Vänstern: Moralism eller marxism?

Denna artikel är minst lika aktuell då den publicerades för ett år sedan.
Kapitalism is not working images

Den publicerades i förträffliga vänstertidningen ”Proletären” av dess chefredaktör Jenny Tedjeza, och har även publicerats av Pål Steigan. Moralism eller marxism. För den som kallar sig socialist är Proletären nödvändig läsning. Den innebär i sig ingen direkt kritik av V, där jag ser många förträffliga socialister och anti-imperialister, men även de som förtjänar den kritik som framförs. Detta resonemang gäller hela Vänstern och berör grundläggande frågor för Vänstern och socialismen. Och i Expressen fann man för en tid sedan en intressant artikel i ämnet av Svante Weyler Klassbakgrunden styr hur våra liv utformas som baseras på ”stjärnstatsvetaren Robert Putnams nya bok som skildrar familjens upplösning och klasstillhörighetens ökade betydelse i USA.”

Den offentliga vänsterdebatten i Sverige får mig allt oftare att tänka på tv-serien Glee, där en grupp elever som på olika sätt bryter mot majoritetens normer bildar en kör på en high school i Ohio, USA. Nästan varje medlem tampas med utanförskap i någon form. Deras hudfärg, modersmål, sexuella läggning, funktionshinder, utseende och hemförhållanden gör att de upplever sig som outsiders. I kören blir de trots inbördes konflikter mellan starka personligheter accepterade och kan utveckla sin individualitet och talang.
Om man som jag tittar på serien tillsammans med en ung människa på väg in i tonårslivet är körmedlemmarnas kamp för sina drömmar en rik källa till samtal om rasism, sexism och homofobi, om självkänsla och respekt för olikheter.

Jenny Tedjezas artikel.
Ur det perspektivet skulle man kunna betrakta Glee som radikal. En så fördomsfri och öppen skildring av tonårssex, homosexuell kärlek och transsexualitet retar naturligtvis gallfeber på de konservativa. Glees skapare är utan tvekan måna om att framstå som vad vi kallar politiskt korrekta och Hollywoods liberala filmstjärnor gästspelar flitigt i serien.
Kapitalistiska pyramiden imagesCAFVRVSEhttp://steigan.no/2015/10/02/moralism-eller-marxism/
Som systemkritik fungerar Glee betydligt sämre. Trots den radikala ytan framkallar serien inte ens en liten kittling av kapitalismen. Förtryck och fördomar bekämpas individuellt. Var och en måste jaga sina egna drömmar och, viktigast av allt, arbetarklass är bara en av många möjliga identiteter. Om du inte vill ärva din pappas identitet som bilmekaniker så är det bara att skaffa en ny.

På motsvarande sätt är vänsterdebatten i Sverige idag dålig på att utmana kapitalismen. Inte minst för att diskussionerna ofta bottnar just i en identitetspolitik som talar mer om majoritetssamhällets (den vita heterosexuella mannens) förtryck av andra grupper inom kapitalismen än om den klasskamp som är vägen ut ur kapitalismen.

Identitetspolitiken har sina rötter i en postmodern filosofi som i takt med borgarklassens reaktion och arbetarrörelsens tillbakagång i västvärlden i slutet av det korta århundradet förklarade ideologierna döda och framstegstanken befängd. Postmodernismen bygger på en kritik av förnuft och universell kunskap. När marxisten hävdar att det går att förstå världen, att även sociala relationer går att klargöra i relation till materiella omständigheter, kan en postmodernist invända att det inte finns någon objektiv sanning. Det mänskliga livet är en kulturell konstruktion och politik är en kamp om att definiera och symboliskt representera världen. Identitetsskapandet är politikens grundval.

Det är inte svårt att förstå varför identitetspolitiken har fått ett sådant inflytande över svensk vänster. När de kollektiva sociala rörelserna bryter samman, när antikapitalismen är dödförklarad och arbetarklassens enhet framstår som en naiv dröm från ett öststatsdoftande 70-tal måste de radikala människor som det djupt orättvisa samhället ändå ständigt föder fram sugas upp av något. Enfrågeaktivismen ligger nära till hands och kampen för en mer jämlik representation av etnicitet, kön och sexuell läggning i det offentliga rummet är bekväm eftersom den kan föras på en nivå som är mer moralisk än intellektuell och systemkritisk.
Om identitetspolitik från början handlade om att flytta fram de förtrycktas positioner i ett progressivt samhällsklimat, som för svarta feminister i medborgarrättsrörelsens USA, är moral och identitet nu allt som återstår i tider av borgerlig motoffensiv. Liberalism i politiken, postmodernism på universiteten och identitetspolitik bland vänsteraktivister är allt uttryck för samma reaktion.

