Populistiska manifestet. Svordomar i Vänsterns kyrka – räcker inte!

Denna artikel om ”Populistiska manifestet” har publicerats i Proletären. Proletären. Jag återger artikeln, ett utdrag från en recension i Flamman med en egen kritisk kommentar mot slutet.

Proletären skriver:

En födelsedagspresent till Marx 200-årsfirande är Göran Greiders och Åsa Linderborgs Populistiska manifestet.

Även om 2018 års manifest inte utger sig för att ha samma storståtliga ambitioner som det 1848 så är Greiders och Linderborgs manifest ett välbehövligt tillnyktringspiller för en arbetarrörelse och vänster som tappat både det marxska fotfästet i verkligheten och den revolutionära ambitionen att bli en samhällskraft.

Greider och Linderborg frågar sig ”varför vänstern har blivit så rädd för att ens nudda vid de tistlar samtiden odlar”.
Populistiska manifestet greider-linderborg
Deras svar är att själva ge sig ut på ett strövtåg i tistlarnas rike. Med nyfikenhet och utan ideologiska skygglappar närmar de sig samtidens problem.

De ryggar inte för tistlar där de ännu inte kommit fram till något svar. Ibland får det räcka med att peka på problemet för att bidra till en diskussion som kanske leder närmare ett svar.

I fråga efter fråga visar Greider och Linderborg hur en vänster som inte är materialistisk och klassmässig faller i fällan att göra den härskande klassens tankar till sina egna, om än uppklädda i fraser.

En sådan fråga är, enligt Greider och Linderborg, frågan om nationalstaten. Kampen mellan klasserna utspelar sig idag och för överskådlig framtid på nationalstatlig nivå.

Demokratiska rättigheter, välfärd och social trygghet samt löne- och arbetsvillkor är ännu knutna till den nationalstatliga nivån. Det är för att kunna angripa detta som kapitalet byggt upp överstatliga nivåer samt regionaliserat eller kommunaliserat frågorna.

Greider och Linderborg konstaterar: ”När vänstern i vidaste mening inte förmår formulera en hållbar idé om nationalstatens roll idag överlåts hela frågan till högerpopulismen, som stöper om den till livsfarlig nationalism.”

De menar att de stora flyktingströmmarna på ett dramatiskt sätt aktualiserar frågan om nationalstaten och att en instinktivt internationalistisk vänster ofta anammat nästan samma syn på nationalstaten som nyliberalismen.

Istället för att vara internationalistisk har vänstern blivit anti-nationell, och därmed lämnat fritt spelrum åt högerpopulister att göra politik av en berättigad känsla hos många arbetare att det saknas någon politisk kraft som tar ansvar för landets, och inte minst arbetarnas framtid.

Greider och Linderborg menar att de konventioner och regelverk som styr migrationen är föråldrade och otillräckliga.
Världen ser inte ut som den gjorde när FN:s flyktingkonvention tillkom 1951.

Författarna har inga givna svar, men vägrar acceptera att nationalismens murar och globaliseringens öppna gränser är de två enda svaren.

Istället för att vara internationalistisk har vänstern blivit anti-nationell och därmed lämnat åt högerpopulister att göra politik av en berättigad känsla hos arbetare.

De vill se en debatt som utgår från ett reellt problem och ser det som ”helt avgörande för flyktingpolitiken att det faktiskt förs en öppen och seriös debatt om hur många flyktingar Sverige kan ta emot”. Även med en demokratisk samhällsplanering finns en övre gräns.

Men någon sådan debatt har vänstern värjt sig för. Istället har man anammat en teknokratisk syn och skulle ”vara fullt nöjda med att världens angelägenheter administrerades enbart av en på livstid utsedd domare som förvaltade de mänskliga rättigheterna”.

När elitism och teknokrati blir vänsterns svar på problemen har det gått väldigt fel någonstans på vägen.
Detsamma menar Greider och Linderborg gäller att vänstern anammat ett postkoloniala synsätt som förespråkar kulturell separatism och isolering.

De menar att problemet med de ”postkolonialas halvsekellånga uppgörelse med upplysningstraditionen”, även om denna uppgörelse innehållit många vettiga delar, ”är att den kastat ut barnet med badvattnet”.

Det var med fötterna i upplysningstraditionen som arbetarrörelsen en gång i tiden var motståndare till idén om mångkultur då man menade att det riskerar att skapa onödiga motsättningar.

Det var de borgerliga partierna med dåvarande Folkpartiet i spetsen som var mer minoritetsorienterade.

