Liksom förra året deltog jag i Nordiska fredssamtal i Degerfors 12-14/8.
* Detta arrangerades av Stockholmsavdelningen av Folket i Bild Kulturfront *

Liksom förra året var det mycket givande och trevligt, fullt med bra föredrag av kunniga talare, livliga diskussioner i ett utmärkt arrangemang med hjälp på platsen av kommunalrådet Jan Ask och dennes medarbetare.
Stämningen var optimistisk trots nederlaget för freden och Sveriges folk med Värdlandsavtalet. En del talare var mer kända som de tidigare regeringsledamöterna Maj Britt Theorin och Thage G Peterson, riksdagsmannen Stig Henriksson, skriftställaren Jan Myrdal och regissören Stina Oscarsson medan andra var mer okända för en bredare allmänhet. Jag hoppas kunna återkomma med Youtube-upptagningar av vissa föredrag.
Programmet har presenterats i tidigare blogginlägg Nordiska fredssamtal i Degerfors

Bakgrund:
Fred och avspänning i Norden blir en allt mer angelägen och brännande fråga. På kort tid har det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde – Nordatlanten, Nordkalotten och Östersjön – skärpts betydligt.
Den säkerhetspolitiska utvecklingen i vårt närområde ökar behovet av ett fördjupat nordiskt samarbete. Men säkerheten i regionen är inte enbart – kanske inte ens i första hand – en fråga om militärt försvar. Det är en politisk fråga, som kräver diskussion och aktivitet inom breda skikt av folket i de nordiska länderna.

Därför anordnar Folket i Bild Kulturfront för femte året i rad nordiska fredssamtal i Degerfors.
Frågor som kommer …att tas upp är bland andra:
• Vad innebär Natos framflyttade positioner och aktiviteter – däribland utökad aktiv militär verksamhet och ett svenskt värdlandsavtal – för freden och säkerheten i regionen?
• Vilken betydelse har den väststödda statskuppen i Kiev, Ukraina, inbördeskriget i Donbass, västmakternas respektive Rysslands agerande och den ryska annekteringen av Krim för säkerheten och stabiliteten i Europa och Norden?
• Hur bör de nordiska länderna förhålla sig till den USA-ledda insatsen i Irak och Syrien, som sägs syfta till att ”förebygga och besegra terrorism och bekämpa ISIS”?
• Hur kan vi bidra till ett stopp för de nordiska ländernas deltagande i kriget i Afghanistan?
• Hur ska man folkrättsligt se ingripandet i Mali, som de nordiska länderna stödjer med roterande system för transportflygplan?
• Vilken roll spelar FN i pågående konflikter?
• Hur kan Nordens folk och länder försvara FN-stadgans och folkrättens principer, särskilt förbudet mot angreppskrig?

I sessionen NATO och Norden – FN och folkrätten på lördag förmiddag hölls följande presentationer:
Jan Myrdal, Visst kan folket värvas till självförintande krig.
Tine Spang Olsen, Danmark – et krigsførende NATO-land
Pål Steigan, Norden och Nato
Erik Göthe – Freden, FN och folkrätten
Ola Tellesbø – Bokpresentation : Sikkerhetspolitiske veivalg Skjebnefellesskap med USA og NATO?

Jag har nu glädjen och förmånen att här återge juristen Erik Göthes föredrag med titeln ”Vad är folkrätt?” Han är verksam vid Juristbyrån i Rinkeby, med i FIB-juristerna och är redaktör för dess website http://www.tffr.org/. Nedan följer både texten och Youtube-inspelning.

Föredraget.
Folkrätt är de regler som ska gälla mellan stater och har funnits i flera hundra år. FN bildades 1945 för att upprätthålla internationell fred och säkerhet. I modern folkrätt är FN-stadgan folkrättens främsta rättesnöre. Den som vill förstå mer om folkrätten idag bör läsa boken Lagen mot krig

Förbud mot våld eller hot om våld mellan stater

FN-stadgan förbjuder användande av våld staterna emellan. Det finns bara två undantag:

1. En stat som angrips med våld får använda proportionellt våld för att försvara sig tills FN:s säkerhetsråd kan ingripa med åtgärder för att återställa internationell fred och säkerhet.