När artisten Stefan Sundström för ett par månader sedan skrev i en krönika i Dagens Etc att han önskade sig att den antirasistiska rörelsen i Sverige skulle bli lite mindre upptagen av ord (det vill säga symboler) och lite mer upptagen av handling blev han hårt kritiserad i kommentatorsfälten. Eftersom han själv är en vit, medelålders och heterosexuell man ska han inte uttala sig om vilka frågor som är viktiga för gruppen rasifierade (det vill säga människor som utsätts för rasism). Att Stefan Sundström under hela sin karriär har varit en känd profil på den progressiva och antirasistiska musikscenen spelar ingen roll. Han är vit och ska därmed hålla käften.

Jag menar att diskussionen är symptomatisk för en vänster som tycker att upplevelsen av förtryck är mer central än det faktiska förtrycket. När förtrycket definieras helt utifrån personlig erfarenhet tappar vi förmågan till kollektiv handling och solidaritet över gränser. Tolkningsföreträde blir viktigare än sakargument och de som anses privilegierade tystas.

Symptomatiskt är också att denna vänster har utsett Sverigedemokraterna till sin huvudfiende. Striden står mellan mångfald och rasism, feminism och kvinnoförakt, kulturradikaler och konservativa. Inte mellan arbete och kapital. Detta visar sig inte minst i vänsterns oförmåga att avslöja Sverigedemokraternas borgerliga klasspolitik mot arbetarklassen. Medan vänstern under förra valrörelsen skrek ”Inga rasister på våra gator!” när Sverigedemokraterna höll torgmöten fortsatte SD:s riksdagsledamöter att agera stödtrupp åt högerregeringens nedskärningar, avregleringar och arbetarfientliga politik.

Den avgörande skillnaden mellan en moralinriktad vänster och en marxistisk vänster är just synen på arbetarklassens särskilda historiska roll. Identitetspolitiken kan i bästa fall utnämna arbetare till en av många förtryckta grupper i samhället, även om klass brukar komma långt ner på listan, men för marxisten handlar arbetarklassens ställning inte i första hand om graden av förtryck utan om att motsättningen mellan arbete och kapital är det som formar samhället. Styrkeförhållandet mellan klasserna är det som avgör vad som är möjligt att åstadkomma i kampen. Detta för att motsättningen mellan arbete och kapital är antagonistisk.

Kapitalet är inte beroende av kvinnoförtryck eller homofobi för att fortsätta sin hänsynslösa exploatering av människor och natur, även om borgarklassen naturligtvis är snabb att utnyttja alla samhällets motsättningar till sin fördel. Sedan lönearbetet skiljdes från kärnfamiljen har kvinnor och sexuella minoriteter istället kunnat flytta fram sina positioner.

Arbetarklassen är däremot den enda grupp i samhället som för att kunna frigöra sig själv måste störta hela systemet. Arbetarna är de enda som har både intresse av och möjlighet att avskaffa kapitalismen. Det handlar inte om moral utan om ett historiskt faktum. Istället för att betrakta kapitalismen som ett kluster av förtryckande strukturer där ”makten” finns överallt måste vi se kapitalismen för vad den är. Ett ekonomiskt system indelat i klasser där kapitalisternas vinstjakt är motorn. Och borgarklassen har både namn och adress.

Kvinnor och människor med invandrarbakgrund är idag överrepresenterade inom arbetarklassen, vilket innebär att en arbetarklass förenad över köns- och etnicitetsgränserna är en förutsättning för framgång i klasskampen. Förutom att frigörelse från sexism och rasism naturligtvis är nödvändig i egen rätt, så är detta huvudorsaken till att sexism och rasism, inte minst inom arbetarklassen, måste bekämpas.
Läkare-kapitalismen 9kris
Vi måste lita på människans förmåga till en solidaritet som når utanför den egna erfarenhetens ramar. För när kampen enbart bygger på moraliska värden kan enfrågeaktivismen aldrig utvecklas till politiskt medvetna rörelser.
(Slut på artikeln)

Tre artiklar i närliggande tema.

