Trump och Putin träffas – som väntat!

En stor nyhet idag är att presidenterna Trump och Putin ska träffas. Mötet ska äga rum i mitten av juli i Helsingfors.

DN skriver

Donald Trumps nationella säkerhetsrådgivare John Bolton reste på onsdagen till Moskva, där han bland andra träffade den ryska presidenten Vladimir Putin för att mejsla ut detaljerna kring ett toppmöte.
Trump ska medverka vid Natotoppmötet i Bryssel den 11 och 12 juli, och dagen därefter ska han till London. Vladimir Putin är för sin del låst den 15 juli, då han ska närvara vid finalen i fotbolls-VM, som äger rum i Moskva.

John Bolton ventilerade en rad känsliga frågor under sitt besök i Moskva.

Vladimir Putin sade till närvarande journalister att relationen mellan Ryssland och USA ”beklagligtvis inte är den bästa” just nu.

En del Trumpkritiker i USA menar för sin del att USA-presidenten på olika sätt särbehandlar Putin positivt, eftersom Ryssland misstänks ha påverkat det amerikanska presidentvalet till Trumps fördel. Detta kommenterade John Bolton så här under sitt Moskvabesök:

– Folk har antytt eller sagt att ett direkt möte mellan Trump och Putin på något sätt skulle kunna bevisa en koppling mellan Trumpkampanjen och Kreml, vilket är nonsens.

Jag återger nedan en artikel från 6 juni av den kände och kunnige Rysslandsexperten Stephen F. Cohen, professor emeritus i ryska studier och politik vid NYU och Princeton: Han är en av USA:s främsta experter på Ryssland och en känd kritiker av USA:s Rysslandspolitik. Denna översatta artikel i The Nation baseras på ett av många samtal mellan Cohen och John Batchelor. Cohen pläderar här för ett möte mellan Trump och Putin.
Artikeln Nation har vänligen översatts av Björn Nilsson på bloggen ”Björnbrum”. Björnbrum

Jag har tidigare publicerat en annan artikel från dessa samtal Russiagate avslöjare alarmerande sanningar om USA:s politiska och media eliter.
Stephen Cohen

Artikeln.
Nya rapporter tyder på att ett formellt möte mellan presidenterna Donald Trump och Vladimir Putin diskuteras på allvar i Washington och Moskva. Sådana ritualiserade men ofta nyttiga ”toppmöten”, som de kallades, användes ofta under det 40-åriga amerikansk-sovjetiska Kalla Kriget för att bland annat minska konflikter och öka samarbetet mellan de två stormakterna. De var viktigaste när spänningen var som högst. Några var mycket framgångsrika, några lite mindre så, andra ansågs vara misslyckade. Med tanke på dagens utomordentligt skadliga politiska omständigheter, även bortsett från starkt motstånd i Washington (inklusive inuti Trump-administrationen) till något som helst samarbete med Kreml, undrar vi om något positivt skulle komma ur ett toppmöte Trump-Putin. Men det är nödvändigt, även tvingande, att Washington och Moskva försöker.
Trump och Putin
Anledningen bör vara tydlig. Som Cohen började hävda 2014 är det nya kalla kriget farligare än dess föregångare, och blir så stadigt ännu mer. Det är dags att uppdatera, fastän kortfattat, orsakerna av vilka det redan finns minst tio:

1. Det politiska epicentret för det nya kalla kriget är inte i det avlägsna Berlin, som det var från slutet av 1940-talet, men direkt på Rysslands gränser, från de baltiska staterna och Ukraina till den före detta sovjetrepubliken Georgien. Var och en av dessa nya kallakrigs-fronter är, eller har nyligen varit laddade med möjligheten av hett krig. USA-Rysslands militära relationer är särskilt spända idag i Östersjöregionen, där en storskalig NATO-uppbyggnad pågår och i Ukraina, där ett USA-ryskt krig via ombud intensifieras. ”Sovjetblocket” som en gång fungerat som en buffert mellan Nato och Ryssland finns inte längre. Och många tänkbara incidenter på Västs nya östfront skulle avsiktligt eller oavsiktligt lätt kunna utlösa ett faktisk krig mellan Förenta staterna och Ryssland. Vad som orsakade denna ojämförliga situation på Rysslands gränser – åtminstone sedan den nazistiska tyska invasionen 1941 – var naturligtvis det ytterst okloka beslutet i slutet av 1990-talet att utvidga Nato österut. Gjort i namn av ”säkerhet” har det bara gjort alla inblandade stater mer osäkra.

