Den Tusenåra Fredens Rike?

Idag så har vi fått in ett rasistiskt parti i Sveriges Riksdag, ett parti som i första hand vänder sig emot utomeuropeisk invandring, då främst människor som kommer hit från Mellanöstern och Afrika. Vi är många som har samma uppfattning om detta parti, men det finns, och flertalet av oss ser paralleller med trettiotalets politiska situation.

Wikipedia: ”Araber i modern mening utgörs av majoritetsbefolkningen inom den så kallade arabvärlden, vilken i princip kan sägas bestå av Arabförbundets 22 medlemsstater och Västsahara. Den arabiska karaktären av Arabförbundets medlemsstater Djibouti, Sudan, Komorerna och Somalia kan dock ifrågasättas då stora delar av befolkningen är ickearaber. En av medlemsstaterna i Arabförbundet är också Palestinska myndigheten, som dock inte erkänts av det internationella samfundet.

Ordet araber i egentlig etnografisk mening omfattar endast invånarna på Arabiska halvön. Dessa egentliga araber härstammar enligt judiska och från judarna lånade islamiska legender dels från Joktan (arabiska Qahtan), farfars farfars farbroder till Abraham, dels från Abrahams son Ismael. Dessa legender motsvaras av en gammal arabisk tradition, enligt vilken araberna delar sig i arab, ”rena araber”, och mustariba, ”arabiserade” folk. Under Muhammeds levnad i början av 600-talet utgjordes största delen av araberna av de som bodde i egentliga Arabien, d.v.s. på Arabiska halvön.”

Svallvågorna syns idag efter den Tunisiska befrielsen, och att ett stort antal despoter och diktatorer i Mellanöstern ruskar på sig av obehag är ställt utom allt tvivel. Egentligen borde jag räkna upp namnen på alla som jag förstår är irriterade och oroliga, men den uppräkningen skulle sannolikt i slutänden omfatta varenda en, så jag avstår. Men det är inte ett litet problem som tunisierna skapat, det är en händelse som kan få en dominoeffekt och som på sikt kan leda till krig, ett eller flera.

När västliga bedömare börjar tala om ”Maktbalansen” i Mellanöstern så ska man vara klar över att balans i ordets egentliga bemärkelse är en chimär. Det finns ingen balans utan makten innehas av Israel och USA, hur den sedan fördelas mellan dessa länder kan vi lämna därhän, men aggressionen mot Ahmadinejad och Iran beror på att iranierna inte bockar och bugar inför dessa länder. Sedan må man

tycka vad man vill om det iranska samhället och dess politik-
/religion, men det är deras stela ryggar och obenägenhet att foga sig efter Netanyahu eller Obama som skapar allt ståhej. En situation som borgerliga politiker i Sverige ogillar eftersom de gärna vill vara välkomna i både Vita Huset och Tel Aviv.

Nu är inte Iran något arabland, men det är en mäktig och fredlig nation som inte angripit något annat land på över tvåhundra år, precis som lilla Sverige före Tolgfors. År 2011 ser därför ut att bli ett spännande år, ett år som kanske kan överraska. Tyvärr så tror jag inte på Tennysons dikt om Nyårsklockan, 2011 blir inte den tusenåra fredens rike. I vart fall inte i Mellanöstern…

it , , , , , , , , , , , , ab123 ex12 svd123 dn1234

  1 comment for “Den Tusenåra Fredens Rike?

  1. nature
    18 januari, 2011 at 13:30

    Många drar också ett = mellan araber och muslimer, utan att förstå att de finns flest muslimer i Asien – närmare bestämt i Indonesien.

Comments are closed.