Kajsa Ekis Ekman – Vänsteroffensiv behövs: ”Det duger inte med duttande här och där”
Om vänsterns kris I – identitet eller klass?
Vänsterns kris II – Vad bör göras?

i , , , , , ,, , , , , , , , , , , ,

  29 comments for “Vänstern: Moralism eller marxism?

  1. 1 augusti, 2016 at 09:16

    Både kapitalismen och socialismen eller t.o.m. en balans däremellan, samt även ett religiöst tänkande kan förstöra planeten. Det som förstör planeten kan beskrivas med följande ekvationer:

    Rtot = Rfos + Rnew – Rcon

    Den totala resursmängden som finns på jorden (Rtot) = Ändliga fossila resurser (Rfos) + Förnyelsebara resurser (Rnew) – Konsumerade resurser (Rcon)

    Rcon = P x Rcon/p

    Konsumerade resurser (Rcon) = Befolkningsmängden (P) x Resurser konsumerade per person (Rcon/p)

    Rnew = A x Tp x Tr

    Förnyelsebara resurser (Rnew) = Jordens yta (A) x Teknisk förmåga att långsiktigt producera per ytenhet (Tp) x Teknikens förmåga att återvinna resurser till produktion (Tr)

    Mer om saken: https://vetenskapligapartiet.wordpress.com/2016/01/15/population-i-balans-med-naturen-den-13e-februari-ar-250-arsdagen-av-prasten-thomas-robert-malthus/

    Nästa stora revolution borde vara att vi tillsammans skapar nedväxt till balans med naturen samtidigt som vi skapar en balanserad välfärd som leder till lycka för alla människor och för framtidens generationer.

  2. Torgny
    1 augusti, 2016 at 10:21

    Den systematiska fixeringen på frågor om ras, kön och sexuell läggning, medvetet motsätter sig av klass har gett en viktig ideologisk grund för reaktionär politik. Se hur vi skulle kriga i Afghanistan för att införa flickskolor. I kriget mot Gaddafi i Libyen så spreds ”feministiska” argument att Gaddafis soldater proppas fulla med Viagra för att kunna genomföra våldtäckter (som sedan ej fanns några bevis för) så USA imperialismen har nu sådana argument för att få acceptans för sina krig.
    Lika så för att få acceptans och förståelse för militären så använder Obama identitetspolitik argument.
    I sitt tal på konventet i Philadelphia så sade han “our military can look the way it does, every shade of humanity, forged into common service,” och “When we deliver enough votes, then progress does happen. And if you doubt that, just… ask the Marine who proudly serves his country without hiding the husband that he loves.” Så försöker man få militären som se progressiv ut för den liberal medelklassen och glömma massmorden den utför.

  3. Ulf Sandberg
    1 augusti, 2016 at 11:52

    Stort tack !
    Klargörande analys av över o underordnat.

  4. Peter Grafström
    1 augusti, 2016 at 13:45

    Artikelns beskrivning av den bortfintade oppositionen nämner inte hur det gått till att finta bort den från att fokusera på imperialismens verkliga förtryck. Så man får intrycket att dom inte är bortfintade utan själva har valt att inrikta sig på det ni beskriver.
    Men det är eliternas sponsring och organiserade uppbackning som faktiskt fintat bort dom. Det är inte något som växt fram från gräsrotsnivå.
    Det är dom sedvanliga aktörerna, oligarkins stiftelser och Cia mfl som fintat bort dom.
    Fabian society höll på med sånt för snart hundra år sen. Motivet var nu som då att splittra och rikta om människors ärliga engagemang så att dom kan anpassas till det oligarkstyrda NWO.
    Men vänsterfolk undviker att ta upp elitstyrningen bakom.
    Eftersom vänsterfolk inte vill kännas vid Marx som en avsiktlig splittrare vill dom heller inte ta upp färskare exempel på hur eliterna splittrar utan låtsas att det sker av sig självt.
    Vi utpekar samma fiende och riktar ungefär samma kritik mot den. Likväl kan vi inte hålla ihop med en enig front mot den fienden. För det finns för er i vänstern förbjudna sanningar.

    • 1 augusti, 2016 at 13:55

      Dina påståenden av Marx som splittrare och styrd av kapitalet saknar tillräckligt stöd.

