Själv skaffade jag mig Facebook och Twitter i samband med att det blev en viss hype på nätet om dessa fenomen. Facebook åkte ut först eftersom jag aldrig kom underfund med meningen. Twitter däremot har jag använt tiotalet gånger, mest då för att tipsa om ett eller annat blogginlägg.
SvD: ”Riksdagens flitigaste användare av mikrobloggen Twitter finns bland Socialdemokraterna och Centerpartiet. Men få politiker förstår hur sociala medier fungerar och använder Facebook, bloggar och Twitter som traditionella megafoner inför valet – inte till dialog.
Årets valrörelse kommer mer än någon tidigare att utspela sig på internet. Svenska valstrategers nya ikon Barack Obama sägs ha väckt opinion och sänkt tröskeln för kontakten mellan politiker och väljare genom att använda sociala medier i sin presidentvalskampanj. Också stortings- valet i Norge i höstas påstås ha avgjorts med hjälp av Twitter, Facebook och Youtube.
SvD har inför årets valrörelse kartlagt de svenska riksdagsledamöternas aktiviteter på mikrobloggen Twitter, det just nu kanske mest omtalade sociala mediet. Flitigast av alla, räknat i antalet ”tweets”, alltså uppdateringar, är Eva-Lena Jansson (S).
–Det är ett annat sätt att kommunicera på. Jag skriver debattartiklar, krönikor i lokaltidningen och delar ut pepparkakor på gatan. På internet kan jag möta folk jag inte träffat annars. Det är också ett sätt att få veta hur människor uppfattar vardagen.”
Man nämner även bloggar i artikeln, och det kan jag ju inte värja mig mot efter att ha bloggat i sex år, eller vad det nu är. Jag vet givetvis också varför jag bloggar och vad jag ska använda bloggen till. Men Twitter? Att annonsera nya blogginlägg behövs knappast, det finns redan ett flertal tjänster för detta som Intressant.se, Twingly.com, Bloggportalen.se och jag tvivlar på att någon som läser min blogg regelbundet letar efter nya blogginlägg på Twitter. Det ser man om inte annat på att tillväxten av folk som följer ”Jinges” på Twitter växer med någon enstaka varje vecka. Troligen slänger jag ut Twitter snart.
Att politiker använder dessa tjänster som en sorts megafon förstår jag, det är ytterst få som använde dessa sociala nätverk innan de blev politiker. Det har istället blivit något slags politiskt tvång, snarare än ytterligare ett användbart redskap. Jag kommer inte heller att följa någon rikspolitikers blogg, orsaken är förstås att det inte är politikern själv som skriver utan någon anställd funktionär.
Så ska sociala medier få någon som helst funktion i en kommande valrörelse så förutsätter det autenticitet. Är det verkligen Lasse Ohly som skriver, och dessutom gör det spontant, ja då kommer jag att läsa det. Vi har sett alltför många exempel på rikspolitiker som ”chattar” med olika tidningars läsare där vi efteråt har fått reda på att det är deras pressekreterare som knappat på tangentbordet på grund av att politikern varit upptagen med viktigare ärenden. Så nog har politiker något att leva upp till…
intressant Andra om: Internet, Bloggosfären, Twitter, Facebook, Politik, Val 2010, Valrörelsen, Röstfiske, Sociala medier, Politiker resumé av dm sds vf ab dn t
11 svar till “Mysteriet Twitter”
Poängen med de sociala medierna i valet är inte främst att politikerna själva ska skriva allt, utan att folk ska sprida det som sägs. Genom att jag retweetar det någon skrivit ser de som följer mina tweet det som jag tycker är bra. Tycker de att det är läsvärt sprider de det i sin tur vidare.
Precis som när bloggare skriver om det någon annan skrivit. För att sprida det skrivna till en större publik. Dessutom syns det att fler gillar den åsikt som framförs.
Lasse Ohlys bildblogg är ju ett typiskt exempel på en dålig blogg där pressekreteraren publicerar bilder på vad Lasse gjort sedan senast. Möjligen intressant ur ett fan-perspektiv men inte annars.
Det finns dock en hel del rikspolitiker som skriver själva. Hans Linde och Egon Frid kommer direkt i tankarna.
