Artikeln ”Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: the Swedish case” av docent Martin Kragh och medarbetaren Stefan Åsberg släpptes 7/1 vid starten av försvarskonferensen i Sälen. Den har okritiskt citerats av vissa media, och svalts med hull och hår av Expressens kulturchef Karin Olsson, som synes sakna förmåga/vilja till kritisk analys och källkritik.
Vill Aftonbladet låta som Putinpress?
Martin Kraghs och Sebastian Åsberg artikel hittas här
Kraghs och Åsbergs artikel har mycket slagkraftigt bemötts av Åsa Linderborg och Martin Aagård på Aftonbladet Kultur, som särskilt kritiseras i rapporten. Åsa Linderborg: Det fria ordet och Häxjakten måste få ett slut.

Professor Lars Drake gjorde som utomstående och forskare en viktig analys av den långa artikeln
Artikeln har först publicerats på Synapze. Synapze;

Professor Lars Drake har återkommit nyligen med en uppföljning Synapze, vilken publiceras även här.
Hur gick det med anmälan av Martin Kragh och Sebastian Åsbergs artikel som publicerats på en webbaserad vetenskaplig tidskrift i januari i år. Den anmäldes till Granskningsnämnden vid Uppsala Universitet av sju personer. Därutöver hade den kritiserats skarpt av flera andra som t.ex. Mediespanarna och Aftonbladet. Nämnden för utredning av oredlighet i forskning vid Uppsala Universitet har ännu inte fattat beslut, men det finns inte mycket hopp om att författarna till artikeln fälls för oredlighet. En av de granskare som utsetts av Uppsala Universitet har dock instämt i viktiga delar av kritiken om allvarliga vetenskapliga brister.

Varför skapar en artikel som publicerats i ett annat land så mycket debatt i Sverige? Artikeln har mer karaktär av debattinlägg än vetenskaplig artikel och innehåller allvarliga brister. Artikeln gynnar dem som vill demonisera Ryssland, öka konfliktnivån kring Östersjön och driva in Sverige i NATO. Den missgynnar dem som vill ha en dialog med Ryssland, verka för avspänning och att Sverige stå utanför militära allianser. Det är därför lätt att förstå att många upprörts.

Det ställs rätt höga krav för att någon ska bli fälld för oredlighet. Det sker ytterst sällan pga nuvarande regelsystem som i stort sett bara innefattar plagiat och fusk. Den aktuella artikeln blev däremot utsatt för allvarlig kritik från en av dem som ombads granska artikeln och anklagelserna mot den. Själv skrev jag inte något om fusk eller oredlighet i min anmälan på 15 sidor som i stället riktade sig mot den låga kvalitén i forskningen. Jag skrev bl.a. att jag inte skulle ha godkänt den som en magisteruppsats och då ska man vara medveten om att huvudförfattaren är docent. [1] [2]

Så här skriver professor Håvard Hegre, en av Uppsala Universitets sakkunniga i sin bedömning:

”Flere av anmeldelsene kritiserer MK for betydelige metodologiske svakheter. Jeg er langt på vei enig i disse vurderingene, men disse svakhetene faller inn under en kritikk av forskningens kvalitet, og ikke under uredelighet. De metodologiske svakhetene inkluderer en til tider dårlig bruk av kilder. Med muligunntak av punktet jeg diskuterer under ser jeg ingen klare tegn til ′medveten vilseleding′ eller ′grov försumlighet′.” och
” Jeg gir under anmelderne medhold i flere av kritikkene som retter seg mot MK’s artikkel og ser et antall brudd på god forskningsskikk. Jeg vurderer dem likevel til å være såpass usystematiske, og svakhetene i så stor grad åpenbare for en grundig leser, at det neppe er et bevisst forsøk på å villede leserne.” (Hegres bedömning kan erhållas från Uppsala Universitets registrator eller Nämnden som angetts ovan.)
Det finns inte bara svagheter utan de är ”uppenbara”. Om inte det är en sågning av vetenskaplig kvalitet så undrar jag hur övertydlig man måste vara för att det inte ska tolkas på något annat sätt. Det är nog korrekt: det kan inte vara många som har vetenskaplig skolning och som läser ordentligt som låter sig luras. Problemet är att budskapet i den kritiserade artikeln har spridits okritiskt av journalister som uppenbarligen inte förmått genomskåda artikeln och utnyttjats i debatten av Natovännerna.

Den sakkunnige Hegres sågning kan jämföras med det tämligen oreserverade försvaret av artikeln som gjordes av några forskare vid Uppsala Universitet. Dessa forskare är dock knutna till Centrum för Rysslandsstudier som den kritiserade Martin Kragh är anställd vid! [3] Den oberoende Håvard Hegre har större tyngd i sammanhanget.

