Anders Romelsjö på jinge.se

Eftertankens kranka blekhet

Såhär, dagen efter beskedet att oppositionen ska bilda en treklöver lagom att plockas 19 september 2010, så har ett antal kritiska och negativa kommentarer och tankar flutit upp till ytan.


Nu kommer vänsterpartiet att bli oppositionens gisslan, utan andra möjligheter att gläfsa irriterat inför en fortsatt borgerlig politik, sade en gammal vän till mig igår. En annan person skrev i ett e-postmeddelande att han nu kunde strunta i vänsterpartiet eftersom man avsagt sig sin egen oppositionella ställning. Partiet kommer att förlora sina nästan åtta procent eftersom Ohly lagt sig platt, skrev någon i en kommentar här, ytterligare en av dem som kommenterade undrade hur de tre partierna ska klara att regera tillsammans med tanke på deras så olika syn på utrikespolitik, skatter, företagande och budget.

Ytterligare en annan menar att (v) nu får stå bredvid och skrika när majoriteten fattar besluten. Den enda skillnaden är att man själva är förhindrade att skapa opinion kring de frågor man blir överkörd i eftersom regeringens beslut gäller alla partier, och att alla är skyldiga att stå för dem. Samt att Vänsterpartiets opposition kommer att få ske i väl madrasserade rum. Han avslutar med att fråga om det är så partiet vill ha det.

Ytterligare en person hävdar att beslutet var framtvingat av Mona Sahlins inkompetens. Han anser att Sahlin skapade en spricka i oppositionen som nu samtliga tre partier blir tvungna att försöka täcka över. Det ideala hade varit att gå fram var för sig fram till valet, och först diskutera ett samarbete efter att valresultatet var klart.

Visst kan det finnas en hel del substans i den kritik som dyker upp i svallvågorna efter att de tre oppositionspartierna deklarerat att de ska ha en gemensam valplattform. Någon hävdade att Ohlys skinn nu låg på golvet som en stor björnfäll, en liknelse som har sina poänger om man inte heter Ohly. Personligen så är jag ändå av den uppfattningen att det samarbete som nu startat är absolut nödvändigt. Man måste gå till botten med frågan om en gemensam valplattform även om försöket kanske utmynnar i ett misslyckande.


Att diskutera vem som borde ha gjort vad, och framförallt hur, leder inte till något annat än att motsättningarna ökar. Det är i och för sig inte fel, för blir det på det sättet så blir det samtidigt mycket tydligt. Vänsterpartiet är ett socialistiskt parti, dessutom det enda socialistiska partiet. Har man inte försökt skapa en gemensam plattform så kan man inte heller peka på vad som gjorde det omöjligt att nå hela vägen.

Lyckas det inte så har man i alla fall försökt. Det kan vara skattepolitiken som ställer till det, välfärden eller utrikespolitiken. Om det kan vi bara spekulera idag, ett havererat samarbete skulle visa klart och tydligt vad som omöjliggjorde en bredare samverkan. Det skulle också göra klart för väljarna vilket eller vilka partier som står för vad.

Min egen uppfattning utmynnar således i att man inte kan kritisera ett samarbete innan man ens har försökt, och misslyckas man så kommer orsakerna att bli tydliga.

AB12 DN1234 SvD1234 Magnus A it

Andra om: , , , , , ,

[tags]Opposition, Valsamverkan, Val 2010, Rödgrön, Vänsterpartiet, Ohly, Politik[/tags]

Jinge

, ,
, , , , , ,

10 svar till “Eftertankens kranka blekhet”

  1. Dags för kraftsamlig mot alliansen som till årsskiftet slänger ut 30 000 långtidssjuka från försäkringskassan, rätt ut i kylan.
    Personligen tror jag att Ohly klarar sig bra i samarbetetsärskillt om han stöttas av alla bloggare på vänsterkanten. Skulle inte Ohly kunna bli ett av två ”språkrör” på vänsterkanten så blev dom 5 i alla debatter.
    Vem vore skarpare är du Jinge vid hans sida.:)

