Anders Romelsjö på jinge.se

22 juni – Barbarossa – en svart årsdag och inte bara Midsommarafton

Denna artikel har jag fått av en läsare:

”Tidigt på morgonen den 22 Juni 1941 öppnade den tyska armén Wehrmacht artillerield över den då 3000 km långa tysk-sovjetiska gränsen för att bana väg för sina styrkor som bestod av tre armégrupper.
operation-barbarossa
Operation Barbarossa som var kodnamnet för invasionen var ursprungligen planerat att inledas den 15 Maj 1941 men då tyskarna var tvungna att invadera Jugoslavien och Grekland under april månad samma år sköts anfallsdatumet upp till den 22 Juni.

Hitler hade som ambition att genom ett så kallat blixtkrig (Blitzkrieg) erövra Sovjetunionen på cirka åtta till tio veckor. Nazisterna var säkra på en snabb seger eftersom de lyckats tidigare med att besegra de kapitalistiska europeiska länderna i västra Europa snabbt. Det Tredje Rikets ambition var att Sovjetunionen skulle delas upp i fyra tyska provinser, där invånarna skulle användas som arbetskraft åt nazisterna. Målet var att krossa den socialistiska staten och krossa kommunismen, där ett lyckat blixtkrig var nyckeln till förslavandet av resten av hela världen. Utrotningen utav den sovjetiska armén och den sovjetiska civilbefolkningen var viktig eftersom de sågs som bärare av den marxist-leninistiska ideologin.

Invasionen av Sovjetunionen öppnade upp den så kallade Östfronten som karaktäriserades av en aldrig tidigare skådad brutalitet, total förstörelse, massdeportering och ofantliga antal dödsfall till ett resultat av hårda strider, svält, köld, sjukdomar och massakrer. Östfronten har även klassats som den största militära konfrontationen i mänsklig historia.

Utav Andra världskrigets cirka 70 miljoner offer, ägde 30-40 miljoner av dessa dödsfall rum i Östfronten. När operation Barbarossa inleddes så fanns det särskilda rättsbestämmelser som tillät de tyska soldaterna att ha fria händer kring behandlingen av människor i Sovjetunionen, där de tyska officerarna och soldaterna tilläts att döda och förtrycka den sovjetiska befolkningen på alla möjliga sätt utan att behöva stå till svars för sina handlingar. De krigsfångar som blev tillfångatagna användes ofta som slavar inom industri och jordbruk eller sattes i koncentrationsläger där de fick invänta döden i svält och sjukdomar.

Redan under första veckan av invasionen fick den tyska Wehrmacht en försmak av vad som väntade dem när de nådde fästningen i Brest som ligger i nuvarande Vitryssland. Slaget om Brest var bland de första konfrontationerna mellan den Sovjetiska Röda Armén och det Tyska Wehrmacht.

Fästningen i Brest försvarades av cirka 9 000 Sovjetiska soldater som var helt utan förvarning anfölls av tyskarna med cirka 20 000 trupper invaderade den 22 Juni 1941. Redan under de första minuterna av invasionen bombades fästningen och den första tyska attacken ägde rum en halvtimme efter att bombningarna hade påbörjats, något som överrumplade de sovjetiska försvararna som inte kunde forma ett stabilt försvar utan blev istället tvungna att försvara fästningen och den närliggande staden hastigt och oorganiserat.
Brest_5_wm Brest
Trots att tyskarna hade fördelen av att ha kunnat överraska de sovjetiska styrkorna led de tunga förluster under första dagen av strider där 281 Wehrmacht trupper stupade bara under första dagen i ett försök att inta fästningen. Hårda strider fortsatte under två dagar där ytterligare 369 tyskar dog och 4-5 000 Röda Armén soldater tillfångatogs.

Tyskarna fortsatte anfalla mellan 25 och 26 juni och lyckades inta stora delar av fästningen men kunde inte besegra de sovjetiska försvararna som tappert stred för sina liv. När tyskarna insåg att de inte kunde inta fästningen beordrade man det tyska flygvapnet Luftwaffe att bomba fästningen vilket antingen dödade de sista försvararna eller tvingade de till att kapitulera. Den 30 Juni ansågs fästningen ha erövrats även om ett fåtal försvarare fortfarande gömde sig och vägrade att ge upp. I sin efter rapport skriver en tysk officerare att hans division tog över 7000 stridsfångar medan över 1000 tyska soldater stupade vid Brest. Vid 30 juni hade totalt 8 886 tyska soldater stupat sedan invasionen av Sovjetunionen, detta innebar att de tyska förlusterna vid Brest motsvarade över 5 procent av alla tyska förluster.

