FN-stadgans våldsförbud


Jag har nöjet att återge Lars-Gunnar Liljestrands föredrag vid ett möte om Syrien 12 december anordnat av Syriensolidaritet och Folket-i-Bild Kulturfront. Lars-Gunnar är ordförande i Afghanistan-Solidaritet och ordförande för FIB-juristerna.

Våldsförbudet är enligt folkrätten en rättsregel som är absolut och tvingande, och från vilken staterna inte kan göra avsteg ens genom överenskommelser.
Det generella våldsförbudet i FN-stadgans artikel 2 (4) i stadgan lyder: ”Alla medlemmar skola i sina internationella förbindelser avhålla sig från hot om eller bruk av våld”- Krig är alltså förbjudna mellan staterna. Tillåtet är bara våldsanvändning, som beslutats av FN:s säkerhetsråd för att ”upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet”, och våld i självförsvar för att avvärja ”ett väpnat angrepp”.

Strid om våldsförbudet. Det har pågått, och pågår, en permanent strid om våldsförbudet i FN-stadgan. Grovt sett återfinner man på den ena sidan västmakter med USA i spetsen. De driver en ”flexibel” linje, som öppnar för doktriner om s.k. humanitär intervention och R2P (”Responsibility to Protect”) samt ”förebyggande självförsvar”. På den andra sidan har vi stora delar av världens övriga stater, utvecklingsländerna, men också tunga stater som Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika. De står för en restriktiv linje, som är avvisande till sådana doktriner.
Hillary Clinton hil_2153539b
Västmakternas argument
1.Framförallt USA har försökt att förvränga självförsvarsrätten till att omfatta ”föregripande” eller ”förebyggande” självförsvar. Militärt våld skulle enligt den ståndpunkten kunna sättas in godtyckligt utan att staten utsatts för ett ”ett väpnat angrepp”, som det står i FN-stadgan.(Israels bombning av irakisk kärnreaktor 1981, USAs angrepp på Irak 2003 och nu USAs hot mot Iran.). En klar majoritet av världens stater har gått emot sådana tolkningar. I diskussionerna om självförsvarsrätten (art 51) år 1945 på San Fransiscokonferensen förekom inga som helst hänvisningar till förebyggande självförsvar tvärtom avvisades det argumentet.
2.USA har också försökt att vränga självförsvarsrätten genom att utvidga den till att avse annat än försvar mot angrepp från stater, t ex aktiviteter från beväpnade band och terroristgrupper vilket hävdades för Afghanistan 2001. Internationella domstolen i Haag har genom avgörande 2005 satt stopp för påståenden om att självförsvarsrätten skulle ha utvecklats till att inbegripa även en rätt att försvara sig mot t ex internationell terrorism .
3.Stormakter har också gått fram med argumentet att man fått ett ”medgivande” från den angripna staten. Sovjets intervention i Afghanistan 1979 och USA för att försvara ockupationerna av Afghanistan och Irak. Denna frågeställning om “medgivande” (consent) ställs framförallt på sin spets vid inbjudan till intervention i interna konflikter.
Internationella Domstolen i Haag konstaterade i Nicaragua-fallet 1986 att sådan intervention var olaglig. Domstolen framhöll särskilt att om det inte förhöll sig på det sättet så kunde vilken stat som helst intervenera när som helst i en annan stats interna angelägenheter, något som skulle underminera FN-stadgans princip om icke-intervention.

I Syrien förs nu ett inbördeskrig där väst och vissa arabstater intervenerar i strid med FN-stadgan. Syrien har självförsvarsrätt om en öppen militär intervention genomförs. Frankrikes och Storbritanniens och nu senast USas erkännande av rebellerna i Syrien är en inblandning i Syriens inre angelägenheter och ett brott mot FN-stadgan (2.4 och 2.7).
I Nicaraguadomen 1986 slog Internationella domstolen fast att USAs verksamhet för Contras att ”rekrytera, träna, beväpna, utrusta, finansiera, leverera till och i övrigt uppmuntra, stödja och hjälpa militära och paramilitära aktioner i och mot en annan stat.” bryter mot folkrättens våldsförbud och principen om icke-inblandning i andra staters interna angelägenheter. Att sådan olaglig verksamhet pågår mot Syrien råder det ingen tvekan om.

