Anders Romelsjö på jinge.se

Minns den stora segern över nazisterna vid Kursk för 75 år sedan!

Detta har skrivits av Mario Sousa, historiekunnig medlem av Kommunistiska Partiet. Först publicerad Kommunistiskt Forum

”För 4 dagar sedan 5/7 för 75 år sedan inleddes slaget vid Kursk, som är värdens hittills största pansarslag som var av avgörande betydelse för andra världskrigets utgång. Här följer, för den intresserade, en något längre text skriven av Mario Sousa, busschaufför i Uppsala och medlem i Kommunistiska Partiet, om detta slag och om historieförfalskningen:

Efter nederlaget i Stalingrad försökte de tyska arméerna med alla medel att återerövra initiativet i kriget. Genom ”total mobilisering” ökade tyskarna sin armé med två miljoner man.
De arméer som hade kommit för att befria von Paulus fick ytterligare förstärkningar och inledde en offensiv i slutet på februari 1943. De lyckades återta Charkov från de sovjetiska fronttrupperna som hade intagit staden.
Slaget vid Stalingrad
Men längre än så kom de inte. Offensiven stoppades snart av de sovjetiska trupperna, och tyskarna var tvungna att övergå till försvar. Deras mål blev istället att samla en mycket kraftig armégrupp med stora styrkor av stridsvagnar för att, under sommaren 1943, tvinga den sovjetiska armén att backa och överge staden Kursk och intilliggande område i en utsprång av fronten, den så kallad Kurskbågen. Detta skulle enligt nazisterna öppna vägen till att bryta den sovjetiska fronten.

Nazisterna drog samman 50 elitdivisioner med cirka 900 000 man, därav 16 pansar- och motoriserade divisioner och 11 pansar- och kanonvagnsbataljoner med 2 700 stridsvagnar och kanonvagnar, 10 000 kanoner och över 2 000 flygplan.
Till Kursk drog nazisterna 70 procent av de stridsvagns-divisioner som var förlagda vid den sovjetisk-tyska fronten med nästan alla nya tanks; ”Tiger” och ”Panther”, den tyska militärteknikens stolthet på området.

Även när det gäller flygplan skickades de bästa stridsflygplanen till offensiven i Kursk, som jaktflygplan Fokke-Wulf-190, attackflygplan Henschel-129 och bombflygplan Heinkel-111, samtliga med de allra modernaste vapensystemen.
Ytterligare flera flygplan tillfördes under striderna från andra områden av den sovjetisk-tyska fronten.
Det sovjetiska överkommandot var väl underrättat om nazisternas avsikter och förberedde sig för det kommande stora slaget.
Den sovjetiska industrin hade nu en produktionskapacitet som i kvantitet och kvalitet överträffade tyskarnas och de av tyskarna ockuperade och allierade länderna.

Dessutom hade Röda Armén förstärks med miljontals partimedlemmar och komsomolmedlemmar. I slutet av år 1943 fanns 2,7 miljoner kommunister och nära lika många komsomolmedlemmar i Röda Armén.

Det sovjetiska överkommandot bestämde sig för att vänta ut fiendens anfall. Man bestämde sig för att i Kursk bygga upp ett mycket kraftigt tiotals kilometer djupt försvar mot vilket tyskarna skulle förlora en stor del av sina styrkor. Sedan skulle de sovjetiska trupperna gå till motoffensiv och krossa fienden.
Den tyska offensiven började den 5 juli 1943. Natten till den 5 juli fick de tyska elittrupperna höra en personlig appell från Hitler: ”Varje befälhavare, varje menig är förpliktigad att med sitt medvetande inse denna offensivs avgörande betydelse. Segern vid Kursk måste framstå som en fackla för hela världen”.

Striderna var fruktansvärda med stora förluster i människoliv och materiel. De tyska stöttrupperna som anföll norrifrån avancerade cirka 10 kilometer in i det sovjetiska försvaret men var efter fyra dagar utan kraft att fortsätta offensiven.
De tyska trupperna som attackerade söderifrån lyckades avancera 35 kilometer in i det sovjetiska försvaret där de stoppades utan att ha nått det uppsatta målet.
KurskSlaget vid Kursk
Vid vissa slag fanns hundratals stridsvagnar från både sidor inblandade samtidigt.
En vecka efter stridernas början, den 12 juli 1943, startade den planerade sovjetiska motoffensiven. I över en månad, till den 23 augusti, pågick den. Striderna var fruktansvärda och användningen av stridsvagnar den största någonsin.
Till slut kunde tyskarna inte stå emot Sovjets överlägsna krigföring och styrka. Än en gång blev den tyska armén besegrad och tvingades fly.
Den sovjetiska armén vann slaget om Kursk och nazisterna tvingades istället backa 150 kilometer från de ursprungliga linjerna. De lämnade efter sig tusentals utbrända stridsvagnar och flygplan. Den sovjetiska armén befriade städerna Orel, Belgorod, Charkov och många andra.

Tyskarnas nederlag var förödande. I slaget om Kursk (under cirka en och en halv månad!) förlorade tyskarna cirka 30 elitdivisioner, därav 7 stridsvagnsdivisioner, sammanlagt 500 000 man, 1 500 tanks, över 3 700 flygplan och 3 000 kanoner.
Efter slaget om Kursk, även om den fortfarande var stark, kunde den tyska armén aldrig mera återupprätta sin tidigare styrka.
Den förlorade också för resten av kriget det strategiska initiativet och förmågan till stora offensiver. Vid slutet av 1943 var det tyska överkommandot tvunget att från väst till östfronten förflytta ytterligare 75 divisioner och stora mängder av vapen och förnödenheter. Ytterligare 40 nya tyska divisioner skickades till östfronten det första halvåret 1944.
Kursk II
Men det hjälpte inte, i fortsättningen var det de sovjetiska styrkorna som dikterade krigsvillkoren. Denna uppfattning var också rådande bland de tyska generalerna. ”Efter Stalingrad visste vi att vi inte skulle vinna kriget och efter Kursk visste vi att vi skulle förlora det”, sas det bland dem.
RokossovskijGeneral Konstantin Rokossovskij – befälhavare över centralfronten vid Kursk
Strax efter det att de tyska trupperna började sin attack mot Kursk, den 5 juli 1943, startade den engelsk-amerikanska erövringen av Sicilien.
Den 10 juli 1943 gick de engelsk- amerikanska trupperna iland på Sicilien. De möttes av 2 tyska divisioner och 10 italienska divisioner.

De italienska trupperna på Sicilien hade ingen stridsvilja kvar, ville inte kämpa för den fascistiska regimen och kapitulerade utan strid. (Enligt Hitler ville ”italienarna inte slåss, de blir lyckliga när de kan lägga ner vapen och ännu lyckligare om de kan sälja dem”.)
De tyska divisionerna retirerade under strid och den 17 augusti blev ön säkrad för de allierade. Det var ett glädjande besked för hela den antifascistiska världen. Den engelsk-amerikanska segern på Sicilien firades också i Moskva. Varje steg och varje meter jord, vunnen från fascisterna var givetvis en glädje för hela världen.

