Denna artikel har skrivits av Ulf Karlström, som skrivit många viktiga blogginlägg här i skilda frågor.

Artikeln.
Jag började prenumerera på SvD 2003, då jag släppte DN efter att ha varit prenumerant i 37 år. DN:s nuvarande chefredaktör Peter Wolodarski samt 2-3 andra ledarskribenter utmärkte sig då som Sveriges mest uttalade bombhöger, dvs bomba, bomb Irak. För några år sedan förklarade Wolodarski att USA:s och Englands överfall på Irak, efterhand med 1 miljon döda som facit, ”inte blev så bra”. Så talar imperialismens journalistdrängar; det finns inget skäl att ta avstånd för krigsföretag som resulterar i 1 miljon döda, men de är inte helt ”bra”.

Vid bytet till SvD hoppade jag konsekvent över ledarsidorna. Det fanns ingen anledning att läsa dem, då deras propaganda var välkänd. Det vore slöseri med tid att läsa dem. SvD:s relativt nya politiska chefredaktör Tove Lifvendahl har i viss mån profilerat sig som socialkonservativ moderat, snarare än nyliberal dito. Av ren nyfikenhet har jag därför, av och till, läst hennes ledare.
Lifvendahl uttrycker sig väl i sina relativt långa ledare. Hon skiljer sig från mer råbarkade sällar på ledarsidan som Per Gudmundson och Ivar Arpi. Frågan är dock hur liten eller stor skillnaden är?

Lifvendahl anser att migrationen är en megatrend (25/10). En sådan trend medför ”förändringar av genomgripande” slag. Den ”påverkar våra möjligheter, ställer om samhällen och omdefinierar politikens uppgifter”. Lifvendahl förespråkar att ”rörlighet i alla dess aspekter – geografisk, social och ekonomisk – är en rättighet som följer med konceptet människa”. Dessutom anser hon att ”Sverige även ska vara en välfärdsnation” och då blir konsekvensen en argumentering för ”mer av självreglerande in- och utvandring”. Konkret tycks det innebära – i stort – fri invandring av ”fattiga människor”, men utan tillgång ekonomiska bidrag. Det betyder i sin tur att vi måste acceptera ”ett större mått av ekonomisk ojämlikhet i våra samhällen”. Vidare: ”Både för Sverige och den enskilde vore det bättre om Sverige valde att erbjuda färre välfärdstjänster till den geografiska klassresenären än att blankt säga nej, för att våra all inclusive-paket inte räcker till alla som vill ha dem”. Detta tänker sig skribenten kunna ske i ett ”delvis annat samhälle”, med en bantad statsapparat… ”dit alla som vill och kan vara med och bygga landet genom arbete och egenförsörjning är välkommen”.

Ledarskribenten Maria Ludvigsson turnerar (30/11) Lifvendahls program, och anför: ”Inte minst används i många sammanhang vikten av välfärdsstatens bevarande för att problematisera migration och rörlighet, där rörlighet sägs rasera välfärdsstaten. Om denna motsättning är sann har jag inga problem med att ta avsked av bygget…”.

Ledarskribenterna på SvD förespråkar nog inte en nattväktarstat, a la den unge Robert Nozick i Anarki, stat och utopi (1974), utan snarare en nedbantad stat i någon nyliberal variant. Lifvendahls ”sociala framtoning” tonar således inte fram särskilt kraftigt. Så skall t ex flyktingar med asylskäl tas emot och ges skydd, vilket kräver mer än vad Nattväktarstaten kan erbjuda. Så det verkar mest vara arbetskraftsinvandring och ekonomiska flyktingar som ledarsidan diskuterar. De anses svara för minst hälften, så avgränsningen blir måttlig. Konturerna av en svår och mycket trång arbetsmarknad avtecknar sig:
– korttidsarbetslösa (som har tidigare arbetserfarenhet)
– ungdomsarbetslösa (med ingen eller begränsad arbetslivserfarenhet)
– långtidssjukskrivna, utförsäkrade, ”fas 3-are”
– asylinvandrade, och slutligen
– arbetskraftsinvandrare och ekonomiska flyktingar utan asylskäl.

Sverige har inte löst vare sig ungdoms- eller långtidsarbetslösas situation, där många tidigare invandrare ingår. Den omtalade integrationen av 2000-talets invandrare får sägas vara begränsad. Nu kommer ytterligare grupper av arbetssökande in på arbetsmarknaden. Det verkar som bäddat för ”race to the bottom” vad gäller löner och förmåner (t ex försäkringar). Vi ser hur fackförbunden Transport, Byggnads och Hotell & Restaurang får slita för att kunna upprätthålla viss ministandard på arbetsplatserna. Och på välfärdssidan utkämpar Kommunal och SEKO motsvarande kamp mot neddragningar och ökad stress.

Det är så uppenbart att svensk arbetsmarknad behöver mer stadga och facklig skyddsverksamhet, inte mindre. Former av fri arbetskraftsinvandring, och partiell avreglering av arbetsmarknaden, som SvD:s ledarskribenter och Svenskt Näringsliv förespråkar är helt fel väg att gå.

Frågan om välfärdspolitiken är komplex och få tas upp i en kommande artikel.

i Andra om: arbete, imperialism,fackföreningar, desinformation, invandring, USA, politik, etnicitet, flyktingar, terrorism, klasskamp, demokrati