För att uppmärksamma FN-dagen 24 oktober publiceras här ett kapitel av advokaten Rolf Andersson ur boken Lagen mot krig ( Celanders, 2013). Den har tidigare publicerats av Alliansfrihet. Om FN-stadgan och FN, Rolf Andersson. Vi har i andra bloggartiklar tyvärr haft skäl att rikta allvarlig kritik mot FN för dess partiskhet och för att organisationens ledning i vissa viktiga frågor ej slår vakt om FN-stadgan.
Några tidigare artiklar.
Varför sviker FN:s ledning FN-stadgan och folkrätten i viktiga frågor?;
FN-rapporten om gasattacken i Syrien i april håller inte;
FN:s Ban-ki-Moon tiger om terrorism i Syrien, där USA förstör och dödar civila;
Svenska FN-förbundets ordförande Aleksander Gabelic stöder USA:s folkrättsbrott;
FN- rapport: Israel bedriver apartheid – men nye FN-chefen drar tillbaka rapporten!;
Sverige borde kritisera skammens resolution i FN:s säkerhetsråd!;
Hur förbättra FN efter 72 år?
Wikipedia ”FN-dagen är en temadag som firas 24 oktober till minne av att FN-stadgan trädde i kraft den dagen 1945 efter att de fem permanenta medlemsstaterna i FN:s säkerhetsråd och en majoritet av medlemsstaterna hade ratificerat FN-stadgan. Högtidsdagen instiftades för att främja syftena, målsättningarna och resultaten som FN står för internationellt. FN-dagen har firats sedan 1948.”
Advokat Rolf Anderssons artikel.
Folkrätten riktar sig i princip till stater, och gäller för statens relationer till andra stater. Detta folkrättens mellanstatliga perspektiv är mycket tydligt i FN-stadgan.
Folkrätt skapas genom sedvanerätt. Det är rätt som skapas genom staternas etablerade praxis och erkännande av denna som ny rätt. Men framförallt skapas folkrätt numera genom traktater och konventioner (avtal), som staterna förbinder sig att följa. När en traktat har en så stor anslutning som FN-stadgan får den en sådan genomslagskraft och ett sådant erkännande att den samtidigt blir till ny sedvanerätt och därigenom bindande för alla stater, även sådana som inte anslutit sig.
Grundläggande för FN – fundamenten – är enligt artikel 1.1 och 1.2 framförallt att ”upprätthålla internationell fred och säkerhet”, att ”undertrycka angreppshandlingar” samt att ”mellan nationerna utveckla vänskapliga förbindelser, grundade på aktning för principen om folkens lika rättigheter och självbestämmanderätt”. Det slås också fast att FN ”grundar sig på principen om samtliga medlemmars suveräna likställdhet”.
Suveränitetsprincipen är central i FN-stadgan. En stat är inte underordnad någon annan stat. Statens territoriella integritet och politiska oberoende skyddas av stadgan. Och inom statens territorium har statens myndigheter maktmonopolet. Dessa fundamentala principer upprätthålls i FN-stadgan genom interventionsförbud, dvs. dels aggressionsförbudet enligt artikel 2.4, dels förbudet mot inblandning i en stats interna angelägenheter enligt artikel 2.7.
FN:s viktigaste huvudorgan är generalförsamlingen och säkerhetsrådet. Alla medlemmar ingår i generalförsamlingen. Säkerhetsrådet består av 15 medlemmar. Av dessa är Frankrike, Kina, Ryssland, Storbritannien och USA permanenta medlemmar, medan övriga tio utses av generalförsamlingen för perioder om två år.
Säkerhetsrådet har rätt att inom stadgans ramar fatta för medlemmarna bindande beslut, t.ex. beslut om sanktioner. Ett sådant beslut måste medlemsstaten verkställa, om det har getts bindande karaktär och ligger inom stadgans ramar. Det är endast säkerhetsrådet som har rätt att enligt FN-stadgans artikel 42 fatta beslut om användning av militärt våld, men då endast för att ”upprätthålla eller återställa internationell fred och säkerhet”.