Men en del kalla krigs-författare har försökt göra erövringen av Sicilien till något det inte var. De försöker att jämföra erövringen av Sicilien med slaget om Kursk och dess militär-politiska betydelse. En löjeväckande jämförelse.
På Sicilien fanns 2 tyska divisioner och i Kursk 50! Dessutom blev det aldrig några stora slag på Sicilien, italienarna gav sig och tyskarna slog till reträtt. I Kursk förlorade tyskarna 30 elitdivisioner, på Sicilien inga divisioner alls!

Men historieförfalskningen slutar inte här. En del västerländska författare påstår att det var anfallet mot Sicilien och hotet om erövring av Italien som gjorde att tyskarna inte kunde samla tillräckligt med kraft för att anfalla Kursk. Enligt dessa historieförfalskare blev en del av de tyska divisionerna som var förlagda vid Kursk omflyttade till Italien vilket gjorde det lättare för Sovjet att vinna slaget om Kursk. Detta påstående är en fullständig lögn.

i Andra om: , , ,, , , , , , , , , ,, , , ,

Anders

, , , , , , , , , , , ,
, , , , , ,

56 svar till “Minns den stora segern över nazisterna vid Kursk för 75 år sedan!”

  1. Intressant, men propagandistiskt. Ingen vet med säkerhet dom exakta förlustsiffrorna vid Kursk, likafullt väljer Sousa att uppge enbart en version av dom Tyska förlusterna. Andra bedömare hävdar att dom Sovjetiska förlusterna var minst 3 ggr så stora som dom Tyska, även vid Kursk.
    En mindre propagandistisk skildring finns i Anders Frankssons och Niklas Zetterlings bok Slaget om Kursk.

    • Zetterling är rejält överskattad. Till exempel kände han inte till att Churchill i början av januari 1945 bett Stalin om en offensiv för att lätta på det tyska trycket på västfronten i samband med Ardenner-offensiven.

  2. Anders Åberg!

    Bra att Sousa uppmärksammar en så viktig händelse, och ja, propagandistisk men framförallt
    amatörmässig. Förlusterna först; Röda arméns strategi i slagets inledning var enormt
    förlustbringande. Röda armén förlorade i slagets inledning 15 000 soldater på en timme, alltså lika många
    som Röda armén förlorade på 10 år i Afghanistan. Även under slagets senare del
    så var Röda arméns förluster enorma. Håller med dig om att Franksson/Zetterling verkar
    mycket vederhäftiga.

    Sousa missar också helt Nikolaj Vatutin, som hade befäl över Voronezh-fronten,
    den södra fronten som ställdes mot Tysklands absoluta främsta pansardivisioner.
    (Grossdeutschland, LSSAH, Das Reich, Totenkopf osv).

    Min frus farbror deltog i Kursk-slaget, i Voronezh-fronten. Efter slaget döptes fronten
    (armé-gruppen) om till den första ukrainska fronten. Efter att Nikolaj Vatutin dödats av
    Ukrainian Insurgent Army (UPA) i februari 1944, övertog Ivan Konev befälet för den
    först ukrainska fronten. Min frus farbror flöjde sedan Konevs första ukrainska front
    hela vägen till Berlin.

    Jag misstänker att det retar Putin att kriget vanns av fyra ukrainska fronter och tre
    vitryska, Någon rysk front fanns aldrig

    • Mats Larsson, jag har för mig att Mario Sousa har en ukrainsk fru, och reser ofta till Ukraina för att hälsa på. Jag tror att han dessutom blev förra sommaren arresterad av dom ukrainska myndigheterna och utvisad från landet. Sousa har nog kött på benen i de artiklar han skriver.

      • Kerstin Stigsson, jag har inte uttalat mig om vad Mario Sousa skriver i allmänhet,
        utan enbart om denna gästblogg om Kursk-slaget, som jag och två andra kommentatorer
        fann hade brister.

        Att ha en ukrainsk hustru och besöka Ukraina regelbundet är sannerligen inget som med automatik
        gör att det man skriver accepteras på denna blogg, det kan jag försäkra.
        Jag har också en ukrainsk hustru och besöker Ukraina regelbundet, men när jag skriver om rysk aggression i Donbass så möts jag med stark misstro (se tråden ”Nato-smedjan Atlantic Council…”).

        Den sovjetiska och senare ryska historieskrivningen har en del brister. Varför tror
        du t ex att Charkov aldrig fick utmärkelsen ”Hjältestad”, trots att de sammanlagda
        striderna om staden kostade Röda armén fler soldater än Stalingrad?

    • Man behöver inte hålla med Sousa i allt eller delar av det han säger. Men man kan även lyssna på en annan vinkel som de vanliga medierna inte erbjuder. Och därefter själv bedöma sanningshalten i det han eller andra säger.

      https://youtu.be/cGMglz8jJn0

    • Sicilien och Kursk ska bedömas utifrån vad de betydde för det fortsatta händelseförloppet, inte utifrån hur många som deltog.

      Båda segrarna för de Allierade innebar att vägen framåt mot segern låg öppen. På två fronter.

      • Detta negerar inte Mario Sousa som jag uppfattar saken. Visst är uppgifter om antalet stridande en viktig uppgift då man bedömer storleken av och betydelsen av ett visst krig eller slag.
        Sousa tar avslutningsvis upp en frågan om historierevision, dock utan att utveckla den vidare

        ”Men en del kalla krigs-författare har försökt göra erövringen av Sicilien till något det inte var. De försöker att jämföra erövringen av Sicilien med slaget om Kursk och dess militär-politiska betydelse. En löjeväckande jämförelse.
        På Sicilien fanns 2 tyska divisioner och i Kursk 50!         Dessutom blev det aldrig några stora slag på Sicilien, italienarna gav sig och tyskarna slog till reträtt. I Kursk förlorade tyskarna 30 elitdivisioner, på Sicilien inga divisioner alls!

        Men historieförfalskningen slutar inte här. En del västerländska författare påstår att det var anfallet mot Sicilien och hotet om erövring av Italien som gjorde att tyskarna inte kunde samla tillräckligt med kraft för att anfalla Kursk. Enligt dessa historieförfalskare blev en del av de tyska divisionerna som var förlagda vid Kursk omflyttade till Italien vilket gjorde det lättare för Sovjet att vinna slaget om Kursk. Detta påstående är en fullständig lögn.”

        Ändrad historieskrivning är en realitet. Man förminskar Sovjetunionens insatser under Andra Världskriget och desinformerar om Sovjetunionen. Se bl.a. denna artikel av professor Lennart Palm Grov revision av andra världskrigets historia. Del 1 – Sovjetunionen och Historierevisionism: Förspelet till Andra Världskriget del 2

  3. Det här var verkligen måste-läsning för alla Sverigerasister och nazister. Bara så dom lär sig att antifascismen aldrig kan besegras. Tur det finns kommunister som kan historia. Åt fanders med alla (historie)revisionister.