2. Säkerhetsrådet har rätt enligt FN-stadgans kapitel VII att fastställa vad som är hot mot freden, fredsbrott eller angreppshandling och kan fatta beslut om lämpliga åtgärder som ska vidtas. FN:s säkerhetsråd har i princip ensamrätt enligt FN-stadgan att ta till tvångsåtgärder för att återställa internationell fred och säkerhet.

Det finns i praktiken en del bekymmer för den som då tror att FN kan klara allt. Av säkerhetsrådets 15 medlemmar är de s k fem stora ständiga medlemmar, som var och en har vetorätt: Kina, Frankrike, Ryssland, Storbritannien, USA. Det är anledningen till att FN inte alla gånger kan ingripa och att en stat som hotas eller angrips får klara sig själv.

Mot stormakter som struntar i den eller försöker kringgå FN-stadgan och dess våldsförbud finns en majoritet av världens stater som håller fast vid den. Det ska man inte glömma och det är i det lägret som alla vi som vill ha fred hör hemma.

*

Det finns en spontan humanitetskänsla bland många människor i västvärlden som gör att man vill blanda sig i inrikeskonflikter i andra stater för att rädda människor i nöd och fara. Det gäller bland liberaler och ”vänstern” men det gäller särskilt bland professionella mänskliga rättighetsorganisationer som Human Rights Watch och Amnesty International och hos FN-förbundet, i övrigt ingen nämnd och ingen glömd. Resultatet blir i krissituationer att de ropar på militär intervention och ger politiskt stöd till stormakternas krigsplaner.

I den internationella folkrättsdebatten har skapats försök att teoretiskt förklara sådana interventioner som folkrättsenliga. Kriget skulle vara en ”humanitär intervention” påstods det. Som det mot Somalia i början på 1990-talet, som det mot Jugoslavien 1999. En variant försöktes senare i kriget mot Libyen 2011, där det hette att Gaddafis regering inte uppfyllde sitt ansvar att skydda befolkningen. Resultaten av dessa humanitära insatser ser vi i dag. Bägge teorierna dog med dessa försök.
Som förre biträdande generalsekreteraren i FN, Marcel Boisard, skrev i oktober 2011 om Libyenkriget:

– Ingenting har respekterats. Inga verkliga förhandlingar för eldupphör har ägt rum. Flygförbudszonen användes för att stödja rebellerna. Skydd för civila var förevändningen för att rättfärdiga varje operation…Principen om ”skyldighet att skydda civilbefolkningen (R2P)” dog i Libyen precis som ”humanitär intervention” dog i Somalia 1992.
Så långt den franske diplomaten Boisard.

Folkrättsbrott och folkrättsbrott

FN-stadgan måste man hålla fast vid om man vill att det ska råda fred. Men det finns också mer att säga om det.

När Saddam Hussein – efter att ha lurats av USA:s ambassadör – annekterade Kuwait 1990, ledde det snabbt till Gulfkriget 1991 mot Irak.

Vid ungefär samma tid genomförde Indien annekteringen av den portugisiska kolonin Goa. Knappt någon lade märke till det.

Och för två år sedan annekterade Ryssland Krimhalvön, vilket föranledde västvärlden talespersoner att dundra om det aggressiva Ryssland.

Det är inte fel att konstatera att dessa tre annekteringar stred mot FN-stadgan. Tvärtom. Men jag nämner dem här för att påminna om att en fredsrörelse måste kunna erkänna detta och samtidigt göra politiska bedömningar av sådana handlingar och vad de betyder för frågan om krig och fred.

Det är helt fel, anser jag, att påstå att Ryssland är aggressivt med hänvisning till annekteringen av Krim. Men vilket det är, måste man komma fram till genom politisk analys.

Vad var det som skedde med Libyen 2011?

Till skillnad från de fredliga demonstrationerna i Egypten, Tunisien, Bahrain, Jemen, Saudi-Arabien och på andra håll i arabvärlden, hade de demonstrationer som började i Libyen 17 februari 2011 urartat till ett inbördeskrig inom några dagar. Båda sidor hade stridsvagnar, stridsflygplan, luftvärnsvapen och tungt artilleri. Regeringsstyrkorna bestod huvudsakligen av tränad militär, medan den väpnade oppositionen bestod av både deserterande soldater och mängder av civila som beväpnat sig. De som kände libysk politik visste att det i Benghazi fanns gammal opposition mot Gaddafi.

