Jag reste denna fråga i nedanstående artikel 13 september 2013. Och måste tyvärr konstatera att den är lika aktuell idag! Eller hur?

FN:s roll är alltid aktuell och kritiserad. Nyligen har FN:s ledning dels antagit en helt undermålig (ej sakligt grundad) resolution om att den syriska regeringen orsakat gasattacker i Syrien FN-rapportenoch Stephen Lendman, och dels dragit tillbaka en rapport som noga redovisar skäl för bedömningen att Israel praktiserar apartheid. FN- rapport: Israel bedriver apartheid – men nye FN-chefen António Guterres från Portugal tar tillbaka!
António Guterres

Apartheid-rapporten.

Den ansvariga för rapporten, FN:s under-generalsekreterare och verkställande sekreterare i FN:s ekonomiska och sociala kommission för Västasien (ESCWA) Rima Khalaf, försvann snabbt från FN, sannolikt efter påtryckningar. Den nuvarande FN-chefen förefaller att vara den svagaste av alla.

Khalaf noterade att Israel, uppmuntrade av det internationella samfundets bristande respekt för de ständiga kränkningarna av internationell rätt, har lyckats under de senaste årtiondena med att införa och upprätthålla en apartheidregim som fungerar på två nivåer.

Khalaf betonade att det är viktigt att denna rapport inte är begränsad till det faktum att det är den första i sitt slag publicerad av ett FN-organ som tydligt drar slutsatsen att Israel är en ras-stat som har etablerat en apartheidregimen. Det ger också färsk kunskap om det palestinska folket och om hur man ska uppnå fred.

Khalaf hävdade att rapporten visar att det inte kan finnas någon lösning, vare sig en tvåstatslösning eller någon annan så länge apartheidregimen som införts av Israel över det palestinska folket som helhet inte har avskaffats. Apartheid är ett brott mot mänskligheten. Internationell lag förbjuder detta brott och tvingar också stater och internationella organ, och även privatpersoner och privata institutioner, att vidta åtgärder för att bekämpa det där det begås och att straffa förövarna. Lösningen ligger därför i att tillämpa internationell rätt, i att tillämpa principerna om icke-diskriminering, i att upprätthålla folkens rätt till självbestämmande för att uppnå rättvisa.

Rapporten rekommenderar återupplivandet av FN:s center mot apartheid och den särskilda kommittén mot apartheid, som avskaffades 1994, när världen trodde att apartheid upphört genom förändringar i Sydafrika. Rapporten uppmanar också stater, regeringar och institutioner att stödja bojkott, sanktioner och andra aktiviteter som syftar till att stoppa den israeliska apartheidregimen.

Rapporten har utarbetats på begäran av ESCWA, av två specialister kända för sin expertis inom området:

Jag fortsätter nu med utdrag från en artikel av den etablerade poltiske analytikern och journalisten Robert Parry.FN möjliggör aggressiva krig

Many people still want to believe that the United Nations engages in impartial investigations and thus is more trustworthy than, say, self-interested governments, whether Russia or the United States. But trust in U.N. agencies is no longer well placed; whatever independence they may have once had has been broken, a reality relevant to recent “investigations” of Syrian chemical weapons use.

There is also the larger issue of the United Nations’ peculiar silence about one of its primary and original responsibilities, shouldered after the horrors of World War II – to stop wars of aggression, which today include “regime change” wars organized, funded and armed by the United States and other Western powers, such as the Iraq invasion in 2003, the overthrow of the Libyan government in 2011, and a series of proxy wars including the ongoing Syrian conflict.

After World War II, the Nuremberg Tribunals declared that a “war of aggression … is not only an international crime; it is the supreme international crime differing only from other war crimes in that it contains within itself the accumulated evil of the whole.”

However, instead of enforcing this fundamental rule, the United Nations has, in effect, caved in to the political and financial pressure brought to bear by the United States and its allies. A similar disregard for international law also pervades the U.S. mainstream media and much of the European and Israeli press as well.

There is an assumption that the United States and its allies have the right to intervene militarily anywhere in the world at anytime solely at their own discretion.

Skydda Israel.

For instance, on Friday, The New York Times published an article about Israel conducting a bombing raid inside Syria that reportedly killed two Syrians. The article is notable because it contains not a single reference to international law and Israel’s clear-cut violation of it. Instead, the article amounts to a lengthy rationalization for Israel’s aggression, framing the attacks as Israeli self-defense or, as the Times put it, “an escalation of Israel’s efforts to prevent its enemies from gaining access to sophisticated weapons.”

Israeli Prime Minister Benjamin Netanyahu at the United Nations in 2012, drawing his own “red line” on how far he will let Iran go in refining nuclear fuel.
The article also contains no reference to the fact that Israel maintains a sophisticated nuclear arsenal and is known to possess chemical and biological weapons as well. Implicit in the Times article is that the U.S. and Israel live under one set of rules while countries on the U.S.-Israeli enemies list must abide by another.

