum i Sovjetunionen. Kineserna var redan 1978 irriterade över att Sovjetunionens starka inflytande, och befarade att Sovjet skulle få ett ännu större inflytande om de kunde nå Indiska Oceanen. (Läs länken jag skickade med förut – history.state,gov)

        Så varför kollapsade inte den ryska regeringen genom Jeltsin och Putin på 1990-talet då människor praktiskt tagit svalt ihjäl? Därför att detta förhindrades av Jeltsin, USA, etc, alltså kapitalismens företrädare. Det är endast en regering eller organisationer som kan upplösa (därav kontrarevolutionen) ett ekonomiskt system. Ett ekonomi kan gå i konkurs men själva det ekonomiska systemet består. Det förändras inte. D v s inte om människor, partier, organisationer, myndigheter bestämmer sig för det.
        Kapitalismen kollapsar då och då men detta innebär – tyvärr – inte att det ekonomiska systemet förändras till ett socialistiskt.

    • Nej. Som jag skrev i annan kommentar /utdrag) Kina var inte allierat med USA som hela tiden sågs som en imperialistisk stormakt. Samma uppfattning hade Sovjetunionen. USA erkände Sovjet ungefär 15 år efter revolutionen, och Kina drygt 20 år efter dess revolution. Kina la grunden till Nya Sidenvägen för ett par år sedan, inte 1979 med USA. Att Sovjetunionen så lätt kunde upplösas och kapitalism införas 74 år efter Oktoberrevolutionen beror kanske främst på viktiga brister i Sovjetunionen, bland annat med demokratin och folkligt deltagande i socialistisk debatt och uppbyggnad. Man la därmed en grund som underlättade det enkla upprättandet av kapitalism, fast en majoritet av befolkningen var mot upplösningen av Sovjetunionen. Jeltsin i partiledningen och flera andra högt uppsatta medlemmar i Sovjekts kommunistpart ledde marschen mot kapitalism.

      Regeringen i Beijing försökte få till stånd diplomatiska förbindelser med USA, men det skulle dröja närmare 25 år innan Washington accepterade folkrepubliken Kina som ett faktum. I stället försökte de försvaga regimen genom infiltration, undergrävande metoder och militärt hot och terrorraider bland annat från Burma och genom att rekrytera exiltibetaner för militär träning och infiltration. USA:s krig mot Korea och Vietnam syftade bland annat till att strategiskt inringa och försvaga Kina.

      Mao och de kinesiska kommunisterna följde noga utvecklingen i Sovjetunionen. Utan att kopiera den sovjetiska modellen försökte de ta till sig de positiva erfarenheterna av den snabba utvecklingen i det första land som utformat en socialistisk strategi. Chrustjevs kursomläggning 1956 såg de med misstro.

      Sommaren 1959 fördömde Mao Sovjetunionens inblandning i det kinesiska kommunistpartiets inre angelägenheter och speciellt deras kritik av folkkommunerna och deras stöd till Peng Dehuais opposition mot Det stora språnget framåt. Efter den sovjetiska partiledningens plötsliga angrepp på det kinesiska kommunistpartiet vid Bukarestmötet 1960 skärptes de ideologiska motsättningarna på alla plan. De kinesiska kommunisterna började se Chrustjevs makttillträde som en kontrarevolution och drog slutsatsen att en ny bourgeoisie tagit makten inom det sovjetiska kommunistpartiet och styrde utvecklingen bort från socialismen. Denna analys förstärktes av de sovjetiska ledarnas arroganta hållning mot andra länder – inte minst mot Kina. Just under de största ekonomiska svårigheterna drog till exempel Chrustjev hem alla sovjetiska rådgivare som en politisk påtryckning.

      Mao tyckte sig också se tendenser till framväxten av en ny borgerlighet inom sitt eget parti, där kampen hårdnade mellan två huvudströmningar. Den ena sidan ville liksom han själv driva på en kollektivisering baserad på bred mobilisering av arbetare och fattigbönder under parollen ”tjäna folket” och stimulera en omfattande kritik från allmänheten mot dåliga tendenser inom partiet. Den andra sidan ville istället se en av partiapparaten väl kontrollerad ekonomisk utveckling med stort utrymme för individuella belöningar, privata initiativ och marknadskrafter, där tillväxten sattes före fördelningsfrågorna.

