Att respektera folkrätt och FN-stadga är av central betydelse för bra relation mellan stater. Det är då mycket viktigt att veta när en stat får ingripa vid ”problem” i en stat. Denna fråga behandlas i denna artikel som först publicerades 29/10 – 2017. Och är lika aktuell nu ett år senare.

I DN skriver idag Michael Winiarski i artikeln ”Därför gör omvärlden ingenting” (om Myanmar/Burma) att ”När jag frågar folkrättsexperten Ove Bring pekar han på vad som möjligen skulle kunna ha effekt: Omvärlden – i första hand genom FN:s säkerhetsråd – skulle kunna ena sig om att tillämpa doktrinen R2P (Responsibility to protect), som antogs av FN:s generalförsamling 2005 under intryck av de nyligen inträffade blodbaden i Rwanda och på Balkan. Enligt R2P har alla stater skyldighet att skydda sin befolkning, men den ger också möjlighet för världssamfundet att ingripa när människor utsätts för folkmord eller andra grymheter.” DN

Men uppgifterna i DN om R2P förmedlar ofullständig information, och ger en felaktig bild av R2P.
Frågan har behandlats av Ulf Karlström och mig i boken och skriften ”USA som världspolis” samt i olika bloggartiklar här.
Och Burma-frågan har analyserats här Även Indien vill utvisa rohingyer, anger koppling till IS.

I december 2012 skrev jag

Responsibility to Protect (R2P) Humanitär intervention hade kritiserats skarpt och brett under generalförsamlingens sessioner 1999 och 2000 i efterdyningarna till bombkriget mot Jugoslavien. Den utbrett negativa inställningen till s.k. humanitär intervention bekräftades samtidigt av tunga internationella organisationer.
77-gruppen med 132 medlemsstater avvisade den i en deklaration i september 1999. Motsvarande uttalande gjordes av den Alliansfria rörelsens 115 stater i april 2000 och de 57 medlemsstaterna i -“Islamic Conference Organisation” uttalade i juni 2000:

R2P hade dock en begränsad framgång 2005, då generalförsamlingen i en deklaration refererade till konceptet och uttalade att staterna hade ansvar att skydda befolkningen men tillade att det bara var säkerhetsrådet som kunde besluta och då enligt VII i stadgan.
Varken s.k. humanitär intervention eller R2P har brutit igenom FN-stadgans generella våldsförbud eller vidgat säkerhetsrådets mandat. Generalförsamlingens ovan återgivna, uttunnade uttalande om R2P ändrar inte stadgan och siktar inte heller till att göra det.

I Libyen-resolutionen 1373 2011varigenom säkerhetsrådet öppnade för bombkriget mot Libyen talas det i bakgrunden om myndigheternas ansvar för att skydda landets befolkning. Detta innebar en mindre framgång för R2P-anhängarna, men resolutionen hade mycket svag bas. Och Ryssland och Kina har under säkerhetsrådets diskussioner om Syrien tagit avstånd från Libyen, som ett prejudikat för framtiden, liksom flera andra stora länder, bl a Sydafrika. FN-stadgans våldsförbud Natos bombningar skedde på osakliga uppgifter om övergrepp av Libyens regering och krigsmakt, och bombningarna av civilbefolkning och infrastruktur blev mycket mer omfattande än vad resolutionen tillät. Det hette att Gaddafis regering inte uppfyllde sitt ansvar att skydda befolkningen, men inge belägg för detta har presenterats. Däremot har visats att det fanns obestyrkta uppgifter (i bästa CIA-stil) om övergrepp. Resultaten av dessa ”humanitära insatser” ser vi i dag.

Hänvisning och felaktig hänvisning till R2P har alltså underlättat för enskilda stater eller en internationell organisation (läs USA f.n.) att inleda angreppskrig mot även andra stater. (USA:s anfall mot Afghanistan 2001, Natos: bombanfall mot Serbien 1999 på felaktiga grunder).Hur förbättra FN efter 71 år?

I den internationella folkrättsdebatten har man alltså försökt att teoretiskt förklara sådana interventioner som folkrättsenliga. Insatsen skulle vara en ”humanitär intervention” påstods det.

Teorierna om ”humanitär intervention” och R2P dog i samband med insatsen mot Libyen.
Som förre biträdande generalsekreteraren i FN, Marcel Boisard, skrev i oktober 2011 om Libyenkriget:

Ingenting har respekterats. Inga verkliga förhandlingar för eldupphör har ägt rum. Flygförbudszonen användes för att stödja rebellerna. Skydd för civila var förevändningen för att rättfärdiga varje operation…Principen om ”skyldighet att skydda civilbefolkningen (R2P)” dog i Libyen precis som ”humanitär intervention” dog i Somalia 1992.

Folkrättsbrott och folkrättsbrott Vad är folkrätt?/Freden, FN och folkrätten”

Myanmar (Burma): Situationen i Burma kan och bör utredas och diskuteras i FN:s säkerhetsråd. Övergepp har uppenbarligen skett, men uppgifterna från olika källor går i sär. Kina har sedan några år i samarbete med Burmas regering byggt två viktiga pieplines genom landet. Här finns uppenbara konfliktorsak för ”Världspolisen”, som jeg beskrivit. Och även Indien utvisar rohingyer. I slutet av augusti dödade en rohingyisk IS-grupp drygt 10 poliser i norra Burma. Detta har behandlats ganska ingående här Även Indien vill utvisa rohingyer, anger koppling till IS.
Myanmars ledare, fredspristagaren Aung San Suu Kyi, beskylls för att tiga men har talat om ”ett isberg av desinformation”.”DN 7/9

Att förenkla denna konflikt om bl.a. en kamp mellan USA samt Kina & Ryssland om inflytande, bl.a. genom USA-stöd till IS, till hård kritik av Aung San Suu Kyi innebär en våldsam förenkling.

i Andra om: Myanmar, Burma, Aung San Suu Kyi, IS, ISIS, Indien, Kina, Ryssland, imperialism, olja,krig, USA, Politik, Bangladesh, massmedia, utrikespolitik flyktingar, demokrati,terrorism