Under efterkrigstiden har säkerhetsrådet vid flera tillfällen beslutat om militära insatser under FN-kommando. Det har då vanligen gällt så kallade fredsbevarande styrkor med uppgiften att övervaka att freden upprätthålls i områden som drabbats av konflikter. Sådana insatser har gjorts i bl.a. Cypern, Libanon och Sinai. Rådet kan också enligt artikel 42 fatta beslut om att sätta in fredsframtvingande styrkor (på senare tid har begreppet ”fredsframtvingande operationer” ersatts av begreppet ”fredsfrämjande operationer”). Då handlar det om målet att med militär makt få slut på en pågående konflikt. Exempel på sådana operationer är Kongo i början av 60-talet och krigen i det forna Jugoslavien. En FN-operation verkar på direkt uppdrag av säkerhetsrådet med rapporteringsplikt till rådet och med en befälhavare som tillsatts av rådet.
Kriget i Afghanistan är av annat slag. Det förs av NATO. Det är helt skilt från en FN-insats. Trots det talas det ibland i den allmänna debatten felaktigt om insatserna i Afghanistan som FN-operationer. Kriget i Libyen var också en NATO-insats, och inte en FN-operation. Den insatsen hade ett visst begränsat stöd i ett säkerhetsrådsbeslut, men NATO tog ingen hänsyn till det beslutets restriktiva ramar.
Säkerhetsrådets beslut i annat än procedurfrågor kräver att samtliga permanenta medlemmar röstar för eller åtminstone avstår från att rösta emot. De har vetorätt. Denna vetorätt kan leda till att beslutsfattandet i rådet blockeras. Att vetorätten kan få det här resultatet, var en helt medveten och förutsedd följd av FN-stadgans säkerhetssystem. Vetorätten var för övrigt en förutsättning för att det alliansfria Sverige skulle söka medlemskap i FN 1945.
Säkerhetsrådets, och särskilt de permanenta medlemmarnas, ”odemokratiska” makt i FN-systemet brukar kritiseras med krav på reformer (ytterligare permanenta medlemmar eller överföring av makt till generalförsamlingen). Sådana projekt har inte haft framgång, och lär inte heller bli framgångsrika under överblickbar tid. Hur förbättra FN efter 72 år?
Generalförsamlingen är enligt stadgan primärt ett organ för diskussion och opinionsbildning. Församlingen har som framgår av denna bok fattat riktgivande beslut i flera viktiga frågor, bl.a. hur man skall definiera aggression. Generalförsamlingen har i viss mån utvidgat sitt inflytande i FN-systemet, men någon avgörande förskjutning på säkerhetsrådets bekostnad har det inte varit fråga om.
i Andra om: Israel, folkrätt imperialism, Palestina, apartheid, USA, Politik, FN, massmedia Gaza, utrikespolitik demokrati desinformation
3 svar till “FN-dagen: Om FN-stadgan och FN”
Det är besynnerligt och bisarrt hur det som vi skrattar åt under beteckningen ”polsk riksdag” på fullt allvar och med största respekt och vördnad kallas för ”vetorätt”, allt medan världens i särklass mest kriminella företag som någonsin existerat på planetens yta gör narr av alla andra FN-medlemmar.
FNs vetorätten strider i allmänhet mot grundläggande regler som krävs av demokratiska system .
De fem permanenta medlemmarna i säkerhetsrådet har inte valts demokratisk till detta råd och de har inte rätt att rösta över majoriteten och på sättet bidrar de till att försvaga och undergräva FNs integritet .
Den alltför stora användning av vetot av dessa permanenta länder i säkerhetsrådet har hindrat organisationens förmåga att uppnå sina mål och undergräver opartiskheten .
Vetorätten skapades för att bara locka stormakterna att ansluta sig till FN och de får nytta av det genom att stoppa alla resolutionerna som riktas mot de .
Som palestinier vill jag säga att USA har använt vetorätten mot mitt folk 43 gånger och förhindrat FN att lösa konflikten mellan Israel och palestinierna .
Det råder ingen ”konflikt” – som Marwan betecknar det. – I slutet av artonhundratalet bodde cirka tjugotusen judar i Palestina. Tjugotusen! Under följande tidsperiod pressade sig en ström av sionister in i landet. Med stöd av bland andra klanen Rotschild. Israelerna har den vägen ockuperat Palestina. FN beslöt 1947 att tillåta denna ockupation. En delning av landet – mellan Israel och palestinierna. Ett redan då meningslöst och smutsat FN. Nu helt i händerna på USA. Är en sådan organisation ens möjlig att reformera.