  4. Visst var Dokument Utifrån igår missvisande. De gick inte in på om Kina verkligen var kommunistiskt eller inte, d v s om de hade antagit Marxismen eller inte. För DU var Kinas kommunistparti det som Kina själv säger att dom är. Men Kinas kommunistparti har utvecklat sig till ett borgerligt (möjligtvis konservativt) parti.
    http://www.idcommunism.com/2018/05/xi-jinping-praises-marxism-while-china-deepens-its-capitalist-transformation.html

  5. ”Jag fick full tillgång till alla arkiv, jag fick veta allt som finns om Stalins offer, och gjorde utkast till en komplett beskrivning. Emellertid bestämde jag mig för att spara den för framtiden. Om jag skulle publicera den (jag skulle antagligen mista mitt jobb, inga stipendier skulle stå till buds) mina vänner skulle slänga mig som en het potatis, jag skulle bli lämnad ensam, och ingen skulle ändå tro mig”.
    Citatet är från 2012 och, märkväl, antikommunisten Arseni Roginski verksam i USA och citerad av Israel Shamir på unz.com. Således har en antikommunist forskat i de ryska arkiven och konstaterat att siffrorna om Stalins utrensningar måste revideras nedåt i en grad som ingen i hans miljö skulle acceptera och han skulle vid publikationen ha gjort slut på inte bara sin egen karriär utan sitt sociala umgänge.

    Israel Shamir citerar två andra källor över Stalin-eran vilka båda kommer till likartade siffror, vilka är 650 000 dödsdömda utan hela epoken, 33 år. Och alla domar verkställdes inte. Det kan låta som mycket även det, men jämför det med att 30 000 röda dog planmässigt i sjukdomar och under arkebusering i fånglägren efter inbördeskriget i Finland. Relativera detta antal mot invånarantalet i Sovjetunionen och siffran antar de rätta proportionerna.
    Under Gulagepokens höjdpunkt fanns 1,2 miljoner fångar i lägren medan USA idag har ca 2,5 miljoner fångar inspärrade på anstalt. Befolkningen i Sovjetunionen hade en tillväxt om 0,60 procent per år, två gånger högre än Storbritannien och Frankrike. Trots de enorma krigsförlusterna stod invånarantalet 1959 på 210 miljoner.

    Men monsterlitteraturen fortsätter att frodas och är speciellt privilegierad i den fysiska bokhandeln. Den som kan söka i nätbokhandeln upptäcker att det även finns bra böcker att läsa men dessa finner sällan sin väg till den fysiska bokhandeln där koncentrationen av ägandet bara förvärrat situationen. Och nu har ett nytt fenomen av censur tillkommit, nätbokandeln har börjat rata böcker som inte passar ägarnas intressen. Censuren har på detta sätt privatiserats och statsmakten kan två sina händer.

  7. Mina två främsta källor till den senare utvecklingen i Kina är två böcker. Den första är skriven av Börje Ljunggren (tidigare svensk ambassadör i Kina) och boken heter ”Den kinesiska drömmen”. Den andra är skriven av Mobo Gao och heter ”Striden om Kinas förflutna”. Denna senare bok handlar just om det kampen (som T. Viklands artikel här ovan). Det som mest förvånade mig med Mobo Gaos bok var för det första hur oerhört systematisk och väldokumenterad denvar. Det andra var hur han ingående beskriver hur det gamla feodala föraktet för fattiga, framförallt fattigbönder åter vuxit fram i Kina, framförallt i kapitalistklassen som nu också är en mycket dominerande grupp inom KKP. Han går också en hel del in på vilka i KKP som var socialister och vilka som ”bara” var nationalister före och under kulturrevolutionen.

  8. Tror att Kinas och Sovjets modeller kan sammanfattas så här:
    1. båda försökte bygga statssocialistiska samhällen med en planekonomi byggd på ideer från Tysklands efterkrigstid.
    2. båda stötte på problem med incitament och motivation som man sökte en lösning på genom experiment med bonus och privata jordlotter mm.
    3. båda hade stora framgångar så länge målet var återuppbyggnad av ekonomin. När sedan ekonomin växte och målet inte bara var att öka stål eller elproduktionen mm utan att tillgodose behoven av miljontals produkter fungerade planekonomin sämre. Det gick helt enkelt inte längre att öka tillväxten med aldrig så käcka ideologiska kampanjer.Detta resulterade i en kamp mellan de två linjerna både inom SUKP och KKP.
    4. båda länders partier hade en tendens till en sekteristisk dogmatism, avvikande åsikter betraktades som landsförräderi.
    5. båda ländernas politik var starkt nationalistiska.
    6. båda länder hade en historia där man var villig att sluta allianser med både Gud och Djävulen (oftast med Djävulen) för att försvara sina nationella intressen, kanske främst ryska och hankinesiska intressen.