Den franska regeringen beslöt att erkänna rebellerna i Benghazi som ”det libyska folkets enda legitima representanter”, i realiteten efter folkrättslig bedömning en krigsförklaring mot Libyen.

Den 17 mars 2011 antog FN:s säkerhetsråd resolution 1973 under FN-stadgans kapitel VII med 10 röster för, inga emot och fem som avstod. De man kunde vänta sig skulle kunna inlägga veton, Ryssland och Kina, gjorde inte det. Kap VII gäller hot mot freden, fredsbrott eller angreppshandlingar – alltså internationell fred.

Resolutionen innebar bl a att en flygförbudszon över Libyen infördes, med en del oklara formuleringar.

Men redan inom 42 timmar hade ett anfall mot den libyska regeringens trupper påbörjats, enligt den brittiske försvarsministern William Hague med syfte att döda Libyens ledare.

Trots att det förnekades att avsikten var att döda Libyens ledare, anfölls bostadskvarter och anläggningar där överste Muammar Gaddafi brukade vistas. Redan efter den första dagens bombningar rapporterades att mer än ett 50-tal civila däribland kvinnor och barn dödats.

Legosoldater från Qatar och särskilda förband från Frankrike och Storbritannien sattes i land i Libyen. En rad länder stödde attacken mot Libyen. Sverige sände JAS Gripen för att spana in bombmålen. I Sveriges riksdag var det nedslående nog bara Sverigedemokraterna som röstade emot Sveriges deltagande i kriget – som alltså stred mot resolution 1973 och mot FN-stadgans våldsförbud.

Men i Rinkeby i Stockholm höll vi ett opinionsmöte mot Libyen-kriget med de amerikanska kongressledamoten Cynthia McKinney som talare. Hon hade varit i Tripoli under bombkriget. Folkets hus var fyllt till sista plats. De massmedier vi kontaktade om mötet var ointresserade.

Den libyska regeringen hade inte någon representant närvarande vid säkerhetsrådets möte den 17 mars, på grund av att Libyens utnämnde ambassadör, generalförsamlingens tidigare president Ali Abdel-Salam Treki, nekades inresetillstånd till Förenta Staterna.

Men den f d libyske ställföreträdande permanente representanten Ibrahim Dabbashi, som mer än en vecka tidigare officiellt hade befriats från sitt uppdrag för att han övergått till oppositionen i Benghazi, fick vara med vid säkerhetsrådets mediabevakning för att göra ett uttalande och svara på frågor. Alltihop en skandalös överträdelse av FN:s säkerhetsråds procedurregler.

Städer där befolkningen stödde Gaddafi och gjorde motstånd bombades urskillningslöst med många döda. Gaddafi lynchades. Från att ha varit Afrikas mest välmående land – med god ekonomi, stor guldreserv, regeringskontroll över centralbanken och oljan och en enastående välfärd – blev Libyen ett eländigt tillhåll för stridande beväpnade grupper, varav en del så småningom övergick till att terrorisera Sahal-länderna i Nordafrika och till att strida mot Syrien.

Sedan 2011 förs ett smutsigt krig mot Syrien

Man bör ta lätt på vad svenska massmedier påstår om de krig som pågått de senaste årtiondena. Massmedierna följer ängsligt amerikanska massmedier och känner jag dem rätt, kommer de att svänga, om eller när den amerikanska politiken svänger.

Det är klarlagt att Syrien är utsatt för angrepp från främmande makter sedan 2011, med beväpnade grupper som släpps in i Syrien över den turkiska gränsen. De utländska legoknektarna/terroristerna kommer från främst SaudiArabien, Qatar, Libyen och Turkiet, med finansiering från främst SaudiArabien och Qatar. Stöd kommer även från USA och Storbritannien. De stater som tillåter och främjar detta bryter mot FN-stadgans våldsförbud. Syrien har då rätt att också använda våld för att värna sitt territorium.

Obama har fortsatt sina föregångares politik och har grundat den på att Bashar al Assad ska avgå, att ingen koalition med Ryssland mot IS/Daesh är möjlig, att Turkiet är en pålitlig bundsförvant i kampen mot terrorismen, och att det finns s k moderata oppositionsstyrkor som USA kan stödja. Det ser allt darrigare ut med förutsättningarna för den amerikanska Syrien-politiken. Några fredliga oppositionsstyrkor finns ju inte ens.