  4. Man kan ju fundera lite på de fakta som artikelförfattaren samlat ihop och Anders okritiska granskning innan han publicerer detta.
    ”Nazisterna drog samman 50 elitdivisioner med cirka 900 000 man, därav 16 pansar- och motoriserade divisioner och 11 pansar- och kanonvagnsbataljoner med 2 700 stridsvagnar och kanonvagnar, 10 000 kanoner och över 2 000 flygplan.”
    Drygt 2000 plan enligt uppgift alltså. Av dessa förlorar nassarna 3700 enligt senare påstående ”I slaget om Kursk (under cirka en och en halv månad!) förlorade tyskarna cirka 30 elitdivisioner, därav 7 stridsvagnsdivisioner, sammanlagt 500 000 man, 1 500 tanks, över 3 700 flygplan”
    Oavsett den och andra underligeheter i artikeln – Sovjet vann detta slag inte pga överlägsen ”produktionskapacitet som i kvantitet och kvalitet” bättre än tyskarnas (även om de allierade hade hjälpt till att bygga upp kapaciteted= utan på grund av information.
    Spionen Rudolf Rössler var den som hade informerat Sovjet de tyskarnas exakta planer inklusive dag, klockslag och stategier. Författaren nämner detta viktiga fakta luddigt med ”Det sovjetiska överkommandot var väl underrättat om nazisternas avsikter”
    Rudolf Rösslers information var avgörande för utgången av detta historiska slag

    • Det räcker inte med siffror för hur många soldater, flygplan, stridsvagnar etc som fanns vid slagets början. Hur många ytterligare fördes in under stridernas gång? Det borde vara den totalsumman som totalförlusterna räknas av. Sedan är ju frågan hur stort område som avses när man räknar. Samt naturligtvis hur mycket som är sedvanliga överdrifter i sådana sammanhang.

      Att Tyskland kunde flytta trupper från väst- till östfronten säger ändå en hel del om hur kriget utvecklades. Det riktiga kriget utkämpades i öster. Och det tog ju de västallierade elva månader att ta sig från Sicilien till Rom. Det tyder inte på någon triumfatorisk segermarsch, även om tyskarna kunde utnyttja en ofta bergig terräng för att hålla emot.

      Bra underrättelsematerial är givetvis viktig, men det gäller att kunna förstå och utnyttja informationen också. Och det är ingen självklarhet. Har för mig att Österrike satt på hela den ryska generalplanen 1914, men aldrig lyckades utnyttja det.

  5. Det lär dröja hundra år till, innan kommentatorerna blir ense om hur mycket som gick till spillo och när, var, hur och varför, det garanterar den ånyo uppblossande russofobin. En allmän bedömning runtom hela Europa när det begav sig var att Sovjetunionen skulle falla inom loppet av två veckor. ”Realisterna” antog att senast efter sommaren skulle kriget vara över.

    Sug på den karamellen. Även Sovjetunionens främsta allierade Winston Churchill dröjde med det brittiska stödet just därför. Varör satsa på ett dödsdömt projekt. Men han var inte sämre än att när kriget gick mot sitt slut hylla den som hyllas borde. Den Röda armén slet Hitlers krigsmaskin i stycken enligt Churchill.

    Det groteska med kommentatorernas slängar är att även om de inte kan påstå att Hitler vann kriget, vilket de tydligen helst skulle göra, måste de på alla tänkbara sätt ringakta den sovjetiska insatsen. Fråga er omvänt: Hur länge höll de övriga ut: Frankrike, Nederländerna, Belgien, Danmark, Norge osv ? Tänk om även Sovjetunionen hade lagt sig platt som Frankrike ? Hurdant skulle Europa ha blivit, hurdant vore det idag ?

    • Jan.
      ”kommentatorer” var en aning oprecist, men jag utgår från att du inte tror att någon i den här tråden önskar att Hitler hade vunnit kriget.
      Det finns ett egenintresse i en så adekvat historieskrivning som möjligt och för att nå dit behöver man nog nästan alltid sålla bort den rena propagandan.
      Att Sovjetunionen räddade världen från nazismen torde vara uppenbart för alla, utom för dom som av just propagandistiska skäl väljer att tro något annat. Andra världskriget är dock ingen hjältesaga, utan en historia om brutalitet, massmord och övergrepp från alla deltagare. Ett stort mått av tillfälligheter, lurendrejeri, missförstånd och inte minst sjukdomar och väder finns också med i bilden.

      • Att Sovjetunionen räddade Europa är tyvärr alltjämt en obekväm sanning för så många att den gömmer sig bakom de mest osannolika kulisser. Man behöver inte ta sig till Polen, Litauen eller Ukraina. Räcker med att ta en titt på Finland. Finland var både den trognaste, mest uppskattade och slagkraftigaste av Tysklands allierade. Vad dög italienarna till ? Ständigt skulle de hållas under armarna. Finland mobiliserade osannolika en halv miljon man. Denna kraftsatsning hängde samman med det snabba förlopp kriget förmodades ta. Man kunde komma hem till höstskörden 1941, eftersom Sovjetunionen vid det laget skulle vara slaget. Leningrad skulle jämnas med marken, ett ”festtal” för denna begivenhet hade redan skrivits och skulle hållas av den minst russofobe finske ledaren av dem alla , den senare presidenten Paasikivi.

        Samma dag som vapenbröderna satte fart mot Ladogas stränder inleddes judeutrotningen i Vilna, en av den judiska kulturens metropoler i Europa. Saker och ting hängde samman men det har man i efterhand försökt dölja till varje pris. Man vill inte ens medge att man krigade för egen vinning fastän därom redan avtalats i Berlin. Att man de facto gav ett väsentligt bidrag som kunde ha blivit utslagsgivande – det är det största av tabun. För att glömma sin historia är man villig att acceptera vilka myter som helst – hur motstridiga de än är. Som kameleonten skiftar man kostym och antar olika roller efter behov; nationalist eller anti-nationalist, globalist, identitetsivrare, förkämpe för mänskliga rättigheter, allting duger.

        Krig är faktiskt ingen hjältesaga och det förstod man bättre i Moskva än annorstädes. Därför gjorde man sitt yttersta för att undvika det, men dessa åtgärder uppskattades inte i Europa eftersom man opportunt ville styra Tyskland mot Sovjetunionen, en plan som baserades på korrekt kännedom om nazisternas syn på judebolsjevismen som roten till allt ont. Övergrepp skedde på alla sidor, visst – men även denna truism brukas mest för att dölja helheten. Det var trots allt historiens största angreppskrig med syftet att utplåna stora delar av två folk, det judiska och det ryska. Kriget i öst hade en helt annan karaktär än kriget i väst – det deklarerade nazisterna öppet.

        • Det håller jag definitivt med om, Jan.
          Jag har då och då råkat på uppgifter om att Finland skickade finska medborgare, romer, judar, etc, till koncentrationsläger. Är dessa uppgifter riktiga?

          • Koncentrationslägren fanns i Östkarelen som skulle förfinskas och de var avsedda för ryssar som dog av undernäring och därav följande sjukdomar – och detta skedde inte av en tillfällighet. Det har utkommit forskningsrapporter om detta under senare år. Tidigare förbigicks saken med tystnad. Delar av den inhemska vänstern satt bakom galler och var utestängd från politisk verksamhet. Däremot minns jag inte detaljer om romernas behandling.
            Judarnas antal i Finland var litet, men några av dem gick det illa för och de deporterades. De flesta tyska uppmaningar till utlämning låtsades man inte om, så på denna punkt blev övergreppen få. Judar ingick även i egenskap av medborgare i de finska stridskrafterna.

