Rapport från ”Klassamhällets medier – kapitalmakt och tystade röster”

I måndags kväll ägde ett nytt möte rum i Katalys programserie om ”Klass”. Jag fick en rapport av en kamrat via mail. Publicerar det med tillåtelse som blogginlägg då jag tror att en del läsare kan vara intresserade.

Rapport från Katalys tredje möte kring deras projekt om klassamhället i Sverige. Rubriken: ”Klassamhällets medier – kapitalmakt och tystade röster”.

Programpresentation av Katalys.

I de svenska medierna sker en symbolisk utplåning av människor från arbetarklassen. De osynliggörs samt förvägras röst och erkännande. Det menar forskarna Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt i sin rapport om arbetarklassens representation i svensk media. Samtidigt har vi fått ett alltmer koncentrerat mediekapital och ägande i Sverige. Professorn Sigurd Allern kartlägger ägandeförhållanden i svenska mediehus och ställer frågan vilka konsekvenser maktkoncentration i medielandskapet får för det politiska samtalet. Vad betyder det för den politiska debatten när arbetarklassen osynliggörs både i produktionen och i ägandet av media? Vilka politiska effekter får denna utveckling och vad bör göras? Åsa Linderborg, chefredaktör Aftonbladet Kultur, kommenterar rapporterna.

Deltagare:
Åsa Linderborg, chefredaktör Aftonbladet Kultur
Sigurd Allern, professor vid Stockholms universitet och rapportförfattare
Peter Jakobsson, docent vid Södertörns högskola
Fredrik Stiernstedt, forskare vid Södertörns högskola

Samtalsledare: Niels Stöber, utredare Katalys
Klass i Sverige
Rapportpresentationer sker varje måndag t o m 23.4 kl 18.00 på ABF i Stockholm. Köp biljetter i god tid om ni vill delta.
Se dem på nätet Klassamhällets medier
Några iakttagelser:
Åsa Lindeborg påpekade att först när fredsrörelsen i USA började prata klass 1968 vågade Washington Post och andra media publicera sanningar om Vietnamkriget. Vilket visar det uppenbara att media behöver stödet av starka folkopinioner för att våga publicera fakta(=D Ellsbergs Pentagon-papper). Hon uppmanade oss att se filmen ”The Post” som just nu går i Stockholm (Jag instämmer, se den!!)”
En viktig fråga kom från publiken:
– ”Varför har ”vänsterns” tidningar så låg upplaga?
– Samstämmigt svar från podiet: ”Det får inte se ut som innehållet dikteras av en liten marginaliserad grupp……läsare måste känna igen sig…..”

Johan Cronemans goda reportage från den smockfulla Kata-salen. DN:

Vi borde skämmas över att det är tabu att tala om klass i tv.

En ny rapport visar att arbetarklassen knappast finns ­eller syns i svensk tv. Utom i underhållningsprogram då. Det är på deras bekostnad vi ska ha lite kul.

Den svenska arbetarklassen är symboliskt utplånad i medelklassens medier, skriver två forskare i en dagsfärsk rapport från Katalys (ett oberoende fackligt idéinstitut).

Svensk arbetarklass varken finns eller syns i tv, inte på nyheterna, inte i de granskande programmen, inte i reportagen, inte i dokumentärerna, inte i underhållningen, dramat, filmen eller fiktionen. Det är ungefär halva svenska befolkningen som osynliggörs. Talar man undantagsvis med svensk arbetarklass så tilltalar man dem nedåt. Det finns några undantag.

I särskilt två av televisionens populäraste genrer är representanterna från arbetarklassen snarast överrepresenterade: Reality-tv (”Ullared”) Klass i Sverige”>Ullaredoch det forskarna, Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt, kallar ”uppfostrings”-tv (”Biggest loser”, ”Sveriges fulaste hem”, ”Lyxfällan” etc). Där behövs det ”vanliga människor” – eller ”vanlisar” som de ofta kallas bland producenterna. Helst människor med misslyckade, omoraliska och gränslösa livsstilar.

Det är på deras bekostnad vi skall ha lite kul.
En majoritet av producenterna tillhör givetvis medelklassen, i vissa fall till och med makteliten. Det vet hur och var man hittar människor som vi kan skratta lite extra gott åt, ett gäng losers som inte har koll på ekonomin, har dålig smak, inte mycket till stil (medelklassens…), några som får representera en moral som behöver putsas till. Med medelklassens hjälp.

Och producenter, programledare och manusförfattare gör helst program för underklassen. Program de förmodligen också helst ser att deras egna barn och tonåringar inte tittar på.

Det är egentligen där hela skruven ligger, jag har skrivit om det många gånger tidigare: Medel­klassproducenter hyllas som tv-genier för att de lyckats locka en miljonpublik till avancerad förnedrings-tv. Det är en super­cynism av värsta sorten.

De som för 20 år sedan skapade ”Robinson” för Sveriges Television får snart sina statyer uppförda. Det är som om de hade uppfunnit hjulet. Mediamedelklassen vet också hur man snabbt får kritik att rinna av, hur man lika snabbt normaliserar tillstånd, och sedan klassikerförklarar sina tv-gärningar. Gärna en guldgala där man kan få ge priser till varandra.

Några skrämmande siffror i Peter Jakobssons och Fredrik Stiernstedts forskarrapport: I svensk television – och detta är väl rapportens allvarligaste kritik – ges representanter för arbetarklassen, det vill säga halva befolkningen, 11 procent av den totala sändningstiden, och allra sämst är public service. 70 procent av tiden ägnas åt medelklassens problem och representanter, 19 procent av tiden avdelar man till makteliten, som utgör ungefär 1–6 procent av hela svenska befolkningen.
Kapitalistiska pyramiden imagesCAFVRVSE
Det är inte som så att snedvridningen är lite knas – den måste nog betraktas som katastrofal. Och ointresset för samma snedvridning kan man nog kalla monumental, det här är egentligen siffror som varit konstanta och kända sedan 30–40 år, och i stort sett gäller hela västvärlden. All internationell forskning pekar i en och samma riktning.

Medelklassproducenterna, och till och med makteliten, har lärt sig att man numera alltid måste försöka prata kön och etnicitet – men klass pratar man aldrig. Det är tabu. Och det är kanske inte så märkligt, med tanke på att ordet arbetarklass snart inte ens längre används av vänstern.

”Vanligt folk” använder varenda klok politiker (Stefan Löfvens favorituttryck), det kan nämligen vara vem som helst, helst allihopa. Klasstänkandet försvann samtidigt med elastabyxan. Gud ske pris.

Snedvridningen är inte lite knas – den måste nog betraktas som katastrofal.

intressant.se kultur, , , , , , , ,

  2 comments for “Rapport från ”Klassamhällets medier – kapitalmakt och tystade röster”

  1. arbetarklass
    14 februari, 2018 at 22:38

    Det verkar som klassbegreppet håller på att försvinna. Det som förut var arbetarklass ansluts politiskt till medelklass och blir ”folket” eller massan som det brukar heta på politikerspråket. Tillsammans blir då den här kraften den demokratiska underbyggnaden som ska fostras in genom samhällets alla instanser. Jag upplever att jag genomgick den uppfostran genom samhällsämnena på KomVux och sen har vi då alla mainstream medier inklusive de statliga som vi påverkas av dagligen. Det verkar också vara en konsensus att det skulle bli så här. Kan vi möjligen hitta förebilden i USA?

    • 15 februari, 2018 at 08:09

      Det är nog på väg tillbaka!

Comments are closed.