Den fd ledarskribenten på Svenska Dagbladet, för övrigt en av de mest politiskt ensidiga t.o.m. i den tidningen, Claes Arvidsson skrev ett inlägg på Kungliga Krigsvetenskaps-akademiens hemsida och tog ensidigt ställning mot dem som anmält artikeln. [4] Egor Putilov sågas, men Arvidsson nämner inte att Kragh och Åsberg byggt på Putilov som källa i ett sammanhang samtidigt som de avfärdat honom som en journalist med kopplingar till ryska intressen och SD. Jag benämns som vänsterpartist, men det framgår inte att jag är f.d. adjungerad professor vilket är betydligt mer relevant när det gäller en diskussion om vetenskaplig kvalitet. Carl Meurling påstås ha tidigare koppling till SD, men det faktum att han påvisat rena lögner i Kraghartikeln utelämnas av Arvidsson.

Håvard Hegre skriver att han instämmer i många, men inte alla, av de kritiska punkter jag tog upp i min omfattande anmälan (15 sidor). Även det kan betraktas som en sågning av Kraghartikeln. Hegre går dock inte in på dem en och en eftersom jag inte anklagade Kragh och Åsbergs artikel för oredlighet utan för bristande forskningskvalitet.

Den andre personen som fick uppdraget att granska artikeln och anklagelserna är Gunnar Åselius, professor i historia, särskilt militärhistoria vid Försvarshögskolan. Tilläggas bör att Åselius är medlem i Utrikespolitiska Samfundet som styr Utrikespolitiska Institutet som nämns i artikeln som en av de organisationer Martin Kragh arbetar för och som faktiskt delfinansierat den kritiserade forskningen. Det luktar tydligt brist på oberoende. Hur kan nämnden vid Uppsala Universitet välja en i detta sammanhang så organisatoriskt närstående person? Han är säkert inte juridiskt jävig, men likväl olämplig.

Åselius berör frågan om oredlighet och kommenterar i stort sett inte alls den stora mängden anklagelser om svagheter i forskningskvalitet. I stället gör han en stor poäng av hur några felaktigheter tagits bort i en ny nätversion av artikeln. Ska man kunna skydda sig mot kritik genom att lägga upp en ny version av en redan publicerad artikel? Ska allmänheten stå för den vetenskapliga granskningen, vad är då poängen med processen där andra forskare granskar artiklar innan de godkänns för publicering? De som anmält har utgått från den publicerade artikeln och deras kritik blir inte mindre relevant för att det tas fram en ny version. Det är i och för sig bra att några av de uppenbara felen nu har korrigerats.

Åselius tar upp frågan om det rör sig om tendensiös forskning och pekar på ETT exempel. Den frågan borde avgöras av hur källor behandlas som helhet i artikeln, inte bara i något enskilt fall och i så fall framstår den som uppenbart tendensiös enligt min bedömning.

Det kan vara på sin plats att presentera några av anklagelsepunkterna i de sju anmälningarna. Kritiken riktades i första hand mot användandet av vissa källor, faktafel och bristen på källor och argument för de slutsatser som drogs.

Utöver de specifika punkterna som tas upp i anmälningarna, varav några listas nedan, finns det en övergripande fråga som bör diskuteras. Om syftet är att ta fram ett analytiskt underlag som kan informera politiker och allmänhet om desinformation som har politisk betydelse för Sverige borde studien ha handlat om hur länder som är viktiga för Sverige bedriver påverkansarbete. Det skulle innebära en jämförelse av hur t.ex. USA, Ryssland, Storbritannien, Frankrike arbetar. Att bara granska Ryssland är lika meningslöst (det är dock inte fel om någon vill göra det på ett sakligt sätt) som att påpeka att Ryssland under några år rustat upp utan att relatera det till vad andra relevanta länder gör. Det är faktiskt avgörande om upprustningen sker utifrån ett jämviktsläge eller utifrån ett underläge. Ryssland satsar mindre än en tiondel av vad NATO-länderna satsar – efter Rysslands upprustning.

Några av anklagelsepunkterna i sammandrag (flera av punkterna har behandlats mer ingående i min anmälan [5] [6]):

Egor Putilov används som källa för att visa att Vänsterfronten i Ryssland har kopplingar till GRU, den militära underrättelsetjänsten i Ryssland. Detta görs bl.a. för att svärta ner Aftonbladet Kultur där en person som flytt från Ryssland medverkat som skribent. Detta doldes genom att citera ”The Local” utan att nämna att originalkällan var en artikel av bl.a. Egor Putilov, som på annan plats i Kragh-artikeln utpekas som synnerligen suspekt. Man måste faktiskt välja mellan att använda en person som trovärdig källa eller att betrakta denne som en suspekt journalist med rysk bakgrund om man ska analysera rysk desinformation. Ett annat problem är att de källor som i övrigt hänvisas till inte säger det som påstås om koppling till GRU annat än med en mycket välvillig tolkning. Egor Putilov används även av Kragh och Åsberg som källa för att visa att ett parti i Ukraina varur några medlemmar stött dem som stred i Donbass 2014 fått stöd av Vänsterpartiet 2011. Och? Jag kritiserade Putilovartikeln som tog upp detta redan när den kom, [7] flera NATO-vänner svalde däremot budskapet. [8]

