Jag har tidigare i två blogginlägg behandlat den av den nye FN-chefen indragna FN-rapporten om apartheid. FN: Israel bedriver apartheid eller inte? 19/3 och FN:s undersekreterare håller stilen, i motsats till FN:s generalsekreterare 20/3.

FN:s undersekreterare som tvingats avgå till följd av aparthedirapporten

I denna artikel av Gunnar Olofsson, en av landets främsta experter, klarläggs innebörden av aparthedpolitiken, något som saknades i de två just nämnda artiklarna.

Israel har med sin politik mot palestinierna etablerat ett system av apartheid och systematisk etnisk diskriminering som det definieras enligt internationell lag. Det är slutsatsen i en rapport från ESCWA – FN:s kommission för regionalt samarbete i Västasien – som nyligen lagts fram inför FN.

Enligt FN:s internationella ”Konvention om avskaffande av alla former av rasdiskriminering” (1965) ”avses med uttrycket »rasdiskriminering» varje skillnad, undantag, inskränkning eller företräde på grund av ras, hudfärg, härstamning eller nationellt eller etniskt ursprung, som har till syfte eller verkan att omintetgöra eller inskränka erkännandet, åtnjutandet eller utövandet, på lika villkor, av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på politiska, ekonomiska, sociala, kulturella eller andra områden av det offentliga livet”. Vidare konstaterar ”Konventionen mot Apartheid” (1973) att apartheid och liknande politik utgör ”brott mot principerna i internationell lag”.

Enligt ESCWA består den israeliska diskrimineringen av palestinierna av fyra olika delar.

1) Omkring 1,7 miljoner palestinier lever som medborgare i Israel. Från att tidigare ha levt under undantagslagar har de numera medborgerliga rättigheter (som rösträtt) men inte fulla nationella rättigheter – vilka bara tillfaller judiska medborgare. Det innebär bland annat sämre tilldelning av offentliga medel för skolor, infrastruktur och service, utestängning från vissa arbeten, svårigheter att få bygglov och att inte kunna hyra mark.

2) Runt 300.000 palestinier i östra Jerusalem med ”tillstånd” att bo där – många av dem födda och sedan generationer boende i staden! – som, utöver ”normal” diskriminering, också riskerar utvisning till Västbanken eller återkallande av tillstånd om man till exempel lämnar området för en resa.

3) Över 4 miljoner palestinier på Västbanken och i Gaza som lever under ockupation med militära lagar, rörelserestriktioner, ständiga kontroller, razzior och fängslanden där barn ner till 12 års ålder kan dömas i militärdomstolar till långa fängelsestraff för stenkastning. Samtidigt omfattas runt 350.000 judiska bosättare i samma områden av normal civil israelisk lagstiftning.

4) Palestinska flyktingar, de flesta av dem i olika grannländer, som fördrivits eller givit sig av i samband med de olika krigen och – till skillnad från vilken jude var som helst i världen som alla har rätt att bosätta sig i Israel – nekas den av FN fastslagna rätten att återvända.

ESCWA konstaterar i sin sammanfattning att det finns ”överväldigande bevis” för att Israel med sin politik gjort sig skyldig till brottet apartheid mot palestinierna, och att det är nödvändigt med snabba åtgärder innan situationen blir ännu värre. Världens stater har här ett eget och kollektivt ansvar att inte erkänna en apartheidregim som legitim, att inte bidra till att systemet upprätthålls och att samarbeta med FN och varandra för att se till att missförhållandena – som tidigare i fallet Sydafrika – får ett slut.

Det är, kort sagt, dags att äntligen sätta punkt för israelisk apartheid, avsluta ockupationen och införa demokrati och mänskliga rättigheter i två stater, Israel och Palestina, sida vid sida i fred. Här har inte minst EU och Sverige en definitiv plikt att se över handels- och annat samarbete med Israel, och införa olika former av sanktioner och påtryckningar, tills Israel rättar sig efter FN:s resolutioner.

Ett orosmoment är att FN:s nyvalde generalsekreterare António Guterres, i stället för att ta till sig informationen, avfärdat ESCWA-rapporten och, efter påtryckningar från USA, sett till att den avlägsnats från världsorganisationens web-plats. Guterres faller därmed redan på första hindret i sitt uppdrag att försvara människor mot förtryck och diskriminering, vilket kan vara olycksbådande. Desto viktigare, således, att andra aktörer – som till exempel vår feministiska regering som hittills tigit om israelisk apartheid – tar sitt ansvar och agerar.

i Andra om: Israel, folkrätt imperialism, Palestina, apartheid, USA, Politik, FN, massmedia Gaza, utrikespolitik demokrati desinformation