Hur förbättra FN efter 71 år?


Det är nu 71 år och en dag sedan FN bildades i New York. För 1 år och en dag skrev jag bloggartikeln ”Hur förbättra FN efter 70 år?” Lika aktuellt idag, FN är ständigt på tapeten. Därför återpubliceras artikeln.Nyligen talade dess med rätta kritiserade generalsekreterare Ban-ki-Mon om kriget Syrien utan att med ett enda ord tala om terrorismen där! FN:s Ban-ki-Mon tiger om terrorismen i Syrien

FN har vid många tillfällen fattat beslut som knappast gagnat freden eller haft stöd i FN-stadgan. Ändå behövs organisationen, i högsta grad – men den kan och måste förbättras. Trots att världens enda supermakt, USA, sedan länge förbigår FN när det passar för egna (”De villigas koalition”) insatser (Irak-kriget 2003, kriget via ombud i Syrien) eller via NAT0, kanske efter FN-beslut som man grovt överträder (Afghanistan 2001-?, Libyen 2011).
Den 14 april antog FN:s Säkerhetsråd, med undantag för Ryssland, som lade ner sin röst Resolution 2216 om Jemen, framlagd av Jordanien [24]. Resolutionen lade hela ansvaret för konflikten på Houthi-rörelsen och belade denna som enda part med ett vapenembargo. Två ledare inom denna, samt ex-president Saleh, belades med reseförbud och sanktioner. Saudiarabiens och ”koalitionens” pågående bombkrig mot Jemen förbigicks med tystnad, och blev inte ens omnämnt i Säkerhetsrådets resolution.(http://jinge.se/mediekritik/fn-sanktionerat-angreppskrig-i-jemen-interventionen.htm)
Men FN har förhindrat felaktiga beslut som skulle ha störtat Syrien än i ännu värre elände än nu. Bland annat krävde USA & Co att Syriens ledare, nu vald till president i val med 72 % valdeltagande) skulle avgå, vilket är helt mot FN-stadga och nationellt självbestämmande.

FN:s roll diskuteras i kapitel 5 i boken ”USA som världspolis. Amerikansk utrikespolitik och ekonomi sedan 1945″ av Ulf Karlström och mig. Första upplagan är slut, men den trycks upp ”On demand” efter kontakt med bokförlaget – se till höger på bloggsidan. Avsnitt 5.4 heter ”Kriser inom FN”. Där kan man inledningsvis läsa ”Under årens lopp har FN:s organisation och beslutsstruktur kritiserats av många, och organisationen har genomgått olika kriser. Inte minst stormakternas ställning har ifrågasatts och kritiserats. Många menar att rådet numera är USA:s verktyg (Blum 1998, Stea 2012). Vi ska här granska några kritiska frågor i FN:s historia nämligen Koreakriget, Första Irakkriget 1990–1991, Irakkriget 2003–, kriget i Afghanistan 2001–, invasionen i Libanon 2006 och hanteringen av resolutioner avseende Israel samt Syrienfrågan 2011-. Vietnamkriget behandlades aldrig i FN till följd av USA:s veto.”

Låt oss här bara nämna Koreakriget med ett utdrag ur boken ”Det är oklart hur kriget startade omkring den 25 juni 1950. 26 juni antog FN:s generalförsamling en resolution som fördömde Nordkoreas »provocerade aggression«. Sovjetunionen bojkottade FN vid denna tidpunkt i protest mot att Folkrepubliken Kina inte fick representera Kina. Senare röstade FN ned ett förslag från Sovjetunionen att inte endast låta Sydkorea utan även Nordkorea framlägga sin version inför FN. Vid denna tid var de allra flesta av de drygt 50 medlemmarna i FN mycket beroende av USA för ekonomisk återhämtning eller utveckling, och endast fyra länder i Sovjetblocket var medlemmar i FN (Blum 1998).
Efter en resolution 7 juli 1950 upprättades ett militärt kommande, men inte under ledning av FN, vilket stadgarna föreskrev, utan under USA:s förenade kommando lett av general Douglas MacArthur. Sydkoreas armé ställdes också under detta kommando och från och med juli hade FN stridande trupper i Korea (Horowitz 1967, Blum 1998). Koreakriget medförde att FN:s förste, mycket USA-vänlige generalsekreterare Trygve Lie tvingades avgå 1952. Genom att stödja USA:s linje i Koreakriget hade Lie helt förlorat Sovjetunionens stöd. Kritiken spred sig och när folk i Lies eget sekretariat började visa tecken på misstro mot honom blev situationen ohållbar. Senare avslöjades att Trygve Lie hade ingått en hemlig överenskommelse 1949 med USA:s utrikesdepartement om att avskeda FN-anställda som Washington ansåg ha tvivelaktiga politiska sympatier (Blum 1998:68).”
FN generalsekreterare 1 untitled