    • Björn Backengård
      2 augusti, 2016 at 21:13

      Peter Grafström

      Hej

      Dina kommentarer dyker upp ibland på olika ställen, och jag läser dem med stor behållning. Jag kämpar på med 1800-talets och 1900-talets historia, och en ny bild växer fram vilken avviker från de vanliga skolböckernas och tidningarnas. Dina kommentarer har ibland hjälpt mig förstå att det är nödvändigt att söka en sådan ny bild.

      Men till din text ovan. Du skriver ”Marx som en avsiktlig splittrare” och ”För det finns … i vänstern förbjudna sanningar”. Vill du utveckla lite? Vart och ett av citaten kan ju bli utgångspunkt för en artikel eller en hel bok, men du kanske vill hålla dig till kommentarfältets format.

      Hälsningar
      Björn Backengård
      Hisings Backa, Göteborg

      • Peter Grafström
        3 augusti, 2016 at 13:03

        Björn
        Jag tror Anders att en del av dom vänsterinriktade tycker att Anders borde undvika att ta med min typ av kommentarer när det handlar om det ämne du tar upp. Anders uppmärksammar vänsterfolk på viktiga fakta i nuet som en stor del av vänstern har missat så han spelar en viktig roll ur alla synvinklar. Har du något förslag?

        • Björn Backengård
          3 augusti, 2016 at 20:22

          Peter Grafström

          Jag har inte tagit upp något ämne utan det är du som tar upp två ämnen, och i dem förstår jag inte vad du menar. Så här var citaten 1 augusti:
          ”Marx som en avsiktlig splittrare”
          ”För det finns … i vänstern förbjudna sanningar”

          Vilka har splittrats av Marx? Exempel på förbjudna sanningar? Det här låter ju oerhört viktigt.

          ”Har du något förslag?”, slutar du. Ja, återigen att du utvecklar citaten lite. Eller är det här känsligt på något sätt? Ditt svårbegripliga svar kan tydas så. I så fall blir jag riktigt nyfiken.

      • Peter Grafström
        3 augusti, 2016 at 16:49

        Mitt förra svar kan du ignorera. Det fattas delar av texten där.
        Den förbjudna sanningen är att kommunismen var ett verktyg för dom rika att eliminera självständiga nationalstater för den privata finans och företagsoligarkins räkning. Men att många socialister är omedvetna om det och därför litar på att Marx var på deras sida och därför inte ifrågasätter konceptet klasskamp och proletariatets diktatur. Dvs dom misstänker inte ont uppsåt bakom den intellektuella konstruktionen. Men om man vill bygga en stark koalition mot den maktlysta finans och företagsoligarkin som fn expanderar sin makt på allas bekostnad, då bör man inte skapa en så stark polarisering som ju innebär en oöverstiglig splittring. Vilken välutbildad medelklass kan tilltalas av diktatur av dom minst konkurrenskraftiga och utbildade och vem kan överhuvudtaget läsa in ngt vettigt i begreppet? Dess syfte är uppenbart att splittra och omöjliggöra samarbete mot den verkliga fienden som Marx inte bekämpar. Den som ignorerar bankväsendets enorma privilegierar kan inte sägas bekämpa oligarkin.
        Dom socialister i latinamerika som nu angrips av Usas subversion och eko-krig skulle ha nytta av en uppdaterad ideologi som försvårar för splittring. Den medelklass som Usa lätt viglar upp via eko-krig har inget stöd av Marx för att se gemensamma intressen trots att Usa är ute efter att plundra landet.
        Marx använder också en komplicerad intellektuell begreppsapparat som är avsedd att förvirra och handlingsförlama. Det behövs inget sånt krångel som dialektisk materialism utom för akademiska karriärer. Riktiga arbetarrörelser som snabbt kidnappades av denna elit var som väntat ursprungligen mycket mer jordnära i sina krav. Eliterna riktade om deras energi mot den privata rikedomens fiender monarkier och nationalstater. Rysslands och Tysklands monarkier eliminerades. (Även den tyska på ett kuppartat sätt) Den franska hade dom redan eliminerat i sin första kupp över seklet tidigare. Det nationalistiska Ryssland med enorma naturtillgångar hade den största oljeproduktionen och snabbaste industrialiseringstakten. Bolshevikrevolutionen var den privata oligarkins kamp mot en nationalistisk konkurrent. Precis som angloamerikas kamp mot Ryssland nu. Antimaidanrörelsen i Ryssland motverkar förutsägbara angloamerikanska omstörtningsförsök som många i vänstern behöver jämföra med 1917.
        Efter bolshevikrevolutionen strömmade privata amerikanska företag in i Sovjet och producerade både på offshore-områden där ekonomin var helt i västs kontroll.
        Men även på andra områden. Även efter Stalin byggde Ford en jättefabrik där. Den tillverkade bla lastbilar åt Nordvietnam under Vietnamkriget.
        Sovjet hade också helt egna industrialiseringsprojekt men det nämnda visar hur gott samarbetet ändå var med den privata västoligarkin.