    Själv fick jag mig en tankeställare när jag i början av 80-talet studerade vid Östeuropeiska institution i Uppsala. Forskarna där påstod:
    Sovjet kommer att braka samman pga låga födelsetal i de europeiska delarna. Detta samtidigt som man inte längre som vid kollektiviseringen av jordbruket kunde skicka in miljoner med bönder till fabrikerna. Tillväxten krävde antingen mer arbetskraft eller ökad effektivitet. Arbetskraft fanns i t.ex Centralasien men eftersom de europeiska ryssarna började visa allt större motstånd mot muslimsk ”invandring” (jmf. SD) så var den vägen stängd. Ökad effektivitet nödvändiggjorde ökad decentralisering och demokrati. Både Krusse och Gorby var inne på att lyfta på locket lite och resten är historia, locket blåstes av pga av övertryck. Kina hade fördelen av att på nära håll studera Sovjets kollaps. Slutsatsen man drog var att dra i nödbromsen och ta till hårdare politisk kontroll i kombination av en alltmer radikal marknadsekonomi. Problemet med motsättningen mellan plan och marknad å ena sidan och incitament å den andra väntar fortfarande på sin lösning. Venezuela försökte med en modell där några tusen arbetare pumpar rikedomar ur marken medan resten sitter still i båten och lever på bidrag. Förutom att det var sympatiskt att man sysslade med välgörenhet för de fattiga så var det ingen långsiktigt hållbar modell. Personligen tror jag att det finns sektorer i ekonomin som måste vara planerade och statliga eftersom privata marknadslösningar skulle göra skada eller strypa ekonomin. Allt annat kan med fördel vara privat, kooperativt etc. Jag är till exempel inte säker på att pizzan är godare i Kommunistiska Partiets pizzeria men jag vet med säkerhet att en privatiserad utbildning stryper ett lands utveckling. Uttryckt med nationalekonomisk terminologi: alla sektorer med starka positiva eller negativa externa effekter bör vara samhällskontrollerade. Om någon vill kalla mig socialdemokrat så gärna det, det fanns mycket i den tidiga socialdemokratin som var intressant innan S blev ett borgerligt mittenparti. Trots allt Sverige lyckades under en period med konststycket med att vara både jämlikast och rikast i världen.

      • Hahaha tvivlar jag inte ett dugg på! Den dan vi har samma åsikt om allting är det något annat som är fel. Låt hundra blommor blomma och hundra tankeskolor tävla!

    • Sven,
      Jag kommer mycket väl ihåg tidskriften ’Nyheter från Sovjetunionen’. I nästan varje nummer – om jag nu minns rätt – fanns det reportage från de olika delrepublikerna, folkdräkter, språk, kultur, etc. Jag tror inte att Sovjetunionen förtryckte någon etnisk grupp i frågan om deras kultur. T ex hade de olika republikerna sina egna språk. Det hade varit mycket lätt gjort för Sovjet att förbjuda ester tala estniska men det gjorde dom inte. Och var och en kunde behålla sin religionstillhörighet. Det var ett fåtal kyrkor (moskéer, synagogor, ortodoxa, katolska kyrkor, ets) som brändes ner.
      Jag vet mycket väl hur stor det kan gå till överdrift i den nationella och religiösa frågan. Irland var och är ett sådant land. Där är nationen och religionen mycket viktig för befolkningen. Den katolska kyrkan har påverkningsgrupper inom samhället, t ex skolor, lagar, sjukhus, etc.
      Men kan det gå till överdrift i den andra ändan – alltså, jag menar att inte vara nationalistisk och inte tro på någon Gud? Finns det någon fara i det? Ja, möjligtvis om ateistiska grupper eller personer försöker få andra människor att vara ateister.
      Givetvis ska vi bevara våra unika etniska grupper, våra språk, kultur, etc men det får aldrig gå ut på ett förtryck av andra etniska grupper. Inte heller förtrycka människor som valt att bo, leva, gifta sig och få barn med en ur en annan etnisk grupp. Lenin uttryckte det faktiskt mycket bra om nationerna och självbestämmande.
      Visst fanns det enskilda socialister i Sovjetunionen som var rasister/främlingskritiker, precis som det finns socialister i dag som är rasister/främlingskritiker. Jag tänker närmast på vissa ur Kp. Jag såg även en undersökning att 1% av Vänsterpartiets väljare hade gått till SD.
      Vi ska nog inte plagierar den generella uppfattningen om att Sovjetunionen kollapsade, i alla fall inte utan att själv ha forskat i uppgifterna. Brzezinski nämndei intervju 1996 att Afghanistan var en konflikt som demoraliserade och gjorde så att Sovjetunionen kollapsade.
      Andra teorier är att ekonomin var nerkörd till botten. Vissa säger att det var Star Wars som fick Sovjetunionen på fall.
      Kanske var det alltihop som fick Sovjetunionens ekonomi att rasa ihop. Men det är inte detsamma som att realsocialismen skulle kollapsa. Till detta behövs att en regering, grupp, etc upplöser det ekonomiska systemet och inför ett kapitalistiskt (eller vice versa socialistiskt) ekonomiskt system. Vilket Ryssland gjorde med stöd från USA och världens banker och kapitalister.
      Sovjetunionen hade kunnat fungera utan att grupper och den regering som Jeltsin företräde upplöst det socialistiska ekonomiska systemet. Sovjet hade ju tidigare varit illa ute, särskilt före Andra Världskriget, men ändå hade de då klarat upp det.
      https://en.wikipedia.org/wiki/Soviet_socialist_patriotism