Ingen rätt till humanitär intervention.
Det håller inte att som väst ofta gör hänvisa till att FN skall använda våld för att upprätthålla mänskliga rättigheter. Det strider mot lydelsen och en normal läsning av stadgans våldsförbud. Det strider mot stadgans yttersta ändamål att förhindra krig, något som klargörs entydigt i stadgans preambel.
Stadgan anger ingen rätt till humanitär intervention, varken i bestämmelserna om våldsanvändning eller i bestämmelserna om mänskliga rättigheter.

Responsibility to Protect (R2P) Humanitär intervention hade kritiserats skarpt och brett under generalförsamlingens sessioner 1999 och 2000 i efterdyningarna till bombkriget mot Jugoslavien. Den utbrett negativa inställningen till s.k. humanitär intervention bekräftades samtidigt av tunga internationella organisationer.
77-gruppen med 132 medlemsstater avvisade den i en deklaration i september 1999. Motsvarande uttalande gjordes av den Alliansfria rörelsens 115 stater i april 2000 och de 57 medlemsstaterna i -“Islamic Conference Organisation” uttalade i juni 2000:

R2P hade dock en begränsad framgång 2005, då generalförsamlingen i en deklaration refererade till konceptet och uttalade att staterna hade ansvar att skydda befolkningen men tillade att det bara var säkerhetsrådet som kunde besluta och då enligt VII i stadgan.
Varken s.k. humanitär intervention eller R2P har brutit igenom FN-stadgans generella våldsförbud eller vidgat säkerhetsrådets mandat. Generalförsamlingens ovan återgivna, uttunnade uttalande om R2P ändrar inte stadgan och siktar inte heller till att göra det.

I Libyen-resolutionen 1373 varigenom säkerhetsrådet öppnade för bombkriget mot Libyen talas det i bakgrunden om myndigheternas ansvar för att skydda landets befolkning. Detta innebar en mindre framgång för R2P-anhängarna, men resolutionen hade mycket svag bas. Och Ryssland och Kina har under säkerhetsrådets diskussioner om Syrien tagit avstånd från Libyen, som ett prejudikat för framtiden, liksom flera andra stora länder, bl a Sydafrika.

SlutsatsRent generellt bör den enkla grundhållningen vara given, när sådana här ifrågasättanden av våldsförbudet tränger fram. Den är att hålla fast vid FN-stadgans klara och genomtänkta ordalag. Det gör i grund och botten staternas majoritet.
I oktober 2011 skrev förre biträdande generalsekreteraren i FN, Marcel Boisard om Libyenkriget:
”Ingenting har respekterats. Inga verkliga förhandlingar för eldupphör har ägt rum. Flygförbudszonen användes för att stödja rebellerna. Skydd för civila var förevänd-ningen för att rättfärdiga varje operation…Principen om ”skyldighet att skydda civilbefolkningen ( R2P) dog i Libyen precis som ”humanitär intervention dog i Somalia 1992.”

Det dubbla vetot i rådet mot intervention i Syrien har stärkt stadgans våldsförbud.


i Andra om: , , ,, , , , , , , , Jugoslavien , , ,, , ,

SvD 20/12 DN 20/12 SvT 20/12 Michel Chossudovsky 14/12SvD II 14/12 SvD 14/12 AB 14/12 Kommunisternas blogg 13/12New York Times 13/12 Russia Today 6/12 Turkish Weekly Syrian Perspective DN 11/12 SvD 12/12 Independent USA-bloggen 8 dagar8 dagar 11/12 Globalresearch 8/12 Proletären Flamman 28/11 FredsinitiativetPepprat och Rödgrönt DN 5/12 SvD 5/12 Worldcrunch Russia Today 3/12 Replik i AB 3/12 Einarsprachenvaria Aftonbladet 30/11 Anders Svenssons blogg Ulf Gudmundsson ledare i SvD 1/12 Hogrelius tankar Erik Weimans blogg DN 1/12Bilderblogg M Omars blogg Åtta dagar. Stefan Lindgren Röda Malmö USA-bloggen Björnbrum SvT om al-Qaida-svenskar Nyhetsbanken Sunday Express 19/11 New York Times 16/11 Folket i Bild Kulturfront Mohamed Omars tal på hans blogg Syriensolidaritets hemsida Stefan Lindgrens blogg New York Times 31/10 Washington Post 1/11 Bill Auken Countercurrents 2/10 Konflikt 27/10 S Hersh i The New Yorker 2007 Aftonbladet – Bildts strategiråd FolkrättsbevakningenDN 12/10Anförande av Rysslands ambassadör