  5. På bankirvampyr maffian!
    1 augusti, 2016 at 14:37

    Att förintar bankirvampyrens makt skall vara A och O för ett vänster värt namnet.
    Vänstern måste sätta denna fråga i centrum för sin kamp mot Kapitalet. En vänster som inte kräver folklig makt över pennings- och bankväsendet är inte radikal nog. Förutsättningen för en sann befrielse är att folket äger makten över skapandet av pengar. Borgarnas makt till syvende och sist ligger i rätten att skapa pengar. Nationalisera alla banker, förbjud privata banker, finansinstitut och allt annat vampyrverksamhet som följer med det (börsanalytiker, -rådgivare, aktieplacerare. och dylik). Bankirvampyrens maktcentra är City of London, Federal Reserve of New York och Wall Street. Fixar man dessa ställen så är man på god väg att lyckas.

    Parollen för vänstern borde då vara: ”På bankirvampyr maffian!”

  6. Britta Ring
    1 augusti, 2016 at 20:54

    Anders marxistiska utläggning lider av en viktig brist: kunskap om kvinnoförtryckets roll i historien. Kvinnoförtrycket är ett lika viktigt och grundläggande förtryck som klassförtrycket och därtill äldre, som August Bebel, en av marxismens fäder, konstaterar i sin bok ”Kvinnan och socialismen”. Här några grundläggande fakta i ämnet:
    Arbetarklassen består inte bara av män, som man kunde få för sig när man läser Anders text. Kvinnoförtrycket existerar i alla samhällsklasser, även i arbetarklassen, och om kampen för socialism ska lyckas måste kvinnorna i arbetarklassen bli fullt jämlika med männen. Det här förtrycket inom klassen har de manliga klasskämparna alltid haft svårt att se och erkänna, vilket märks än idag. Varför har exempelvis kvinnorna fortfarande lägre löner än männen? Jo, faktiskt därför att deras manliga klasskamrater, som styrt de fackliga organisationerna, inte har kämpat för likalön. Idag handlar det bl a om ”märket”, dvs industrifacket/Metall ska lägga riktmärket för löneförhöjningarna på arbetsmarknaden, vilket gör att kvinnorna i t ex Kommunal/vård och omsorg hela tiden halkar efter. Och i de revolutionära socialist- och kommunistpartierna, vilka har skött kaffekokningen, dragit stencilerna, lagat maten, städat och tagit ansvar för revolutionärernas barn, medan revolutionärerna formulerade de politiska utspelen? Kvinnorna är faktiskt hälften av mänskligheten, ”halva himlen”, och kvinnornas frigörelse är en nödvändig förutsättning för att kampen ska lyckas och det socialistiska samhället inte ska urarta.
    ”Gubbvänstern” håller hårt fast vid åsikten att feminism är borgerlig, eftersom kvinnokampen är gemensam för kvinnorna i alla samhällsklasser. Men de glömmer att kvinnoförtrycket också är gemensamt för männen i alla samhällsklasser – borgerligt med samma argument. De har heller inte fattat att kampen mot kvinnoförtrycket tar sig lika många uttryck som klasskampen och är olika i olika samhällsklasser.
    Jag tycker faktiskt att det är skandal att manliga s k marxister i vänsterrörelsen inte anser sig behöva ha elementära kunskaper om kvinnoförtrycket.

    • 1 augusti, 2016 at 21:06

      Den här artikeln av Jenny Tedjeza fokuserar inte på kvinnoförtrycket utan på andra viktiga frågor.

  7. Britta Ring
    1 augusti, 2016 at 21:32

    Förlåt misstaget, såg inte var din text slutade och artikelförfattarens började. Som väl har framgått av min kritiska kommentar tycker jag inte att artikeln ifråga är särskilt intressant. Tidningen Proletären har många förtjänster, men här har man låtit sig förledas av sin/partiets något förenklade uppfattning att klasskampen av den gamla manliga sorten är den enda motsättning i samhället som överhuvudtaget ska räknas.

