Denna artikel på Strategic Culture har skrivits av BRIAN CLOUGHLEY som är British and Australian armies’ veteran, former deputy head of the UN military mission in Kashmir and Australian defense attaché in Pakistan Den har översatts av en läsare i södra Sverige och sänts till mig. Strategic culture: Sweden, Submarines, and Propaganda Hur lättlurade är vi egentligen?

Jag har tidigare skrivit om eller publicerat om ubåtsfrågan:
Ubåtshotet – Den djupa staten på grunt vatten. SvT vägrar informera!;
Kränkande Ubåtsjakt;

Artikeln.
I Sveriges senaste militärsamarbete med det USA-dominerade NATO, militärövningen Aurora i september, deltog stridande förband från många länder. Som Euronews tidigare påpekat sker ”Sveriges största militärövning utifrån rädsla för ryska militärsatsningar”, och från Natohögkvarteret meddelas att ”i sken av nuvarande säkerhetsmiljö, med ökad oro över ryska militära aktiviteter, intensifierar NATO samarbetet med Sverige och Finland i Östersjöområdet”.

NATO är ytterst angelägen, på gränsen till desperat, om att rättfärdiga sin existens, en av de minst nödvändiga och mest konfliktfyllda militära allianserna i modern tid. Innan Trump i januari installerades som president i Vita huset, kallade han NATO ”föråldrat” men i april gjorde han lappkast med att ”det inte längre är föråldrat”, vilket var en förvarning om vad man framöver har att förvänta sig i form av nyckfullt ledarskap från en av de mest vulgära och hätska presidenter som USA någonsin haft.

Faktum kvarstår att NATO verkligen är ineffektivt och utan berättigande (att Ryssland skulle invadera Sverige är absurt och, som Der Spiegel noterade den 20 oktober, ”knappast någon tror på riktigt att Ryssland har för avsikt att attackera en NATO-medlem”), men dess formelle ledare, Jens Stoltenberg (den verkliga makthavaren är den amerikanska general som utnämnts som ”Supreme Allied Commander Europe”), har tillägnats en roll likt en nationell regeringschef som vidlyftigt far runt om i världen och tillåts göra uttalanden som inte har ett dugg med NATO att göra.

Ett av NATO’s ”bekymmer” i sin besatthet över Ryssland är att förmå Sverige att inte bara öka sin redan betydande samverkan med militäralliansen, utan också verkligen bli medlem – men trots ökade militära utgifter och återinförd värnplikt är inte försvarsminister Peter Hultqvist någon anhängare av ett sådant åtagande.

Sveriges försvarsminister Peter Hultqvist och Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg

Det kommer att genomföras allmänna val nästa år, och Storbritanniens Financial Times anser att ”NATO-medlemskap kommer att vara en av de mest omtvistade frågorna i Sveriges val [i september] 2018. Oppositionen, moderaterna och deras tre borgerliga allianspartier, har alla utlovat ansökan om medlemskap i Nato, och därmed slutet på mer än ett sekel av militär alliansfrihet. De leder i opinionsmätningarna och flirtar med främlingsfientliga Sverigedemokraterna, som än mer skulle kunna befrämja deras försprång.” Och enligt en opinionsundersökning av Pew Research Center i maj 2017, ”stödjer ungefär hälften av svenskarna ett NATO-medlemskap”.

Med tanke på den strävan mot NATO-medlemskap som finns hos många av de som troligen sitter vid makten om ett år, blir det följdriktigt att studera den senaste tidens samspel mellan Sverige och Ryssland, som betraktas som fiende av ett beklagligt stort antal svenskar.
SVD. U-båtsjakt i Hårsfjärden
Som rapporterats av Sveriges Radios ”Ekot”, skedde ett påstått intrång i svenska farvatten av en rysk ubåt i oktober 2014. Berättelsen rapporterades flitigt över västvärldens medier, och som exempel på desinformation kan nämnas Storbritanniens Daily Mail, en skandaltidning, men med en stor omsättning, som informerade sina läsare om ”Sveriges historiska vana att jaga ryska fartyg i sina farvatten” genom att påminna om att de senaste exemplen på sådana intrång skett under 2011 när man, den 13 april skrev om att ”en eventuell främmande ubåt har siktats i Baggensfjärden i Nacka, men senare har den identifierats som en flotte infryst i den rörliga isen”, och den 11 september när den svenska flottan hade ”undersökt rapporter för ett okänt objekt utanför hamnen i Göteborg”.

Märkligt nog var det mycket få västerländska nyhetsförmedlare, till skillnad mot ”Ekot”, som senare redovisade att det påstådda intrånget i oktober 2014 var ren nonsens. (Ryska ubåtar, benämns för övrigt som ”U-båtar” i Sverige, medan NATO ubåtar kallas ubåtar).

Ekot konstaterade att ”en intensiv ubåtsjakt ägt rum i Stockholms skärgård i oktober 2014”, vilket fick Time magazine att spekulera kring om det kunde vara ett ryskt objekt man jagade eftersom ”Sveriges militär under söndagen redovisat sammanlagt tre trovärdiga observationer inom två dagar och släppt en bild tagen av en förbipasserande som delvis påvisade ett undervattensobjekt… En misstänkt svartklädd man som även var fotograferad vadande i vattnen utanför ön Sandön” uppgavs av Försvarsmakten som ”en utländsk miniubåten som kränkt Sverige”, och i april 2015 gick Business Insider så långt som att påstå att ”den svenska militären faktiskt fortfarande anser att Ryssland körde med ubåtar runt svenska farvatten förra året: ”bedömningen att svenskt territorium kränktes i oktober 2014 är fullständigt korrekt”.