The Telegraph 7/11 Intervju med Assad Kritik från Rysslands utrikesminister Thierry Messan i Voltaire Network 29/10 Anarkia Sverigebloggen Röda Malmö 30/11 FIB-Kulturfront konferensreportage Porelären om Syrien New York TimesRussia Today Dagens Arena 10/10 Syrien har inte bett om ursäkt DN 8/10 DN2 8/10 SvD 8/10Ab 8/10SvD 9/10Monthly Review DN 6/10 SvD 6/10 Aftonbladet 6/10Expressen 6/10 Sveriges RadioNya Zeeland Inlägg på Syriensolidaritets hemsida Konferensen i Damaskus DN 30/9DN Gunnar Jonssons ledare 28/9SvD 29/9Sveriges RadioSvTExpressenAftonbladetDN 26/9 SvD 26/9SvD 2 26/9Aftonbladet 26/9Expressen 26/9Sveriges Radio SvTAftonbladets ledare 21/9 Folkrättsbevakningens Syrienlathund DN 24/9 DN 20/9 SvD Expressen SvT 7/9 Expressen 17/9 Sunday Times 19/8 Sana 26/8 DN 19/8 SvD 19/8 Aftonbladet 19/8 Expressen 19/8 New York Times 3/8 DN 11/8
NY Times 4/8 SvT DN SvD Aftonbladet Expressen DN ledare 3/8 DN Croneman 31/7 DN 2/8 DN2 2/8 Skelton i the Guardian 12 juli DN 1/8 Aftonbladet 2/8 DN huvudledare 31/7 SvD 1/8 DN ledare 31/7 DN Joscha Fischers kolumn

  3 comments for “FN-stadgans våldsförbud

  1. NSUN
    26 december, 2012 at 21:21

    Jag har precis börjat läsa en av mina julklappar, nämligen Slagfälten efter 1945 av Gunnar Åselius. Där behandlas flera olika aspekter på konflikterna som utkämpats efter 1945 som också är intresanta ur denna diskution.. Trots att det i praktiken blev olagligt med krig mellan stater iom FN har det utkämpats 300 ”större” väpnade konflikter sedan dess tillkomst. De har alla utkämpats utan någon formell krigsförklaring, och till stor del av, alternativt stöd av eller godaminne av en av de två Supermakterna. Många konflikter är dess utom planerade utifrån att FNs säkerhetsråd kommer att sätta tryck på de stridande parterna till eldstillestånd, och all tid intil sista minuten används för striderna.

    De ekonomiska kostnaderna är också så höga för ett konventionellt krig att få suveräna stater klarar av att föra krig annat än en mycket kort tid, om de inte får ekonomiskt/materiellt stöd uteifrån. Även för supermakter är konventionella krig en extrem ekonomisk påfrestning, (Sovjetunionen rustade sig till konkurs, och USA verkar gå samma öde till mötes).

    Vilket får mig att tro att Inbördeskriget i Syrien kommer att fortgå tilldess att stödet uteifrån för någon av sidorna upphör. Det måste alltså till en uppgörelse mellan Washington och Moskva för att få till en fredsuppgörelse i Syrien.

  2. 26 december, 2012 at 21:32

    Vi kan vara eniga om att stormakter är inblandade, men det är på olika sätt. USA försöker med hjälpa av allierade, stöd till rebeller av olika slag (främst religiösa extremister verkar det) störta en suverän stat. Ryssland är sedan länge en allierad till deenna stat och har genom sitt veto faktiskt bidragit till att stärka FN-stadgan. Åselius har jag inte läst.

    • NSUN
      26 december, 2012 at 22:25

      Ryssland och dess föregångare Sovjetunionen har också byggt upp (upprepade gånger) och vidmakthåller den Syriska krigsmakten.

Comments are closed.