2. Krig via ombud var ett inslag i det gamla kalla kriget, men vanligtvis små i vad som kallades ”Tredje världen” – i Afrika, till exempel – och de involverade sällan många, om någon, sovjetisk eller amerikansk personal, mestadels bara pengar och vapen. Dagens USA-ryska ombudskrig är olika, ligger i centrum av geopolitiken och åtföljs av alltför många amerikanska och ryska tränare, skötare (”minders”) och möjligen krigare. Två har redan brutit ut:

Georgien 2008, där ryska styrkor slogs mot en georgisk armé som finansierades, utbildades och styrdes av amerikanska fonder och personal, och i Syrien, där i februari tjogtals ryssar dödades av USA-stödda anti-Assad styrkor. Moskva återgäldade inte men har lovat att göra det om det blir ”en nästa gång”, som det kan mycket väl kan bli. Om så är fallet skulle detta i själva verket vara krig direkt mellan Ryssland och Amerika.

3. Samtidigt fortsätter risken för en sådan direkt konflikt att växa i Ukraina, där landets USA-stödde men politiskt misslyckade president Petro Poroshenko verkar alltmer frestad att inleda ännu ett fullskaligt militärt angrepp på det rebellstyrda Donbass som stöds av Moskva. Om han gör det, och angreppet inte snabbt misslyckas som tidigare har skett, kommer Ryssland säkert att ingripa i östra Ukraina med en verkligt påtaglig ”invasion”. Washington måste då fatta ett ödesdigert krigs- eller fredsbeslut. Efter att ha dragit sig ur sina åtaganden gentemot Minsk-avtalen, som är det bästa hoppet för att avsluta den fyraåriga ukrainska krisen fredligt, verkar Kiev ha en oupphörlig impuls att vara svansen som viftar på krigshunden. Säkert är dess kapacitet för provokationer och desinformation oöverträffad, vilket framgår av journalistens Arkadij Babtjenkos misslyckade ”mord och uppståndelse” förra veckan.

Den västerländska, men speciellt amerikanska, årslånga demoniseringen av Kreml-ledaren, Putin, är också oöverträffad. Alltför uppenbart att upprepa är att ingen sovjetisk ledare, åtminstone sedan Stalin, någonsin utsatts för ett sådant långvarigt, grundlöst, grovt nedsättande personligt förtal. Medan sovjetiska ledare allmänt betraktades som godtagbara förhandlingspartners för amerikanska presidenter, bland annat vid stora toppmöten, har Putin utmålats som en olaglig nationell ledare – i bästa fall ”en KGB-bandit”, i värsta fall en mordisk ”mafiachef”.

4. Ännu mer har demoniserandet av Putin skapat ett utbrett russofobiskt förtal av Ryssland själv, eller vad New York Times och andra vanliga medier har börjat kalla ”Vladimir Putins Ryssland”. Gårdagens fiende var sovjetisk kommunism. Idag blir det alltmer Ryssland, och därigenom avlegitimeras Ryssland som en stormakt med legitima nationella intressen.

”Paritetsprincipen”, som Cohen kallade det under det föregående kalla kriget – principen om att båda sidor hade legitima intressen i hemlandet och utomlands, vilket var grunden för diplomati och förhandlingar, och symboliserades av ledarnas toppmöten – finns inte längre, åtminstone inte på den amerikanska sidan. Inte heller erkännandet att båda sidorna bar skulden, åtminstone till viss del, för det kalla kriget. Bland inflytelserika amerikanska observatörer, som åtminstone erkänner verkligheten i det nya kalla kriget, bär ”Putins Ryssland” ensamt skulden. När det inte finns någon erkänd paritet och delat ansvar finns det lite utrymme för diplomati – endast för alltmer militariserade relationer, som vi bevittnar idag.