De sista sovjetiska försvararna visste att de skulle dö förr eller senare, och bland ruinerna hittades senare inristade meddelanden varav en av de lydde: ”Vi kommer dö men vi kommer aldrig lämna fästningen, jag dör men jag vägrar kapitulera. Farväl kära moderland”.

i Andra om: ,, , ,, , , , , , , , ,

Anders

, , , , , , , , , , , , , , ,
, , , , , ,

27 svar till “22 juni – Barbarossa – en svart årsdag och inte bara Midsommarafton”

  1. Det är lämpligt att här lyfta fram ett märkligt tidsdokument som utgavs för bara ett par år sedan: ”The Maisky Diaries”, Maiskis dagbok. Vad det handlar om är den sovjetiske ambassadören i Storbritannien, Ivan Maiski, vars dagbok 1932-1943 sammanställts av den brittiske historikern Gabriel Gorodetsky och som historikern Paul Kennedy på bokens omslag betecknar som 1900-talets kanske främsta politiska dagbok. En fascinerande resa genom ett av seklets mest kritiska skeden, skrivet i London av en person med bästa ryska klassiska bildning, som bara kan få läsaren att häpna över dagens förfall i den politiska debattkulturen. Få ambassadörer hade kunnat mäta sig med Maiski varken då eller speciellt nu i kunskaper och vidsynthet.

    Om Sverige ännu efter debaklet i Svenska Akademien vill räknas som kulturnation skulle man illa kvickt se till att få dagboken översatt till svenska. Redan därför att de få gånger Sverige nämns av Maiski sker det i relativt förmånliga ordalag. Det fanns personer i Sverige som bättre än på många andra ställen förstod vart Tyskland höll på att leda Europa, det skall inte glömmas bort fastän även nazistsympatisörer förekom.

    Maiski var född 1884 och tvingades redan på 1910-talet som politisk flykting att ta sig till England. Där lärde han sig språket som han som ambassadör kunde dra full nytta av. Maiskis nätverk i London omfattar hela den politiska och kulturella eliten och många av dem visar honom en uppskattning som borde ha gjort alla övriga gröna av avund. Komplikationer finns förvisso beroende på de politiska spänningarna och den brittiska undfallenhetspolitiken under Chamberlain. Även Stalins våldsamma aktioner mot den egna oppositionen bromsar utvecklingen mot den allians som var på väg. Utrensningarna i Sovjetunionen och kriget mot Finland bidrar till tidvis spända lägen, men i stort är både Maiski själv liksom Sovjetunionen mycket populära i dåtida England. Nästan pinsamma situationer uppstår när Maiski talande inför brittisk publik river ner applådåskor som överträffar vad de inhemska talarna kan uppbåda.

    Redan långt före krigets utbrott samtalar Maiski med ledande politiker som Churchill och Eden och Lloyd George. Han bjuds in till deras hem och samtalen är förtroliga och kan pågå i timtal. Och efter den 22 juni 1941 vidtar den intensiva fasen av samarbete. Det fina med dagboksformen är att texten är skriven i realtid utan kunskap om den framtida utvecklingen. Historiens facit finns inte att tillgå liksom fallet är i memoarer.

  2. Tack intressant. Jag läste hela.

    ”Farväl kära moderland”

    Ryssar är nationalister. Eller menar någon människor på den tiden var det över hela världen rent allmänt? Som om det var det enda de hade möjlighet att ha känsla till?

    • ”Ryssar är nationalister”
      FEL!
      Ryssarna e PATRIOTER! Nationalisterna finns i Ukraina och de kommer aldrig att besegra patrioterna i Donbass.

