Denna artikel ”Russiagate’ Is Revealing Alarming Truths About America’s Political-Media Elites” har publicerats i The Nation. Vem tror ni har översatt den vänligt och förtjänstfullt? Just det – ”Björnbrum”. ”En infödd Söderbo vid namn Björn sitter i sitt Stockholms-ide och brummar och tänker om politik och samhälle, konst och litteratur, vetenskap, natur och filosofi. Och lite annat också, när andan faller på.” Med bloggen Björnbrum

Artikeln.
Stephen F. Cohen, professor emeritus i ryska studier och politik vid NYU och Princeton, och John Batchelor fortsätter sina (vanligen) veckovisa diskussioner om det nya amerikansk- ryska kalla kriget. (Tidigare avsnitt, nu på sitt fjärde år, finns på TheNation.com.)
stephen Cohen
Den nästan två år långa serien av påståenden och utredningar som nu är känd som ”Russiagate” inleddes av amerikanska politiska, media och (förmodligen) underrättelseeliter (mestadels partimässigt Demokratiska eller prodemokratiska men inte bara). Vad de har förorsakat antyder djupt störande egenskaper hos människor som spelar en mycket stor roll i styret av detta land. Cohen specificerar sex sådana knappt dolda sanningar, som han och Batchelor sedan diskuterar.

1. Russiagate-förespråkare har uppenbarligen föga respekt för det amerikanska presidentskapets nuvarande eller framtida institution. Centralt i deras många påståenden är hävdandet att den nuvarande presidenten Donald Trump erhöll ämbetet 2016 på grund av en konspiration (”samverkan”) med Kreml; eller som en följd av någon mörk hemlighet Kreml använder för att styra honom; eller tack vare ”rysk inblandning” i valet; eller till alla tre förhållandena. Vilket innebär, säger de direkt eller antyder de dagligen, att han är någon form av Kreml-agent eller ”marionett” och därmed ”förrädisk”.

Sådana påståenden är utan motstycke i amerikansk historia. De har redan deformerat Trumps presidentskap, men ingen tanke ges till hur de kan påverka institutionen i framtiden. Såvida inte konkreta bevis läggs fram i det särskilda Trump-fallet – hittills finns det inget – kommer de sannolikt att lämna en fläck av misstankar (eller liknande påståenden) på framtida presidenter. Om Kreml tros ha gjort Trump till president och korrumperat honom, även om detta inte bevisas, varför inte framtida presidenter också?

Det vill säga att Russiagate-ivrare försöker delegitimera Trumps presidentskap, men riskerar att lämna ett långsiktigt moln över själva institutionen. Och inte bara presidentskapet. De larmar nu om att Kreml siktar på kongressvalet 2018 och därmed projicerar samma mörka moln över kongressen, eftersom vissa förbittrade förlorare sannolikt kommer att skylla på Putins Kreml.

2. Samma Russiagate-förespråkare tar uppenbarligen ingen hänsyn till Amerikas nationella säkerhet. Detta avslöjas på tre sätt:

§ Genom att högljutt och regelbundet förklara att Rysslands ”inblandning” i presidentvalet i 2016 var ”ett angrepp på amerikansk demokrati” och därmed ”en krigshandling”, jämförbar med Pearl Harbor och 9/11, som nyligen påpekades av Glenn Greenwald, utövar de bokstavligen ”krigshets” i ordbokens betydelse. Kan det betyda något mindre än att Washington måste svara med ”en krigshandling” mot Ryssland? Det är talande att Russiagatefolk sällan eller aldrig nämner de potentiellt apokalyptiska följderna av krig mellan dessa två supermakter med kärnvapen.

§ Ännu mer riskerar de genom sina Russiagate-anklagelser mot Trump, som de karaktäriserar som en ”psykiskt instabil president”, att egga eller provocera presidenten att föra just ett sådant krig mot Ryssland för att visa att han inte är ”Kremls marionett. ”

§ Samtidigt, genom att de upprepade gånger säger att de inte litar på Trump som förhandlare med Rysslands president Putin så begränsar Russiagateivrare hans kapacitet, de kapacitet alla amerikanska presidenter har haft sedan atomålderns början, att lösa potentiella nukleära kriser genom diplomatiska medel snarare än militära handlingar, som president John F. Kennedy gjorde under den kubanska missilkrisen 1962. (Föreställ dig, tillägger Cohen, resultatet om Kennedy hade varit lika angripen av anklagelserna som kastas mot Trump idag.)

Kort sagt, som Cohen tidigare har hävdat, är Russiagatefolket och dess elitanängare nu hotet nummer ett mot amerikansk säkerhet, inte Ryssland själv.

§ Efter att inte ha hittat några faktiska bevis på en sådan komplott har Russiagates förespråkare skiftat fokus från Kremls påstådda hackning av e-postmeddelanden i demokraternas nationella kommitté till ryska sociala medias ”angrepp mot vår demokrati”.
Genom att göra det avslöjar de något som gränsar till förakt för amerikanska väljare, för det amerikanska folket.

3 En grundprincip för teorier om demokratisk representativa regeringar är att väljare fattar rationella och legitima beslut. Men Russiagate-förespråkare antyder starkt – säger till och med rakt ut – att amerikanska väljare lätt luras av ”rysk desinformation”, som zombies som väntar på en signal som hur man ska agera och rösta. För folk som är gamla nog att minnas påminner påståendet om den klassiska kallakrigs-filmen ”Invasion of the Body Snatchers”.
Men Cohen menar att följande representanter för Amerikas elitemedia talar för sig själva:

§ Enligt Washington Post-kolumnisten Kathleen Parker ”manipulerades det amerikanska tänkandet” av intrång från ryska sociala media. ”Sinnena hos användare av sociala medier blir sannolikt mer, inte mindre formbara.” Och det fortsätter hon, är särskilt sant för” äldre, icke-vita, sämre utbildade människor.” New York Times-kolumnisten Charles Blow tillägger att detta var sant för ”svarta människor”. Times reporter Scott Shane är helt uppriktig när han skriver om” amerikaner som luras av de ryska trollen”, och Evan Osnos från The New Yorker säger det utan nyans: ”I hjärtat av de ryska bedrägerierna finns en viktig, pinsamt inblick i det amerikanska livet: ett stort antal amerikaner är dåligt rustade för att bedöma trovärdigheten hos de saker de läser.”