5. Samtidigt har de flesta av kalla krigets säkerhetsgarantier och de ömsesidigt iakttagna uppförandekoderna som utvecklats under årtionden för att förebygga supermaktens heta krig uttunnats eller nötts ned allvarlig sedan den ukrainska krisen 2014, som FN: s generalsekreterare António Guterres, nästan ensam, har erkänt: ”Det kalla kriget är tillbaka – i högsta grad men med en skillnad. Mekanismerna och skyddsåtgärderna för att hantera riskerna för eskalering som existerade tidigare förefaller inte längre vara närvarande.” Trumps missilattack på Syrien nyligen undvek noggrant att döda några ryssar där, men här har Moskva också lovat att vedergälla mot amerikanska avfyrningsplattformar eller andra styrkor inblandade, om det blir en ”nästa gång”, som det mycket väl kan bli. Även den decennielånga vapenkontrollprocessen kan, får vi veta av en expert, komma till ett ”slut”. Om så är fallet kommer det att innebära en ohejdad ny kärnvapenkapplöpning, men även slutet på en pågående diplomatisk process som dämpade förbindelserna mellan USA och Sovjetunionen under mycket dåliga politiska perioder. Kort sagt, om det finns några nya uppföranderegler för det kalla kriget är de ännu inte formulerade och ömsesidigt accepterade. Inte heller tar denna semi-anarki hänsyn till den nya krigsteknologin med cyberattacker. Vilka är dess konsekvenser för säker drift av livsnödvändiga ryska och amerikanska system för nukleär kommando-och-kontroll och tidiga varningssystem som skyddar mot oavsiktligt avfyrande av missiler som ännu står i hög beredskap?
russiagate

6. Påståenden i Russiagate om att den amerikanska presidenten har blottställts av, eller till och med är agent för Kreml, är också utan motstycke. Dessa påståenden har haft mycket farliga konsekvenser, bland annat den meningslösa men mantraliknande krigsförklaringen att ”Ryssland attackerade Amerika” under presidentvalet 2016; förlamande angrepp på president Trump varje gång han pratar med Putin personligen eller via telefon; och gör både Trump och Putin så smittade att även de flesta politiker, journalister och professorer som förstår dagens faror är motvilliga att uttala sig mot USA: s bidrag till det nya kalla kriget.

7. Mainstream-media har naturligtvis spelat en förskräcklig roll i allt detta. Till skillnad från tidigare, när förespråkare för avspänning hade ungefär lika tillgång till vanliga medier, genomdriver dagens nya kallakrigs-media sin ortodoxa berättelse att endast Ryssland är skyldigt. De utövar inte någon mångfald av åsikter och rapportering, men ”bekräftelseensidighet”. Alternativa röster (med alternativa eller motsatta fakta) uppträder sällan längre i de mest inflytelserika stora tidningarna eller i tv- eller radiosändningar. Ett alarmerande resultat är att ”desinformation” skapad av eller tilltalande för Washington och dess allierade har konsekvenser innan den kan korrigeras.
Den falska Babtjenko-mordet (påstått beordrat av Putin självklart) blev snabbt avslöjat, men inte det påstådda Skripal-mordförsöket i Storbritannien, vilket ledde till den största amerikanska utvisningen av ryska diplomater i historien innan Londons officiella version av berättelsen började falla isär. Det här är också oöverträffat: Kallt krig utan debatt, vilket i sin tur utesluter den frekventa omprövningen och revideringen av den amerikanska politiken som karaktäriserar det föregående 40-åriga kalla kriget – i själva verket en påtvingad dogmatisering av amerikansk politik som är både extremt farlig och odemokratisk.