    • 1 augusti, 2016 at 21:37

      Jag har nu tydligt markerat början på artikeln. Du tar som vanligt upp mycket viktiga frågor.

  8. Nu börjar det!
    2 augusti, 2016 at 13:34

    En av de största bankirvampyren i världen, GoldmanSachs, varnar för köp av aktier kommande tre månaderna. Sedan tidigare är det känt att Deutsche bank har stora problem. Pyramidspelet, känt som börsen, börjar smågunga. Ser fram en höst där den annars tröttsamma hyllningskören till bankirvampyr väldet få sitta i skamvrån. Ett bra present till Killary som den nya feminist-krigaren i Vita huset.

    https://www.rt.com/business/354246-analysts-sell-stocks-market/

  9. Zetkin
    3 augusti, 2016 at 11:57

    En bra artikel! Britta Ring, jag håller med om att ”vänstern” inte har tillräckliga kunskaper om kvinnoförtrycket och kvinnokampens erfarenheter – men det är inte bara männen som brister i kunskap här, utan även kvinnorna. Och det är inte marxismens fel; tvärtom så är det just den borgerliga, postmoderna typen av feminism som förfalskar historien och hindrar folk från att lära sig om kvinnoförtryckets orsaker och om hur det framgångsrikt har bekämpats, inte minst i de socialistiska länderna. Hur många unga feminister får i dag lära sig om Clara Zetkin (kommunist och grundare av kvinnodagen) eller Alexandra Kollontaj, eller den enorma kvinnorörelsen i 60-70-talets socialistiska Kina? Den som säger att ”feminism är borgerligt” är ingen marxist. Däremot inser en marxist att det inte kan finnas någon kvinnokamp som står över klasserna; borgarna har sin feminism, småborgarna har sin, och arbetarklassen har sin. De feminister som kämpar för att bevara kapitalismen kan omöjligen kämpa tillsammans med de feminister som kämpar för att krossa den.

    Det är också sant, som ”Grafström” nämnde här, att identitetspolitiken och den reaktionära postmodernismen inte har vuxit fram spontant inom ”vänstern”; dessa idéer har systematiskt spritts av imperialismens ”thinktanks” och borgerliga intellektuella för att bekämpa marxismen. När ”vänstern” vägrar se detta lämnar vi öppet mål för ”bankirvampyr”, d.v.s. antisemitiska fascister (Partiet De Fria?) som framställer sig som ”rebeller” men i själva verket springer kapitalets ärenden och försvarar det rådande systemet på samma sätt som Hitler & Co.

    • ERIK
      4 augusti, 2016 at 13:40

      Vill bara ge Zetkin stöd. Konspirationsförespråkare á la Lyndon LaRouche och hans efterföljare har ett syfte och det är att splittra och förvirra genom att marknadsföra vad de menar är sanningar som varit dolda genom ”mediernas och makthavarnas cover-up aktioner”. ”Sanningar” som ska verka extremt kritiska mot kapitalismen och USAs/UKs härjningar runt om i världen. De har egna sidor på nätet där de för fram och diskuterar sina konspirationer och försöker locka proselyter, men om de kan få spridning på Jinge och liknande vänsterbloggar fylkas de där och förstör all seriös debatt på kommentatorsfältet.

      • 4 augusti, 2016 at 14:21

        Ska vara på min vakt.

  10. Peter Grafström
    5 augusti, 2016 at 20:07

    Följande artikel tycks bevisa att det aldrig fanns några trovärdiga bevis för Sovjetiska kärnvapenmissiler på Kuba vid den sk Kuba-krisen. Men Castro och Kanske även Krusse kan ha trott att det fanns av samma anledning som vi andra:att Usa påstod sig ha bilder.
    Artikeln berättar om att Sovjet använde attrapper på sina mig-plan på Kuba och att de påstådda missilbaserna var avskärmade från insyn på marken. Så kubanerna kunde inte direkt se nånting. Vad som fanns därinne beskrivs i artikeln och utgör inget tydligt bevis.
    Usas underrättelserapporter då uttryckte förvåning över att ryssarna inte försökte dölja missilerna men nämnde inget om flygplansattrapper som var mycket lättare att avslöja för spioner på marken.
    https://web.archive.org/web/20121017233859/http://theintelhub.com/2012/10/16/the-cuban-missile-crisis-fifty-years-after/
    Det här ger ju mer näring när man funderar över varför Usas militärbas överhuvudtaget lät Sovjet placera missiler på Kuba.
    Många, vi och inte minst Jfk, trodde nog att Kubakrisen var på allvar. Men om inte så passar det ännu bättre ihop med ambassadörens vittnesbörd om Usa som uppbackare av Castro’s revolution. Akter i kalla krigets teater.

