Vänsterns kris är ett återkommande tema, inte bara inom Vänstern.
Denna artikel av Jan Myrdal längre ned som tidigare publicerats på hemsidan av Folket i Bild Kulturfront, FIBoch 5/2 av Pål Steigan Pål Steigan får ökad aktualitet av artikeln av den kände statsvetaren Bo Rothstein på DN Debatt samma dag.
DN Debatt

Jag återger nu utdrag ur Rothsteins långa artikel samt Myrdals artikel. I en kommande artikel ska frågan ”Vad bör göras?” diskuteras.

Utdrag ur vad Rothstein skriver:
* ”Den industriella arbetarklassen och den intellektuella kulturvänstern har numera helt olika politiska uppfattningar om centrala samhällsfrågor. Den klassiska marxismens idé om att arbetarklassen skulle vara motorn i utvecklingen av en ny samhällsekonomisk produktionsform har gått i stöpet.”
* ”Den intellektuella kulturvänstern är precis tvärtom: internationalistisk, frihandelsvänlig, miljöinriktad, starkt inriktad på att stödja olika minoritetsgruppers rättigheter genom identitetspolitik samt positiv till invandring och multikulturalism.
* ”Jag syfter på den mer än 150-åriga alliansen mellan den industriella arbetarklassen och vad jag i brist på en bättre term vill kalla den intellektuella kulturvänstern. De senaste valresultaten tyder på att dessa kategorier numera har helt olika politiska uppfattningar om centrala samhällsfrågor.”
* ”Den klassiska marxismens idé om att arbetarklassen skulle vara motorn i utvecklingen av en ny samhällsekonomisk produktionsform har helt enkelt gått i stöpet.”
* ”Inget av de klassiska industriarbetarfacken eller något av socialdemokratiska partierna har frambringat en vision om hur en ny samhällsekonomisk modell kunde utformas.”

Han beskriver avslutningsvis ”En politisk allians mellan den intellektuella vänstern och den nya entreprenöriella ekonomin borde vara en möjlighet. Detta bygger på att kapital i dag är mera beroende av kunskap än tvärtom. Att hoppas på att man skall återfå industriarbetarklassens stöd för en radikal politik måste numera anses vara en svunnen tids politik.”

Kommentar: Jag känner inte igen mig eller mina kulturintresserade vänstervänner. Vi är inte frihandelsvänner efter nuvarande orättvisa förhållanden, som gynnar de rika storbolagen i Väst. Vi anser att identitespolitiken är en borgerligt inriktad politisk återvändsgrepp som skymmer den mycket viktiga klasspolitiken. Inställningen till invandring varierar, men en viktig aspekt – och erfarenhet – enligt arbetare i släkten är att invandringen gör att det är svårare för dem att få och medför att arbetare (i släkten bl.a) blir arbetslösa. Vänster är splittrad och Vänsterpartiet, V, har gått långt åt höger. Man sluter upp bakom Löfvens borgerliga politik i Reinfeldts spår. Detta diskuteras vidare i en kommande artikel.

Jan Myrdals artikel.

– Överklassen bestämmer vad som är smakfullt och acceptabelt, det förklarar såväl vänsterns som hela elitens hat när underklassen bryter mot detta.

Den bok – Proleten, Pöbel, Parasiten – som Christian Baron just har gett ut på förlaget Das Neue Berlin tillhör det viktigaste som nu i Tyskland getts ut på «vänstersidan». Den bör snarast översättas och ges ut i Sverige.

Förlaget var ett av de viktigaste i Tyska Demokratiska Republiken, DDR, och har efter dess undergång, trots såväl polisingripande och olika ekonomiska kriser, fortsatt som ett ledande fristående tyskt förlag för såväl allmänlitteratur som politisk litteratur «till vänster». Författaren är född 1985 i en arbetarklass i svårt socialt underläge men studerade, doktorerade och är nu kulturredaktör på Neues Deutschland. Sozialistische Tageszeitung. Tidningen ges ut sex dagar i veckan som tysk rikstidning och står nära, men är fristående från, Die Linke. Christian Barons bok är alltså inte en stencilskrift på marginalen. Den öppnar en central debatt (en som också påtagligen rör mitt arbete under senare tid).