8. Lika icke överraskande, och också väldigt mycket till skillnad från det 40-åriga kalla kriget, finns det nästan ingen signifikant motstånd i den amerikanska huvudströmmen mot USA s roll i det nya kalla kriget – inte i media, inte i kongressen, inte i de två stora politiska partierna, inte på universiteten, inte på gräsrotsnivå. Även detta är utan motstycke, farligt, och strider mot verklig demokrati.
Tänk bara på den dånande tystnaden hos många stora amerikanska företag som har gjort lönsamma affärer i post-sovjetiska Ryssland i flera år, från snabbmatskedjor och biltillverkare till läkemedels- och energijättar. Och kontrastera deras beteende mot VD för PepsiCo, Control Data, IBM och andra stora amerikanska företag som sökte tillträde till den sovjetiska marknaden på 1970-talet och 1980-talet, när de offentligt stödde och till och med finansierade pro-détenteorganisationer och -politiker. Hur förklara tystnaden hos deras motsvarigheter idag, som vanligtvis är så vinstmotiverade? Är de också rädda för att bli märkta ”pro-Putin” eller möjligen ”pro-Trump”? Om så är fallet, fortsätter detta kalla kriget att utvecklas med endast mycket sällsynta modiga profiler på höga positioner?

9. Och sedan finns det den utbredda myten att dagens Ryssland, till skillnad från Sovjetunionen, är för svagt – dess ekonomi är för liten och ömtålig, dess ledare för ”isolerad i internationella affärer” – för att bedriva ett fortsatt kallt krig, och att så småningom kommer Putin, som ”sparrar över sin vikt” som klichén säger, att kapitulera. Även detta är en farlig illusion.
Som Cohen har visat tidigare är ”Putins Ryssland” knappast isolerat i världsangelägenheter, och blir det ännu mindre, även i Europa, där minst fem regeringar lutar bort från Washington och Bryssel och kanske från deras ekonomiska sanktioner mot Ryssland. Trots sanktionerna blomstrar i själva verket Rysslands energisektor och jordbruksexport. Geopolitiskt har Moskva många militära och relaterade fördelar i regioner där det nya kalla kriget har utvecklats. Och inget stat med Rysslands moderna kärnvapen och andra vapen ”sparrar över sin vikt”. Framförallt har det stora flertalet av ryska folket samlat sig bakom Putin eftersom det tror att deras land är under attack av den USA-ledda västern. Alla med en rudimentär kunskap om Rysslands historia förstår att det är högst osannolikt att kapitulera under några omständigheter.

10. Slutligen (åtminstone från och med nu) finns det den växande krigsliknande hysteri som ofta kommenteras i både Washington och Moskva. Den drivs av olika faktorer, men TV-prat /”nyhets”-sändningar, som är lika vanliga i Ryssland som i USA, spelar en viktig roll. Kanske bara en omfattande kvantitativ studie skulle kunna urskilja vilka som spelar en mer beklaglig roll för att främja denna frenesi – MSNBC och CNN eller deras ryska motsvarigheter. För Cohen verkar det ryska svarta skämtet vara: ”Båda är värsta” (Oba khuzhe). Återigen, något av denna amerikanska medieextremism existerade under det föregående kalla kriget, men nästan alltid balanserad, till och med kompenserad, av riktigt informerade, klokare åsikter, som nu i hög grad utesluts.
Är den här analysen av farorna som är inneboende i det nya kalla kriget själv extremistisk eller oroande? Även vissa vanligen återhållsamma specialister verkar vara överens med Cohens allmänna bedömning. Experter samlade av en centristisk tankesmedja i Washington trodde att på en skala från 1 till 10 är chansen 5 till 7 för verkligt krig med Ryssland. En före detta chef för brittiska M16 uppges ha sagt att ”för första gången i mannaminne finns det en realistisk möjlighet för en supermaktskonflikt.” Och en respekterad pensionerad rysk general säger till samma tankesmedja att en militär konfrontation ”kommer att sluta med användning av kärnvapen mellan USA och Ryssland. ”