USA har bombat i Syrien sedan en längre tid med påstående att kampen mot IS kräver det, men utan att fråga den syriska regeringen om lov. Det finns uppgifter om att bombningarna sker på så sätt att USA:s favoriter bland upprorsmännen gynnas genom att IS/Daesh drivs emot den syriska armén.

Om Assad skulle avgå, vet han och alla andra syrier att den president som de utländska makterna sätter i hans ställe lika lätt också kan avsättas av de utländska makterna. Assad tycks veta att han har en skyldighet inför sitt folk att inte avgå.

Vad är Rysslands roll? Ryssland har inbjudits av den syriska regeringen att stödja krigföringen mot den väpnade oppositionen genom flygunderstöd till den syriska armén.

Rysslands militära insats i Syrien har kommit på begäran av Syriens regering mot en utifrån kommande angripare. Under sådana omständigheter blir hjälpen även folkrättsligt sett en del av Syriens försvar mot utländskt militärt angrepp.

Det kan hända att Syriens regering inte formellt har underrättat FN:s säkerhetsråd om att landet är utsatt för militärt angrepp, på det sätt som FN-stadgan föreskriver. Om det inte skett kan det kanske bero på att så mycket talat för att Syrien inte har mycket hjälp att få därifrån.

För att den ryska krigsinsatsen för Syrien skall vara folkrättsligt laglig krävs dessutom en annan sak, nämligen att Assads regering har tillräcklig kontroll över landet och alltså med viss rätt kan fortsätta att kalla sig Syriens lagliga regering.

Enligt en artikel jag läste av en svensk advokat skulle Assad-regimen hösten 2014 bara ha kontroll över halva landet. Artikelförfattaren drog då slutsatsen att Assads regering är för svag för att begäran om militär intervention från Ryssland ska vara folkrättsenlig. Jag menar att han gör sig skyldig till ett grovt önsketänkande. För det första är Syrien rätt ojämnt befolkat. Räknat efter befolkningen har Asads regering snarare kontroll över 80-90 % av landet och Assad personligen har över 70% stöd för sin politik. Landet har också en stark och numera stridsvan armé.

För det andra ligger det nära till hands för en äldre svensk som jag att jämföra läget för Syrien med det angripna Norge våren 1940 eller regeringssidans försvar mot francorebellerna och Tysklands och Italiens intervention i Spanien på 1930-talet.

Vad som politiskt sker om Assad skulle avgå är att Syrien förvandlas till ett nytt Libyen och blir ytterligare en kaotisk plattform för destabilisering av nya länder och ökad risk för mer omfattande krig. Det är naturligtvis det som föresvävar både Ryssland och Kina, kanske så smått också Tyskland och Frankrike. Strategerna i Washington räknar med det sedan länge.

Men även bland högre militärer i USA har det faktiskt höjts röster om att det skulle ligga i amerikanskt intresse att samarbeta med Ryssland för att lösa konflikten – åtminstone enligt den välunderrättade Seymour Hersh: Military to Military www.tffr.org. Seymour Hersh

I Sverige finns en gammal rädsla för Ryssland som uppmuntras kraftigt av press och TV efter att Ryssland annekterade Krim i strid med FN-stadgan. Men att Ryssland nu hjälper Syrien militärt och att Syriens armé får nya framgångar är bra för freden.

Jag inte ensam om att anse detta. I Svenska Dagbladet skrev Hans Blix bland annat följande:

– Den ryska insatsen i Syrien kanske kan komma att visa att Ryssland är berett att inte bara försvara vitala egna intressen, utan också att medverka till att lösa internationella konflikter.
SvD
Det är ju just det som FN-stadgan syftar till att åstadkomma.

Ty, som yttrades av den amerikanske folkrättsexperten Curtis Doebbler, en av de få som inte är som de flesta folkrättsexperter i USA: ”Bruket av våld på ett sätt som strider mot existerande folkrätt är kanske den största skadan mot mänskligheten på lång sikt.”

i fred, politik, krig, USA, Sverige, ekonomi, kriser, Syrien, Degerfors, Irak, Afghanistan, olja