Jemen.
Nedan ett utdrag ur det tal som ordförande i Jemensolidaritet höll i en session vid FN:s kommission för mänskliga rättigheter i Geneve 16 juni. Speech on Human Rights in Yemen at UN Human Rights Commission – Tal om Jemen i FN-organ

On April 14Th 2015, the Saudico bombing campaign had lasted for three weeks, without any UN mandate. It had already led to the killing of more than 800 civilians, among them many children, as well as immense destruction of civilian targets.
It constituted a clear cut breach of International Law.
That day, the UNSC unanimously adopted (except for the Russian Federation, which abstained) Resolution #2216 on Yemen. The resolution text was presented by Jordan, a member of the Saudico aggression-coalition, thus a party in the conflict. The resolution put the entire blame for the conflict on the Houthis, and placed an arms embargo upon them. A travel ban and economical sanctions were also imposed against two Houthi leaders as well as against ex-president Saleh.

On the other hand, no reference to the ongoing bombing campaign against Yemen was made. It was not even discussed at
the session. Thus, an ongoing war crime in relation to the very subject being discussed was conspicuously ignored.
The US envoy to the UNSC, Ms. Samantha Power, did not refer to the bombing campaign, but stated in a comment to the resolution itself that it ”. . . shows that the Security Council will take action against those who continue to undermine efforts towards reconciliation”.
Furthermore, ”. . . it (the resolution) alarms that all parties must comply with their obligations under international humanitarian law, and it urges all parties to facilitate the delivery of humanitarian assistance to civilians in need. . . ”
Finally she said that there is no alternative to political negotiations and a consensus agreement among all political parties based on the GCC initiative and Yemen’s national Dialogue Conference.

These words were uttered while it was out in plain daylight that her government was fully involved the Saudico ”Operation Decisive Storm” with armaments, refuelling services of Saudico jets, logistics and intelligence support as well as military help in enforcing the naval blockade. The UNSC Resolution #2216 served as a green light for the Saudico to proceed with the onslaught on Yemen. The arms embargo against the ”Houthis” has been used as a pretext for taking the civilian population as hostage in yet another way: It has been enforced by means of a naval blockade which, as a minor side effect, drastically hampers the vital supply of food and humanitarian aid. The UNSC Resolution #2216 thus has served as, and continues to serve as, a catalyst of the catastrophically deteriorating humanitarian situation.

The UNSC ”Resolution #2216” will go to the History of the UN as one of the absolute low water marks of that organisation.

USA styr och ställer.

This drive to neutralize the U.N.’s independence gained powerful momentum after the 9/11 attacks and President George W. Bush’s launching of his “global war on terror.” But this effort continued under President Obama and now under President Trump. In 2002, after opening the prison at Guantanamo Bay, Cuba, and effectively waiving the Geneva Convention’s protections for prisoners of war, Bush bristled at criticism from the United Nations High Commissioner for Human Rights Mary C. Robinson.

Soon, Robinson was targeted for removal. Her fierce independence, which also included criticism of Israel, was unacceptable. The Bush administration lobbied hard against her reappointment, leading to her retirement in 2002.

Also, in 2002, the Bush administration engineered the firing of OPCW’s Director General Jose Mauricio Bustani who was viewed as an obstacle to the U.S. plans for invading Iraq.

Bustani, who had been reelected unanimously to the post less than a year earlier, described his removal in a 2013 interview with Marlise Simons of The New York Times, citing how Bush’s emissary, Under-Secretary of State John Bolton, marched into Bustani’s office and announced that he (Bustani) would be fired.

Another one-time thorn in the side of the U.S. “unipolar power” was the IAEA when it was under the control of Director General Mohamed ElBaradei, an Egyptian. The IAEA challenged the Bush administration’s claims about Iraq having a nuclear program, when one really didn’t exist.

However, being right is no protection when U.S. officials want to bring an agency into line with U.S. policy and propaganda. So, early in the Obama administration – as Secretary of State Hillary Clinton was pushing for a hardline on Iran over its nascent nuclear program – the U.S. government engineered the insertion of a pliable Japanese diplomat, Yukiya Amano, into the IAEA’s top job.

Främsta exemplet är hur USA lyckades förhindra återval av den nog mest självständige generalsekreteraren av alla nämligen Boutros-Ghali. ”Prior to the 1991 elections, President Bush was warned by a psychological profile contained in a CIA report that Mr Boutros-Ghali was ”uncontrollable” and ”unpredictable”. He was quite the opposite of the kind of person the US administration wanted to see heading a United Nations that was now unencumbered by the traditional countervailing presence of the non-aligned nations and, more particularly, the Soviet bloc. The fall of the Berlin wall had enabled the United States to conduct the Gulf war almost as it pleased and this suggested a model for the future: the UN proposes, on Washington’s initiative, and the US disposes (1). But Mr Boutros-Ghali did not share that view of the end of the cold war. The UN was now free from the constraints of East-West rivalries. He thought it should therefore, in the interests of peace, accept its full responsibilities and even extend and strengthen them. Suiting action to word, he presented two core documents, agendas for peace and for development, which called for a wide-ranging programme of reform. ”His proposals, especially for a system of ”preventive diplomacy” to avert confrontations, set up rapid deployment units which would allow the UN to nip potential conflicts in the bud, and even levy taxes to finance its operations, were considered completely out of place.”..”In other words, all-powerful America only wanted to deal with an ordinary bureaucrat, who would, by definition, have to obey or resign.”…”Mild as it is, his support for the third world irritates the American establishment, notably the conservative element. He says it is his duty to defend the ”orphans” (the poor countries) against the ethnocentrism of the dominant powers. ” Globalpolicy

Utdrag ur min artikel Hur förbättra FN efter 71 år? samt ur boken och skriften ”USA som världspolis”
Det är nu 71 år och en dag sedan FN bildades i New York. För 1 år och en dag skrev jag bloggartikeln ”Hur förbättra FN efter 70 år?” Lika aktuellt idag, FN är ständigt på tapeten. Därför återpubliceras artikeln.