§ Cohen betonar (fastän det är knappast nödvändigt) att dessa är ledande skribenter i några av USA:s mesta elitpublikationer. Han tillägger att deras uppenbara förakt för ”vanliga” amerikaner inte är olikt ett hundraårigt drag hos den ryska intelligentsian, som höll den ryska naroden (folk) i liknande förakt, samtidigt som den hävdade att den därför måste leda dem, och inte alltid i demokratiska sätt.

4. Russiagate initierades av politiska aktörer, men elitetablissemangets medier gav den dragkraft, blåste upp den och främjade den till vad den är idag. Dessa ytterst ”respektabla” medier inkluderar The New York Times, The Washington Post, New York Review of Books, New Yorker, och, naturligtvis CNN och MSNBC, bland andra. Dessa mediekanaler proklamerar ständigt att de är sakliga, opartiska, balanserade och därmed ytterligare en viktig del av den amerikanska demokratin, den ”fjärde statsmakten”.

§ Men detta har varit långt ifrån fallet i deras rapportering och kommentarer till Russiagate. Deras kombinerade avsky för Trump och ”Putins Ryssland” har producerat en av de värsta episoderna av medial misskötsel i den amerikanska journalistikens historia. Detta kräver en särskilt detaljerad studie fast inga mediekritiker eller journalistikskolor verkar intresserade. Men en ganska uppmärksam läsare av dessa stora tidningar och tittare på tv-”nyheterna” kommer att märka deras selektiva, oproportionerliga täckning av några historier på bekostnad av andra;
det partiska språket och anklagande vinklingen som ofta används; den systematiska kränkningen av riktigt journalistiskt arbete eller antagande om oskuld; uteslutande av motsatta ”källor” och ”expert”åsikter i deras blad och i deras tv-paneler; och annat åsidosättande av sedan länge etablerad journalistisk standard.

§ Inte heller står dessa elitmediakanaler över att svärta ner ryktet för människor som avviker från deras anklagande täckning av Ryssland. Alldeles nyligen baktalade The New York Times en vice ordförande för Facebook vars egna undersökning föreslog ”att påverka valet var inte det främsta målet” för rysk användning av Facebook. Ett varumärke för den liberal-progressiva MSNBC, John Heilemann, föreslog ännu mer avslöjande i sändning, med hänvisning till kongressledamot Devin Nunes, ”att vi faktiskt har en rysk agent som sköter kongressens underrättelseutskott på den
republikanska sidan.” Den demokratiska senatorn som intervjuades, Chris Murphy, var mindre än kategorisk i att vifta bort ”frågan”.

§ Man bör inte förbise att dessa stormedier gjort lite eller inget för att protestera mot de krypande Big Brother-censurprogrammen, som nu ihärdigt främjas av myndigheter och privata institutioner för att jaga fram och förbjuda ”rysk desinformation”, något som vilken som helst amerikansk dissident från den ortodoxa Russiagateberättelsen kan vara ”skyldig” till helt på egen hand. De ledande medierna har faktiskt förnekat och legitimerat dessa odemokratiska åtgärder genom att citera dem som legitima källor.

§ Cohen överlämnar till andra att bestämma vad etablissemangsmedias roll i Russiagate avslöjar om eliten som driver dem.

5. Kortfattat om den uppenbara rollen som det Demokratiska partiet spelar i Russiagate, eller åtminstone dess ledande medlemmar, oavsett vad det republikanska partiets allvarliga värv och underlåtenhet kan vara: Kort, som det ser fram emot kongressvalen 2018, är denna väsentlig del av det amerikanska (kanske beklagansvärda) demokratiska tvåpartisystemet nu mindre ett medel för positiva inhemska och utrikespolitiska alternativ än en detalj som främjar konspirationsteorier, kallt krig och neo-McCarthyism. (Enligt samtal med ett antal lokala kandidater är dessa valmetoder mindre deras initiativ än ledtrådar eller direktiv som kommer från höga partinivåer, det vill säga från den demokratiska eliten.) Och detta ignorerar Russiagates socialmediala berättelse som skyller på Kreml för ”splittringar” i Amerika som har ställt amerikanska medborgare, och demokrater och republikaner, mot varandra i årtionden, ofta på ”förvärrade” sätt, inte bara sedan 2016.

6. Slutligen, men inte mindre avslöjande, har amerikanska eliter länge påstått sig vara folk med medborgerligt mod och heder. Men Russiagate har producerat väldigt få ”modiga profiler” – personer som använder sina privilegierade positioner av politiskt eller medieinflytande för att protestera mot de missbruk som anges ovan. Därav en annan uppenbarelse, om det verkligen är så: Amerikas eliter är överväldigande grad inte sammansatta av ”robusta individualister” utan av konformister – oavsett om det bör skyllas på ambition, rädsla eller okunnighet betyder det knappast något.

i Andra om: CIA, FBI, Rysslandmassmedia Manafort Wikileaks, hackning, Demokraterna,Mueller imperialism, Donald Trump, val, USA, Politik, media, information, utrikespolitik data presidentval, ”unconventional warfare”, demokrati,Hillary Clinton, desinformation
imperialism,massmedia, desinformation