Jag har publicerat några artiklar här om #Me too och Kulturprofilen. Nu har jag nöjet att publicera en artikel av Ulf Karlström som för in ett viktigt politiskt perspektiv. Han har berikat bloggen med många artiklar i skilda ämnen. Ulf är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar), skriver facklitteratur och var ordförande i De Förenade FNL-Grupperna (DFFG) 1968-70. Ulf har också varit med i styrelsen för ”Folkrörelsen Nej till EU”, spelar teater och framträder som historeberättare.
Jag tillägger att titeln på artikeln på Scmitz artikel som diskuteras är ”Tiden på klubben präglades av ett förakt präglades av ett förakt för svaghet”, och utgår från hans erfarenhet som volontär på Klubben. DN
Artikeln.
I kölvattnet av MeToo-avslöjandena har den s k Kulturprofilen (KuPr) seglat runt i Media. Påtalandet av mannens sexuella trakasserier, bl a genom Dagens Nyheters reportage, är klart relevanta. Sedan går det inte att komma ifrån att kopplingen till Svenska Akademin, inkl en av ledamöterna, har lett till mediainslag, närmast i form av pikanterier. Dem hade vi klarat oss utan. Därför är det desto mer intressant att ta del av en debattartikel av Ludvig Schmitz (DN 28/11). Här växlar spåren kring KuPr in på mer substantiella vägar och frågor, och vi erbjuds en vänster-högerdimension.
Jag har tidigare skrivit här om de allvarliga konsekvenserna av postmodernismen (PM) och dess olika avläggare som t ex postkolonialism, poststrukturalism. Nu pekar debattartikeln i DN mot att KuPr:s verksamhet i mångt och mycket tycks ha varit vägledd av högerideologi, med djupa rötter i den eländiga PM-myllan.
KuPr har drivit en litterär klubb med scen för t ex yngre förhoppningsfulla, blivande författare eller kulturskribenter. Han har haft en bred umgängeskrets i ”Kultursverige” och med franska intellektuella. Inom den svenska kretsen har han och uppenbarligen likasinnade varit drivande att kolportera PM-ideologi. Franska intellektuella och framför allt ”de nya filosoferna” formulerade tidigt PM-teser. Tidsmässigt sammanföll genombrottet för PM med etablerandet av nyliberalismen inom företagande och ekonomkårerna.
PM svarade väl mot nyliberalismen behov att utmåla vänster och marxism som ”obsoleta”, dvs förbisprungna av tiden. De stora systemen var bara sagor, s k narrativ och konstruktioner. Nu gällde det att dekonstruera och avslöja systemtänkande som marxismen. Den senare handlade ”ju” inte om realism och empiri, utan i grund och botten enbart om folkmord. De amerikanska Kallakrigs-studierna om den s k totalitarismen, där bl a Hannh Arent gjord vakttjänst (Läs: drängtjänst) dammades av.
Huvudtesen var kort och gott att Nazism och Kommunism var samma sak, och mot dem stod kapitalismen, den fria världen, som garant. På svensk botten krängde Per Ahlmark böcker, från amerikanska förlagor, vilka antydde att Stalin nog mördade mer folk än hela befolkningsmängden i Sovjetunionen.
I denna högerideologi verkade de franska ”nya filosoferna”. Dessa gav även avtryck inom litteraturen, i form av antirealism, estetisering. Mot den bakgrunden blir det verkligt intressant att läsa Ludwig Schmitz´ debattartikel. Han skriver att kretsen kring KuPr ”har under lång tid etablerat sin egen form av estetisk nihilism – enligt vilken allt konkret politiskt och socialt engagemang inom den rådande ordningen anses `dumt´ och `ofint´- som den naturliga innebörden av begreppet kultur”.
Vidare skriver Schmitz: ”… kretsen kring Klubben [är] bara en satellit till en internationell grupp inflytelserika filosofer, författare och akademiker som sedan decennier arbetat för att förskjuta humanistiska studier bort från varje konkret politiskt engagemang, mot ett intresse för frågor om språk, estetik och `varat´ som betraktats som mer `ursprungliga´ än de utmaningar som möter oss som delaktiga aktörer i samhället”.