I dagens svåra omständigheter kan ett toppmötet Trump-Putin inte eliminera det nya kalla krigets faror. Men amerikansk-sovjetiska toppmöten tjänade traditionellt tre övergripande syften.
1. De skapade ett slags säkerhetspartnerskap – inte en konspiration – som involverade varje ledares begränsade politiska kapital hemma, som den andra skulle erkänna och inte vårdslöst sätta i fara.
2. De skickade ett tydligt budskap till de två ledarnas respektive nationella säkerhetsbyråkratier som ofta inte gynnade détentliknande samarbete, att ”chefen” bestämde och att de måste sluta dra fötterna efter sig och även sabotera.
3. Och toppmöten, med sina upphöjda ritualer och intensiv täckning, förbättrade vanligtvis den mediepolitiska miljön som behövdes för att förbättra samarbetet bland kallakrigs-konflikter. Om ett toppmöte Trump-Putin uppnår bara några av dessa syften kan det leda till att man vänder sig bort från den avgrund som nu skymtar.

i Andra om: , , , , , , , , , , , , ,,

  13 comments for “Trump och Putin träffas – som väntat!

  1. 21 juni, 2018 at 08:02

    Men här finns en stor skillnad.

    – Putin. I Ryssland är det regeringen som har makten.

    – Trump. I USA har inte regeringen makten. Den finns på annat håll, och där arbetas hela tiden på att få presidenten dit man vill.

  2. En fulländad demokrati.
    21 juni, 2018 at 09:18

    Man tar sig för pannan.
    Intervju med Annie Lööf (C) i Nerikes Allehanda i dag 21/6, där finns en fråga-svars-form ”Fem snabba svar” och där säger hon på frågan ‘Trump eller Putin’ ? – Jag väljer Donald Trump. USA är en fulländad (!) demokrati.

  3. Jan Nybondas
    21 juni, 2018 at 09:38

    Det liberala USA har gjort gemensam sak med de nykonservativa. De har skapat en skenvärld som de genom sin kontroll av media försöker sälja till resten av världen. En intressant gallupundersökning gällande inte Ryssland men Kina publicerades nyligen. Om vi räknar bort dem som svarade vet ej, blev resultatet på frågan om de anser Kinas roll positiv eller negativ grovt räknat 20-80 i västländerna och 80-20 i den övriga världen. Ryssland svarade som den sistnämnda gruppen. Dvs. USA:s propaganda når endast ut till västvärlden numera.

    Med detta inte sagt att spänningsläget inte skulle ge anledning till oro. Speciellt som liberalerna tror blint på sina egna påhittade historier. De är oförmögna att korrigera ens de mest uppenbara lögner. Det finns dock en viss komik i det hela: deras källor och analytiker blir allt blekare. Kan de inte hitta någon försupen CIA-agent att klä upp i kostym, det skulle se bättre ut än att ha rena amatörer som talespersoner, som försäljaren av damunderkläder, Eliot Higgins, eller enmansbyrån Rahman i England som sanningsvittne om Syrien.

    Men som Björn säger i sin kommentar, Trump är redan tagen deras gisslan, hur kan han samtala med Putin. Vad Trump än gör kommer han att utmålas som svag som gör eftergifter och bugar inför despoten. Trumps rådgivare kommer därför att få honom att ställa orimliga krav som inte leder ur krisen.

