Anders Romelsjö avvisar Lennart Frantzell och Det Progressiva USA:s påståenden

120716


Gästbloggning av Anders Romelsjö som svar på Lennart Frantzells beskyllningar.

I sitt nya blogginlägg förmår Lennart Frantzell inte på någon punkt vederlägga de fakta och de slutsatser jag presenterat i mitt blogginlägg och i min replik till honom igår, förutom att han betvivlar mitt påstående om att USA skulle ha 700 militärbaser i 70 länder. Jag behandlar detta utförligt i min replik, påvisar att olika uppgifter finns, och att förre presentkandidaten republikanske presidentkandidaten Ron Paul uppgav att USA hade 900 militärbaser i 130 länder. Jag föreslår Lennart och intresserade läsare att återvända till mina inlägg. Lennart undrar över referensen Andersson (2010). Den avser Andersson, J. 2010. Kriget som USA kan förlora. Internationella Studier 2/2010.

Lennart har tydligen läst den långa bilagan över krig och statskupper som USA varit inblandad i då han finner skäl att ta upp Koreakriget som nämns där (men ej i mina inlägg). Bra! Hoppas också att Lennart och andra intresserade går till boken ”CIA och USA:s verkliga utrikespolitik” (Killing Hope) av William Blum och dess uppföljare ”Rogue State”.

Koreakriget: Vid bekämpandet av den japanska armén vid krigsslutet ockuperade amerikanska resp. ryska trupper södra resp. norra delen. Samtidigt bildade motstånds-
rörelsen mot den japanska ockupationen en övergångsregering för hela Korea, vilket USA saboterade. En rent praktisk demarkationslinje upprättades vid 38:e breddgraden. Både USA och Sovjetunionen talade officiellt för en återförening. USA:s skyddsling, den sydkoreanske presidenten Syngman Rhee, som bott i USA i decennier, insisterade ofta på att militärt återförena Korea och räder förekom från båda sidor längs demarkationslinjen.

Kriget inleddes 25 juni 1950, möjligen med att Nordkorea anföll, men Nord- och Sydkorea har olika versioner. Syngman Rhee hade i maj lidit en svidande valförlust och kriget kom ur den synvinkeln lägligt för honom. 26 juni antog FN:s generalförsamling en resolution som fördömde Nordkoreas ”provocerade aggression”. Sovjetunionen bojkottade FN vid denna tidpunkt i protest mot att Kina representerades i FN av den lilla ön Taiwan med USA:s allierade Chiang-Kai-Shejk och ej av Folkrepubliken Kina. För USA:s del gällde det att ”hålla tillbaka” Kina och dess allierade Nordkorea.

Senare röstade FN ned ett förslag från Sovjetunionen att inte endast låta Sydkorea utan även Nordkorea framlägga sin version inför FN. Efter en resolution 7 juli 1950 upprättades ett militärt kommande, men inte under ledning av FN, vilket stadgarna föreskrev, utan under ett USA-kommando lett av general Mac Arthur. Från och med juli hade FN (USA helt dominerande) stridande trupper i Korea. Koreakriget medförde även att FN:s förste, mycket USA-vänlige generalsekreterare Tryggve Lie tvingades avgå 1952. USA har sedan vägrat sluta fred med Nordkorea. I Koreakriget använde USA napalmbomber och bakteriologiskt krigföring.

Lennart, hur visar detta ”vad Anders Romelsjö står för”?

Jugoslavien. Jag har inget emot att FN får i uppdrag att förhindra folkmord, som i USA:s krig i Sydostasien, i Irak och i Rwanda, vilket ju ej skedde. Det är en svår fråga och måste ske så att andra stater inte får vinning i strid med folkrätt och demokrati. USA:s Jugoslavienpolitik gick in för att splittra för att få ökat inflytande. I början av 1990-talet kunde de industriellt välutvecklade delrepublikerna Kroatien och Slovenien bryta sig ur Jugoslavien, sedan USA förklarat att man inte skulle acceptera användning av våld för att stoppa sönderfallet av federationen, vilket starkt bidrog till ett blodigt inbördeskrig med etniska och religiösa förtecken. USA och EU tar ställning mot Serbien, vilken utmålas som krigsförbrytare. NATO angriper och bombar Serbien under ledning av en general från USA, men t.ex. etnisk rensning/folkmord i Bosnien förhindras inte. Senare förklarar sig Kosovo oberoende och Jugoslavien bryts sönder till ett fruktansvärt högt pris, i döda, skadade och materiell förstörelse.