1975 hade den liberala linjen segrat i samtliga riksdagspartier. Integration var något självvalt och politikens viktigaste uppgift var att garantera minoriteternas rätt att bevara sin olikhet.

Den krassa verkligheten bakom högtidsorden var ”idén om valfrihet och individens okränkbarhet i kombination med ambitionen att få folk att flytta till nya arbetsmarknader”.

När kulturell isolering kombinerades med ekonomiska klyftor uppstod ett gyllene tillfälle för högerpopulisterna. I en tvärtom-lek med högerpopulisterna har, enligt Greider och Linderborg, antirasister hamnat i ”försvarspositioner som inte alltid är så genomtänkta”.

”När skillnaderna istället för människans likhet betonas försvårar man utveckling och dialog”, skriver de.

Istället för att prata om klassorättvisor, universella värden och försvar av den progressiva kampens uppnådda segrar låste man fast sig vid ”identitetspolitiska och upplysningsfientliga” försvarsställningar.

Svaret i den antirasistiska tvärtom-leken blev att försvara den ”främmande kulturen” i alla dess delar och att relativisera hedersförtryck, barnäktenskap, könsapartheid och annat.

Greiders och Linderborgs bok är som synes en lång harang svordomar i vänsterkyrkan. Svordomar som Proletären hittills varit relativt ensamma om att diskutera.

Man behöver inte hålla med Greider och Linderborg – bland Proletärens läsare finns vitt skilda uppfattningar – för att uppskatta viljan att väcka en debatt.

Som Greider och Linderborg skriver: ”Den progressiva hållningen måste vara denna: Avvisa aldrig välgrundade fakta eller forskarsamhällets resultat. Erkänn dem, utgå från dem och kom med förslag på hur problemen ska lösas. Vi kan bara förändra världen om vi vet hur den ser ut.”

Åsa Linderborg är författare och kulturredaktör i Aftonbladet. Göran Greider är författare och chefredaktör i den socialdemokratiska tidningen Dala-Demokraten.

Kort kommentar:
På senare tid finns kan man notera två händelser där en slags kritik från vänster framträder. Den ena är Katalys publikationer och seminarier om klassamhället. Jag har bevistat några och har närmast entusiastiskt rapporterat från intressanta seminarier. Mycket bra klassträff. Jag avslutade då i februari min rapport ”Mötet var mycket bra. Läsaren själv kan ta ställning. Jag tycker att Daniel Suhonens tro att socialistiska tankar och ideal finns hos ledningen inom S var överraskande och osannolik. Man tiger om det och om arbetarklassen. Ledande socialdemokrater som förre statsministern Göran Persson och Tomas Östros går till inkomstinbringande konsultverksamhet och näringsliv. Otänkbart på 1970-talet.” Mina besök på några av seminarierna har inte fått mig att ändra denna bedömning.

Populistiska manifestet då? Har bara börjat läsa och måste avstå från omdöme. Men jag drar mig inte att återge tänkvärda delar av Flammans recension ”Däremot är teserna inte befriade från en ständigt uppdykande (över-)tro på socialdemokratin, Corbyn, Sanders, och ett reformerat EU (!). På något vis hänger sig föreställningen kvar om att socialdemokratin egentligen är en progressiv kraft men som hela tiden misslyckas med sin strävan mot socialism på grund av att de är ”fega”, ”naiva” eller ”lurade” av den, ständigt allsmäktiga, ”nyliberalismen” (jämför med hur försäljningen av Mitt Alby beskrivs som ett resultat av sossarnas godtrogenhet).”… ”Det gör att den vänster Greider och Linderborg i slutändan fortsätter att hoppas på är lika systembevarande och som den postmoderna, identitetspolitiska borgerliga nidbild av en vänster som de riktar in sig på att göra upp med.” Flamman:Ta vreden på allvar

Jag tror att den stora faran med både Katalys’ projekt och Populistiska manifestet är att det leder till orealistiskt önsketänkande om att man kan vrida Socialdemokratin till vänster. Men exempel på detta saknas, möjligen med undantag av Labour under Corbyn. Skillnaden mellan Löfvéns och Kristerssons politik i Sverige är hårfin. Och V gör alltför mycket för att okritiskt stödja S arbete för att bevara och stärka kapitalismen.

intressant.se, , , , , , , ,, , , , , , , , ,

  13 comments for “Populistiska manifestet. Svordomar i Vänsterns kyrka – räcker inte!