    • Korp
      30 juni, 2018 at 11:54

      Kreml har bekräftat att det kan bli ett möte mellan Putin och Trump den16 juli. Hur som helst, om amerikanerna inte kan träffas 16 juli så kan Ryssland vänta, det finns ingen orsak att skynda. Positionerna i Washington blir svagare, så även om Ryssland måste vänta till att träffas med nästkommande amerikanska president, kommer det bara att bli till fördel för Moskva.
      Kom ihåg att Trump uppgav ursprungligen att han var redo att acceptera ett möte med Putin i Washington. Generellt är det dock den nyvalda statschefen som brukar besöka sin mer erfarna kollega. Men Amerikanerna är vana vid att alla anser det som en ära att komma och buga för dem. Faktum är att om Putin kom på besök i Washington kunde USA på symbolisk nivå visa sina allierade att deras överlägsenhet i världspolitiken inte ger upphov till tvivel.
      Även ledare som motsätter sig USA kommer till Washington för att nå överenskommelser. Putin ignorerade dock Trumps invit. Efter detta ändrades Washingtons retorik och amerikanska tjänstemän började hävda att det inte kan finnas några möten på högsta nivå, tills Ryssland gör avkall i Syrien och i Ukraina.
      Men under den senaste månaden förändrade Washington berättelsen igen då man upptäckte att Trump redan i ett och ett halvt år ställt frågan: ”När kommer mitt möte med Putin att äga rum”? Förmodligen, har Trump nu tagit saker i egna händer och mötet kommer därför att äga rum snart.
      Under ett och ett halvt år försökte USA införa ett möte från en styrka: i Washington och på preliminära villkor. Men i dag handlar det om att förbereda ett möte på en neutral plattform och utan några villkor. Det innebär emellertid inte att mötet säkert kommer att äga rum.
      USA kommer att försöka driva igenom sin agenda och kommer säkert att använda förhandlingarna för att stärka sina informationspositioner. Men Ryssland kan också använda mötet för information och propaganda. Vidare är Kremls position för närvarande starkare eftersom det är USA som visade att detta möte behövs mer av dem. Frågan består i om det är värt att prata med människor som inte är redo att göra ett konstruktivt förslag. Det står klart att man inte kan förvänta sig ett genombrott, då Trump inte kan göra några kompromisser just nu, då han har allvarliga problem med praktiskt taget hela den civiliserade världen, från Kina till Kanada. Han har ett handelskrig och personlig fientlighet mot alla.
      Med hänsyn till den kraftiga försämringen av de amerikanska globala positionerna under första halvåret 2018 ser Ryssland inte någon mening i allmänhet för att diskutera möjligheten för några koncessioner. Endast en kompromisslösning av problem, förutsatt att USA kommer att lämna de främmande länder som gränsar nära Ryssland. Då blir det möjligt att diskutera handel och ekonomiska intressen med Washington.
      Idag har USA ännu inte mognat för sådana radikala kompromisser. Det är därför möjligt att det eventuella mötet bara blir det första steget.

  4. Tell me a bedtime story
    21 juni, 2018 at 11:51

    Vänsterns intellektuella sammanbrott i ett nötskal.

    1) Konflikternas epicentrum flyttade till sydkinesiska havet och mellanöstern för decennier sen.
    2) Det ryska imperiet krackelerar under korruption och översitteri, USA får skulden.
    3) Historisk idealism ställer sig på lillkapitalistens sida. Visst ska de mötas, det är bäst för alla.

    Den marxistiska trosuppfattning som fick spela apologetens roll vid bildandet av arbetarnas fackföreningar har fullständigt spelat ut sin roll, den kan tas i anspråk för vad som helst nuförtiden. Dagens vänsterborgerliga anspråk på att kontrollera en växande andel av löntagarnas futtiga andel av produktionsresultatet heter miljöpartiet, och skräms med klimatreligion. Sagor om koldioxid, genusstrunt och åsikter om vad andra äter.

    • 21 juni, 2018 at 16:49

      1) Ja USA:s aggressionspolitik bestämmer till stor del konflikternas epicentrum.
      2) Korruptionen är troligen större i USA och EU än i Ryssland, fast sådant är svårt att bevisa. Beror bl.a. på vad man räknar som korruption. Läs Anti-korruptionsdagen – och korruptionen i Ryssland, USA, Sverige och EU
      3) ?

