Då och då har jag hört korta intervjuer med FN:s avgående vice generalsekreterare Jan Eliasson, som suckar över läget i världen och manar till optimism, icke utan drag av pliktskyldighet. Från honom har man inte hört någon glädje över de största framgångarna hittills i kampen mot terrorismen i Syrien, ja i hela världen, då jag senast hörde honom i mitten av december. Inga uppgifter om det långvarig, väl belagda stödet till terroristgrupper i Syrien av USA & Co. Inget försvar av FN-stadgans principer om rätt till kamp mot terrorism och utlandsstödd intervention. Är han inte alltför mycket av en svag fegis, en lämplig partner till Ban-Ki-moon, som i sitt tal om Syrien i oktober undvek att nämna att där förekom terrorism. Ban-Ki-moon tiger om terrorism i Syrien.
Men Ulf Karlström tecknar en mer positiv bild i sin artikel för precis ett år sedan – kanske bl.a. för att intervjuaren var ännu ”sämre”. Artikeln med den ursprungliga titeln ”Radions P1 och uppslutningen bakom krigets apostlar” av Ulf Karlström, som berikat bloggen med inlägg i olika ämnen, publicerades alltså 6 januari 2016 första gången.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/655999?programid=3071
Artikeln.
Artikeln.
Lördagsintervjun i P1 med Monica Saarinen gästades (2/1 2016) av Jan Eliasson, FN:s vice generalsekreterare. De givna frågorna var Syrien och flyktingkatastrofen, men även andra ämnen, som t ex, den nya FN-policyn ”R2P” avhandlades. Saarinen tog över programmet efter Thomas Ramberg, men har inte levt upp till hans lite skarpare intervjuer. Det var därför knappast förvånande att hon så tydligt markerade sin anslutning till den ensidiga svenska mainstreamanalysen av Syrien.
Tidigt i intervjun reste Saarinen frågan om inte Ryssland var det stora problemet (och underförstått, hindret för fred)! Och regeringen i Damaskus benämndes systematiskt ”regimen”. Någon ”regim” i slaktarstaterna Saudi och Turkiet fanns dock inte i Saarinens vokabulär eller tankevärld. Samma dag som intervjun sändes gick informationen ut att Saudi avrättat 47 personer, varav flera var demokratiförkämpar, med icke-våld på programmet. Av slaktarna kallades de enbart ”terrorister”.
Sarinen malde på med sin ”regim” medan Jan Eliasson konsekvent talade om regeringen i Syrien. Bara vid ett tillfälle råkade han säga ”regimen” på Saarinen upprepade frågan om det var ”regimen” han avsåg. Eliasson var genomgående mycket bra under intervjun, och framträder som en sansad och balanserad kraft i Syriendebatten. Han pekade pedagogiskt på att Syrienkonflikten inte bara handlade om motsättningen mellan landets regering och oppositionsgrupper, utan även har regionala dimensioner mellan å ena sidan Saudi, andra Gulfstater som Qatar och Turkiet och å andra sidan Syrien, Libanon och Iran, samt att slutligen fanns den latenta stormaktskonflikten mellan Ryssland och USA. Tyvärr underlät Eliasson att nämna Israels sinistra roll i konflikten.
Mot denna bakgrund är konflikten komplicerad menade Eliasson. Den fredsplan, som nyligen förhandlades fram i Geneve, borde ha kunnat kommit mycket tidigare. Orsaken till att så inte var fallet berodde på att flera aktörer trodde sig kunna avgöra konflikten militärt. Det är nog en korrekt analys. Ser vi till svenska media spreds en bild, som även propagerades i många NATO-länder: Det är bara en tidsfråga innan regeringen i Damaskus faller för ”hela det syriska folkets uppror mot den tyranniska regeringen”.
Denna propagandabild, ytterst skapad av USA och dess allierade i regionen kopplades med leverans av vapen och pengar, via Turkiet, till oppositionsgrupper inne i Syrien. Regeringen al-Assad å sin sida trodde sig kunna slå ned den relativt begränsade revolten, men med vapen och ekonomiskt stöd från USA:s allierade Saudi, Qatar och Turkiet byggdes snabbt oppositionen upp i styrka och slagkraft. Uppträdandet av IS/Daesh i Syrien och Irak har ytterligare försvårat läget.
Nu är delar av Syrien ödelagt, och stora flyktingskaror fyller läger i Jordanien, Libanon och Turkiet. Uppenbart är att stora delar av medelklassen lämnat Syrien, vilket urholkar viktiga underhållsfunktioner. Både regeringen och oppositionen har svårigheter med rekrytering, då krigströtthet och desillusionering sprider sig.