      • Anders Å,
        Så du anser att det var mer eller mindre lyckliga omständigheter än att människor i Sovjetunionen ställde sig upp för att bekämpa nazismen och den nazistiska invasionen?
        Den tyska krigsmakten var så stor och enormt överlägsen (allt enligt verifierade historiker både i väst och i öst) att inte ens britterna kunde rå på nazisterna. Men ändå lyckades den Röda Armén – som bestod inte enbart av ryssar utan även ukrainare, letter, estländare och med flera från sovjetiska republiker oavsett religioner – att besegra nazisterna.
        Sovjetunionen/Ryssland hade sedan 1917-talet varit ständigt under attack. Eller jag ska kanske säga den socialistiska revolutionen var ständigt under attack både inom landet och när ett flertal länder – till och med australiensare – invaderade Sovjetunionen runt 1920-talet beslöt Sovjetunionens ledare att skyndsamt försöka organisera ett försvar – invasionskriget (vilket jag tror att du inte har hört talas om eftersom historieböckerna i skolorna inte innehåller något om detta). Det var så som Röda Armén skapades.
        https://en.wikipedia.org/wiki/Red_Army
        Visst är WW2 ingen hjältesaga, utan en historia om brutalitet, massmord och övergrepp från alla deltagare. Men det verkar som om det är Sovjetunionen bland de segrande parterna som pekas ut i alla brott som de begick. Det finns knappt inga reportage på nätet om våldtäkter som amerikaner, britter, etc begick under dess framfart till Berlin. Vi får endast se Hollywoodfilmer där det är den snygga amerikanska filmhjälten som klår upp nazister eller japaner, för jag antar att du aldrig har sett en liknande sovjetisk film (det har i alla fall inte jag gjort) där en sovjetisk soldat klår upp nazister (faktum är att det finns ett flertal sådana filmer). Det kallar jag för propaganda när USA i filmer pekas ut som landet som besegrade nazismen.

        • Kerstin, jag förundras när du skriver ”antar att du aldrig har sett en liknande sovjetisk film (det har i alla fall inte jag gjort) där en sovjetisk soldat klår upp nazister ” Sovjet producerade 13 på dussinet av sådana filmer och du har inte sett någon? Jag har sett mämgder av dessa och de var så dåligt gjorda att de blev kommersiellt omöjliga. Biograferna i gamla Östtyskland tvingades sluta visa dom eftersom ingen ville se dessa filmer med politiska pekpinnar. Det är bara att konstatera, Amerikanarna förmedlade sin bild av kriget (propaganda) på ett mycket skickligare vis. Dessutom gjprde dom det kommersiellt vilket Sovjet inte av någon anledning klarade av.

          • Jag var tidigare filmälskare av stora mått, men jag har inte sett någon WW2-film från Sovjetunionen. De fanns inte i de videobutiker som jag hyrde filmer från – enbart amerikanska, brittiska, svenska och en och annan fransk film. Men aldrig en sovjetisk film.
            Men däremot har jag sett en deckare från Sovjetunionen – Svarta Katten med Vladimir Viysotskij vilket gjorde ett stort intryck på mig.
            Och detta gäller för böcker också. Gå in på ett antikvariat och du kommer knappast att finna någon sovjetisk bok. I så fall är dessa böcker från SKPs bokförlag – som finns fortfarande. Så jag rekommenderar ett besök på vår webbsida.
            På tal om Östtyskland. Bara man visade en docka (John Blund) och ett kort oskyldigt barnprogram från DDR på SVT så anklagade högern (från folkpartiet till extremhögern) SVT för att göra kommunistpropaganda! Om man ser resultatet idag så gjorde Sovjetunionen ett dåligt jobb på att sprida socialistisk propaganda – trots högerns anklagelser mot Sovjetunionen för att sprida enorm och vettlös socialistisk propaganda på 60- 70 och 80-talet. Kommunistiska partier var inte stora då – och det är dom fortfarande inte. Och detta är ett resultat av amerikansk och brittisk antikommunistisk propaganda som kom från CIA.

            • Kerstin, blir det lite off topic men kanske accepterar bloggägaren en utvikelse från slaget vid Kursk.
              De sovjetiska krigsfilmerna var svårtillgängliga i väst just för att dom inte var kommersiellt gångbara. I de fd östländerna ville gick ingen för att se dom. Jag var nog en av de få som var nyfiken på att se dom.
              Jag är ingen expert på sovjetisk litteratur men Lenins verk torde väl finnas på svenska? Sovjetiska författare på svenska: Valentin Rasputin, Aleksandr Solzjenitsyn, Michail Bulgakov, Vladimir Majakovskij och Maksim Gorkij är några. Det finns säkert fler som jag inte känner till. Nog måste väl dessa gå att få tag på? Är dom svårsålda så köper antagligen inget antikvarie upp dom. Du lever i ett kapitalistiskt system!
              Unser Sandmänchen (John Blund) var definitivt inte enbart ett oskyldigt barnprogram. Det innehöll flera inslag av politisk propaganda. Exempelvis hyllades de östtyska gränssoldaterna som sköt på sina egna medborgare. Om dessa avsnitt visades i Sverige vet jag inte.
              Faktum är att det fanns avsnitt som den östtyska censuren förbjöd att visa inom det egna landet. Exempelvis när Sandmänchen flög i en luftballong. Efter att några familjer flytt till Västtyskland i en sådan farkost fick de avsnitten inte längre visas.
              Till sist, att de kommunistiska partierna är små beror kanske på att väljarna inte attraheras av deras program?

              • H2. har du någon källa till att sovjetiska krigsfilmer var så dåliga att ingen ville se dom? En av filmerna ’The Dawns Here Are Quiet’ 1972 var faktiskt Oscar nominerad samma år.
                https://en.wikipedia.org/wiki/The_Dawns_Here_Are_Quiet
                Och det finns fler filmer som väckte debatt och uppskattning i Sovjetunionen och i övriga östländerna, till exempel ’Gå och se’ och med flera andra.
                Jag ska kanske precisera mig – böcker som är socialistiska men även andra böcker som Sovjetunionen producerade. Varken Rasputin och Soltzenitsyn kan inte räknas som socialistiska. Och jag tror faktiskt att Solzenitsyns böcker trycktes i väst och smugglades in. Maxism Gorkij och Majakovskij är nog de ena av en enorm produktion av sovjetiska författare som man kunde köpa eller på biblioteket.
                John Blund: Hur vet du – har du en källa till att vissa avsnitt förbjöds? Jag växte upp med John Blund och i varje avsnitt var det alltid ett fordon, farkost eller djur som John Blund åkte iväg på när han vinkade adjö. Jag tror inte att dessa censurerades – för då skulle det inte bli några avsnitt.
                Och det sista du nämnde – nej, jag tror inte på att väljarna inte attraheras av de kommunistiska partierna på grund av programmen. Jag tror definitivt på att många av väljarna har gått på den kapitalistiska propagandan om onda kommunister och goda kapitalister. Om kapitalismen hade tvivlat på propagandans förmåga att kunna påverka hade de inte satsat miljoner varje år på den sortens propaganda. för det finns en orsak som kapitalet och USA finansierade/finansierar antikommunism.