    • Intressant Sven och du är definitivt något på spåren här. Blandekonomi är ett ord som förtjänar en renässans. Problemet är väl att när sossarna var sossar så var dom det för att dom måste. Hotet från kommunismen var högst reellt för den svenska överheten och arbetarklassen var fortfarande organiserad på ett sätt som inte omedelbart kunde ignoreras.
      Nu finns inget yttre hot mot överhetens makt och fackföreningarna är taskiga parodier på sig själva. Inga politiska partier av substans hävdar heller den folkliga organiseringens nödvändighet och det kommande teknikskiftet ställer alla existerande politiska och ekonomiska teorier på huvudet.
      Arbetarklassen söker sig i desperation till högerpopulismen, som utan tvekan har potentialen att krossa allt vad demokrati heter. Pust!

      Demokratins krafter står på noll!
      I det här läget kan man tycka att det som ser ut som ett faktum, att arbetarklassen överger sossarna i hela Europa är en bra sak, men om det inte skall sluta med katastrof, som på 30-talet, så måste högerpopulismens bedrägeri avslöjas och vänstern måste samla ihop sig till något som iallafall liknar ett realistiskt alternativ.
      Hur det skall göras återstår dessvärre att upptäcka.

      • ”Arbetarklassen söker sig i desperation till högerpopulismen, som utan tvekan har potentialen att krossa allt vad demokrati heter. Pust!”

        Arbetarklassen tror jag inte har några akademiska analyser eller vidsträckta visioner utan ser problemen som dom kommer. Problem som med enkla lösningar inte hade behövt uppstå om bara den politiska viljan funnits. Poängen är att det är just den politiska viljan som partiet Sverigedemokraterna försöker ändra. Sverigedemokraterna vinner väljare med rak kommunikation . Kanske inte alltid helt lyckad. Men det får dom finslipa. Därför pöbelpartier passar inte en bred medelklass. Medelklassen är nyckeln till makten.

        • Enkla lösningar! Där sammanfattade du omedvetet SD i en mening. Bra gjort Klasse!
          Den politiska viljan kommer idag bara från ett håll. Överheten/kapitalisterna/globalisterna eller nyliberalerna, kalla dom vad du vill, det är samma maktmänniskor vi pratar om, är den enda organiserade kraft som ger uttryck för sin politiska vilja idag. SD är bara ett av flera partier som företräder denna kraft och alla vill dom på sitt sätt försvara dom landvinningar som ”överkagloberalerna”, sug på det nyordet, erövrat efter deras krossande av arbetarrörelsen. Vi kan sammanfatta det också med en mening. Gör dom rika rikare och dom fattiga fattigare!

          Extremhögern har alltid arbetat på samma sätt. I tider av folkligt missnöje presenterar dom just ”enkla lösningar” för folket och dom lösningarna handlar alltid om att peka ut syndabockar som skall få klä skott för ”överkagloberalernas” egen plundring och utsugning. Allt i syfte att förhindra och blockera folklig organisering som är det enda som hotar deras makt på allvar.
          Historiska erfarenheter säger oss med all önskvärd tydlighet att detta är fullständigt livsfarligt för både demokrati och fred.

          Du verkar mycket aningslöst gå på den här bluffen Klasse. Betyder verkligen världshistoriens bittra erfarenheter av etnicitet i politiken ingenting för ditt politiska ställningstagande?

          • ”Betyder verkligen världshistoriens bittra erfarenheter av etnicitet i politiken ingenting för ditt politiska ställningstagande?”

            Som de flesta andra här kommer jag fortsätta och kämpa för det jag tror på. Men mina åsikter är dynamiska och följer den verklighet jag uppfattar. Som det är nu tycker jag inte Sverige är på rätt väg. Det behövs mer auktoritet. När jag var ung och gick i skolan då var det en mattant som gav mig en tilldelad portion. Idag öser barnen upp till sig själva, äter upp en del och kastar resten. Allas ansvar är ingens ansvar och tonvis med mat kastas bort. Bert Karlsson var inne på problemet i nån video jag tittade på. Samhället förfaller på alla områden utom möjligen vänsterns käpphästar som t.ex. jämställdhet och minoriteter. Men sådant kan inte vara det allra viktigaste. Min åsikt är att vi måste tillbaka till våra rötter och börja på nytt därifrån för att på så vis komma ifrån utvecklingens avarter. Som andra på den här bloggsidan vill även jag ha ett bättre samhälle.