  1. Sumpa och bomma analys
    8 maj, 2018 at 06:50

    Sumpa och bomma analys. Populistiska eller icke-populaistiska manifest leder ingenstans. Kärnfrågan är inte alls det. Tvärtom en del av avledningsmanövern. Vänster har svårt att fatta det! Det är och har alltid varit samma fråga. Här är ett exempel från vår tid.

    http://www.voltairenet.org/article179295.html

  2. Jan Nybondas
    8 maj, 2018 at 09:09

    Svenska progressiva socialdemokratiska arbetarpartiet har igår tillsammans med finska ultrahögerpartiet sannfinländarnas avknoppning ”de blå”, suttit i Washington och undertecknat ett avtal om ”försvarssamarbete” med ”Galne Hunden”. Visst är det viktigt att debattera principfrågor och det är bra att Linderborg och Greider påminner om nationalstatens betydelse. Men nog skulle man just nu hellre se krafttag mot det militariserade tänkandet som breder ut sig.

    Enligt Peter Hultqvist vill han och hans finske kollega, som i sin stramhet ser ut som en person tagen direkt ur det tyska trettiotalet, se en ökad amerikansk militär närvaro i Europa ”för att öka stabiliteten”. Såsom man redan gjort i Jugoslavien, Ukraina och Mellanöstern. Allt detta sker i skymundan och har inte föregåtts av någon debatt. Finska försvarspolitiken utstakas av nynassar och Sverige hänger på. År 1942 hade finska regeringen ett färdigskrivet tal som skulle hållas i Leningrads ruiner efter att staden intagits och jämnats med marken. Har talskrivare redan utsetts för Petersburgs räkning ?

  3. BAE
    8 maj, 2018 at 12:07

    Industriellt sett är Sverige en filial till USA. Vi är industriella underleverantörer av avancerade system. Allt tal om neutralitet är meningslöst.

  4. 8 maj, 2018 at 13:08

    Det har funnits vänsterröster som sagt det här mycket länge, men tryckts ned av just sådana här människor, som nu gör entré likt fågeln Fenix.

    Så går de ut med ett ”Polpulistiskt” ”manifest” som de anser vara sitt. Storvulet vill de tjäna pengar på det vi andra sagt hela tiden, samt tillsynes framstå som någon form av Karl Marx samtidigt, men om Karl Marx hade funnits idag hade han givetvis publicerat sitt manifest på Internet, väl tillgängligt för hela arbetarklassen.

    Valet av namnet är dessutom anmärkningsvärt eftersom ordet ”populism”, d.v.s. tanken på en demokrati som fattar folkligt populära beslut, såsom sig bör, har gjorts om till ett nedsättande ord av fulmedier, borgerliga tankesmedjor och deras internettroll.

    Övertron på det havererade Socialdemokraterna som är för EU:s ”race to the bottom”, monopolkapitalets globalism och massinvandring av icke-flyktingar, icke-barn och välkända våldsverkare, ”socialdemokrater” som skiter i partiets socialistiska grund, är inte förvånande, men återigen talar de sannolikt för en av sina inkomstkällor.

    Välbetalda ”fega”, ”naiva” eller massmedialt lurade normkritiska nyliberaler, under kontroll av monopolkapitalet, är givetvis inga riktiga ”socialister” eller ”demokrater”, lika lite som de är ”ekologiskt hållbara” eller någonsin kommer kunna värna folkets gemensamma intressen.

    De är och förblir en nidbild av demokrati och socialism. Gör om! Gör rätt! Följ de omutbara vänsterledare som har karaktär, håller linjen, är förutseende, svårlurade, delar med sig gratis av kunskap och framför allt har ryggrad!

    • Olle
      8 maj, 2018 at 14:01

      ”Gör om! Gör rätt! Följ de omutbara vänsterledare som har karaktär, håller linjen, är förutseende, svårlurade, delar med sig gratis av kunskap och framför allt har ryggrad!”
      OCH,Var finns dessa osjälviska idealister som förmår att stå upp mot rådande maktfullkomna ordning.

      • 9 maj, 2018 at 17:53

        Jag har ärat och ärar härmed återigen dessa riktiga vänstermänniskor, de som likt Karl Marx inser att arbetarklassens demokratiska utveckling måste ske nationellt och enat, om än inte i samma betydelse som den globalistiska bourgeoisiens konfliktskapande typ av nationalism, skapad av de som går globalisternas ärenden och skor sig på konflikt, men den typ av hederlig nationalism som värnar varje folks rätt till enhet, demokrati och fred mot krigsförbrytelser och varje folks rätt att FN:s resolutioner upprätthålls.

        Jan Myrdal/, skribenten som INTE låter sig vilseledas av vänsterns nya splittrande snömos som sprids genom monopolkapitalistisk press, samt protesterar mot kapprustningen av kärnvapen.