  4. ”Tysk-sovjetiska gränsen” får mig tänka på att den var ett resultat av Molotov-Ribbentrop pakten. Som resulterade i en uppdelning av Polen mellan angriparna. Och, i den sovjetockuperade delen, bl a ca 20 000 polska officerare och polisbefäl som avrättades vid Katyn, Som i sin tur var en bråkdel av andra polacker som fick sätta livet till. Det är vackert att minnas försvararna av Brest-Litovsk, men en tanke åt NKVDs offer borde i det sammanhanget vara på plats.

    Förresten var den tillfälliga gränsen inte en ”tysk-sovjetisk gräns” utan en vapenstilleståndslinje. Tyskland hade ingalunda inlemmat huvuddelen av sin ockuperade del av Polen, den fick fortbestå som Generalgouvernement för att utplundras efter behag.

    • ”Den sovjetockuperade delen” var inget annat än den delen som tillhörde Ryssland innan Polsk-sovjetiska kriget 1920. Och INGEN har sett NÅGONSIN det ”hemliga protokolet” av Molotov-Ribbentrop pakten för uppdelning av Polen. Det finns 2 fantastiska böcker på ryska – Jurij Muhins ”Katyndetektiven” och Vladislav Sjveds ”Katyns hemlighet” som slår håll på alla myter, men kommer aldrig att översättas i väst, av ”demokratiska” skäl, förstås…
      De 20 000 är inte mer än 3 000, och NKVD hade gjort ordentliga undersökningar om vem var skyldig till massmorden på ryska krigsfångar efter Polsk-sovjetiska kriget 1920. General Anders som var överbefälhavare för den polska armén i Sovjetunionen 1941 skriver i sina memoarer att NKVD visste exakt var och när hade han semester innan kriget. Det är bara i huvudet på vissa människor NKVD mördar urskillningslöst…

      • Jag har inte påstått att KGB mördat urskillningslöst. Jag förutsätter att KBG alltid valde sina offer med omsorg”. Med politbyråns och Stalins godkännande.

        ”Tillhörde Ryssland” – ja, sedan Polen delats upp för gött i flera omgångar i slutet på 1700-talet, i sista omgången mellan Ryssland och Preussen. Efter andra världskriget fördrevs polackerna från områdena med blandad vitrysk/polsk/ukrainsk/(fram till andra världskriget judisk) befolkning för att i sin tur fördriva tyskarna från områdena öster om Oder/Neisse. Jag vill ingalunda ställa mig på de polska nationalisternas sida, men ditt resonemang är väl ensidigt.

        • Det har analyserats och diskuterats hur pass självständigt NKVD och dess företrädare och efterföljare agerade. Dess chefer Jagoda och Jesjov blev avrättade 1938 då de påstods ha agerat alltför självständigt i förhållanden till politbyrån. Har inte tillräcklig kunskap för att kunna bedöma detta.

  5. Det var alltså inte Stalin som valde att bryta Molotov-Ribbentrop pakten. Hitler gjorde det. Stalin hade gärna fortsatt samarbetet o försett nazisterna med spannmål o livsmedel till trupperna på västfronten o i slaget om Storbritannien.

    • Sovjet försökte under andra hälften få en militär allians mot Hitler med Frankrike och Storbritannien som var högst kallsinniga. I stället eftergiftspolitik som gav Hitler ökad aptit. En allians mot Hitler 1937-38 hade kunnat förkorta eller förhindra världskriget.

      • Ingen ursäkt för att anfalla Polen i ryggen och ingå överenskommelse om uppdelning av Östeuropa.

        Stalin kunde alltså ha valt att enbart ingå avtal som enbart stipulerade att Nazityskland och Sovjet inte skulle ha angripit varandra. Men Stalin valde att samarbeta med Hitler i kriget mot Polen. Andra länders ledare avstod men hjälpte sedan Sovjet ändå.