            • ”Mer auktoritet” Vems auktoritet? Överhetens, dom etniska svenskarnas, mattanternas eller vilken auktoritet menar du?
              ”tillbaka till våra rötter” Vilka rötter? Det gamla ståndssamhällets, det strikt religiösa Sveriges, stormaktstidens, eller vilka rötter pratar du om?

              Jag kan inte se annat än att du här bekräftar min misstanke om att du inte förmår dra några som helst lärdomar av historien och det är riktigt illa, närmast katastrofalt för alla som ger sig till att diskutera politik.

  9. Nog sant att Sovjet rent teoretiskt skulle ha kunnat fortsätta att existera. Men nu blev det inte så. Orsaken till det är ju dels ett yttre tryck från en fientlig omgivning vilket ju knappast var en nyhet, men också en inre svaghet. Med kollaps menar jag kanske främst händelseutvecklingen efter -91 då hälsoekonomer beräknat att c:a 13 miljoner miste livet pga sjukvårdens sammanbrott bl.a. När det gäller nationaliteternas ställning så tror jag att det var en blandad kompott. Lenin var mest konsekvent när det gäller nationaliteternas autonomi medan Stalin som Lenin sa var: ”mer storrysk än ryssarna själva”. Kompromissen blev Sovjetunionen med republiker och autonoma områden styrda av ett enda parti från Moskva. Stalin var nog egentligen ganska trött på olika nationaliteter pga hans erfarenhet från sin uppväxt i Kaukasus (araberna kallade Kaukasus för “Jabal al-Alsan”, “Språkberget”). och ville förryska Sovjet. För honom var nationaliteterna bakåtstravande medan marxismen var progressiv och europeisk. Och eftersom marxismen nådde Kaukasus via ryska marxister så tror jag egentligen att Stalin ville sopa bort de olika nationaliterna så snabbt som möjligt. Enligt Milovan Djilas lär Stalin desutom ha sagt till honom att Stalins skrift om marxismen och den nationella frågan mer var ett beställningsverk från Lenin än hans egna åsikter
    Den spänningen fanns kvar tror jag under hela Sovjetunionens existens. När jag nämnde rasism i Sovjet syftade jag mest på vardagsrasismen från vanligt folk och tror inte den var sanktionerad från ledningen. Snarare tror jag att det var ett problem att man inte kunde lösa sin arbetskraftsbrist med hjälp av ”invandring” från de södra republikerna. Med SD vid makten kommer Sverige att få ett liknande problem
    Finland och Japan är redan där. Annars var min huvudpoäng att Kinas och Sovjets system hade fler likheter än skillnader. Man hade samma ideologiska bakgrund och brottades med samma problem. Pga nationalismen var det helt enkelt svårt för den sovjetiska ledningen att acceptera att det fanns flera centrum i det socialistiska blocket. För Kina, Albanien och Jugoslavien som ju alla blivit socialistiska nästan utan hjälp från Sovjetiska Röda Armen var det lika svårt att acceptera sovjetisk överhöghet. Och inte bara Kina hade märkliga allianser, Stalins stöd till Chiang Kai-Shek var lika märkvärdig! Han fick t.om sitta i Komintern!Undrar hur det uppfattades av de kinesiska kommunisterna. Tyvärr så sögs vi alla in i de strömmar som uppstod under den Stora Polemiken och vi tvingades att ta ställning för/emot progressiva och befrielserörelser inte utifrån en självständig analys utan utifrån de senaste påbuden från Moskva och Peking. Värst var väl mitt SKP och ditt APK Kerstin? (R)-arna räddades av att ingen ville ha broderparti-relationer med dom, alltså var de tvugna att tänka själv vilket var nyttigt ibland. Men den kommunistiska rörelsens svagheter är i första hand en interna fråga och kan bara lösas med att man utan skygglappar lägger problemen på bordet. Ingen är bekänt av att försköna och hylla sedan länge döda modeller. Det leder bara till nostalgi.

    • APK bildades 1977 och vi fick ett rykte om att när det regnade i Moskva så spände vi upp paraplyerna, det eftersom vi inte tog avstånd från Sovjetunionen. Och varför skulle vi göra det? Som socialister måste vi kunna lyssna på alla – även Moskva.
      När Sovjetunionen intervenerade Afghanistan ansåg majoriteten av vänstern att USAs ord gällde, och att det Sovjetunionen förmedlade enbart var propaganda. Så därför lyssnade dom varken på Sovjetunionen eller socialisterna i Afghanistan. Nästan hela vänstern fördes bakom ljuset av Brzezinski och Carter.
      Du kan läsa min artikel (fylld av länkar, som jag rekommenderar varmt att du ska följa) på Clarté.
      https://www.clarte.nu/bloggen/10532-afghanistan-1979
      Om du har en annan åsikt kan du och alla andra dessutom kommentera artikeln. Eller har ni alla tusentals – inklusive ’r’arna – som krävde att Sovjetunionen skulle ur Afghanistan bytt åsikt?