Avsnitt 5.4.4 behandlar Kriget i Afghanistan” och inleds på följande sätt. ”USA initierade redan dagen efter attacken den 11 september 2001 en FN-resolution (nr 1368) i säkerhetsrådet, som antogs enhälligt. Den nämner inte Afghanistan, utan talar om internationellt samarbete för att ställa terroristerna inför rätta. Det finns inget stöd för angrepp på Afghanistan med hänvisning till kapitel VII i FN-stadgan, som medger proaktiv krigföring. Resolutionen hävdar vidare varje lands rätt till självförsvar. USA:s försvar har aldrig legat i Afghanistan,men den 7 oktober 2001 anföll USA Afghanistan, vilket ansvarig för al-Qaidas verksamhet.” Sedan följer en utförlig diskussion, liksom då det gäller anfallet på Libyen 2011.

Avsnitt 5.5. har titeln ”FN:s legitimitetsproblem” och inleds med följande ”USA har inte sällan sökt att utöva ekonomisk press på FN på grund av USA:s missnöje över de ståndpunkter som många FN-medlemmar intagit. I många år har USA vägrat betala hela eller delar av sin medlemsavgift till FN. Många länder har sannolikt röstat med USA i olika frågor för att »FN ska hålla ihop«, ty USA har flera gånger varit betydligt mer kritiskt till FN än de flesta andra medlemsländer. USA är också, som nämnts ovan, det land som oftast lagt in sitt veto under senare år. Inför Irakkriget 2003 var Frankrikes hot att lägga in veto mot USA:s folkrättsvidriga krig mycket skarpt kritiserat av USA. På det hela taget har tankar på veto från andra stater rönt skarp kritik av regeringen i Washington, medan man hållit tyst om egna veton. Dessutom har USA genom sin maktställning i världen och i FN ofta
framtvingat en försvagning av resolutioner, till exempel sådana med kritik av staten Israel, eller till och med kunnat hålla viktiga frågor i världen utanför agendan, som Vietnamkriget.

”Frågan om hur maktfördelningen bör se ut i säkerhetsrådet och i andra FN-organ har diskuterats i många år. Det har hävdats att antingen skulle varje land ha en röst eller ett röstantal i förhållande till antalet invånare (mer demokratiskt) om vanliga demokratiska principer skulle tillämpas.

Sista avsnittet är 5.8 Sammanfattning som återges här ”Denna genomgång visar att Förenta Nationerna vid flera tillfällen inte har fattat beslut och handlat i enlighet med FN-stadgan. Det generella våldsförbudet i FN-stadgans artikel 2:4 är enligt folkrätten absolut och tvingande, och från vilken staterna inte kan göra avsteg ens genom överenskommelser. Bara våldsanvändning som beslutats av FN:s säkerhetsråd för att »upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet« och våld i självförsvar för att avvärja »ett väpnat angrepp« är tillåtet.

Detta visade sig tydligt redan i samband med Koreakriget. Främsta orsaken till detta är att USA i kraft av sin styrka, ibland genom desinformation och ibland genom att orimligt tänja ut ett FN-mandat (Afghanistan 2001), kunnat få igenom en politik som inte främjat freden. Flera exempel ges i kapitlet. Under senare år har begreppet »Responsibility to Protect« (R2P) tillkommit och stärkts. Detta har medfört att enskilda stater inlett angreppskrig mot annan stat (USA:s anfall mot Afghanistan 2001) eller att en internationell organisation kunnat göra det (Natos angrepp på Libyen 2011).
FN:s beslutsstruktur är i grunden odemokratiskt i det att endast fem av närmare 200 stater på jorden har ständigt säte i det mäktiga säkerhetsrådet, där var och en av dem kan blockera beslut genom sin vetorätt. USA är det land som främst använt vetorätten under de senaste 30 åren, medan Sovjetunionen var flitigast med veto tidigare. Man kan i varierande grad se FN som ett forum för maktkamp. FN har ofta att kryssa mellan veton i säkerhetsrådet och den typ av ensidiga våldshandlingar som USA eller dess bundsförvant Israel visat prov på. Det ena förlamar FN genom att bromsa militära eller andra ingripanden, medan USA:s militära ensidiga aktioner leder till splittring och minskad auktoritet för FN. Världen skulle verkligen behöva ett starkare och mer demokratiskt FN.”

