Jag har publicerat några artiklar här om #Me too och Kulturprofilen. Nu har jag nöjet att publicera en artikel av Ulf Karlström som för in ett viktigt politiskt perspektiv. Han har berikat bloggen med många artiklar i skilda ämnen. Ulf är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar), skriver facklitteratur och var ordförande i De Förenade FNL-Grupperna (DFFG) 1968-70. Ulf har också varit med i styrelsen för ”Folkrörelsen Nej till EU”, spelar teater och framträder som historeberättare.

Jag tillägger att titeln på artikeln på Scmitz artikel som diskuteras är ”Tiden på klubben präglades av ett förakt präglades av ett förakt för svaghet”, och utgår från hans erfarenhet som volontär på Klubben. DN

Artikeln.
I kölvattnet av MeToo-avslöjandena har den s k Kulturprofilen (KuPr) seglat runt i Media. Påtalandet av mannens sexuella trakasserier, bl a genom Dagens Nyheters reportage, är klart relevanta. Sedan går det inte att komma ifrån att kopplingen till Svenska Akademin, inkl en av ledamöterna, har lett till mediainslag, närmast i form av pikanterier. Dem hade vi klarat oss utan. Därför är det desto mer intressant att ta del av en debattartikel av Ludvig Schmitz (DN 28/11). Här växlar spåren kring KuPr in på mer substantiella vägar och frågor, och vi erbjuds en vänster-högerdimension.

Jag har tidigare skrivit här om de allvarliga konsekvenserna av postmodernismen (PM) och dess olika avläggare som t ex postkolonialism, poststrukturalism. Nu pekar debattartikeln i DN mot att KuPr:s verksamhet i mångt och mycket tycks ha varit vägledd av högerideologi, med djupa rötter i den eländiga PM-myllan.

KuPr har drivit en litterär klubb med scen för t ex yngre förhoppningsfulla, blivande författare eller kulturskribenter. Han har haft en bred umgängeskrets i ”Kultursverige” och med franska intellektuella. Inom den svenska kretsen har han och uppenbarligen likasinnade varit drivande att kolportera PM-ideologi. Franska intellektuella och framför allt ”de nya filosoferna” formulerade tidigt PM-teser. Tidsmässigt sammanföll genombrottet för PM med etablerandet av nyliberalismen inom företagande och ekonomkårerna.

PM svarade väl mot nyliberalismen behov att utmåla vänster och marxism som ”obsoleta”, dvs förbisprungna av tiden. De stora systemen var bara sagor, s k narrativ och konstruktioner. Nu gällde det att dekonstruera och avslöja systemtänkande som marxismen. Den senare handlade ”ju” inte om realism och empiri, utan i grund och botten enbart om folkmord. De amerikanska Kallakrigs-studierna om den s k totalitarismen, där bl a Hannh Arent gjord vakttjänst (Läs: drängtjänst) dammades av.
Huvudtesen var kort och gott att Nazism och Kommunism var samma sak, och mot dem stod kapitalismen, den fria världen, som garant. På svensk botten krängde Per Ahlmark böcker, från amerikanska förlagor, vilka antydde att Stalin nog mördade mer folk än hela befolkningsmängden i Sovjetunionen.

I denna högerideologi verkade de franska ”nya filosoferna”. Dessa gav även avtryck inom litteraturen, i form av antirealism, estetisering. Mot den bakgrunden blir det verkligt intressant att läsa Ludwig Schmitz´ debattartikel. Han skriver att kretsen kring KuPr ”har under lång tid etablerat sin egen form av estetisk nihilism – enligt vilken allt konkret politiskt och socialt engagemang inom den rådande ordningen anses `dumt´ och `ofint´- som den naturliga innebörden av begreppet kultur”.

Vidare skriver Schmitz: ”… kretsen kring Klubben [är] bara en satellit till en internationell grupp inflytelserika filosofer, författare och akademiker som sedan decennier arbetat för att förskjuta humanistiska studier bort från varje konkret politiskt engagemang, mot ett intresse för frågor om språk, estetik och `varat´ som betraktats som mer `ursprungliga´ än de utmaningar som möter oss som delaktiga aktörer i samhället”.

I den högerelitistiska bubbla KuPr och hans krets skapade – och vistades i – tycks det inte ha funnits någon skarp gräns mellan normbrytande beteende och övergrepp. Försiktigare eller rakare frågor om sexuella trakasserier tycks regelmässigt ha avfärdats som bristande själsförmågor, småborgerlighet eller småsint svenskhet. Så talar självkodifierade elitister, eller förmätna övermänniskor.

De – huvudsakligen – män som pekas ut av MeToo-rörelsen kan naturligtvis inte reduceras till att vara högeranhängare. Dock går det inte att komma ifrån att KuPr och hans krets besatt Bourdieus alla tre kapitalbegrepp – ekonomiskt, kulturellt och socialt. I det avseendet satt Kretsen på stora maktmedel. Och inom sin ideologiska bubbla av höger-PM-elitism är nog synsättet att sexuellt ofredande inte är något att tjafsa om legio – ja, det är väl bara ”befriande” för offren.

Andra artiklar här om #Me too och Kulturprofilen.
”#Me too” Svåra sex-övergrepp i EU – men kvinnor i porr?
Kvinnors situation i Ryssland och #Me too#
Kulturprofilen och kvinnor, Musikaliska och Svenska akademin
Kulturprofilen och kvinnor, Musikaliska och Svenska akademin
Svenska Akademin och makten

i kvinnor, kvinnoförtryck, Me too, musik, asex, EU, Porr, Svenska Akademin, politik feminism, massmedia terrorism, folkrätt imperialism, demokrati