      • Zbigniew Brzezinski gjorde iordning fällan, delar av sovjetledningen gick i fällan. Sovjetiska folket gillade inte kriget, afghanska folket ännu mindre och Brzezinski fick som han ville, Sovjet fick sitt Vietnam och kollapsade bara några år efter. Vem vann på kriget? Några få finanskretsar i USA som för första gången fick chans att göra en inbrytning i Centralasien. Jag känner mig ganska övertygad om att både USA och Sovjet borde borde ha hållt sina tassar borta från Afghanistan precis som Ryssland och England en gång under ”The Great Game”. Att det Revolutionära Rådet bjöd in Sovjet räcker inte för att övertyga mig om invasionens legitimitet. Speciellt inte som rådet verkar ha varit infiltrerat av CIA. Bl.a presidenten Hafizulla Amin påstås ha arbetat för CIA. Jag kan inte på rak arm komma på en enda invasion som inte sker på inbjudan av någon liten grupp någonstans.

        • Sven, det är kanske för att vi definierar ordet invasion’ på olika sätt vid olika händelser till länder som man stödjer eller inte stödjer, t ex stödjer Anders Romelsjö Rysslands intervention eller militära hjälp till Syriens Assad, eller vad han nu anser vad det är. Ingen land – vare sig det heter Ryssland, USA, Iran, etc – har i ett annat land att göra.
          Men det är inte det jag påpekar i ovan kommentar. Det är att vänstern borde ha tagit Sovjetunionen lite mer på allvar och inte avfärdat deras information som propaganda. Vänstern borde ha jämfört och kontrollerat fakta först – innan de dömde Sovjetunionen.
          Har USA ’invaderat’ länder efter en inbjudan av en liten grupp någonstans? Ja, det beror på vad du menar med ’invasion’. Var stödet till Pinochet en invasion – det eftersom en liten grupp bad om USAs hjälp i kampen mot kommunismen? Eller måste invasion vara en militär synlig operation?
          Både Sovjet och Kina hjälpte Vietnam mot USA på 60- och 70-talet med både vapen och trupper, sannolikt med en begäran av hjälp från Nord Vietnam. Var detta en invasion? En legitim invasion medan USA invasion var en illegal invasion?
          För min del tror jag att Sovjet tvekade in i det längsta men sedan ockuperade iranska studenter den amerikanska ambassaden i Iran och Carter beordrade militär beredskap. Sovjet såg en stor militär rörelse av USA och fick någon sorts panik.
          Jag undrar vad som hade hänt om Sovjetunionen inte hade intervenerat Afghanistan. Hade USA med deras trupper i Pakistan riktat koncentrationen på Iran i stället?
          Du säger att Sovjet fick sitt Vietnam – jag råkade på en artikel (som inte finns på nätet utan enbart en kort beskrivning av den) publicerad 1980 av Svenska Afghanistan kommitteen, där de beskriver Sovjetunionen agerande med samma ord som Brzezinski gjorde i hans brev till Carter julen 1979. Artikelns namn är ’Afghanistan, ryssarnas Vietnam. Artikeln var skriven av R Duran och Sumeli (med två prickar över u). Var det en ren tillfällighet att de använde samma ord som Brzezinski?

          • Nord-Vietnam utropade självständighet 1945 vilket erkändes av Geneve konferensen 1954. Sovjet skickade 15000 rådgivare och vapen till Vietnam, Kina över 300 000 soldater vilket var dolt för omvärlden på den tiden. Sovjets försiktighet berodde i stor utsträckning på avspänningspolitiken gentemot USA.
            USA och Syd-Vietnams regering vägrade erkänna Genevekonferensens avtal om att val skulle hållas i hela Vietnam 1956 om återförening och satsade på en militär lösning. USA skickade sammanlagt 500 000 soldater. Nords regering begärde hjälp av Kina och Sovjet och Syds regering begärde hjälp av USA. Rent formellt OK om man förutsätter att bägge regeringarna var legitima vilket är ytterst tveksamt med tanke på hur USA till och avsatte regeringar i Syd och hur man vägrade erkänna Geneve-konferensens avtal om allmäna val.