  2. Nej nej, inte en gammal kolerisk gubbstrutt. I.s.f. det betydligt bättre med Josefin Brink, en mycket skärpt ung dam…

  3. Klokt beslut av Vänsterpartiet (jag vet, ty jag var med och fattade det :)). Ett nej till det framförhandlade papperet som ligger till grund för samarbetsprojektet skulle effektivt ha isolerat Vänsterpartiet från vänstern inom bl.a. fackföreningsrörelsen och vår möjlighet att artikulera någon relevant vänsteroppostion ö.h.t., för att inte tala om att leda den, skulle ha reducerats till nära nog noll. Det innebär inte att det här projektet blir lätt eller att vi inte tar politiska risker. Men vem sa att politik skulle vara lätt och riskfritt?

  5. Som vänsterpartist kan man bara vara glad. Ohly har dominerat över Mona i denna maktkamp. Som Sosse kan man bara beklaga Monas inkompentens. Den första partiledaren i partiets historia som viker ner sig och inte litar på att den egna politiken räcker till.

  6. Igår kände jag stor tvekan och sorg över att Lasse Ohly
    gick med på den här kompromissen.
    Men med större eftertanke så tror jag att det var det enda raka. Alliansen måste ovillkorligen bort!
    Jag tror också att Vänsterpartiet kommer att tjäna på det hela, genom att Lars Ohlys verkliga personlighet kommer att i rampljuset lyftas fram på ett mycket fördelaktigt sätt – både för honom själv och för partiet..

  7. För första gången på länge har nu Mona visat att hon gjort ett tappert försök till att (leda) när hon fått ihop denna samling och det ska hon ta mej fan ha eloge för när det sannerligen är i grevens tid med allt detta hoppande hit och dit.Vem som gjort vad och vem som gjort mest skiter jag blankt i.Det viktiga är att de äntligen enats så att den som vanligt föraktfulla Alliansen kan köras på porten.Hoppas det blir för gott.

  8. Dagens borgerliga kommentarer speglar ett par intressanta föreställningar vars relevans jag inte kan bedöma, men likväl tycker är värda att uppmärksamma.
    • Den första är utgångspunkten att en tydligare vänsterprofil står i motsats till goda valresultat.
    • Den andra är att all högerorientering betecknas som ”förnyelse”.

    Min teori om huvudorsaken till det enorma opinionsras som drabbat högerblocket alltsedan valdagen bottnar huvudsakligen i att man förde en utpräglad högerpolitik under mandatperiodens första halva. Rasar man i opinionen när man för högerpolitik tyder detta alltså på att opinionen ligger till vänster om den förda politiken, oklart exakt var på skalan.
    En starkt bidragande orsak till regeringsskiftet var troligen vänsterväljare som helt gett upp röstandet efter S långa vandring mot höger. Att S rasade efter att tillfälligt ha hängt av Vänsterpartiet kan också förklaras av samma sak.

    För högerdebattörer har det hela tiden framstått som obegripligt hur väljarna kunnat svika ”trots att politiken varit bra”, dvs enligt deras förment objektiva värderingar ”bra”. Kanske är det det som vi fortfarande ser i dagens kommentarer, nämligen den egna övertygelsen om att höger är bra och vänster dåligt och att opinionen därför med nödvändighet måste tycka likadant.

    Av samma ursprung är också tankefiguren höger=bra=förnyelse. Höger=tillbaka till före 1917 och 1929= backlash är en minst lika relevant tankefigur, men eftersom dagens huvudscenario är motstånd mot backlash blir bilden lätt förenklad till backlash=förnyelse och försvar av erövrade framsteg=konservatism.

  10. Jag tror inte för ett ögonblick att det där gänget kan hålla sams ens fram till jul. I år…