      Marxismen är minst lika viktig idag. Den politiska och ekonomiska utvecklingen visar på detta. Ja, löntagarnas andel av BNP har minskat över tid i takt med ökad utsugning. Allt färre kontrollerar allt mer av ekonomin.Stor framgång för kapitalismen! Tre miljardärer äger mer än USA:s halva befolkning (160 000 000 personer)

    • Benny
      21 juni, 2018 at 19:37

      Ryssland håller inte på att krackelera, det är USA som håller på att gå åt skogen…Fast en del ser inte detta uppenbara för man vill leva kvar i sin fantasivärld där man tror det finns några självutnämnda ”goda” (USA) som skyddar oss från allt ont. Tyvärr är det USA som är roten till det mesta av allt ont som sker i världen men indoktrineringen från Hollywood sitter tydligen djupt i en del. Men visst har PK-vänstern drabbats av en intellektuell härdsmälta i Fukushima-skala det är det ingen tvekan om. Sedan finns det ju vänster som inte agerar enligt mallen utan tänker fritt till fasa för t ex Kerstin som oförtrutet postar sina världsfrånvända haranger från en svunnen tid som aldrig kommer tillbaka.

    • A real scary bedtime story
      28 juni, 2018 at 18:36

      Imperier går under lycksaligt ovetandes om det som gnager inifrån och reducerar de till inget mer glittrande, skimrande och verklighets frånvända kolosser. Do not regn surprise when the empire comes tumbling down …

      https://www.globalresearch.ca/a-failing-empire-russia-and-chinas-military-strategy-to-contain-the-us/5610650

    • Precis så där, ja!
      30 juni, 2018 at 10:12

      Vad sägs om detta ”bedtime story”. Går du till sömns då – troligen inte för det ta är en mardrömmen för imperiets kramare
      http://www.presstv.com/Detail/2018/06/29/566424/RussiamilitaryweaponsNATO

  5. Korp
    29 juni, 2018 at 05:05

    Är det så säkert att något presidentmöte med Trump – Putin kommer att ske?
    Om det faktiskt inträffar, kommer aldrig en amerikansk president i den 75-åriga historien av sådana amerikanska-ryska möten att ha haft så mycket motstånd och så lite stöd hemma i USA.
    Eventuella Trump-Putin avtal kommer förmodligen att bli fördömda av de flesta företrädare för de politiska medierna, som i bästa fall en stor illusion och i värsta fall en Trump, som en användbar idiot, som utnyttjas av Putin.
    Under andra omständigheter kunde det finnas skäl att hoppas ett toppmöte Trump-Putin skulle kunna minska riskerna med de nya kärnvapnen, de amerikanska och ryska styrkornas närhet och deras proxikrig i Syrien, de slagna civila i Ukraina, den växande NATO-uppbyggnaden och provocerande militära övningar på Rysslands gränser och det nära nog förångandet av Washington-Moskvas diplomatin genom de stora utvisningarna av diplomater på båda sidor, samt de politiskt laddade sanktioner Trump pålagt den Europeiska unionen.

    • Korp
      2 juli, 2018 at 16:21

      Domedagsscenario?.. Att döma av globalisternas och amerikansk mainstream medias, reaktioner kommer den nuvarande världsordningen att förändras när-om Trump möter Putin den 16 juli i Helsingfors.
      Amerikanska medier och dess expertgemenskap är inget annat än extern marknadsföring och PR-avdelning för det amerikanska militärindustriella komplexet och fred är dålig för deras verksamhet.
      Helsingfors toppmötet är därför bokstavligen en mardröm för ”Washington Träsket” som Trump lovade att dränera.
      Den dåliga nyheten för Russophober är att Trump vill träffa Putin, inte för att han gillar honom, men för att han behöver ryskt samarbete på en avgörande punkt. Utan det ryska samarbetet finns det absolut inget sätt för Trump att kunna sätta ekonomiskt press på Iran och hålla oljepriset på bekväm nivå för den amerikanska ekonomin. Trump-administrationen insisterar på att alla amerikanska allierade över hela världen måste minska sin oljeimport från Iran för att bokstavligen ”noll” före november.
      Trump har en unik chans att radikalt de-eskalera förhållandet mellan Washington och Moskva. Det återstår att se om Trump kan och är villig att använda den chansen. Men även ett litet steg mot de-eskalering är oändligt bättre än ett litet steg mot konflikter.

Comments are closed.