Denna artikel av Lars-Gunnar Liljestrand har nyligen publicerats på Alliansfriheten.se. Lars-Gunnar har berikat debatten med många artiklar om Nato, folkrätt och säkerhetsfrågor, vilka jag ofta publicerat här. Alliansfriheten.se: Inbjudan till intervention
Han är en av författarna till boken ”Lagen mot krig” och har tidigare varit ordförande i FIB-juristerna.

Artikeln.
Sverige deltar direkt eller indirekt i tre krig där utländska stater har intervenerat på inbjudan av regeringar. Det gäller krigen i Afghanistan och Irak. Men Sverige står inte heller helt utanför kriget i Syrien, då vi är en del av den USA-ledda koalitionen som har det självpåtagna uppdraget att intervenera både i Irak och Syrien.

Deltagande i intervention kräver att den inbjudande regeringen har kontroll över större delen av territoriet och att det inte handlar om ett inbördeskrig. FN-stadgans princip om folkens rätt till självbestämmande är inte förenlig med att främmande stater går in och avgör styret i ett annat land. Ett förtydligande är att kontroll över större delen av territoriet för att kunna bjuda inte gäller när en stormakt ockuperar större delen av en annan stat. Den undanträngda regeringen måste i det läget ha rätt att invitera till kollektivt självförsvar mot inkräktaren.

FN-stadgans våldsförbud enligt artikel 2 (4) gäller också vid intervention, och främmande stater får inte utnyttja interventionen så att våldsförbudet överträds, till exempel genom att från den inbjudande statens territorium angripa ett annat land.

Dessa principer följs inte i alla delar då främmande stater har intervenerat på inbjudan i Afghanistan, Irak och Syrien. Då det i samtliga tre fall dessutom saknas mandat från FN:s säkerhetsråd för militär intervention, är risken för folkrättsbrott uppenbar, eftersom de deltagande stormakterna får frihet att agera utifrån egna intressen utan begränsningar annat än vad den inbjudande regeringen anger. I alla tre fallen har den inbjudande regeringen inte tydligt angett gränser för interventionen därför att man har varit svag i förhållande till den intervenerande stormakten eller för att man helt enkelt inte haft intresse av att begränsa handlingsfriheten hos de främmande styrkorna.

För ett litet land som Sverige innebär det dels att vi riskerar trovärdigheten i vår alliansfrihet, dels att vi medverkar till att underminera FN-systemet vars grund är folkens självbestämmanderätt och våldsförbudet.

Kriget i Afghanistan

USA:s/Natos intervention i Afghanistan saknar mandat från FN:s säkerhetsråd sedan den 1 januari 2015. USA:s och Afghanistans regering undertecknade den 30 september 2014 en strategisk partnerskapsöverenskommelse för 2015–2024 med möjlighet till förlängning. Nato tecknade samma dag ett hängavtal som gav Nato-styrkorna immunitet under deras närvaro i landet. De främmande styrkorna skulle enligt avtalet ha uppgifterna att verka som rådgivare, utbildare och stödja den afghanska armén. Dessa begränsningar som ”icke-stridande” har steg för steg luckrats upp. President Trumps nya strategi för Afghanistan, som presenterades den 21 augusti 2017, innebär en kraftig upptrappning av stridsinsatserna och målet sattes att militärt besegra talibanerna.

Sverige deltar med en militär styrka om 30–50 man sedan den 1 januari 2015 inom ramen för Natos Resolute Support Mission (RSM) i Afghanistan.
Vägen in i kriget i Afghanistan
Sveriges regering hävdar att svenska soldater, genom att de ingår i Nato-styrkan RSM, befinner sig i landet på inbjudan av Kabul och att detta är förenligt med folkrätten. Kabulregeringen saknar dock kontroll över stora delar av territoriet. Uppgifterna om säkerhetsläget går isär, men talibanerna har sedan 2014 utvidgat sitt inflytande och kontrollerade i mitten av 2017 30–40 procent av landet; dessutom ingendera parten har full kontroll över delar av landet.

Talibanerna i Afghanistan (inte att förväxla med talibanrörelsen i Pakistan) är en nationell upprorsrörelse, och utomstående makter saknar rätt att gå in militärt i den pågående konflikten som är ett inbördeskrig (med stark utländsk inblandning: Kabulregeringens armé är upprättad av USA/Nato och finansieras till 80 procent av USA).

Kriget i Irak
Iraks representant i FN överlämnade den 20 september 2014 ett brev med en begäran om att USA skulle ställa sig i spetsen för en koalition med uppgift att bekämpa Isil. Man angav att terroristerna hade upprättat fristad utanför Iraks gränser och därifrån genomförde operationer mot Irak.