                • Kerstin,
                  Ja jag har den allra bästa källa. Den som kallas egen erfarenhet. Det var tomma biografer när jag ville se sovjetiska krigsfilmer. När jag såg dom på tv skrattade folk åt mig och undrade varför jag tittade på dessa propagandafilmer (jag gillar att få intryck från olika håll). Och plötsligt känner du till flera filmer som du säger att du inte kunde få tag på. Märkligt.
                  Du skrev faktiskt ” Gå in på ett antikvariat och du kommer knappast att finna någon sovjetisk bok.” Om du vill saknar socialistiska böcker så tror jag nog efterfrågan är det som styr. Inget annat
                  Unser Sandmännchen hette den östtyska varianten som var väldigt populär bland både barn och föräldrar även utanför den zonen. Du kan googla på Unser Sandmänchen och DFF (Deutschen Fernsehfunks) så hittar du info. Eftersom du gillar wiki kan du få en link. https://de.wikipedia.org/wiki/Unser_Sandm%C3%A4nnchen
                  Jag räknar inte med att jag rubbar du tro och övertygelse men jag kanske kan få dig att tänka en vända till? Vill du fortsätta diskussionen så har bloggägaren tillstånd att ge dig min email adress. Jag avser inte att fortsätta dessa off topic diskussionen här

                  • Jag googlade på soviet+movie+ww2 – och fick fram många filmer. Tyvärr har jag inte sett några av dem.

      • Och vet du vad, Anders Å, även den Röda Armén drabbades av tillfälligheter, missförstånd och inte minst sjukdomar och väder. Det var inte bara tyskarna som drabbades av detta. Så det var lika på alla sidor, och inte minst vädret. Det var lika snöigt och kallt för soldarena i Röda Armén och människorna i Sovjetunionen som det var för de tyska soldaterna. Men ändå besegrade USSR nazisterna.
        Här är en artikel om det jag talade tidigare om:
        https://www.independent.co.uk/news/world/the-soviet-union-helped-save-the-world-from-hitler-a7020926.html

        • Kerstin.
          Debatten vinner på om du slutar antaga en massa saker om folk.

          Jag har intresserat mig en hel del för WWII och naturligtvis drabbades både Röda armen och nazisterna av alla möjliga saker. Röda armen drabbades av att Stalin rensade ut dess bästa befälhavare och gjorde denna mäktiga arme till närmast ett skämt i kriget mot Finland. Stalins utrensningar och hans vägran att tro på relevanta varningar är en stor bov i detta drama.
          Röda armen drabbades i början av kriget också av en av dom största procentandelarna kapitulerande soldater vi känner till. Många Röda arme-soldater trodde antagligen inte på den egna propagandan och hade nog en mer positiv bild av Tyskland än vad som var hälsosamt för dom, då dom sedan dog som flugor i tyskarnas läger.

          Den ryska vintern spelade definitivt Röda armen i händerna. Tyskarna hade inte ens vinterkläder vintern 41/42 och nazisternas första verkliga motgångar skedde vid Moskva i december 1941, sannolikt mycket beroende på kylan. Kanske var det rentav där kriget avgjordes.
          Hitlers oförmåga att lyssna på sina generaler drabbade antagligen den egna armen mycket hårt. Hade han gjort det så hade vi nog aldrig pratat om Stalingrad. Kanske hade då vi rentav pratat Tyska!

          Hitler var, som du säkert vet, inte heller den förste att misslyckas med att erövra det väldiga Ryssland. Enbart storleken på landet har hela tiden varit en viktig faktor i dom olika krigen.

          Vad beträffar utpekanden så var det, i större delen av världen, segrarnas version som gällde i många år och vad jag vet så var det först på 1990/2000 talet som Röda armens våldtäktsorgier i Tyskland och Ostpreussen uppmärksammades på allvar. Västmakternas soldater ägnade sig säkert åt sådant dom också, men det har dom lyckats tysta ner än så länge.
          Hollywoods version av världshistorien skall vi nog inte ta på något större allvar tror jag.

          • Anders, jag ber om ursäkt om jag har antagit att du var oförstående om Sovjetunionen och WW2. Men faktum är att jag fick den uppfattningen av dina kommentarer. På mig verkade det som om du var rätt oförstående om vilket offer Sovjetunionen gjorde.
            Ska vi tala om propaganda? I stort sett var den västliga borgerlighetens och kapitalismens propaganda mot Sovjetunionen gårdagens ryssofobi. Mario Sousa – artikelns författare – och en professor vid namn Paul Grover forskat i arkiven i Ryssland och kommit fram till att den fascistiska Alexander Soltenyzin ljög om Gulags omfattning och avrättningarna. Det är likadant med Katyn-massakern som Väst har försökt beskylla Sovjetunionen för.
            Varför tror du att Väst stödde hela den vita sidan när borgarna i Sovjetunionen, t ex de fascistiska och de tsartrogna de svarta hundradena gjorde uppror och försökte störta bolsjevikregeringen? Och tror du att dom slutade upp med det när dom tvingades tillbaka. Churchill nämnde vid ett tillfälle ’… att kommunismen skall strypas i dess vagga.’

            Idag stödjer du det borgerliga Ryssland (efter vad jag kan förstå enligt dina kommentarer om Ryssland) och den konservativa Putin. Putin har ungefär samma ideologi som Jimmy Åkesson – monarki, konservatism, religion och marknadskrafter – och utsugning av människor. Men här hemma stödjer du inte SD och Jimmy Åkesson (efter vad jag har förstått enligt dina kommentarer om just SD).
            Emellertid så går du inte på vad Väst säger om Ryssland (efter vad jag kan uppfatta). Så kan du förklara mig varför du köpte allt som Väst sa om Sovjetunionen på 60- 70- och 80-talet? Väst beskyllde Sovjetunionen för att överösa oss västerlänningar med kommunistisk propaganda när det var tvärtom. Allt som Sovjetunionen sa i någon fråga vändes emot dom – vad det än nu kunde vara. Och kan du förklara för mig varför vi inte kunde köpa t ex sovjetiska böcker i bok handeln eller låna på biblioteket under samma tid? Böcker om Gulag och tidskrifter från den antikommunistiska organisationen förekom i bokhandeln, men inte sovjetiska böcker? Dom sovjetiska böckerna – översatta på svenska och engelska – fanns. Och några av dom finns fortfarande i SKPs bokhandel.
            Fundera också på vem det är som pekade ut Sovjetunionen för alla dom våldtäkterna dom utförde. Självklart fanns det de sovjetiska soldater som begick kriminella handlingar – men inte mer än andra soldater och folkslag. Det är som om du upprepar allt som Väst sa och säger om Sovjetunionen – och är det inte sovjetfobi (dagens ryssofobi)? Förmodligen protesterar du och säger att det inte är samma sak – så vad är det för skillnad mellan sovjetfobi och ryssofobi?
            Eller anser du – precis som alla andra – att den sovjetiska kommunismen gjorde sovjetiska människor till onda?
            Faktum är att det även fanns kvinnliga sovjetiska fältsoldater i Röda Armén. Dom var inte många men fler än i USAs offensiv mot Berlin. Dom här kvinnorna var mycket respekterade av deras manliga kamrater.
            Sovjetunionen var dåligt utrustade – mycket sämre än den tyska armén. Så tyskarna borde ha klarat av vintern sämre än människorna i Sovjetunion. Men det gjorde dom inte. Så vädret kan inte vara orsaken till att nazisterna besegrades.
            Hollywoods version av världshistorien har en omfattande produktion och det satsades/satsas miljarder varje år på att få värden att förstå att kommunismen är ren ondska – särskilt den sovjetiska kommunismen. Så att avfärda en sådan propaganda med en axelryckning anser jag är att inte ta propagandans påverkan på allvar.