i Andra om: , , , ,, , , , , , , , FN-stadgan

FN-förbundet Röda Malmö USA-bloggen Björnbrum SvT om al-Qaida-svenskar
Sara Flounders Syria and US Imperialism om Qatar Tony Cartalucci. Human Rights Watch: “Syrian Rebels” Guilty of Torture, Murder, 19/9 2012 Ronda Hauben. The United Nations and the Houla massacre – the information battlefield. 12/6 2012 Tony Cartalucci. UN expert panel concludes Syria regime, militia have committed war crimes against civilians FN-rapport 17/9 2012 Nyhetsbanken Sunday Express 19/11 New York Times 16/11
Folket i Bild Kulturfront Mohamed Omars tal på hans blogg Syriensolidaritets hemsida Stefan Lindgrens blogg New York Times 31/10 Washington Post 1/11 Bill Auken Countercurrents 2/10 Konflikt 27/10 S Hersh i The New Yorker 2007 Aftonbladet – Bildts strategiråd FolkrättsbevakningenDN 12/10Anförande av Rysslands ambassadör

The Telegraph 7/11 Intervju med Assad Kritik från Rysslands utrikesminister Thierry Messan i Voltaire Network 29/10 FIB-Kulturfront konferensreportage Porelären om Syrien Russia Today Dagens Arena 10/10 Syrien har inte bett om ursäkt DN 8/10 DN2 8/10 SvD 8/10Ab 8/10SvD 9/10Monthly Review DN 6/10 SvD 6/10 Aftonbladet 6/10Expressen 6/10 Sveriges RadioNya Zeeland Inlägg på Syriensolidaritets hemsida Konferensen i Damaskus DN 30/9DN Gunnar Jonssons ledare 28/9SvD 29/9Sveriges RadioSvTExpressenAftonbladetDN 26/9 SvD 26/9SvD 2 26/9Aftonbladet 26/9Expressen 26/9Sveriges Radio SvTAftonbladets ledare 21/9 Folkrättsbevakningens Syrienlathund DN 24/9 DN 20/9 SvD Expressen SvT 7/9 Expressen 17/9 Sunday Times 19/8 Sana 26/8 DN 19/8 SvD 19/8 Aftonbladet 19/8 Expressen 19/8 New York Times 3/8 DN 11/8
NY Times 4/8 SvT DN SvD Aftonbladet Expressen DN ledare 3/8 DN Croneman 31/7 DN 2/8 DN2 2/8 Skelton i the Guardian 12 juli DN 1/8 Aftonbladet 2/8 DN huvudledare 31/7 SvD 1/8 DN ledare 31/7 DN Joscha Fischers kolumn

  4 comments for “Hur förbättra FN efter 71 år?