  11. Peter Grafström
    8 augusti, 2016 at 20:55

    Detta är tydligen det bästa bevis dom har(?)
    http://nsarchive.gwu.edu/nsa/cuba_mis_cri/46.jpg
    November 9, 1962: Low-level photograph of 6 Frog (Luna) missile transporters under a tree at a military camp near Remedios. U.S. photo analysts first spotted these tactical nuclear-capable missiles on October 25, but only in 1992 did U.S. policymakers learn that nuclear warheads for the Lunas were already in Cuba in October 1962.
    Notera att dom alltså behöver uppgifter från långt senare för att bygga ett scenario som inte avbildas.
    Och att det sker under Jeltsins glada dagar…

    Kuba-krisen ledde officiellt till blockad. Vad hade hänt utan krisen och blockaden.
    Officiellt antas ett anfall från Usa förr eller senare ha följt. Alternativt hade man i st närmat sig varandra.
    Var det i själva verket så att båda sidor fruktade ett närmande?
    Jag är medveten om att Sovjet har bekräftat både det ena och det andra, men kan man lita på det?
    Dom har ju bekräftat Katyn-massakern som antagligen inte inträffade även om det kan ha förekommit avrättningar på annat håll. Stefan Lindgrens artikel från 1998 som han tog upp nyligen nämnde ett kanske ang avrättningar på andra platser av såna fångar om än i mindre antal. Starikov citerade uppgifter om 1800 avrättade men narrativet var helt annorlunda.
    Jag medger att det är spekulativt men jag tog upp det inspirerad av den fd Kubanske militär som ligger bakom dokumentet i föreg kommentar

  12. arbetarklass
    2 augusti, 2017 at 00:02

    Mycket intressant inlägg på intellektuell nivå som tål att återkommas till. Jag har dessvärre ingen kommentar, bara att jag läst den och försökt förstå.

  13. arbetarklass
    2 augusti, 2018 at 19:38

    Fantastiskt bra fråga – ”Vänstern: Moralism eller marxism?”. Jag har tänkt i dom banorna men inte riktigt kunnat sätta ord på det och framförallt inte så kortfattat. Jag tror att vänstern blir vad samtidens människor gör den till så där vilar det huvudsakliga ansvaret. Gamla läror som tolkas i en nutid kan inte urkundernas författare ta något ansvar för. Skulle de socialistiska idéerna ebba ut från förverkligande så är det knappast Karl Marx fel. Han gjorde bara det som var helt rätt då.

    • Peter Grafström
      3 augusti, 2018 at 01:18

      ”Karl Marx gjorde det som var rätt då”
      Ja ur monopolkapitalisternas synvinkel eftersom han och alla andra kända företrädare för kommunismen lejdes av de rika. För att dupera massorna att radikaliseras på ett sätt som försvagade imperiets rivaler.
      Istf att dessa massor slog in på en mer naturlig och nationellt förankrad väg.
      Marx lyckades sälja in monopolkapitalets ide att alla företagare oavsett om dom är hårt konkurensutsatta och samhällsnyttiga är klassfiender. Ett säkert sätt att eliminera framväxande rivaler till den oligarki som vill bevara sin dominans.
      Jag såg nyligen ett missvisande TV-program om rikemanssonen Jack London (med förfalskad biografi) som spelade socialist hela sitt liv men aldrig var det. Det är här inte menat som bevis rörande de tidigare företrädarna för socialismen men illustrerar hur de rikas falska historieskrivningen fortsätter dominera scenen. Och illustrerar hur sluga de rika är som skickar ut sina egna i ett falskt rollspel. Och därmed gör narr av dom som har seriösa avsikter.