Den är såväl starkt personlig och utgår från egna och närståendes erfarenheter som brett analytisk. Jag skulle som lektör ha gått fram med rödpenna och reducerat de 286 sidorna en del. Men det betingas av att jag är två generationer äldre och redan hade varit med i världsförbättrarbråket i mer än fyrtiotre år när han föddes. Jag är alltså inte bara överens med hans slutsats om nödvändigheten av en «vänsterpopulism» utan vet också att jag i detta bestämts av vad Mr. Francis i Lincoln School med New Masses lärde mig i New York 1939 om The Populist Party fyrtiofem år tidigare.

Christan Baron befinner sig inte utanför utan mitt i den stora traditionen. Vilket jag tror han vet. Just i ett läge då, i Tyskland som hos oss, de fattigare blir allt fattigare och de rika allt rikare kom faderns missbruk och arbetssvårigheter och moderns förtidiga död i cancer att bestämma hans liv. En känslovarm proletärfaster tog hand om honom. Samtidigt sörjde goda folkskollärare för att han studerade. Hade fadern varit mindre alkoholiserad och våldsam och modern fått leva vore han nog nu tillfällighetsarbetare, kanske arbetslös. Den sociala verkligheten bestämmer.

Han använder begreppen Unterschicht och Oberschicht, allltså motsvarigheten till de av Quiding och Strindberg i vårt språk populariserade underklass och överklass. De är inte vetenskapliga, marxistiska, klassbegrepp. Men de tydliggör en synlig verklighet. Hur överklassen bestämmer såväl smak och «allmänna meningen» som konst och kultur har Marx påpekat. Men «underklassen» bryter av klassintresse upp detta då och då. Inte undra på att «vänstern» föraktar underklassighet!

«I dag när Förbundsrepubliken Tyskland åter för krig, när välfärdssamhället ligger i ruiner och miljön går åt helvete, har vi inte bara lärt oss att Socialdemokratin och de Gröna inte har något intresse av en social-ekologisk förnyelse av samhället.» (s. 147) Det finns ingen väg tillbaka till «välfärdssamhället». «Inte någonsin i kapitalismens historia har så många människor tvungits sälja sin arbetskraft så billigt för att kunna överleva.» (s. 148).

I denna situation sysslar «vänstern» med identitetsfrågor och «språkpolitisk censur» i ett «diskriminerings-delirium» i stället för konkreta makt- och klassfrågor. Den «vänstern» grubblar sedan över varför den verkligt utsatta arbetarklassen röstar på AfD (motsvarigheten till SD) trots att de är marknadsliberala. Men det räcker för det äcklade folket med att de är emot «de övre».

Barons skildringar av den akademiska «vänstern», oftast ur eller utvecklad till mellanskikt eller överklass, kan vi alla på denna kant känna igen. De står främmande för det sinnevärldsliga folket, den faktiska arbetarklassen, i liv som i ord och erfarenheter. När de lyssnar till dess faktiska språkbruk och iakttar dess beteende tar de avstånd, ja skäms.Vilket innebär att denna «vänsters» egentligen klassbestämda ideologiproduktion som HBTQ, den ständigt växande listan av förbjudna ord eller rasifieringsbegreppet faktiskt tjänar den härskande klassen.

Ja, det är en rik bok. Visst kan jag invända mot ett och annat. Konstigt vore annat. Att Bernie Sanders nog kunnat vinna mot Trump är en sak. Men praktiken visar ju att han gav upp och stödde Hillary Clinton. Han var av samma skrot och korn som Syriza.

Denna bok bör snarast översättas och ges ut på det att en bred och folklig principiell diskussion kan bidra till att vi i vårt land förmår vrida «vänstern» rätt. Till klassfrågan!

Skriver Jan Myrdal.

Jag vill också rekommendera artiklar av unge Malcolm Kyeyune, medlem i styrelsen för FIB Kulturfront som ”Brexit: Vänner och förlorare” i nr 8 av FIB Kulturfront samt ”Låg politisk organisering öppnar för identitespolitik” Malcolms artikel i FIB/K

Vad bör göras? Se nästa artikel om detta!

intressant.se, Vänstern, demokratisk socialism, klass, orättvisor, politik, kapitalism,socialism, fattigdom, rikedom, jämlikhet,ojämlikhet, ekonomi, demokrati, arbetare, identitet