  1. Christer Lundgren
    24 oktober, 2015 at 19:28

    FN:s agerande mot Korea började inte med Koreakrigets utbrott 1950. Det hade ett förspel, som hade att göra med USA:s ockupation av södra Korea 1945. Så här skildrar den politiskt initierade journalisten I.F. Stone förloppet i boken ”The Hidden History of the Korean War”:
    Det var inte avsikten med Förenta Nationerna att organisationen skulle hantera frågor som hade att göra med fredsslutet med Axelmakterna. Korea var lika lite ett problem för Förenta Nationerna som Tyskland, Italien, Japan eller Österrike. Det var ett fyramaktersproblem…
    Att Koreafrågan den 17 september 1947 underställdes generalförsamlingen av [USA:s utrikesminister] Marshall åtföljdes av förslag om begränsning av vetorätten i säkerhetsrådet och att inrätta den ”lilla församling” som ryssarna befarade kunde användas för att helt och hållet kringgå säkerhetsrådet…
    Av alla de ofta kinkiga sovjetiska bojkotterna var dess bojkott av Förenta Nationernas agerande i Koreafrågan kanske den sundaste ur juridisk och konstitutionell synvinkel…
    I enlighet med denna bojkott hade Sovjet vägrat tillåta FN:s tillfälliga Koreakommission att genomföra val i norr såväl som i söder. Förenta Staterna – genom Dulles – satte sig över invändningar från Kanada, Australien och Indien mot att hålla separata val i söder, en åtgärd som bara Nationalistkina starkt stödde inom Förenta Nationerna…
    ”Så var inrättandet av en regering baserad på valet den 10 maj ett fullbordat faktum långt innan generalförsamlingen skulle sammanträda i Paris.” Detta var den regering som gjorde anspråk på att vara och fick erkännande som den lagliga regeringen i Norr såväl som i Syd, varifrån den fått sin officiella beteckning ”Republiken Korea”.
    På i stort sett samma sätt leddes säkerhetsrådet den 27 juni 1950 att bemyndiga genom en resolution vad USA:s president hade gjort kvällen innan och offentliggjort tidigare samma dag. Dörren stängdes för den medling som FN:s kommission förespråkat. Amerikanskt militärt ingripande gavs laglighet i efterhand, som militära FN-sanktioner, genom en resolution som rekommenderade att ”medlemmar av Förenta Nationerna lämna sådant bistånd till Republiken Korea som må vara nödvändigt för att avvärja det väpnade angreppet och för att återupprätta internationell fred och säkerhet i området”. Tre dagar senare auktoriserade Truman bombningen av ”särskilda militära mål i norra Korea”, en marin blockad av hela den koreanska kusten och användandet av amerikanska marktrupper av [general] MacArthur. Den amerikanska intervention som MacArthur ville ha var äntligen fullständig.
    Slutklämmen var att underställa ”FN-styrkorna” MacArthur utan att underställa MacArthur Förenta Nationerna. Detta skedde den 7 juli i en resolution som lades fram gemensamt av Storbritannien och Frankrike … Det ”gemensamma kommandot” var inte skyldigt att samråda med Förenta Nationerna, inte heller att rapportera dit, regelbundet eller på annat sätt.

  2. Christer Lundgren
    24 oktober, 2015 at 19:32

    FN:s 62:a generalförsamling antog 31 oktober 2007 resolutionen ”Fred, säkerhet och återförening på Koreahalvön”.
    I resolutionen sägs att dialog och samarbete är förutsättningar för att trygga freden och säkerheten på Koreahalvön och den välkomnar det nord-sydliga toppmötet och Deklarationen för utveckling av nord-sydliga relationer och fred och välstånd. FN:s medlemsländer uppmanas att stödja processen av dialog, försoning och återförening mellan norra och södra Korea och bidra till fred och säkerhet inte bara på Koreahalvön, utan även i Nordostasien och övriga världen.
    Redan 1975 antog FN:s generalförsamling med överväldigande majoritet en resolution om Koreafrågan, som krävde att FN-kommandot där skulle upplösas och alla främmande trupper dras bort från södra Korea, men på grund av USA:s motstånd genomfördes den resolutionen inte.
    Det så kallade FN-kommandot är en illegal mekanism, som organiserades av USA i samband med Koreakriget 1950, har inget mandat från FN, som världsorganisationens dåvarande generalsekreterare klargjorde i december 1998.
    Båda dessa resolutioner från generalförsamlingen speglar det koreanska folkets önskan om fred och avspänning. FN:s medlemsländer, däribland Sverige, bör aktivt verka för att de genomförs.

  3. Global South
    25 oktober, 2015 at 20:09

    Genom att avskaffa den. FN är den vita minoritetens organisation med en koreansk nickedoka som general sekreterare.

    • Q & A
      26 oktober, 2016 at 06:13

      Fråga: Hur säger man driftkucku på koreanska?
      Svar: Banki-moon

      Den vite mannens koreansk butler Banki-moon är en levande symptom för det ruttna FN. Israel har brutit varenda FN-stadga. FN har inte gjort ett dyft åt det, i snart 70 år. Det, precis det faktum att FN ligger i New York skvallrar om vad FN egentligen är tillför.

Comments are closed.