Stig Sjödin – en spännande poet från Sandviken

Det här inlägget är författat av Björn Nilsson, tidigare industritjänsteman, på senare år politices magister, bloggare, med mera. Hans huvudblogg heter Björnbrum, http://bjornbrum.blogspot.se/. Han har bidragit med andra gästblogginlägg, om copyright, om MMT och om arbetslinjen. Denna gång handlar det om ett mycket viktigt område – kultur. En arbetarpoet presenteras. Personligen har jag alltid varit kulturellt intresserad, tycker om förståelig poesi. Tyvärr har jag/tar jag föga tid till att läsa poesi nu för tiden. Stig Sjödn var en ny bekantskap, som ger mersmak. Vad tycker Du?

Här följer själva blogginlägget:
”Stig Sjödin var en poet med lustigt skägg, hade varit arbetare någon gång och tillhörde ungefär min föräldrageneration. Så mycket mer visste jag inte förrän nyligen, då jag av en tillfällighet såg hans grav på Katarina kyrkogård. Där finns en plats som man kan kalla ”diktarnas och musikernas hörna”. Jag tog bilden av den prydliga gravplatsen. I en dikt skrev han om hur han ”vårdar sin ensamhet och hittar gravstensord åt varje dag som går” vilket kanske passar bra just där. Fast det visste jag inte då. Inte förrän jag gick och hittade honom i bibliotekets lyrikhylla.

På biblioteket fann jag en bra introduktion till Sjödins poesi. Det är ett urval av hela hans diktning. Den heter Söndagsbarn skall mycket se, redigerad av Per Helge och Bernt-Olov Andersson, förord av Göran Greider. Den borde finnas på ditt lokala bibliotek! Utgivare är Stig Sjödin-sällskapet i Sandviken. Sjödin var sandvikare (född 1917, död 1993) och arbetade tio år på bruket. En viktig lärdom därifrån handlade om förtrycket i arbetet:

Jag tror mig veta efter många meningslösa dagar
i blåsiga lokaler, i monotona skitjobb,
att ingenting förnedrar som underkastelse.
Den klibbar vid och fräter inifrån.
Det spelar ingen roll vad de kallar paragraferna,
§ 23 eller § 32…
Innebörden förblir:
muskelköp, kroppsvätska,
i värsta fall blod och lemmar.

(§23 och §32 handlade om ”arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet ”utan att arbetarna kunde göra så mycket åt det.)

Göran Greider skriver i förordet att den som vuxit upp i svensk arbetarklass, med det gamla industrisamhället närvarande i hemmets själva luft, och sedan mött Stig Sjödins poesi, blir helt enkelt aldrig riktigt sig lik. – Kanske det gäller också den nya underklass som växt fram under de senaste årtiondena, som inte arbetar på fabrik men lik förbaskat är underkastade samma klassförtryck som tidigare, även om det kan se annorlunda ut i det liberala drömriket:

Med verbal elegans
och skarpsinniga formuleringar
beskriver den välskräddade dataingenjören
den framtida produktionsapparaten.
Han frammanar bilden av operatörer
i vita, hygieniska rockar.
Stenkrossar, järnverk, glasbruk,
allting blir dammfritt, folktomt.
Men ännu envisas folk med an lägga sig till
med stenlunga, diskbråck, astma,
magsår och svårförklarliga allergier.
Det finns till och med några
som fortfarande luktar svett.

Eller också kanske många uppfattar att detta tillhör en svunnen värld, att det skall vara rappare anslag (gärna framfört av rappare) för att nå dagens unga proletärer – jag vet inte. Men om man tar det lilla jag läst av vår samtida poet Jenny Wrangborg, ”kallskänkan”, så borde avståndet vad det gäller maktförhållanden och arbete inte vara så långt mellan henne och Sjödin.

Vad sägs om denna skarpsinniga koppling mellan språk och arkitektur, den har inte blivit mindre aktuell efter Sjödins tid, han flyttade till den nya förorten Farsta i södra Stockholm:

Från mitt arbetsbord ser jag två rader
allmännyttiga bostäder
och en del av televerkets gråa klossar,
som inte ens försvarar sin plats som bevis
för den pågående landhöjningen.
Det ekonomiska, politiska förfallet
motsvaras alltid av ett språkligt.
I arkitekturen återspeglas
detta förfall på ett totalt sätt.

Det måste vara Televerkets huvudkontor i Farsta som Sjödin hade inom synhåll. Undrar vad han hade sagt om Stockholm Water Front! – Och så finns det så mycket mer hos Sjödin: minnen, människor, livsöden, tankar, kärlek och natur. Jag säger bara: tag och läs! Du kommer att hitta mycket mer än vad jag skrivit om i den här korta artikeln! Men vad är det som står på gravstenen:

Det är genom att beskriva kärleken
som vi gör rädslan maktlös … !

Länk till Stig Sjödin-sällskapet http://www.stigsjodinsallskapet.se/”

i , , , ,, , , ,,

Stig Sjödinsällskapet Stig Sjödin Johan Sjölander om Stig Sjödin/a> Piratpartiet

  6 comments for “Stig Sjödin – en spännande poet från Sandviken

  1. Leif Öhman
    6 september, 2012 at 10:46

    Det sägs att tiden lider
    när vi tittar upp
    kommer den bara
    skapar i sin framfart
    men river också
    därför har så många inte tid.

    • 6 september, 2012 at 12:39

      Går du inte litet i hans tradion med dina dikter, Leif? En har publicerats här, och en kommer snart.

      • Leif Öhman
        7 september, 2012 at 11:08

        Jag vet inte, men är man bara i närheten av den, må man vara nöjd.

    • 7 september, 2012 at 09:23

      Tiden lider – Vi gör den illa
      Stanna nån gång, och stå bara stilla.
      Låt tiden gå i sin egen takt –
      vi kan ändå inte besegra dess makt!

      • Leif Öhman
        7 september, 2012 at 10:21

        Hej Björn!
        Hörde eller läste någonstans detta tänkvärda: ”Ni har klockorna, vi har tiden”.

        • 7 september, 2012 at 14:13

          Hej Leif,
          jag vet inte om det är ett äkta eller falskt uttalande, men det lär vara den afghanska attityden till ockupanter – förr eller senare åker de ut! ”Time is on my side” som Rolling Stones ylade för många år sedan, för att ta ett annat exempel.

Comments are closed.