När man kom in på flyktingkatastrofen var Eliasson mycket tydlig med att den hade kunnat mildrats, både i lägren runt Syrien och i flyktingströmmarna till Europa. Det var ett svek menade Eliasson att inte stora summor kanaliserades till flyktinglägren runt Syrien då språkfrågan där är avklarad och att många flyktingar kommer att återvända så fort kriget tar slut. Jag delar Eliassons bedömning, men kan inte undanhålla mig den beska kommentaren att det är precis vad (SD) hela tiden hävdat, låt vara med argument med obehaglig bakgrund. Det ter sig därvid tydligt att den av flera politiska partier i Europa omhuldade politiken ”asyl åt alla” inte har mildrat det desperata läget för majoriteten av flyktingarna runt Syriens gränser.
På slutet av intervjuprogrammet fick återigen Jan Eliasson anledning att milt korrigera en flåsig Saarinen. Det gällde FN:s relativt nya policy om ”Responsibility to Protect” (R2P); se f ö Karlström/Romelsjö i ”USA som världspolis”, s. 157-158, 168-169. Saarinen drev på och frågade om den inte borde användas i Syrien, dvs att FN skulle gå in i Syrien (oklart på vilket mandat, och mot vilka?). Eliasson var snabb att påpeka att prevention gäller i första hand, före intervention. Han kom även in på Libyen, där principen första gången tillämpades, och var mycket tydlig att FN-mandatet hade överskridits; det inbegrep inte att störta Gaddafi. Jan Eliasson framstår onekligen i dagens krigsbejakande debatt som en kunnig och balanserad kraft.
intressant.se Jan Eliasson, FN, Syrien, politik, USA, statskupp krig, information ekonomi Libyen, krig NATO EU,
9 svar till “Vad tycker Jan Eliasson?”
Tack. Missade den intervjun, men delar helt bedömningen av Monica Saarinen. Det bytet gör att lördagsintervjuerna numera sällan är särskilt intressanta att lyssna till. Vad gäller den ”beska kommentaren” om SD tycker jag det förtjänar att påpekas att vi som varit för en generös flyktingpolitik hävdat att Sverige bör kunna stå för en sådan samtidigt som vi ger stora bidrag till flyktinglägren. Och även om t ex matfrågan skulle lösas bättre i lägren har jag förståelse för att människor vill ha jobb eller utbildning och skola åt barnen hellre än att gå sysslolösa år efter år i överfulla flyktingläger. Jag förstår inte varför vissa anser att man måste ge SD en klapp på axeln för att flyktingsituationen utvecklats som den gjort den senaste tiden.
Saarinen hade nog inte haft jobbet kvar ifall hon skulle ta sig friheten att börja kalla Syriens nationella ledning för regering.
Rörande vad man får säga i radio i en helt annan fråga kan jag berätta följande. (Undviker dock att nämna ut namn)
En komiker har jobbet som sidekick på ett radioprogram i P3. En gång när ämnet cannabisrökning kommer upp i programmet så gör denne ett övertygande inlägg på cirka 20-30 sekunder med flera goda argument som man kan använda för legalisering. Programledaren blir i sak svarslös och går något besvärat vidare i programmet.
Programledaren får sig därefter en skarp tillsägelse av chefen att denne måste ge en övertygande replik. Legaliseringsåsikter får absolut inte st oemotsagda.
Sidekicken blev snabbt ersatt med en ny person.
Om någon ropar åt mig att håller på att bli påkörd av en bil , hoppar jag åt sidan och skiter tacksamt i vem som ropade.
Roligt höra att Eliasson håller sig till folkrätten. Han är nog inte dummare än han ser vart åt det barkar.
Rahmberg är en bra journalist , vilket är bristvara. Det eländiga spel som pågår i svensk politik är av sandlådekaraktär och gör att riksdagen bör benämnas riksdagis. Men det har jag framhållit en längre tid.
Jag lyssnade oxå på intervjun och retade mig på Sarinens ”propagantiva” frågor. Orkade inte skicka in en ny klagan till Radion. Men det är VERKLIGEN tröttsamt att vi har en radiokanal som så uppenbart sprider en supermakts (USA) sypnpunkter. Det är bra (väldigt bra) att t. ex. du Anders försöker ta fram alternativ mediaröster som t. ex Ulf Karlström. När Sverige står inför att sluta ett avtal med Nato som förmodligen kommer leda till ett Natomedlemskap så är det synnerligen viktigt att visa på dessa journalisters försök att underlätta detta. Gör som oss i Gnesta (och alla som hållit på länge) STARTA namninsamlingen mot värdlandsavtalet med Nato.
Benny Å det är rätt meningslöst att klaga såvida det inte gäller inslag som strider mot MSM:s vanliga världsbild, tex inslag som ställer sig på palestiniernas sida eller den fråga som Helena Groll ställde till Israels ambassadör. Om en reporter på SR sagt det som Wallström sa om utomrättsliga avrättningar skulle ett sånt inslag fällts så det visslar om det. Sedan är min uppfattning att Jan Eliasson är en god diplomat och erfaren förhandlare som måste hålla tungan rätt i mun. Lyssnar man noga kan svängningen i hans uttalanden höras över tid och den ligger simultant med USAs/västmakternas svängning efter rödalinjen debaclet och Rysslands inhopp. När det gäller beklagandet, eller oron, över dödandet av Zaran Aloush visar Jan Eliasson samma oro. En jihadistledare som ideologiskt står nära talibanerna, som väst har bekämpat i 20 år. Ändamålet helgar medlen!