        Joakim Andersen med utmärkta vänstervänliga och upplysande texter som utgör en motpol till mycket dålig journalistik från vänstern idag.

        Markus och Malcolms podd, medlemmar i Örebropartiet, vänster människor som tänker själva och resonerar logiskt och känslomässigt korrekt, men indirekt kallas för demagoger, av konfliktskapandets och förvillandets överstepräst, Wolodarski från DN som vägrar Romelsjö dementi på lögner.

        Jörgen Kroman, f.d. FNL:are väktare för det Vietnamesiska folket, såväl som för det svenska folket, en man som gjorde ett utmärkt första maj-tal ett år, även om han i brist på likasinnade vänstermänniskor, eller i affekt, kanske valt ett okonventionellt spår, men samtidigt; hur ska man egentligen kunna avprogrammera de som hamnat fel, i det som skett med vårt land, om man fördömer deras fullt naturliga känslor som ofta är ett direkt resultat av den havererade migrationskaoset?

        Johannes Regell, Socialisterna i Västervik, som rakryggat vågar stå upp mot de medeltida beteenden som importerats och götts för att skapa konflikt i vårt samhälle.

        Kajsa Ekis Ekman, skribenten och debattören, som har varit så modig genom att kritisera normkritiken, det som splittrar och gör vänstern löjligt frånstötande, för varje normal människa, vilket gjorde att hon blev uppsagd från det utlandsägda/Nato/Norge-ägda Aftonbladet.

  5. Kerstin Stigsson, medlem i Sveriges Kommunistiska Parti
    8 maj, 2018 at 17:29

    Mikael Nybergs artikel i Proletären
    http://proletaren.se/artikel/ska-vi-ta-manniskors-oro-pa-allvar
    är en artikel där Nyberg varnar – vilket jag uppfattar det som – Kp för att vara på helt fel väg, ute i tistlarna, kan man säga. Om jag fattar det rätt så säger han ‘Skärp er! Ni är på fel väg! Gör inte om Sydafrikas Kommunistiska Partis misstag genom att skilja arbetare på grund av nationalitet, religion och hudfärg.’
    ”Den vita gruvarbetaren och deras familjer hade skäl för oro. Men oron hamnade med kommunistpartiets bistånd på avvägar. Den fastnade i apartheidsystemets tankemönster. Gruvägarna fick ett rättslöst underproletariat och socialismen föll ur minnet.
    Att ta människors oro på allvar är en vansklig sak. Oron blir lätt en ursäkt för att välkomna det som spontant mest tränger på.”
    Vad anser du, Anders – och sympatisörer och medlemmar till Kp – om artikeln?

    • 8 maj, 2018 at 19:12

      Intressant och okontroversiell artikel. Han utvecklar inte hur oerhört omfattande och mångfacetterad den borgerliga ideologin och indoktrineringen är.

  6. arbetarklass
    8 maj, 2018 at 23:37

    Tack för det här inlägget, mycket intressant att läsa. Min tro är att det här måste tas upp för diskussion för att nå en lösning på moderna tiders problem inom vänstern och samhället för övrigt därför det kommer aldrig kunna tigas bort. Sopa problemen under mattan är snarare en närmare väg till vänsterns totala kollaps. Knappast någon kan väl missat den röd-gröna regeringen med ledaren Stefan Löfven har det tämligen problemfyllt just nu. Måhända var deras 1:a maj demonstrationer för någon vecka sedan ståtliga men jag trodde inte riktigt då den stoltheten visade den rätta verkligheten.

    • 9 maj, 2018 at 08:02

      Jag diskuterar detta vidare i ny artikel idag och väcker frågan om ”Vänstern” ska kunna enas 1 maj.

  7. arbetarklass
    9 maj, 2018 at 22:14

    Det börjar kännas problematiskt med vänstern. De gamla sanningarna som satt perfekt i sin samtid får allt svårare att passa i nutiden. Jag upplever vänstern också vuxit samman med liberalismen till för oss nån form av överideologi inom den parlamentariska demokratin. Jag tror många moderna samhällen har de här överideologierna som det är svårt att rösta om. De kan också vara helt olika som en bakomliggande militär diktatur, kapitalets intressen, en viss religion eller som för våran del den liberala demokratin med allt vad den i praktiken innebär som till exempel robotköp från USA utan andra tänkbara alternativ.

    • 10 maj, 2018 at 07:12

      Inte alls, den riktiga vänstern bekämpar liberalismen, medan en ”falsk vänster” a la SAP-ledningen stödjer den nyliberala ekonomin.

Comments are closed.