            Här är en film om Sovjetunionen och WW2.

            https://youtu.be/Zq5L8z6zXAA

            • Kerstin.
              Katyn? Vet du verkligen sanningen? Vad jag vet så anser man i Ryssland att det var NKVD som gjorde det, men att många frågetecken kvarstår. Du verkar dock säker på motsatsen, är det för att du vet eller är det av propagandistiska skäl?

              Jag stödjer inte det borgerliga Ryssland annat än som en kraft för fred i motsättning till den aggressiva västvärlden.

              Jag köper inte alls det som Väst sa om Sovjetunionen på 60- 70- och 80-talet, det mesta var propaganda, men nu pratade vi om kriget och där ifrågasattes, vad jag vet, inte sovjetunionens roll under många år.

              Du ”vet” också att Röda armens soldater inte utförde fler våldtäkter än dom andra ländernas soldater!
              Det vi tycks ha stöd för är en omfattande våldtäktsorgie av Röda arme-soldater i Ostpreussen och östra Tyskland, i övrigt vet vi inte så mycket, men det verkar osannolikt att något med liknande omfattning har hänt i dom västockuperade områdena. Där borde det varit betydligt svårare att tysta ner, även om ett antal enskilda fall säkert hände och västmedia valde att inte skriva om dom.

              Att den ryska vintern inte var till fördel för Röda armen är ett påstående som går emot allt vad vi vet om kriget, men även här är du säker. Hur kan du vara det? Vad har du för information som ingen annan har?

              Gör inte din politiska övertygelse till en religion Kerstin, det förlorar både du och politiken på. Försök istället att bidra till en så sanningsenlig beskrivning som möjligt av historiska händelser och snälla, sluta hitta på saker om mina åsikter.

              • Nej, jag ’vet’ inte mer än jag kan finna på nätet, och vad jag har läst i böcker – både sovjetiska och böcker som är producerade i Väst. Men jag vet att dom nyliberala fortfarande sysslar med antikommunism även om den sorten har bytts till ryssofobi. Likheterna är för stora för att ignoreras.

                https://en.wikipedia.org/wiki/CIA_influence_on_public_opinion

                Wikipedia förklarar även antikommunismen på bra sätt.
                Nej, självklart vet jag inte sanningen om Katyn-massakern. Jag var aldrig ögonvittne. Men det finns stora frågetecken om anklagelserna mot Sovjetunionen. Det finns en bra redogörelse av Stefan Lindgren (på Clartébloggen) och många andra har forskat om Katyn-massakern. T o m Wikipeda är ifrågasättande om det verkligen var Sovjetunionen som var skyldig eller inte.

                Den tyska armén var bättre utrustad än vad Röda Armén var. Källa: Filmen ovan dig.

                Vad har jag hittat på saker om dina åsikter? Jag har bara ställt frågor till dig om vad du anser, och hittills har du inte besvarat någon av dom. Jag har bara frågat dig om vad du anser i vissa frågor, och är det att hitta på saker om dina åsikter?
                För att vara kritisk till allt måste man (iaf jag) ställa frågor detta är rimligt eller ej, och inte svälja allt som sägs – och det inkluderar det som Sovjetunionen sa. Vi har förts bakom ljuset så många gånger av den svenska SÄPO, regeringen, NATO och amerikanarna och gått på den propagandan som dom har utfört, t ex Catalina-affären.

                Har du en oberoende källa (som inte är antikommunistisk) till att Röda Armén begick så många våldtäkter? Hur har dom fått fram dessa uppgifter? Och hur har dom kommit fram till antalet våldtäkter? Har dom intervjuat alla dessa offer som hade blivit utsatta för våldtäkterna? Eller är uppgifterna tagna uppskattningsvis?

                Varför skulle jag hitta på saker? Tror du att jag ljuger om mina uppgifter, t ex om att det fanns kvinnliga sovjetiska fältsoldater i Röda Armén?

                • Lindgrens artikel om Katyn är gammal. Det finns bättre material nu. Jag har haft förmånen att korrekturläsa en bok om Katyn-massakern på engelska som kommer ut inom kort. Med den bevisning som finns idag pekar det på att först sköt ryssarna några polacker och sedan kom tyskarna och sköt resten. De dokument som las fram under Jeltsin-åren och påstods visa sovjetisk skuld är förfalskade. Men Katyn är ett politiskt vapen och då är en sådan petitess som den historiska sanningen oviktig. Detsamma gäller den s.k. Holodomor, alltså den rakt igenom påhittade lögnen om att svälten i bl.a. Ukraina på 1930-talet skulle varit medveten.

                  • Tack, Sven-Erik!
                    Vad heter boken som du har översatt? Jag skulle gärna vilja köpa den.

                    • Jag har inte översatt den utan korrekturläst den. Utgivningen är planerad nästa vecka. Jag har inte den exakta titeln men jag återkommer så fort jag vet alla detaljer.

                    • Nu har jag mer info om Katyn-boken. Den kommer ut inom några dagar har jag fått veta. Här är lite mer kött på benen.

                      http://www.erythrospress.com/store/grover-furr-katyn.html

                      Det tråkiga är bara att frakten till Europa är nästan lika dyr som själva boken. Men det är väl värda pengar. Författaren själv ser det som ett problem att han i dagsläget inte har någon utgivare i Europa.

                    • Sven-Eric, kanske kan Oktoberförlaget ge ut den. Hör med dom. SKP har också ett förlag, och du kan också höra med partiledningen om att ge ut den hos oss. Men vi är inte så stora och vi har inte dom resurser som vi hade på 80-talet.

              • Även Wikipedia har diffusa andra hands uppgifter om våldtäkterna. Vissa säger ett, en annan en annan uppgift som är värre än den första. Det är som om historiker tävlar om vem som är värst på att föra fram uppgifter som är hämtade … ja, från var? Några uppgifter är hämtade från sovjetiska soldaters dagböcker, andra från officerare (sovjetiska) men de flesta är hämtade från västliga historiker. Som t ex Norman Naimark som förklarar ’att det är den ryska kulturen som gör att ryssarna är mer benägna att begå våldtäkt’!?! Naimarks påstående får mig att tvivla på att många av uppgifterna inte stämmer. Det eftersom det inte finns ett folkslag som har en kultur (eller gener) att begå våldtäkt.
                Visst kan man vara sporrad av andra eller hjärntvättad att begå våldtäkt men att tro att gemene sovjetisk man har en inneboende drift att begå våldtäkt får åtminstone mig att gå i taket! Jag anser att inom varje kultur, nationalitet, ideologi, etc finns de som är benägna att begå våldtäkt. Att begå ett brott är inte genetiskt betingat, eller nationellt bundet till en eller flera kulturer.
                https://en.wikipedia.org/wiki/Rape_during_the_occupation_of_Germany

                • Olika och osäkra uppgifter finns.