Jag måste säga att jag är mer skeptisk till Twitter än jag är till facebook (fb är ett utmärkt verktyg för att ha kontakt med många vänner på distans). Det är ganska stor skillnad på en blog och på facebook, men jag tycker inte att du kan göra något med twitter som du egentligen inte kan göra på en blog.
När det gäller autenticitet har du helt rätt. Där är redan en massa kändisar som blivit Twitter-nappade. Där är ingenting som säger att en person där är vem han/hon säger sig vara. Då är det nog både lättare och säkrare att etablera sig via en blog som t ex Carl Bildt gjorde (även om en massa bakåtsträvande journalister klagat på det där). Jag ser iaf gärna att fler politiker bloggar.
När det gäller Twitter är kommunikation A och O om antalet följeslagare ska öka. Kommunicerar du inte märks du inte och få vet om att du finns där. Att använda Twitter som anslagstavla är helt okey men skapar inte av sig självt nya följeslagare i ett nafs. Kommunikationen på din blogg är ju ofta synnerligen intressant varför jag kan förstå om du inte tycker att Twitter tillför något annat än som ren anslagstavla för dina blogginlägg.
Twitter ger ju också snabbt information om vad som händer förutsatt att man följer rätt personer och medier.
Grejen med Twitter är inte att använda verktyget som en megafon (det kan man göra lite då och då, men inte till 100%), utan att använda den som ett verktyg att föra konversationer med, både på seriöst plan och mer vardagligt. Om man tittar på hur jag använder Twitter så är det väldigt mycket svar till andra som oftast leder till konversationer, men mindre ”rena” tweets som inte är en konversation, utan något jag vill nå ut med.
Och när jag tittar på din profil på Twitter (@Jinges) så kan jag förstå varför du, som du beskriver, inte har fått så många followers. Du har bara skrivit två gånger (men eftersom jag sett att du tidigare försökt dig på gissar jag att du raderat dina tidigare tweets). Att twittra är precis som att blogga. Du får inte en massa followers bara genom att knäppa med fingrarna, utan du bygger sakta men säkert upp både de personer du själv tycker är intressanta att följa, och personer som genom diskussioner du gett dig in i (eller liknande) sett dig och tycker du verkar intressant så att de börjar följa dig.
Men gör inte som en del andra gör och börja tokfölja jättemånga enbart med målet att få många som följer dig tillbaka, det är inte, enligt mig, ”rätt” sätt att använda Twitter.
Jepp, jag raderar varje gång jag skriver en ny. Orsaken är att jag bara vill ha den senaste synlig, men så använder jag den bara som megafon hittills.. :-)
Det låter lite omständigt, och då ser ju inte de som går in för att kolla om du är en person som är intressant att följa vad du tidigare skrivit! Det borde väl finnas plugins till WordPress som bara visar den senaste tweeten? En annan nackdel är att man då inte kan följa de konversationer du deltagit i och vad du sagt i dem.
Ja det är en sådan jag visar i högerspalten. Men jag har konsekvent raderat allt gammalt vartefter. Tänkvärd kommentar…
Jag tror inte du behöver hänga upp dig på Twitter. En väldesignad privat hemsida/blogg som den du redan har är det bästa sättet att nå en bred publik. Twitter är helt enkelt för snårigt att hitta något på och designen är allt annat än inspirerande. Twitter marknadsförs egentligen bara av amerikanska nyhetsmedier och deras lydmedier i EU och Sverige som något slags verktyg för att störta oönskade regimer med.
Ett tips. Witness på Al Jazeera visade idag dokumentären ”A girl called Jewel” om en ung flicka i Gaza efter massakern. Mycket bra!
del 1: http://ww
del 2: http://ww
Twitter kan ha sina poänger om den används som en kortblogg. Den ska vara spontan och pratigt reflekterande, annars funkar den inte. Om det är inte lätt att skriva bra där man kan breda ut sig så är det ännu svårare att kvittra, därför är det relativt få kvitterbloggar som verkligen funkar. Att skriva precist och intressant är sannerligen en utmaning.
Vilken tur att jag är bra på att skriva där man kan breda ut sig då! Då kanske det finns hopp för min lilla twitter-kvittrare…