FN har vid många tillfällen fattat beslut som knappast gagnat freden eller haft stöd i FN-stadgan. Ändå behövs organisationen, i högsta grad – men den kan och måste förbättras. Trots att världens enda supermakt, USA, sedan länge förbigår FN när det passar för egna (”De villigas koalition”) insatser (Irak-kriget 2003, kriget via ombud i Syrien) eller via NAT0, kanske efter FN-beslut som man grovt överträder (Afghanistan 2001-?, Libyen 2011).
Jemen

Skandalös resolution om Jemen

Den 14 april antog FN:s Säkerhetsråd, med undantag för Ryssland, som lade ner sin röst Resolution 2216 om Jemen, framlagd av Jordanien [24]. Resolutionen lade hela ansvaret för konflikten på Houthi-rörelsen och belade denna som enda part med ett vapenembargo. Två ledare inom denna, samt ex-president Saleh, belades med reseförbud och sanktioner. Saudiarabiens och ”koalitionens” pågående bombkrig mot Jemen förbigicks med tystnad, och blev inte ens omnämnt i Säkerhetsrådets resolution.(http://jinge.se/mediekritik/fn-sanktionerat-angreppskrig-i-jemen-interventionen.htm)

* Där finns också avsnitt som analyserar FN:s engagemang i Koreakriget och i Afghanistan.

FN:s Syrienmedlare ute och cyklar
FN:s Syrienmedlare Stefan de Mistura uppger ”Då behövs initiativ till att bilda en övergångsregering och så småningom internationellt övervakade val.” ”Budskapet är att även om kriget verkar gå mot sitt slut kan varken oppositionen eller regeringen i Damaskus hävda att de vunnit. Nu handlar det om att vinna freden.” DN
Kommentar: Hur kan FN:s man kräva övergångsregering?! Med vem? IS eller al-Nusra? Och det är tydliget att Syriens regering är på väg att vinna den avgörande militära kampen på marken. de Mistura bortser också helt från den verkliga oppositionen mot regeringen i Syrien, som kritiserar regeringen men inte stödjer terrorister eller välkomnar utländsk militär inblandning.

Avsnitt 5.5 i boken ”USA som världspolis” har titeln ”FN:s legitimitetsproblem” och inleds med följande meningar ”USA har inte sällan sökt att utöva ekonomisk press på FN på grund av USA:s missnöje över de ståndpunkter som många FN-medlemmar intagit. I många år har USA vägrat betala hela eller delar av sin medlemsavgift till FN. Många länder har sannolikt röstat med USA i olika frågor för att »FN ska hålla ihop«, ty USA har flera gånger varit betydligt mer kritiskt till FN än de flesta andra medlemsländer. USA är också, som nämnts ovan, det land som oftast lagt in sitt veto under senaste tre decennier. Inför Irakkriget 2003 var Frankrikes hot att lägga in veto mot USA:s folkrättsvidriga krig mycket skarpt kritiserat av USA. På det hela taget har tankar på veto från andra stater rönt skarp kritik av regeringen i Washington, medan man hållit tyst om egna veton. Dessutom har USA genom sin maktställning i världen och i FN ofta framtvingat en försvagning av resolutioner, till exempel sådana med kritik av staten Israel, eller till och med kunnat hålla viktiga frågor i världen utanför agendan, som Vietnamkriget.

FN:s beslutsstruktur är i grunden odemokratisk i det att endast fem av närmare 200 stater på jorden har ständigt säte i det mäktiga säkerhetsrådet, där var och en av dem kan blockera beslut genom sin vetorätt. Genom att FN nu och så ofta tidigare frångått FN-stadgan och folkrätten har dess ställning försvagats mycket. Ett grundläggande problem är att veto även gäller vid tillsättande av generalsekreterare. Ryssland godkände det USA-stödda förslaget, sannolikt för att det andra USA-stödda förslaget var ännu värre. FN måste bli mer demokratiskt. Många förslag finns (som jag inte hunnit studera). Man får nästa 12 miljoner träffar på ”How to improve United nations?”

Mest radikalt vore att ta bort veto-rätten och ge varje land antal röster efter befolkningens storlek – en hen en röst. Alltför demokratiskt? Tacksam för bättre förslag!

i Andra om: FN, Syrien, Libyen, Folkrätt,FN, imperialism, desinformation, Krig, USA, Politik, Korea, massmedia veto, Human Rights Watch FN-stadgan jäv