        • Ja, kanske det. Gällande Polen fick Sovjet främst lägga beslag på områden som tidigare tillhört Ryssland. Storföretag i bl.a. USA och Sverige gjorde bra affärer med Hitler under kriget. Då det gäller Östeuropa baserades den främst på Jaltaöverenskommelsen i januari 1945 mellan USA,Storbritannien och Sovjet främst

        • Jesper, läs på om polsk historia från denna tid…Polen styrdes av en närmast fascistoid ledning som passade på att ta stora delar av Vit-Ryssland efter revolutionen där 1917. Polen var ett mycket aggressivt land som inte bara kapade åt sig delar av Sovjet utan även från Slovakien etc. Det är efterkrigspropagandan som utmålat Polen som ett oskyldigt offer vilket ju många gått på med hull och hår. Det är därför som historia är ett så viktigt ämne så att inte lättlurade ska köpa etablissemangets version av historien utan mothugg. Om ryssarna hade läst sin historia så hade även de lärt sig att avtal med GB, USA, Tyskland inte är vatten värda när det inte passar den egna agendan som ju sveket mot Gorbachev angående Natos utvidgning, ABM-avtalet på senare tid visar. Det var inte bara Stalin som var godtrogen när det gällde avtal med Hitler det fanns många andra som t ex Chamberlein, Reynad etc.

  6. Enligt Christopher Black ser häpnadsväckande likheter mellan operation Barbarossa och NATOs planer med en 30,000 man armé. Han påpekar att ”right now, 12,000 German troops are leading NATO war exercises in Lithuania as part of the alliance’s ongoing Atlantic Resolve maneuvers in eastern Europe. American, British and Canadian combat soldiers and armored divisions are now stationed permanently in countries on Russia’s border. The only precedent, says Black, to the present military buildup by NATO, is the notorious Nazi Operation Barbarossa, which was launched this very week 77 years ago.”

    https://sputniknews.com/columnists/201806211065638131-syria-nato-trump-russia/

    • Det skrev jag för fyra år sedan på ”8 dagar” https://www.8dagar.com/2014/07/barbarossa-ii.html ”Det är en slags ’Operation Barbarossa II’ som vi idag upplever med territoriella vinster i Baltikum och offensiv in i Ukraina, allt ’in slow motion’. Men även de som förläst sig på ’Mein Kampf’ och vill lägga under sig Rysslands naturtillgångar, bör tänka efter om ledarskapet för en sådan operation idag är så mycket klokare nu än förr 75 år sedan.”

    • Natochefen Jens Stoltenberg signalerar för att bevara en enighet som inte existerar.
      https://www.strategic-culture.org/news/2018/06/22/head-of-nato-calls-for-preserving-unity-that-does-not-exist-prospects-for-the-july.html

      I en intervju med Guardian publicerad den 19 juni klagade NATO:s generalsekreterare Jens Stoltenberg på alliansens bristande enighet före det kommande toppmötet i juli.
      Den transatlantiska förbindelsen och den politiska sammanhållningen måste bevaras till varje pris och det är viktigt att eventuella potentiella diplomatiska skillnader undviks. Det finns en bra anledning att han gjorde ett sådant uttalande vid denna tidpunkt. USA och dess europeiska allierade är splittrade över handel, klimatförändringar, kärnenergiavtalet från Iran, militära utgifter, säkerhetsprioriteringar (inklusive olika attityder mot Ryssland), relationer med Turkiet (en NATO-medlem) och många andra saker.

      https://www.strategic-culture.org/news/2018/06/15/norway-substantially-increases-us-military-presence-on-its-soil.html
      Norge, liksom andra skandinaviska länder, hade ett lugnt liv under det kalla krigets oroliga år. Nyligen har detta förändrats till följd av Norges militära hållning, vilket försvårar bilden av Norge som en godartad och fredsälskande nation.
      Idag positionerar sig Norge som ett språngbräda för en potentiell NATO-attack mot Ryssland och flyttar till frontlinjen i en intensifierande konfrontation mellan Washington och Moskva.
      Oslo förkastar sina traditioner att vara en bra granne och blir en opålitlig och oförutsägbar partner. Norge har beslutat att fördubbla antalet amerikanska marinsoldater, från 330 till 700. Dessa kommer att vara stationerade på Setermoen, en viktig knutpunkt för norska styrkor, som ligger i Inner Troms-regionen i Arktis, 420 kilometer från Ryssland. De två länderna delar gränser i 196 km. Den amerikanska militären vill bygga infrastruktur som rymmer upp till fyra F-22 stealth Raptor fighters vid en bas 65 km söder om Oslo. Det betyder att det kommer att finnas en luftbas för användning och antalet flygplan kan enkelt ökas.
      De amerikanska förutbestämda främre lagringsplatserna, (ett komplex av grottor) har uppgraderats för att lagra vapen och utrustning för ungefär 15 000 marinsoldater.
      I oktober-november kommer Norge att vara värd för Trident Juncture 2018-träningen som kommer att innebära 40 000 soldater, 130 flygplan och 60 fartyg från mer än 30 nationer. Det ha vänder sig mot Polen och de baltiska staterna för att bilda en slags amerikansk ledd allians i Europa. Icke-Nato Sverige och Finland kan ansluta sig. Förflyttningen att öka marinornas närvaro har gjorts under förberedelserna inför toppmötet i juli i Nato, där Bulgarien, Tjeckien, Estland, Ungern, Lettland, Litauen, Polen, Rumänien och Slovakien kommer att begära en ökad utländsk militär närvaro på marken och för framåtplacerade NATO-styrkor att kompletteras med flyg- och sjökomponenter.