Och så upprepades historiebeskrivningen, ända fram tills, som rapporterades av Ekot, ”Försvarsmakten plötsligt tillkännagav i ett pressmeddelande [september 2015] att det som var det viktigaste beviset [troligen ”de tre trovärdiga observationerna”] inte längre hävdas, men ingenting har framkommit om bakgrunden eller vad som har hänt. Och Ekot kan nu berätta att

Försvarsmaktens fördjupade analys visade att ljudet inte kommit från någon utländsk ubåt… utan från en svensk källa”.

Så det var ett absurt påståendes totalhaveri man hade tillgripit som redskap för att utmåla Ryssland med förment ondskefulla kännetecken. Men propagandamaskineriet hade fungerat bra.

Den farsartade ”ryska u-båts”-rapporteringen beskrevs på ett sätt som en liknar en incident i Irländska sjön i april 2015 när brittiska Daily Telegraph rapporterade om ”en trålare som nästan kapsejsade när dess nät blev snärjda i närheten av Isle of Man och som man från fiskarnas organisationers håll hävdade kan ha blivit påkörd av en rysk ubåt. . . Enligt marina källor fanns det inga brittiska ubåtar i området vid tidpunkten för olyckan på onsdag eftermiddag. Incidenten ägde rum mitt under farhågor för ökande ryska ubåtsverksamheter utanför den skotska kusten. . .”

Dessa fruktade ryssar, igen och igen. Tar aldrig deras fruktansvärda provokationer slut någon gång? Men hur kan det ta slut, när det aldrig ens börjat.

Den 10 juni 2015 frågade en brittisk ledamot av Europaparlamentet, Margaret Ritchie, försvarsministern om ”Vilka rapporter han hade fått om undervattensaktiviteter i Irländska sjön den 15 april 2015.” Svaret var att ”kring följande rapporter om skador den 15 april 2015 på fiskefartyget Karen anförtroddes ministrar från pålitliga källor inom Marinen (Royal Navy) att ingen brittisk ubåt var ansvarig. Vi vill inte i detalj kommentera undervattensoperationer eftersom detta skulle, eller sannolikt skulle, kunna påverka kapacitet, effektivitet och säkerhet för försvarsmakten”. Med andra ord ljög de som borstbindare och försökte dölja detta obehagliga faktum genom att som vanligt gömma sig bakom dimridåer som nationell säkerhet. (Detta händer hela tiden i USA-NATO. Det är det bästa vapnet man har).

Den 13 juli 2015, återvände Ms Ritchie till dispyten och undrade om inte frågan kunde följas upp eftersom försvarsministeriet hade bekräftat att det inte var ett fartyg tillhörande Royal Navy” som hade varit ansvarig för den händelse som försatt fiskare i livsfara. Hon blev bortfifflad med svaret att ”Royal Navy tar sitt ansvar på största allvar.” Så är det säkert, och jag har den största respekt för de högsta befälen som exakt vet var deras fartyg befinner sig i varje givet ögonblick och som inte befattar sig med lögner.

Men politiker ljuger och emellanåt händer det att såväl tiden som sanningen kommer ikapp lögnen, så slutligen, fem månader efter olyckan blev Storbritanniens försvarsminister tvungen att erkänna att ”Jag vill meddela kammaren att, på grundval av ny information som har blivit tillgänglig, har nu Marinen (Royal Navy) bekräftat att en brittisk ubåt var ansvarig för de oväntade svårigheterna kring Karen’s nät. Incidenten, fördröjningen, och oförmågan att identifiera och rätt hantera händelserna då de var aktuella, och dess konsekvenser, är djupt beklagliga”.

”Ny information”? Efter fem månader?

Det hade varit känt hela tiden att det var en brittisk ubåt som av misstag lyckats sno in sig i båtens fiskenät, men politikers ryggmärgsreflex kring frågor av det här slaget är att försöka dölja sanningen ända tills det blir helt omöjligt att fortsätta med sådana knep. Om bedrägeriet fungerar, då är det okej, men om det inte fungerar, då kan man ju alltid falla tillbaka på ”nationell säkerhet” för att rättfärdiga något – i synnerhet när det finns en god chans att taktiken kring att lägga skulden på Ryssland genom att antingen utnyttja tillfälliga faktorer eller genom utstuderade insinuationer, fortsatt kommer att fungera. Det är vad propaganda handlar om. Precis som i Sverige kommer tyvärr många människor att fortsätta att tro att det fanns en rysk U-båt” i svenska farvatten i 2014, precis som de var tänkta att göra.

Sådana icke-verkliga berättelser är absurda – men de kan inte avfärdas som muntra banaliteter. De används för att övertala vanliga hederliga medborgare om att det finns ett hot mot deras trygghet, och oavsett hur många efterföljande medgivanden som än kan göras för att bevisa att dessa berättelser är ogrundade och löjliga, kommer det ändå att finnas väldigt många människor som fortsätter att tro på dem. Titta på hur svenskarna röstar nästa år.” (Slut artikeln)

JAG BIFOGAR PROFESSOR OLA TUNANDERS FÖREDRAG FRÅN STOCKHOLMS FREDSSAMTAL I FEBRUARI

intressant.se intressant.se ubåtar Sverige NATO Värdlandsavtal, Ryssland, neutralitet, politik, USA, fred krig, desinformation imperialism, EU