Lennarts påstående om att ”USA ingrep mot folkmorden i det forna Jugoslavien” är alltså felaktigt – man förde en annan politik.

/ Anders Romelsjö


i Andra om: , , , , , , , , , , , , , , ab123 gp123 ekot dn123 svd123

  8 comments for “Anders Romelsjö avvisar Lennart Frantzell och Det Progressiva USA:s påståenden

  1. Urban
    16 juli, 2012 at 21:52

    visst blev det ett fel i ingressen, det ska väl vara 70 länder och inte 700 länder?

    • Marcus R
      17 juli, 2012 at 09:19

      Skåneland till Skåningarna! ;)

    • 17 juli, 2012 at 12:34

      Har just öppnat en ny bok ”The bases of Empire”, 2009, av Catherine Lutz, professor vid Watson Institute for International Studies and Antropology vid Brown University. Hon skriver att officiellt finns 190 000 militärer och 115 000 tjänstemän i 919 militäranläggningar (jämför Ron Paul) i 46 länder, och disponerar 26 000 byggnader etc utomlands. ”Dessa uppgifter är helt missledande då de exkluderar trupper och anläggningar i Irak, Afghanistan, liksom hemliga eller ej officiella anläggningar i Israel, Kuwait, Filippinerna och många andra platser” enligt Lutz (sid 1 i boken). Siffrorna på 700 baser i 70 länder (presidentkandidat Paul uppgav ungefär dubbelt så många) verkar hur som helst inte innebär någon överskattning av USA:s militära närvaro utomlands.

      • NSUN
        17 juli, 2012 at 19:36

        Tyvär är detta bara ytterligare en källa med andrahands uppgifter. Vilket får dinna siffror att spreta om möjligt ännu mer.

        Då det inte framgår vad som avses, vad som ingår, hur fördelningen ser ut per land, och framför allt vilka militära förband som avses, säger dinna siffror inte mycket. Framförallt stöder de inte din tes.

        Varför använder du dig inte istället av den för den förstahands informationen som Lennart länkade till? Det vore intresant att veta om du kommer fram till samma analys i så fall.

  2. Marcus R
    17 juli, 2012 at 09:27

    Det är intressant att läsa debatten mellan dig Anders och Lennart. Jag tror dock att du hade vunnit lite på att inte använda globalresearch.ca som källa (som du gjort i tidigare inlägg); rationalwiki som skapades som en motpol åt högerextrema conservapedia skriver i stort sett att globalresearch är en foliehatts-sida.

    • 17 juli, 2012 at 22:47

      Tack för tipset. Kvaliteten på inläggen varierar utan tvekan i http://www.globalresearch.ca. Man kan hitta belägg ofta på annat håll.
      Vad menas med ”foliehattssida” i detta sammanhagn?

      • Marcus R
        18 juli, 2012 at 09:31

        För mycket konspirationer och ogrundade källor antar jag.

  3. 17 juli, 2012 at 12:52

    Jag skriver inte att det var ett gränsintermezzo 25 juli. Vg se beskrivningen i Blums bok. Redan 2 veckor senare, 7 juli 1950, togs en FN-resolution som ställde trupper från totalt 16 länder (helt dominerat av USA) under förenat kommande av USA, vilket också gällde Sydkoreas arme.
    Jag skriver inte att USA förde en söndra och härska-strategi i Korea. Det är klart att de motsatte sig ”Committees of Preparatory for National Independence” som bildades i Söul 6/9 1945. Chefen för den amerikanska ockupationsstyrkan, general John R Hodge, som anlände 8/9 ignorerade denna kommitte och bildade i stället en rådgivande grupp (Advisory Council), som innehöll flera välkända samarbetsmän (med Japan).

    Jag har också uppfattat att trupperna från norra Korea hade stora framgånger i början. Det var kanske ett fullskaligt anfall. (Chrustjov uppger i sin kända memoarbok ”Chrustjov minns” (E Crankshaw) att Nordkorea anföll. En del av Chrustjovs påstående i boken har dock visat sig tveksamma eller oriktiga.)

    Men det är intressant att FN inte ställde trupperna under FN-kommande, som stadgarna föreskrev och att man inte lät Nord-Korea sin version (röstsiffror 46-6). Det är känt att det med stor sannolikhet fördes diskussioner om användning av atombomb i Korea, liksom i Vietnam.
    Till bilden hör att vid denna tid var de allra flesta av de drygt 50 medlemmarna i FN mycket beroende av USA för ekonomisk återhämtning eller utveckling, och endast fyra länder i Sovjet-blocket var medlemmar i FN (Blum, 1998).

Comments are closed.