En svensk affärsman, Carl Meurling, som bl.a. sysslar med investeringar i Ryssland anklagas för att ha försökt påverka SDs politik gentemot Ryssland och även donerat 300 000 kronor till ett SD närstående medieprojekt. Det förs inte i bevis, av naturliga skäl, helt enkelt för att det inte är sant. Carl Meurling har även påvisat andra lögner i anslutning till anklagelser mot honom. Artikeln hänvisar till ett påstående i en kvällstidning. Det är knappast en lämplig källa i en vetenskaplig artikel som används för en grov beskyllning mot en person. Det är på svallernivå.
Ett helt avsnitt i Kraghartikeln ägnas åt att beskriva ett flertal exempel på desinformation. Det påvisas dock inte att dessa har sitt ursprung i den politiska ledningen eller statliga organ i Ryssland. Vad är det för poäng att tala om desinformation i allmänhet om det inte kopplas till det som artikeln handlar om, rysk informationspåverkan?

En i artikeln icke namngiven person anklagas för att ha deltagit i ett möte på Krim som diskuterade möjligheter till fred i Ukraina. Detta möte sägs ha hållits mer eller mindre samtidigt som ett möte med högerextrema grupper på samma plats. Problemet med anklagelsen, om att personer från de två mötena kunnat träffas, är att det var några veckors mellanrum mellan dessa möten så något frotterande har inte varit möjligt. Syftet med den anklagelsen var att demonisera en person, Tord Björk, som är mycket aktiv i fredsarbetet i Sverige och svärta ner Aftonbladet Kultur som utsetts till interlokatör (ungefär förmedlare) för en rysk bild av världen.

Artikeln utgår från att ena sidan i en debatt har rätt – utan att på något sätt visa det med argument eller hänvisning till källor. Debatten som avses rör Värdlandsavtalet som ska underlätta samarbetet med NATO. Det icke underbyggda påståendet bygger sannolikt på uttalanden från försvarsministern Peter Hultqvist. Han har knappast gjort sig känd som trovärdig analytiker av utrikes- och försvarspolitik och han är dessutom part i den aktuella debatten. [9] [10]

Kritik riktas, som redan nämnts, mot Aftonbladet för att vara prorysk interlokatör, men det finns inget som visar att det finns rysk påverkan bakom Aftonbladets artiklar. De har bara gjort sig skyldig till att inte fullt ut köpa USA/NATOs syn på världen.

Sammantaget är det en mycket svag artikel som innehåller rena faktafel, som använder källor på ett tendensiöst sätt och som saknar källor för viktiga påståenden. En viktig slutsats i artikeln är korrekt, men ack så banal. Ryssland vill bevara status quo i Östersjöområdet och hindra NATO att expandera.

Jag ser omdömena från den sakkunnige, Håvard Hegre, som en stor seger och ett bakslag för rusofoberna och NATO-ivrarna!

Att fällas för oredlighet i forskning avser fusk, bedrägligt användande av resultat eller rent plagiat och är mycket ovanligt. Vetenskapliga brister, slarv och tendensiösa skriverier straffas inte med att klassas som oredlighet. Det faktum att den undermåliga artikeln med ogrundade och felaktiga slutsatser har kritiserats skarpt av en av de sakkunniga som utsetts av Uppsala Universitet att granska artikeln är en framgång! Artikelförfattarna, Centrum för Rysslandsstudier vid Uppsala Universitet och Utrikespolitiska Institutet har förlorat det eventuella förtroende de hade!

Referenser.

Flertalet referenser är till artiklar på Synapze, men relevanta originalkällor finns i dessa artiklar. En genomgång av turerna kring Kragh och Åsbergs artikel har gjorts på ett föredömligt sätt av Mediespanarna.

[1] http://www.synapze.se/?link=article&key=16520

[2] http://www.synapze.se/?link=article&key=16523

[3] http://www.unt.se/asikt/debatt/oriktigt-falskt-grundlost-4555089.aspx

[4] http://kkrva.se/desinformation-till-husbehov/#more-12368

[5] http://www.synapze.se/?link=article&key=16520

[6] http://www.synapze.se/?link=article&key=16523

[7] http://www.synapze.se/?link=article&key=13903

[8] http://www.internationalen.se/2016/09/putilovs-vanner-vander-kappan-efter-vinden/

[9] http://www.synapze.se/?link=article&key=16660

[10] http://www.synapze.se/?link=article&key=16691

Läs även:
Anmälan av Uppsala universitet och Utrikespolitiska Institutet för bristande kvalitét i forskning (Kraghs & Åsbergs artikel)
Anmälan – Del 2 – av Uppsala univ. & Utrikespolitiska Instit. för bristande kvalitét i forskning (Kraghs & Åsbergs artikel)
Kragh och Åsbergs artikel underkänns av fler forskare
Lars Drake: Martin Kraghs analys av rysk propaganda eller desinformation om desinformation
FRA:s vän NSA är mästerhackare i lönndom
Svensk kremnologi
Vill Expressen låta som USA-hökar

i Andra om: massmedia Aftonbladet Utrikespolitiska Institutet, Obama,folkrätt imperialism, krig, USA, Politik, Ryssland, Ukraina, utrikespolitik NATO Värdlandsavtalet, demokrati,information, desinformation, forskning, Sverige