      • USA:s president DonaldTrump har nu tydligen förstått att han måste sänka de amerikanska militärutgifterna för att vara mindre utsatt för de höga räntor som blivit oundvikliga när Kina, Ryssland och flera andra länder väljer att dumpa sina innehav amerikanska statsobligationer och handla i andra valutor än US dollar.
        När Trump började sin presidentkarriär ärvde den största skuldbelastningen som något land någonsin hade ackumulerat. Han ärvde också en militärbudget som äter upp mer än 50 procent av Amerikas årliga skatteintäkter.
        Det gäller att spara pengar som slösats på USA:s enorma militära utgifter i Sydkorea, Japan och Nato-alliansen.. då främst Tyskland. Samt på olika terroristorganisationer i Melllanöstern och Nordafrika.
        Trump ordnar för närvarande avtal med Saudiarabien och Israel, för att förbereda USA att dra sig ut ur Mellanöstern. Trump har tidigare meddelat Tyskland att USA skulle minska sin militära närvaro i Nato.
        Pentagon, kommer att minska USA:s skuld, vilket minskar möjligheten för en kinesisk finansiell attack via dumpning av amerikanska obligationer.
        Genom att minska sin skuldbelastning blir USA ett mindre mål och mindre utsatt för de höjande räntesatserna som skulle åtfölja en kinesisk triljon-obligations dump. Dessutom är Kinas interna skulder svårare att skära utan att orsaka en mer generaliserad, övergripande ekonomisk wipeout – vilket leder till svår och oförutsägbar social oro.
        Kommentaren sa att en minskning av Pentagon-budgeten till hälften kommer att sänka aktiemarknaden med hälften och orsaka en kort och kraftig recession i USA. Ekonomin kan dock snabbt återhämta sig om Trump tilldelar en del av försvarets utgiftutdelning till stimuleringsprogram, driva kreditmöjligheter för små och medelstora företag och infrastrukturutgifter.

  7. Min svärmor, som är på besök under sommaren, upplevde Barbarossa. Familjen bodde i den västra delen av Ukraina, men i den del som tillhörde Sovjetunionen före Polens delning 1939. Hennes far ingick i Röda armén och stupade under de inledande striderna. Tyskarna begick fruktansvärda övergrepp mot civilbefolkningen.

    Fästningen i Brest har samma ställning som de tolv Hjältestäderna, varav två (Kiev och Odessa) ligger i Ukraina (tre om man räknar in Sevastopol). Fästningen är väl värd ett besök, ca 4 timmar med tåg från Minsk.

    Märkligt att skribenten diskuterar Barbarossa utan att nämna Stalins katastrofala misstag, i detalj beskrivet i Constantine Pleshakovs ”Stalins folly – the tragic first ten days of WWII on the eastern front”.

      • Misstagen är för många för att rymmas i en kommentar.
        Läs boken! Sovjetunionens högsta militära ledning hade
        inte tillgång till alla varningssignaler Stalin fick genom sin
        underrättelsetjänst.

  8. Det som kan komma som en nyhet från Ivan Maiskis sida gällande Storbritanniens vacklande politik är faktiskt rädslan för den egna arbetarklassen. Man var ängslig för att ett närmande till Sovjetunionen skulle stärka arbetarrörelsen i Storbritannien på ett sätt som skulle hota klassprivilegierna.