[…] Jag var där i god tid tillsammans med tre kamrater från föreningen Syriensolidaritet. Vi delade ut föreningens uppdaterade korta 4-sidiga färgflygblad och ett litet flygblad om ett kommande möte 23/1 med titeln ”Hur få fred i Syrien?”. (Utannonseras längre fram). Nästan alla tog emot flygbladen och det var ju bra. Förste talare var Niklas Kebbon (NK), Sveriges ambassadör i Damaskus 2008-2014, och ansvarig för Sveriges Syrienpolitik på utrikesdepartement. Han överträffade alla farhågor – journalisterna på DN, SvD framstår som vänsterradikala rödgardister då man hörde denne officielle representant för Sveriges Syrienpolitik och utrikesministerns rådgivare om Syrien. Jag antecknade. Inledningsvis sa ambassadör Kebbon försiktigt att Syrien var en ”sekulär, socialistisk stat med auktoritär minoritetsbaserad genomkorrupt, brutal centralstyrd regim” utan närmare förklaring eller belägg för korruption. Kommentar: Syrien är ingen socialistisk stat. Det finns enligt min uppfattning mer belägg för att t.ex. USA är en minoritetsbaserad genomkorrupt, brutal centralstyrd regim. Minoritetsbaserad då presidenten är vald med aktivt stöd av 30 % av röstberättigade och för en politik som främst gynnar 1 % av befolkningen enligt officiell statistik, brutaliteten visad av krigen i t.ex. Irak, Afghanistan och Syrien (via ombud). Korruptionen är betydligt bättre belagd för USA, http://jinge.se/mediekritik/usa-ekonomisk-manipulation-och-korruption.htm fast detta motsäger inte att korruption kan finnas i Syrien. Man noterar att NK genomgående använde ordet ”regim” om Syriens regering, medan FN:s biträdande generalsekreterare Jan Eliasson och Elisabeth Dahlin, Rädda Barnen som fanns med i mötespanelen använder begreppet ”Syriens regering”, inte ”Syriens regim”. http://jinge.se/allmant/vad-tycker-jan-eliasson.htm […]
Sagt av George Galloway om Syriens rätt som nation att försvara sig.
”The Syrian people have the right to rice up and overthrow their government as any people on the earth do. But they don´t have the right to ask me to send my air force to bomb their country and kill their people in support of their revolution. Number two, if their revolution so terrifies every religious and ethnic minority in the country, it´s probably not a revolution worthy of support. Number three, if it´s a revolution that can attract the support of America, Israel, Saudi Arabia, Britain and France, it´s probably not a revolution that´s in the intrests of the Syrian people.”
”The Syrian regime refuses to follow Western orders and has always refused to follow Western orders – that´s why they want to bring Assad down.”
Kommentarer behövs knappast.
[…] Anders Romelsjö läser jag om hur Jan Eliasson verkar lägga grunden för Socialdemokraternas nya politik, vilket sannolikt kommer bli verklighet efter valet […]
[…] Förste talare var Niklas Kebbon (NK), Sveriges ambassadör i Damaskus 2008-2014, och ansvarig för Sveriges Syrienpolitik på utrikesdepartement. Han överträffade alla farhågor – journalisterna på DN, SvD framstår som vänsterradikala rödgardister då man hörde denne officielle representant för Sveriges Syrienpolitik och utrikesministerns rådgivare om Syrien. Jag antecknade. Inledningsvis sa ambassadör Kebbon försiktigt att Syrien var en ”sekulär, socialistisk stat med auktoritär minoritetsbaserad genomkorrupt, brutal centralstyrd regim” utan närmare förklaring eller belägg för korruption. Kommentar: Syrien är ingen socialistisk stat. Det finns enligt min uppfattning mer belägg för att t.ex. USA är en minoritetsbaserad genomkorrupt, brutal centralstyrd regim. Minoritetsbaserad då presidenten är vald med aktivt stöd av 30 % av röstberättigade och för en politik som främst gynnar 1 % av befolkningen enligt officiell statistik, brutaliteten visad av krigen i t.ex. Irak, Afghanistan och Syrien (via ombud). Korruptionen är betydligt bättre belagd för USA, http://jinge.se/mediekritik/usa-ekonomisk-manipulation-och-korruption.htm fast detta motsäger inte att korruption kan finnas i Syrien. Man noterar att NK genomgående använde ordet ”regim” om Syriens regering, medan FN:s biträdande generalsekreterare Jan Eliasson och Elisabeth Dahlin, Rädda Barnen som fanns med i mötespanelen använder begreppet ”Syriens regering”, inte ”Syriens regim”. http://jinge.se/allmant/vad-tycker-jan-eliasson.htm […]