Den 20 november 2015 antog Säkerhetsrådet resolution 2249, enligt vilken medlemsstater som har kapaciteten uppmanas att, i enlighet med folkrätten, främst FN:s stadga, vidta nödvändiga åtgärder i bland annat Irak för att förstärka och samordna sina insatser i syfte att förebygga och motverka terroristhandlingar som begås av bland andra Daesh (Isil). Resolutionen gav inget bemyndigande att använda militärt våld.

Svenska regeringen beslutade sommaren 2015 att Sverige skulle gå med i den USA-ledda koalitionen. Regeringen angav som folkrättslig grund inbjudan från Iraks regering som gått ut till koalitionen av stater. Regeringen skriver i sin proposition från november 2017 angående målsättningen för koalitionen: ”Den militära multinationella insats som genomförs i Irak och Syrien verkar under en koalition som leds genom USA:s centralkommando i Tampa, Florida. Koalitionens militära plan för Irak och Syrien syftar till att besegra Daesh och bygger på två ben: att utbilda och träna försvarsstyrkor i Irak och Syrien och att understödja försvarsstyrkor i Irak och Syrien med luftunderstöd. I utbildningsdelen ingår även att skydda och bevaka koalitionens utbildnings- och grupperingsplatser.”

Från en inbjudan av Iraks regering hade den USA-ledda koalitionen således vidgat sitt operationsområde även till Syrien. USA-koalitionen saknar dock inbjudan från Syriens regering.

Den irakiska regering som bjöd in till intervention 2014 kan inte sägas ha haft kontroll över större delen av landets territorium. Isil hade erövrat flera städer och närmade sig Bagdad. Eftersom Iraks regering dock hänvisade till hot från internationell terrorism och inte till ett pågående inbördeskrig (trots att sannolikt de flesta i Isil var irakier, bland annat från Saddams tidigare styrkor och från olika sunnimuslimska stammar) har protester mot inbjudan uteblivit från andra stater inom FN.

Kriget i Syrien

Enligt Syriens ambassadör i Moskva hade en officiell begäran om rysk intervention överlämnats den 1 oktober 2015. Målsättningen med interventionen uppgavs från både rysk och syrisk sida vara att bekämpa terrorister. Även Iran hänvisade till att man deltar i kampen mot Isil på inbjudan av den syriska regeringen (och i Irak på inbjudan av Iraks regering).

Sedan 2011 hade upprepade försök gjorts utifrån för att åstadkomma regimskifte i Syrien. Ledarna för USA, Frankrike och Storbritannien hade offentligt krävt president Assads avgång. Med stöd från väst samlades i utlandet en löst sammansatt organisation av oppositionella, Syrian National Council, och en väpnad styrka, Fria Syriska Armén, stöddes för att bekämpa regeringen i Damaskus.
Senator McCain & ISIS
USA gjorde även flera försök att utbilda och beväpna tusentals vad man kallade moderata islamister för att bekämpa den syriska regeringen. Projektet, som kallades Timber Sycamor och startades av Obama 2013, gavs offentlighet då president Trump den 20 juli 2017 officiellt förklarade det avslutat, eftersom man hade misslyckats med att få fram militära styrkor som kunde hota den syriska armén.

Saudiarabien och Qatar hade redan 2011 stött och beväpnat islamistiska rebeller som al-Nustra och al-Qaeda. Turkiet stödde tidigt bildandet av Fria Syriska Armén och tillät rebeller att gå över gränsen in i Syrien.

Trots närvaron av många stridande grupper och trots den utländska inblandningen var den syriska regeringen landets legitima styrelse och erkändes som sådan av en stor majoritet av världens stater. Ingen annan politisk gruppering visade sig vara ett alternativ, då oppositionen var splittrad eller bestod av islamistiska terrorgrupper.

Den syriska regeringen hade även kontroll över en betydande del av landet, vilket var mer än vad någon oppositionsgrupp kunde hävda.

Mot bakgrund av den utländska inblandningen och interventionen hade den syriska regeringen kunnat hävda att landet var utsatt för aggression och därmed kunnat begära hjälp utifrån, då det inte handlade om ett inbördeskrig mellan enbart syriska parter. Internationella domstolen i Haag slog i en dom 1986 fast att det är aggression att ”rekrytera, träna, beväpna, utrusta, finansiera, leverera till och i övrigt uppmuntra, stödja och hjälpa militära och paramilitära aktioner i och mot en annan stat”.