    Maiskis dagböcker visar klart och tydligt att alla ledande parter i Europa var väl informerade om det stormaktspolitiska läget. Storbritannien förstod att Sovjetunionen som sådant inte hotade britterna på något sätt och att de egentligen framstod som naturliga allierade – frågan var hurdan den inrikespolitiska utvecklingen skulle bli. Detta var en tid då socialistiska krafter var på frammarsch och t.o.m. konservativa trodde på deras seger i någon form.

    Till skillnad från idag isolerade man sig inte från någon, utan samtalade även med sina fiender. Därför förstod man även tidigt i Storbritannien att Hitlerregimen hyste ett besinningslöst hat mot det ”judebolsjevistiska projektet” och att Hitlers huvudsakliga attackriktning skulle bli österut. Däremot lät man möjligen lura sig till att tro att han för den skull skulle skona Västeuropa. Att termen socialism ingick i partibeteckningen var blå dunster i ögonen på massorna, inget var så förhatligt för herrefolket som jämlikhet i socialismens namn.

    • Det förvånar mig att ingen av de hetlevrade försvararna av Sovjetunionen och Stalin nämner att den linje som ”delade” Polen 1939 och sedan 1945, var den sk. ”Curzonlinjen” https://sv.wikipedia.org/wiki/Curzonlinjen som segrarna i Versailles 1919 bestämt var den naturliga gränsen mellan det nyuppståndna Polen och Sovjetunionen. Det var Polen som 1921 bröt emot detta beslut.

      • Curzonlinjen går ända tillbaka till tiden då de allierade (Storbritannien, Japan, USA, Kanada, etc) invaderade Sovjetunionen. Polen beslagtog då mark långt in på Ukrainas och Vitrysslands område. För övrigt finns det en stor polsk minoritet i Vitryssland på grund detta och folkomflyttningarna som skedde då och under andra världskriget.
        Engelska Wikipedia har mer detaljer om detta än den svenska.
        https://en.wikipedia.org/wiki/Curzon_Line

      • Här kommer ett direkt citat av en hetlevrad försvarare av Sovjetunionen och Stalin: ”Hör på, vem är det som verkligen slåss idag ? Stalin ensam ! Och så han gör det ! … Hade Stalin kommit till Casablanca hade han frågat oss; hur många tyskar avlivade ni 1942, och hur många tänker ni avliva 1943 ? Och vad hade vi kunnat säga till vårt försvar ? ”

        Den hetlevrade Stalinsympatisören är ingen mindre än Winston Churchill som tidigt 1943 tillrättavisade president Roosevelt då denne tagit illa upp för hur Stalin formulerat sig i sitt senaste brev.

        • Detta påminner mig om vad Tim Pat Coogan har skrivit om IRA. Man kan ju tycka att Irland och Sovjetunionen inte har så mycket gemensamt. Men IRA, det irländska kommunistiska partiet och även staten Irland har haft bra kontakter med Sovjetunionen.

          Coogan: På våren 1925 beslöt IRA att söka stöd hos Stalin. Och med ’stöd’ menade de vapen och liknande. En av medlemmarna, ’Pa’ Murray, nämnde att han fick en känsla att ryssarna inte hade så många vapen att ge någon. Men det var inte den anledningen som SUKP vägrade att ge dom hjälp. Stalin frågade sedan om IRA kunde garantera att dessa vapen inte skulle hamna på avvägar, till exempel till USA.
          Jag tar resten på engelska:
          ”The interview lasted for about half an hour during Stalin made it clear that he was worried that any weapons he might give IRA would be discovered and used by Russia´s enemies as a pretext for invasion. He thought that such a gift might particularly inflame the British.
          All in all the interview and the visit were no successes. Stalin told Murray that, aboard the liner from Hamburg, the others had talked too much and several people knew the mission. Checking on this episode with Boland en av IRA medlemmarna], he told me how they had met a friendly women communist ’who knew all about the Irish problem, She knew all about the Church and about agricultural economy.’ Whetther or not the lady was a Cheka agent, the Russians do not seem to have been impressed with the Irish revolutionaries. Bolan told me that first question he asked on arrival was, ’How many bihops did you hang?’ When he answered, ’None’, his interrogator replied, ’Ah you people are not serious at all.’