Den här artikeln har skrivits av Ulf Karlström från Norrköping. Han har berikat bloggen med många artiklar i skilda ämnen, däribland just detta område. Jag publicerar den nu tacksamt.

Artikel.
Sverige har, liksom en rad andra länder, olika former för stöd till det vi allmänt kallar kultur. Det rör sig alltifrån personliga stipendier, i olika konstarter, till produktionsstöd, för t ex en konkret teateruppsättning av Norrköpings Studioteater, där jag själv spelar med. Frågan är hur detta stöd skall utformas – och den frågan är verkligen inte ny.

En något vinglande debatt om Statens Kulturråds roll fördes under förra året. Om jag inte minns fel drogs den igång av SvD-journalisten Ola Wong och handlade om nya råd/riktlinjer från Kulturrådet till statligt finansierade muséer. Wong hävdade att politiska direktiv börjar överflygla muséianställdas sakkunskaper och synsätt. Debatten har slingrat vidare och även omfattat scenkonst och förlagsstöd för utgivning av litteratur.

Den 1 mars i SvD skrev Stina Oscarson (SO), dramatiker, regissör och författare, ett intressant inlägg. Inför en teaterproduktion uppmanades hon, som regissör, att avsätta en timme med ensemblen för att gå igenom frågeformulär om identitet (genus, etnicitet och jämlikhet). Det är ”tydligen… ett obligatoriskt moment i länsteaterns arbete”. SO stegrade sig vid enkätfrågorna – skulle hon ”brista ut i gapskratt och bli riktigt arg”.

Vad handlar då denna enkäthysteri om, väl förankrad i ytliga PK-koder? SO svarar: ”Den är en del av en större samhällsutveckling som framför allt drabbat det civila samhället och offentlig sektor, där kapitalismens krav på mätbara resultat förenat sig med en politisk önskan om att kunna skapa ett jämlikt och hållbart samhälle utan att förändra något i grunden”.

SO är mycket välformulerad, och lyckas i en mening fånga centrala delar av vad det s k kulturstödet handlar om. Hon föreslår därför att man skär bort bjäfset och koncenterar stödet till ”basinkomst, kortare arbetstid eller en massiv satsning på att få fram billiga lokaler…”. Och i förlängningen om man vill komma till rätta med kulturella snedsitsar hos delar av arbetarklassen ”vore det bättre att satsa på en jämlik skola, en ekonomisk politik som minskar klyftorna och en integrationspolitik med grund i de mänskliga rättigheterna”.

SO talar klarspråk och berör det centrala i kulturpolitiken. Idag upplever vi en stark indoktrinering från media vilka lydigt springer i Kapitalets och Statens ledband. Den är troligen starkare idag än när Göran Palm för 50 år sedan gav ut boken ”Indoktrineringen i Sverige”. Motsättningarna och klyftorna i samhället har skärps under nyliberalismens signum, och (s)-arbetarrörelsen håller på att utplåna sig själv. Det är så trångt i den politiska mitten att arvodestjänsterna inte räcker till. Politiska broilers får pendla, fram och tillbaka, mellan politiken, lobbyism (via PR-byråer, Tankesmedjor m m) och privata näringslivet); verkligt föredömliga exempel är ”från ÖB direkt till krigsindustrin” eller från ”finanslandstingråd till chef inom Aleris” (det privata vårdföretaget). Bland vänner behöver man inte blygas! Det är ju ändå bara pengarna som räknas – det vet ju alla inom ”kretsen”.

Hur skall vi då styra kulturpolitiken? Först bör vi ställa frågan vilka är det där ”vi” det talas om, och för det andra huruvida vi i dagens läge kan styra något via staten? Här krävs en längre utläggning, vilket formatet inte mäktar med. Det extremt korta svaret får därför bli: Det handlar om klass och kvalitet. Vår förmåga att styra, just nu, betvivlar jag.

Klass har ju förnekats av ”mainstream”, dvs utslätade, dominerande svenska media. Så kommer då den oborstade, och närmast vulgära tankesmedjan Katalys, finansierade av LO:s ”6F-förbund”, och visar att drygt 40 % av det svenska folket uppfattar sig själva som arbetarklass. Ja, tänk så det kan vara. Därmed har vi angett förutsättningen klass. Mycket bra klassträff

Hur är det då med kvalitet? Handlar det om någon slags kanon? Nej, stopp ropar flumvänstern och andra, vilka låtit sig duperas av postmodernism, och dess avläggare poststrukturalism, postkolonialism m m. Det finns ingen kanon! Allt är narrativ, berättelser, och upp till betraktarens öga att bedöma.

Jasså, flummisar – det säger ni. Men varför inte lyssna till en våra stora arbetarpoeter, Stig Sjödin, född 1917 och uppvuxen i brukssamhället Sandviken. Direkt efter skolan började han, som de flesta arbetargrabbar, arbeta på Bruket. Via folkhögskolestudier på Brunnsvik och Sigtuna kom han in på poesins spännande fält, debuterade 1945, och med diktsamlingen Sotfragment (1949) slog han igenom på allvar.
Anders kommentar: jag publicerade en gästbloggartikel om Stig Sjödin av Björn Nilsson (Björnbrum) 5/9 2012. Stig Sjödin – en spännande poet från Sandviken

Stig Sjödin

”Vad kan då litteraturen syssla med utom

det enda uppdraget, visserligen självpåtaget,

som går ut på att ihärdigt synliggöra

människorna,

allt de drabbas av under den korta jordestunden,

arbetet, lidandet, smärtan, nöden,

lyckan, saligheten, kärleken?

Finns det andra och större ämnen

så är jag beredd att städsla mig

och få stryk i spalterna,

för att jag att jag inte räcker till.”

Så nog finns det kvalitet och en slags kanon, men den inkluderar inte poliskommissarier och mord.
Och som svar på rubrikens fråga, bl a med anspelning på Adam Smiths osynliga hand (marknaden), så verkar de ha förenats i ett handslag, i syfte att indoktrinera.

i klass, politik, arbetare, industri,poesi, kapitalism, demokrati, Sandviken,kultur, socialklass marknad