                  In 2015, the German journalist and historian Miriam Gebhardt drew major attention in the German media with the publication of her book Als die Soldaten kamen, which has now been translated into English as Crimes Unspoken. Gebhardt framed the book as an exposé of a little-discussed aspect of the Second World War: that large numbers of German women and girls had been raped at the war’s end by soldiers not only of the Red Army, but also of the Western allied armies. The controversy centered on the numbers Gebhardt put forward. Touting a new method of calculation, she claimed that the occupying armies had committed a total of 860,000 rapes throughout Germany in the decade after the war, of which the Americans were responsible for 190,000, the French for 50,000, and the Soviets for the remainder. These figures were far higher for the Western Allies and lower for…
                  Crimes Unspoken.

                  Man undrar om soldater från Storbritannien inte begick våldtäkter. Hur många soldater från de olika länderna fanns i Tyskland, och under hur lång tid?

          • Vinterkylan var inte det som stoppade tyskarna framför Moskva. Då den verkliga kylan slog till med temperaturer under -30C så hade den tyska offensiven redan hejdats.

    • Jan

      Håller med, otäckt hur de verkar finnas folk nära sprider propaganda för nazisttysklands bravader i kriget.

  6. Jag såg nu att historien från kommunisten Sousa var publicerad i en sluten Facebook grupp som jag inte kunde läsa och då får man väl tycka det är helt okej för yttrandefrihetens skull. Men att publicera berättelsen i en tidning är nog mindre bra för det kan ju sprida en bild av socialismen som förljugen när så mycket kan ifrågasättas. Ett orubbligt folkligt krav är ju ”sanningen” vilket inte minst nu visas med problematiken för den nuvarande regeringen inför höstens val. En förlorad trovärdighet sen är det ju slut. Åtminstone i en demokrati. Diktaturen kan klamra sig fast längre men folkmakten segrar alltid till slut. Förtryckta människor strävar efter frihet.

  7. Hela omfattningen av sovjetiska övergrepp i form av våldtäkter och plundring är svåra att bedöma. Det var dock inget sanktionerat beteende uppifrån. Tvärtom så utdömdes i flera fall dödsstraff för plundrare. Och nog är det märkligt att uppgifter om våldtäkter blivit fler i takt med att allt färre påstådda offer är kvar i livet. Däremot är Stalins påstådda dagorder från januari 1945 som förbjud den här typen av beteende med all säkerhet ett påhitt.

  8. Ett svar till kommentarerna!
    Anders Åberg och Mats Larsson tar upp Franksons/Zetterlings bok Historiens största pansarslag Slaget om Kursk. Se mitt svar på slutet.

    Det är som Kerstin Stigsson skriver, min fru är från Ukraina, Odessa, och jag har varit där många gånger och långa resor, tåg, buss, bil, Kiev, Krim, överallt i landet förre statskuppen i februari 2014 och några gånger efter det. 2017 kom jag till Odessa på semester med flyg via Polen och togs emot av gränspolisen i Odessa med ett stop du får inte komma in i landet. Det var ett beslut från den politiska polisen SBU. Anledningen, artiklar och föredrag som jag har skrivit och hållit om statskuppen och situationen i Ukraina. Jag blev omedelbart utvisad, de hade redan en flygbiljett åt mig, tog ca halvtimme, inget snack om rättigheter eller ambassader. Ett handfull poliser tog tag i mig och bar mig in i samma flygplan som jag hade kommit från Polen. Jag är portad på 3 år med speciell stämpel i mitt pass. Idag är Ukraina ett land där fascisterna har makten, att börja med själva parlamentets talman, Andrij Parubij en av grundarna för Ukrainas nationalsocialistiska parti som nu heter Svoboda, huvudfiguren bakom våldet och morden på Majdan i februari 2014 och på plats på Majdan grundare för det nazistiska partiet Höger sektorn. Ukrainas polischef är en annan nazist, Vadim Trojan, som tidigare var vice ÖB för nazistiska Azov bataljon.

    Mina förbindelser med Ukraina, som Mats Larsson skriver, ger mig ingen rätt att skriva och bli godkänd per automatik utan att ta kritik. Där är vi överens. I övrigt vill jag passa på att berätta för Larsson att hans påstående om rysk aggression i Donbass är bara fantasier framtagna av CIA med flera. Hade Ryssland intervenerat i Donbass, hade vi fått bilderna på första sidan i tidningarna och Tv bara någon minut därefter. Idag kan man ta satellitbilder som detaljrikt visar allt här i världen.

    Det är som Anders skriver. Ändrad historieskrivning är en realitet. Det har bara blivit värre med tiden. När jag skrev min text på slutet av 1990-talet var historieförfalskningen ett faktum men inte alls i samma utsträckning som idag.

    Till Jesper. Jämfört med Kursk var Sicillien en dans på ros. Bra att de allierade vann terräng, men några stora slag var inte tal om. En hederlig beskrivning av händelseförlopp kan bara komma till denna slutsats. Berätta vilka är dina ”välrenommerade historiker” som har en annan beskrivning Jesper så ska jag svara dig. Glorifiering av Sovjet? Behövs inte. Det är bara att konstatera att det frihet du lever i idag är du skyldig Sovjet. Jesper, du skräms av min hemsida. Gör inte det. Läs på istället.

    Till H2. Jag förstår ditt problem. Det är inga ”underligheter”. Saken är den att under detta slag, faktiskt under alla slag, tar man in ständiga nya trupper för att ta plats för de som går åt. De trupperna som deltar från början blir bara en del av alla trupper som skickades till att delta i slaget. Nazisterna utökade sina trupper med ständiga nya divisioner tagna från andra fronter.
    Du skriver att det var en spion, Rudolf Rössler, som avgjorde slaget om Kursk. En bra spion kan vara en mycket bra hjälp. Men kriget, även så slaget om Kursk, avgjordes av militärt vältränade soldater och möjlighet att förse dem med ett nästan oändligt antal moderna och sofistikerade vapen. Hur många vapen det går åt i kriget är nästan ofattbart. Det kunde den sovjetiska industrin producera i mycket hög grad vilket nazityskland inte längre kunde göra. Det är bara fakta.
    En som tyckte så var General Heinz Guderian, Tysklands främsta pansarexpert. Guderian var emot offensiven i Kursk, operation Citadele. Offensiven diskuterades vid en konferens den 3 maj 1943 där armés höga officerare deltog. Guderian var närvarande som generalinspektör av de bepansrade styrkorna. Han deklarerade där sin åsikt att ”attacken var meningslös; vi hade just avslutat omorganiseringen och av vår öst fronten; om vi attackerade enligt Generalstabschefens plan skulle vi säkert få stora tank förluster vilka vi inte skulle kunna återställa under 1943”. Även om de allierades hjälp till Sovjet är du på fel spår.

    Det är bara att hålla med Björn Nilsson. Jag har också skrivit i fråga om de västallierades uppmarsch i Italien.

    Det är som Jan Nybondas skriver. Russofobin vill ta ifrån oss sanningen om andra världskriget. Och mycket annat också… Nassarna tog halv Europa på en och halv månad! Frankrike var en av de största militär makterna i världen och föll på fyra veckor! Hur var det möjligt? Jag har svarat på denna frågan i min text om Sovjets seger.