      • Kerstin Stigsson, medlem i Sveriges Kommunistiska Parti
        3 augusti, 2018 at 07:31

        Jag har tidigare begärt källor till det du säger. Särskilt om Marx. Men du har aldrig presenterat dom, trots dina ideliga kommentarer om detta. Vilket borde ha fått Anders Romelsjö att reagera på. Fakta som baseras på lösryckta egna teorier är fake. Om Marx var borgerlig borde hela borgerligheten (liberaler, konservativa, nationalkonservativa) vara förtjusta i honom. Men under hela mitt liv har liberalerna och dom konservativa varit brinnande fanatiska antikommunister. De har spridit antikommunistiskt material ända sedan Marx gav ut sina vetenskapliga baserade teorier. De borgerliga (liberalerna och konservativa) har mördat socialistiska människor, t ex James Connolly. Men samtidigt har dom borgliga samarbetat med dom nationalistiska rörelserna, så som IRA. Dom borgerliga regeringarna har tillsammans med nationalistiska bildat regeringar i Nordirland, och vice versa – dom nationalistiska är inte främmande för att bilda regeringar tillsammans med dom borgerliga (t ex i Irland där nationalistiska och nyliberala Sinn Féin vill verka i en borgerlig och konservativ regering). Nationalismen är mer än villiga att samarbeta med dom borgerliga för att bekämpa kommunismen. Deras attacker tillsammans med dom borgerliga på Sovjetunionen – både retoriskt och praktiskt (t ex intervenerade USA via ombud Afghanistan 1979 beväpnade mujahedin och andra terroriströrelser) – är väl dokumenterad genom den amerikanska demokratiska presidenten Jimmy Carter samarbete med antikommunisten och borgerliga Brzezinkij (ursäkta stavningen, svårt namn att stava till). De nationalkonservativa och borgerliga Ronald Reagan, Thatcher, Pinochet, Franco var alla fanatiska antikommunister. Och det är ett historiskt faktum att liberalismen och konservatismen (vilket har fått och får enorma ekonomiska stöd från kapitalistiska organisationer över hela världen under hela 1800- och 1900-talet, t e x The Heritage Foundation, en rik konservativ organisation som stöds av de rika, d v s det stora kapitalet) bekämpade kommunismen, särskilt Sovjetkommunismen, genom att beväpna och finansiera terrorrörelser, t ex i Sydamerika. 30 000 människor som var kommunister och socialister avrättades eller försvann enbart i Sydamerika på 70-talet. Pinochets förföljelser av kommunister och socialister är välbelagt av tusentals vittnesmål från de som flydde.
        Så hur kan de rika döda så många kommunister när de var för kommunismen och marxismen?
        De borgerliga här hemma, från moderaterna och socialdemokraterna och många av vänsterpartierna, har varit antikommunister och förde medvetet eller omedvetet en antisovjetisk och antikommunistisk propaganda. De vill likställa kommunismen med nazismen. Varför tror du att Vänsterpartiet tog bort kommunismen och även marxismen från partiet? Arbetarklassfrågorna i Vänsterpartiet lyser med sin frånvaro, för att inte tala om att de har totalt avslagit frågan om att byta det kapitalistiska systemet till ett socialistiskt. Vp vill ha socialism under ett kapitalistiskt system.
        Så varför, anser du, bekämpade dom liberala och dom konservativa (borgerliga) kommunismen/marxismen när de var för den?!? Den konservativa Winston Churchill var emot kommunismen. Han nämnde att den skulle strypas vid dess födelse.

        https://youtu.be/-2jyQ58TJt4

        • 3 augusti, 2018 at 08:39

          Jag har flera gånger efterlyst källor.

  14. Gerhard Mikscne
    2 augusti, 2018 at 21:03

    ”Detta visar sig inte minst i vänsterns oförmåga att avslöja Sverigedemokraternas borgerliga klasspolitik mot arbetarklassen. ”

    Det är svårt att avslöja något som inte finns. Det är nonsens att påstå att SD står för en borgerlig klasspolitik. SD står för individens ansvar. Det är bara på den enskilde individens ansvar som ett fungerande samhälle kan byggas. Den härskande klassen har på alla sätt försökt frånta individen dess ansvar och tilldela de rådande omständigheterna som påstås kunna styras genom ekonomiska ”satsningar” och dylika trix. Oavsett om den härskande klassen är av marxistiskt eller plutokratiskt slag. Kännetecknet är ”härskande”. Till sin egen fördel, vilket är intimt förknippad med den mänskliga naturen. Men den mänskliga naturen är något som marxismen förbiser från. Den stör det vackra teoribyggandet.

  15. Torgny
    3 augusti, 2018 at 08:22

    Tomasz Pierscionek
    How identity politics makes the Left lose its collective identity

    https://www.rt.com/op-ed/434924-left-policy-identity-divided/

Comments are closed.