I den högerelitistiska bubbla KuPr och hans krets skapade – och vistades i – tycks det inte ha funnits någon skarp gräns mellan normbrytande beteende och övergrepp. Försiktigare eller rakare frågor om sexuella trakasserier tycks regelmässigt ha avfärdats som bristande själsförmågor, småborgerlighet eller småsint svenskhet. Så talar självkodifierade elitister, eller förmätna övermänniskor.
De – huvudsakligen – män som pekas ut av MeToo-rörelsen kan naturligtvis inte reduceras till att vara högeranhängare. Dock går det inte att komma ifrån att KuPr och hans krets besatt Bourdieus alla tre kapitalbegrepp – ekonomiskt, kulturellt och socialt. I det avseendet satt Kretsen på stora maktmedel. Och inom sin ideologiska bubbla av höger-PM-elitism är nog synsättet att sexuellt ofredande inte är något att tjafsa om legio – ja, det är väl bara ”befriande” för offren.
Andra artiklar här om #Me too och Kulturprofilen.
”#Me too” Svåra sex-övergrepp i EU – men kvinnor i porr?
Kvinnors situation i Ryssland och #Me too#
Kulturprofilen och kvinnor, Musikaliska och Svenska akademin
Kulturprofilen och kvinnor, Musikaliska och Svenska akademin
Svenska Akademin och makten
i kvinnor, kvinnoförtryck, Me too, musik, asex, EU, Porr, Svenska Akademin, politik feminism, massmedia terrorism, folkrätt imperialism, demokrati
4 svar till “Den högerpolitiska delen av Kulturprofilens verksamhet”
Vänstern har ända sedan Lenins dagar kontrollerats av småborgerliga element som vill göra karriär i staten på klassdimensionen. Våra dagars ”vänster”, dvs miljöpartiet och de socialdemokratiska tanterna föraktar svenska arbetare för deras självförsvar mot inflyttad arbetskraft som ökar konkurrensen, sänker lönen och lägger beslag på skatten. Silverskäggen inom vänsterpartiet veta varken ut eller in.
Det går ändå inte att undgå att se likheterna mellan dagens vänster och gårdagens. Bägga inbilla sig att vetenskapen, historien och determinismen stå på deras sida, mot någonting förkastligt som de veta hur man upphäva och eliminera. Bägge lägger mest avgifter på de smalaste axlarna, under svavelosande eder.
Det finns olika definitioner av ”Vänster” Man kan konstatera att S och MP är tydligt prokapitalistiska, och inte socialister. V är en slags reformister och kan kanske kallas socialister med bred definition. Gårdagens vänster? Vad menar du med det? S hade för 30-40 år sedan en klart tydligare Vänsterprofil än i dag. Även VP stod längre till vänster.
”Mellan 1968 och 1982 identifierade sig fler väljare som vänster än som höger. Den andel som vänsterplacerade sig själv gick från 43 procent år 1968 till 37 procent 1982, och den andel som såg sig som ”höger” varierade mellan 31 procent år 1968 och 36 procent år 1982. Under 1980-talet så jämnade det ut sig mellan de två ideologiska lägren. Andelarna för de bägge blocken har legat mellan 35 och 40 procent vardera, med en fördel för högerblocket. I tre val har klart fler identifierat sig med höger än med vänster: 1991, 1998 och 2006. I valet år 2006 såg sig 46 procent av väljarna som höger och 32 procent som vänster.” Wikipedia
Wikipedia. nämner under Vänster som exempel på svenska partier: Sverige
Andra kammarens vänster
Kommunistiska Partiet
Rättvisepartiet Socialisterna
Socialdemokraterna
Socialistiska Partiet
Sveriges Kommunistiska Parti
Vänsterpartiet
Jag kan inte förstå att personen ifråga och hans kotteri kvalificerar som ”höger”. Höger och vänster är irrelevant i sammanhanget. Däremot är kotteriet och personen ifråga högst relevanta som modell för vår postmodernistiska samhälles toppskikt.
Man tror ju att kulturprofilen i likhet med 99% av alla kulturprofiler håller sig med en arbetarfientlig miljöpartistisk värdegrund utan tillstymmelse till självinsikt som medger övergrepp. De kallar sig själva vänster. Vad de är kan man debattera.