    Om
    Historiens största pansarslag. Slaget om Kursk – av Anders Frankson och Niklas Zetterling

    2005 började jag på en recension av Anders Franksons och Niklas Zetterlings bok Historiens största pansarslag, Slaget om Kursk. Tyvärr blev den inte avslutad. Dels därför att det fanns mycket annat att stå i, dels därför att boken är ett hopkok av historisk förfalskning av den sämsta slag. Jag ska under hösten försöka att avsluta och publicera min recension.
    Men redan nu några inslag till Åberg och Larsson att tänka efter.
    Varifrån kommer uppgifterna i Franksons/Zetterlings bok Slaget om Kursk?
    I noterna hänvisar Frankson/Zetterling, till allra största delen, till en tidigare bok av dem själva vilken publicerades år 2000 i England och USA med rubriken ”Kursk 1943, A Statistical Analysis”. Denna bok är grunden till Slaget om Kursk. Boken måste man känna till för att kunna bedöma sanningshalten i Frankson/Zetterlings Slaget om Kursk. A ”Statistical Analysis” är svår att få tag i och det är säkert få som undersöker den. Undertecknad lånade ett exemplar från självaste Militärvetenskapliga biblioteket vid den svenska Försvarshögskolan. Frankson/Zetterling slår fast i förordet till ”Kursk 1943, A Statistical Analysis” att ”Denna bok har sin grund till sin största del i forskning i de tyska militära arkiven”. Frankson/Zetterlings Statistical Analysis har sin grund i uppgifter som den nazistiska propagandamaskinen har lämnat efter sig. Det är denna mycket partiska information om slaget om Kursk som är grund för Frankson/Zetterlings båda böcker, nazistisk propaganda.
    Var ”Historiens största pansarslag” stor eller ej?
    Efter det att ha kallat pansarslaget som Historiens största skriver Frankson/Zetterling om ”det stora pansarslaget vid Kursk sommaren 1943, som har lyfts fram som en vändpunkt på östfronten” att ”Med tanke på hur omfattande striderna var, hur många som deltog och hur länge de pågick är det emellertid tveksamt om ett enskilt slag kan tillmätas en så avgörande roll.” Nu var slaget inte stor nog för Frankson/Zetterling. Men redan på nästa sida skriver Frankson/Zetterling om slaget i Kursk som ”detta gigantiska slag”! Förvirrade hjärnor. I sin strävan att förminska betydelsen av Sovjetunionens insats i andra världskriget säger de mot sig själva.
    I själva verket var slaget om Kursk faktiskt gigantisk. Både när det gäller antalet män, flera miljoner soldater involverade, hundratals tanks, pansar och andra vapen inblandade. Allt detta på ett förhållandevis litet område på ca 90 x 160 km.
    Det är ”tveksamt om ett enskilt slag kan tillmätas en så avgörande roll”, skriver de vidare. Låt oss se. Efter att bli slagna i Kursk fortsatt nazisterna att backa. Faktiskt hade nazisterna inte en enda sekunds frid och fick backa ända till Berlin!

    Värderingen av slaget beskriver Frankson/Zetterling: ”Tyskarna kom inte ens halvvägs till sitt slutmål, staden Kursk”.
    Är det bara så? Stämmer det? Nazisterna ville erövra området kring staden Kursk, Kurskbågen, ett utsprång i frontlinjen som Sovjet håll. Området var ca 90 km djup i västlig riktning och 160 km i nord-sydlig riktning. Nazisterna lyckades inte med uppgiften, de blev hårt slagna och led enorma förluster i män och pansar. Och striden fortsatt på tidigare naziockuperat land. Innan slaget om Kursk var slut hade nazisterna förlorat stora områden både norr och söder om Kurskutsprånget. Nazisterna ville erövra utsprånget på ca 14.400 km2. Istället förlorade de ett ockuperat område nästan dubbelt så stor som Kurskbågen. Men i Frankson/Zetterlings story heter det att ”Tyskarna kom inte ens halvvägs till sitt slutmål”.
    Avsikten med Frankson/Zetterlings bok är att omintetgöra Sovjets stora seger i Kursk. Ohederligt. Det borde få Åberg och Larsson att tänka efter.
    Mario Sousa

    • Mario.
      På omslaget till boken står det att ”trots stora förluster lyckas de sovjetiska styrkorna besegra fältmarskalk von Manstein” Jag kan inte alls se att Frankson/Zetterling försöker omintetgöra segern vid Kursk. Däremot innehåller boken uppgifter även om dom sovjetiska förlusterna, vilket i sig känns mer trovärdigt än att bara ta upp dom tyska förlusterna. Om dessa siffror är korrekta kan nog varken du eller jag avgöra, men det gäller nog även dina egna siffror. I nästan alla skildringar av kriget i Sovjetunionen framgår det dock hur otroligt mycket större dom sovjetiska förlusterna var jämfört med dom tyska och hur ett mycket stort antal Röda arme-soldater kapitulerade.
      Totalintrycket är att Röda armen präglades av bristande stridsvilja hos många soldater och jämförelsevis låg kompetens hos dess ledning. Däremot var den stor och lyckades hela tiden ersätta sina förluster i både manskap och materiel, vilket Tyskland inte förmådde. Att Sovjetunionen räddade världen från nazismen behöver inte ifrågasättas och jag ser inte heller att Frankson/Zetterling gör det i sin bok.

  9. Jag sammanfattar det hela, så får någon anmärka om det blev några missförstånd:

    1. Västfronten. Våren 1940, tysk offensiv. De franska, brittiska, nederländska och belgiska styrkorna är väl förberedda och motiverade och leds av militära genier. Efter sex veckor har de vunnit. Britterna åker utan större förluster av manskap hem och de övriga fejkar kapitulation. Inget att anmärka på alltså.

    (Snabbspolning till midsommaren 1941.)

    2. En internationell koalition går in i Sovjet i obruten front från Ishavet till Svarta havet. Sovjet gör allt fel, dess militära och politiska ledning är inkompetenta och manskapet primitiva bönder. Allt Sovjet gör är fel, och skulle något vara rätt är det fel i alla fall. Därför fejkar man inte kapitulation, utan fortsätter kriget tills det helt oförklarligt och orättvist avslutas när Röda Armén stormar Berlin i maj 1945. Då fejkar Tyskland kapitulation, vilket är märkligt då man ju egentligen vunnit kriget.

    (Tilläggsfråga, utanför satirboxen: om Sovjets ledare var så dj-a dumma, hur kom det sig att de kunde se till att det inte blev tvåfrontskrig inkluderande Japan 1941? Kan det bero av en smart strategi från Stalins sida i samband med slaget vid Kalchin Gol i Mongoliet i augusti 1939?)

    • Tja, Japan fick ju stryk vid Kalchin Gol och 1941 var dom nog fullt upptagna med planeringen av anfallet mot Pearl Harbor och ville naturligtvis inte planera in ett tvåfrontskrig själva.

      • Sovjet tog ett beslut efter slaget 1939 som tillät japanerna att kila iväg utan fortsätt krig, dessa tänkte över läget och lät sin aggression gå åt annat håll … vilket skulle kunna verka smart eftersom det gav Sovjet ryggen fri mot den verkligt farlige motståndaren, men eftersom det var ett sovjetiskt beslut var det naturligtvis dumt, vi kan det argumentet vid det här laget. Suck,