            I Afghanistan grep officerare tränade i Sovjetunionen makten 1978. Det Revolutionära Rådet försökta med hjälp av en revolution uppifrån radikalt förändra Afghanistan vilket ställde till problem på den konservativa landsbygden. Resultatet blev en massaker på oppositionella och på prästerskapet. Efter diverse interna kupper grep Hafizullah Amin makten och Revolutionsrådet begärde hjälp från Sovjet som sände trupper 1979 som stannade till 1989. Vilken reell kontroll Revolutionsrådet hade i det läget är svårt att säga eftersom man inte bara hade en stark opposition mot sig utan även en intervension stödd av USA, Pakistan och Saudi. Såvitt jag vet utan att sända trupper, bortsett från jihadister som Usama Bin Laden. Den enda regering som var internationellt erkänd var Tarakis regering. Sedan Taraki mördats och Amin tagit makten saknade Afghanistan en internationellt erkänd regering.

            När det gäller Chile så var USAs intervension främst politisk och ekonomisk i kombination med hot eftersom USA flotta befann sig utanför Chiles kust vid tiden för Pinochets kupp.

            Syriens regering med Assad som president har ju i nuläget varit vid makten i 47 år om man räknar in pappans regeringsperiod. Assads period är kanske inte demokratisk i svensk mening men är definitivt landets internationellt erkända regering. Beslutar Syrien om att begära hjälp av Iran och Ryssland är det så vitt jag förstår fullständigt legitimt.
            I vilka fall fanns det legitima regeringar som kunde bjuda in utländska trupper? Det kan sägas gälla för Nord-Vietnam och Syrien. Syd-Vietnams och Afghanistans regeringar var mer tveksamt legitima.
            Vad är intervension och vad är invasion i de här fallen? Om man ser till längden på insatsen så var det inte fråga om en intervension ( ingrepp). USA stannade nästan 20 år i Vietnam och Sovjet 9 år i Afghanistan. Både USA och Sovjet blev inbjudna av regeringar vars legitimitet är tveksamma. Jag kallar det invasion när man lägger beslag på territorier under 20 respektive 9 år. När det gäller både invasioner och intervensioner är de olagliga enligt internationell rätt såvida de inte sker på inbjudan av den lagliga regeringen eller om FNs säkerhetsråd beslutat om en intervension.

        • Här är en artikel från 1970-talet där Sovjet godkänner hjälpen til Nord Vietnam.
          https://www.nytimes.com/1970/06/12/archives/soviet-widens-aid-to-north-vietnam-says-accord-is-in-response-to.html

          Nord Vietnam gjorde en hemställan till Moskva i början av 70-talet, precis som det Revolutionära Rådet i Afghanistan gjorde. Så invaderade Sovjetunionen Vietnam när de godkände den hemställan? Var den och Kinas hjälp legitim? Här är en mycket intressant artikel som handlar om detta och om artikelns ämne – Kina.
          https://www.nytimes.com/2018/03/27/opinion/russians-vietnam-war.html

          När är det invasion – och när är det hjälp till en annan stat som begär militär hjälp?

          • Varje legitim regim med kontroll över sitt territorium har väl rätt att alliera sig med vem de vill och även begära hjälp av militär trupp. Jag skiljer dock på en begäran om att köpa vapen och begäran om utländsk militär trupp. Officiellt fanns ingen utländsk militär truppnärvaro i Nord Vietnam. Efter kriget avslöjades det ddattock att kinesisk trupp bistått vietnameserna i gränstrakterna. När det gäller det afghanska revolutionära rådet under Amin som bjöd in Sovjet så kan man väl diskutera dess legitimitet. När det kom till makten 1978 och fram till Sovjets inmarsch hade deras kontroll över landet minst sagt underminerats bl.a pga massavrättningar.

          • Kerstin:
            För att vara säker på att vi menar samma sak. Enligt Svenska Akademins ordlista:

            Intervention
            in­gripande i konflikt e.d.; spec. av stat el. allians i en annan stats inre an­gelägenheter, vanligen med militära medel

            Invasion
            militär in­ryckning i stor skala i ett land vanligen i syfte att ockupera landet el. delar av det

  10. 1973-89 (med visst avbrott under Afghanistankriget) förekom ett intensivt teknologiskt utbyte Usa-Sovjet. Sovjet konstruerade under den perioden oerhört avancerade kärnladdade kryssningsrobotar.
    För antikommunister i Usa såg det ut som ’nationellt självmord’ och dom antog att det berodde på Moskvas infiltration.
    Men i verkligheten handlade det om ’rymdsamarbete’. Sovjet utnyttjade vad dom visste om Apolloprojektet för att få fördelar. Hade Apolloprojektet varit äkta hade Sovjet inte haft ngt att köpslå med. Kanske bidrog den perioden till att somliga såg fördelar med kapitalismen.