Nu hävdade emellertid både Syrien och Ryssland att man enbart bekämpade internationell terrorism och inte de av utländska makter understödda rebellerna som Fria Syriska Armén eller annan ”moderat” opposition. Syrien hänvisade till att man därvid baserade sig på Säkerhetsrådets resolution 2249 (liksom Irak) med inriktningen att bekämpa terroristorganisationer.

Krig utan mandat
Ett mandat från FN:s säkerhetsråd för användande av militärt våld mot Isil och andra terroristorganisationer kunde ha varit möjligt, då rådet i sin resolution 2249 angav att dessa grupper hotade internationell fred och säkerhet. Uppenbarligen låg det emellertid inte i USA:s eller Rysslands intresse att ett sådant mandat kom till stånd. Ett FN-mandat skulle definiera målet för den militära insatsen, sätta en tidsplan för insatsen och kräva avrapportering till rådet. Det vore att begränsa handlingsfriheten för stormakterna.

Både Ryssland och USA har sina strategiska intressen i Mellanöstern och agerar utifrån sina egna nationella agendor. När resolution 2249 antogs i november 2015 var USA redan på plats i Irak och Ryssland hade börjat sin intervention i Syrien. De djupa motsättningarna mellan öst och väst kom i dagen inför resolution 2249, när Ryssland, enligt The Guardian (21/11 2015), försökte få in en skrivning som uppmanade koalitionsstyrkorna att samordna sina militära aktiviteter i Syrien med president Assads regering. Förslaget förkastades genom ”hot om veto från Storbritannien och andra stater”.

USA-koalitionen har mer eller mindre kontinuerligt angripit mål i norra Syrien. I februari 2016 deltog USA, Kanada, Australien, Turkiet, Frankrike, Storbritannien, Saudiarabien med flera i attackerna. Enbart första halvåret 2016 uppgav koalitionen att man genomfört över 500 flygräder mot mål i Syrien. USA hade angivit som motiv att ”attackera Isil och andra terroristgrupper i Syrien som är ett hot inte bara mot Irak utan också mot flera andra stater inkluderande USA och våra partner i regionen och på andra håll”. (Brev till Säkerhetsrådet den 23 september 2014). USA hävdade att man agerade i självförsvar, enligt artikel 51 i FN-stadgan. Syrien anklagades för att vara ”ovilligt eller ur stånd” att eliminera hotet.

USA:s ståndpunkt har inte stöd i folkrätten. Visserligen får en stat inte stödja en väpnad rörelse på sitt territorium som attackerar en annan stat. Syrien har dock, vilket är allmänt känt, bekämpat terroriströrelser på sitt territorium. Andra stater har ej rätt att utan samtycke från Syrien eller utan beslut av FN:s säkerhetsråd gå in på dess territorium. Den syriska regeringen fördömde också USA-koalitionens angrepp som en kränkning av landets suveränitet.

Sveriges deltagande

Med Sveriges deltagande i interventionerna i Afghanistan och Irak har vi kommit att bli en del i USA:s krigföring. Folkrättslig grund saknas i fallet Afghanistan och är inte utan frågetecken i fallet Irak.
USA-koalitionen, där Sverige medverkar, har utan folkrättslig grund attackerat mål i Syrien. Sverige deltar därmed i en koalition som både agerar mot folkrätten och riskerar att hamna i konflikt med Ryssland i Syrien.

Svenska regeringen deltar i Afghanistan för att kvalificera sig som militär partner till USA och Nato, vilket framgått av utredningen om Sveriges deltagande i kriget 2002–2014 och även bekräftats av Nato-företrädare.

Försvarsminister Peter Hultqvist har angett liknande motiv för Sveriges deltagande i koalitionen mot Isil. Vi skall, enligt försvarsministern, vara en ”trovärdig, lyhörd och aktiv del av koalitionen”. (Riksdagen den 15 december 2017)

Som liten alliansfri stat bör Sverige ha allt intresse av att verka för att FN-stadgan följs och särskilt dess våldsförbud. Med deltagandet i stormaktskoalitioner på inbjudan medverkar Sverige till att runda Säkerhetsrådet och kringgå våldsförbudet.

Alternativet till den nuvarande politiken är inte passivitet i frågor som rör fred och säkerhet i världen. Sverige har en lång tradition att delta i FN:s fredsbevarande insatser. Den linjen bör återupptas.

intressant.se NATO Sverige Irak, Afghanistan FN, Ryssland, Putin, politik, USA, Trump krig, desinformation terrorism imperialism,