    • Det finns absolut inga belägg för detta. Jag har letat i NSA-arkivet.
      Antisovjetismen och antikommunismen var mycket stark under hela den perioden. Den nyliberala konservativa republikanen Ronald Reagan nämnde att Sovjetunionen var helvetet på jorden. Kraftfullare än så kunde inte någon ha uttryckt det.
      Vad jag vet så pågick Afghanistan-kriget till 1988-89. Skulle Sovjetunionen därför under den tiden ha ett tekniskt rymd samarbete med den part som de krigade mot i Afghanistan? Du måste tro att Sovjetunionen var en bunt av idioter, och att vi kommunister är sammalunda för att ens tro på dina påståenden.
      Men USA hade faktiskt planer för ett kärnvapenkrig (men inte under den tiden):
      https://nsarchive.gwu.edu/briefing-book/nuclear-vault/2018-08-15/us-nuclear-war-plan-option-sought-destruction-china-soviet-union-viable-societies

  11. Vad hade det maoistiska SKP inställning till när kineserna invaderade Vietnam? För det var en klar invasion – och inte som Sovjetunionens ingripande i Afghanistan. Vietnam bad inte om ett militärt ingripande från Kina.
    Men ändå hamnade den här invasionen i glömska, allt medan ni lyfte fram Sovjetunionens ingripande i Afghanistan som invasion och ockupation.

    Så sent som i valet hörde jag Jimmie Åkesson säga att Sovjetunionen invaderade Afghanistan. Inte att Kina invaderade Vietnam.

    Och hade Vietnam kontroll över sitt territorium (inklusive gränserna till Kina) när Kina invaderade Vietnam?

    • Kinas krig mot Vietnam 1979 var oförenligt med FN-stadga och folkrätt. Vietnam hade kontroll över sitt territorium 1979. Liksom Sovjets intervention i Afghanistan 1979, i Ungern 1956, i Tjeckoslovakien 1968.
      Wikipedias beskrivning verkar OK ” Kinesisk-vietnamesiska kriget var ett krig mellan Kina och Vietnam 1979. Orsaken var att Vietnam tidigare hade invaderat Kambodja och störtat de Röda khmererna från makten. Kina invaderade Vietnam och hotade att erövra huvudstaden Hanoi. De möttes av hårt motstånd från vietnamesiska trupper och kineserna retirerade efter några veckors strider. Kinas officiella förklaring är att man velat ”ge Vietnam en läxa”. Sovjetunionen och flertalet andra Warszawapaktsländer uttalade sitt stöd till Vietnam, dock utan att ingripa.”

      • Nej, Vietnam hade inte någon kontroll över sitt territorium. Det eftersom Kina kunde invadera landet. Det fanns kinesiska trupper på Vietnams territorium. Annars hade det inte kallats för invasion …

        Och det var inte det jag frågade om – Vad ansåg maoistiska SKP 1979 om Kinas invasion av Vietnam?

        Sovjetunionen blandade sig inte in i Kinas inre angelägenheter. Det har de aldrig gjort med något land. Hjälp till mot andra som vill förgöra ett folk och ett land, ja. Som i Kuba och Nord Korea. Båda länderna gavs möjligheter till att fritt bestämma hur deras framtid skulle formas. T ex tog Nord Korea beslutet att närma sig Kina.

        • Vietnam hade visst kontroll över sitt territorium då Kina invaderade. Vad ”maoistiska SKP 1979 om Kinas invasion av Vietnam?” ansåg för närmare 40 år sedan vet jag inte och det är inte särskilt intressant.

          Sovjets inmarsch i Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968 är exempel på att Sovjet invaderade andra länder.

          Invasion på inbjudan av annan regering vid intern konflikt är ej tillåtet enligt FN-stadgan enligt boken ”Lagen om krig”.

          • För mig är det intressant – annars hade jag inte ställt frågan!

            Wikipedia: Chinese forces entered northern Vietnam and captured several cities near the border’.
            Jag anser att man måste även ha kontroll över gränserna för att hävda att man hade kontroll över sitt territorium.
            När U-137 gick på grund utanför Karlskrona hade Sverige ingen kontroll över sitt territorium.

            Vad har sovjets inblandning i Ungern och Tjeckoslovakien med artikeln att göra?

            Då är Rysslands invasion inte tillåten i Syrien. De har trupper på syrisk mark.

  12. Sovjetunionen hade (och Ryssland har) ett militärindustriellt komplex av hög kvalitet. Utvecklat i samarbete med Tyskland från 1922 under Rapallofördraget, med hjälp av fångade nazityska raketexperter efter 1945, med hjälp av omfattande spionage på väst, och även under vetenskapligt samarbete med NASA i ISS-programmet. Där stod ryssarna för bärraketen, USA för budgeten, och bägge utförde vetenskapliga experiment av civil natur.

    Ryssland har halva USA´s folkmängd och en femtondel av USA´s BNP. De är inte längre jämnstarka annat än i antalet kärnladdningar. Däremot har de motsatta geografiska utgångspunkter; Ryssland ligger i mitten av allt, medan USA ligger bortom allt.