Denna artikel har skrivits av Matthew Desmond, sociolog from Harvard, i The Guardian. Den baseras på Desmonds bok ”Evicted”. Den har översatts av mig. The Guardian

* Den läsare som har tid och kompetens för att översätta från engelska till svenska ombedes höra av sig!

Artikeln.
Även i de mest perifera områden i städer i USA brukade vräkningar vara så sällsynta att de drog till sig åskådare. Upplopp vid vräkningarutbröt under depressionen, trots att antalet fattiga familjer som vräks varje år var betydligt lägre då. I en artikel i New York Timesbeskrivs lokalsamhällets motstånd mot vräkningen av tre Bronx familjer i februari 1932 konstaterade: ”Antagligen på grund av kylan kom endast 1000 personer.”
I USAhar familjer sett inkomsterna stagnera, eller till och med falla, medan deras boendekostnader har skjutit i höjden. Median-hyran har ökat med mer än 70% sedan 1995. Samtidigt får endast en av fyra familjer som kvalificerar sig för bostadsbidrag i praktiken bostadsbidrag. I landets största städer får folk stå på väntelista för allmännyttan i årtionden. Den typiska fattiga amerikanska familjen bor inte i allmännyttan, men får ingen statligt stöd alls.

Resultatet? Idag spenderar de flesta fattiga familjerna i USA mer än hälften av sin inkomst på boende, och minst en av fyra använder mer än 70% av sin inkomst till att betala hyran.

Det uppskattas att miljontals amerikaner vräkts varje år eftersom de inte kan betala hyran. I Milwaukee, Wisconsin, en stad med färre än 105.000 hyreshushåll, vräker hyresvärdar ungefär 16.000 vuxna och barn varje år. Det är 16 familjer som vräkts via domstolssystemet dagligen. I New York sker 60 vräkningar dagligen via sheriff.
I den senaste amerikanska bostadsundersökningen ställdes frågan: ”Tror du att du kommer bli vräkt snart?” Hyresgäster i mer än 2,8 miljoner bostäder svarade ”Ja”.
Kommentar: Denna siffra motsvarar c:a 80 000 personer i Sverige som upplever risk för vräkning. Bland de som inte medverkar i sådana frågeundersökningar är andelen med dålig ekonomi högre, och det är sannolikt att en högre andel av dessa skulle svara Ja. Expressen skrev ”Förra året skickades över 39 000 ansökningar om avhysning, eller vräkning, till Kronofogdemyndigheten i Sverige. Hyresnämnderna mottog runt 2 600 ansökningar och cirka 930 ärenden gick direkt till tingsrätterna. Sammanlagt hotades alltså runt 42 500 hyresgäster med vräkning bara under 2013.” Fler än 40 000 hotas av vräkning i Sverige Jag upplever att siffrorna är höga också i Sverige.
Men antalet vräkningar har minskat i Sverige under senare år.

Fortsättning på artikeln i The Guardian: En hyresvärd kan vräka hyresgäster genom en formell domstolsprocess. Men det finns andra sätt, billigare och snabbare sätt, att få bort en familj. Vissa hyresvärdar betalar hyresgästerna ett par hundra dollar för att lämna i slutet av den aktuella veckan. Några tar bort ytterdörren. Nästan hälften av alla tvångsvräkningar i Milwaukee är ”informella vräkningar” som äger rum i skuggan av lagen. Om man räknar alla former av ofrivillig vräkningar och liknande – formella och informella vräkningar, hyresvärdens utmätning, alltför låg byggnadsstandard så upplevde mer än en av åtta hyresgäster i Milwaukee hyresgäster påtvingad flyttning mellan 2009 och 2011 Det är en chockerande hög siffra.

USA:s vräkningsepidemi drabbar mödrar med barn. Vräkning skickar familjer till skyddsrum, övergivna hus och eller ut på gatan. Det leder till depression och sjukdom, tvingar familjer att flytta in förnedrande bostäder i farliga stadsdelar, påverkar lokalsamhällen negativt, och skadar barn. Vräkning beror inte bara på fattigdom utan är också en orsak till det.
Sedan jag publicerade boken ”Evicted” har jag haft otaliga samtal med drabbade familjer över hela USA. Lärare i drabbade samhällen har berättat för mig om hög omsättning i klassrummen, vilket hindrar studenternas förmåga att uppnå sin fulla potential. Offentliga fackliga organisatörer har berättat om hur brandmän, poliser och sjuksköterskor inte längre har råd att bo i städerna som de betjänar och skyddar. Människor i hälsovård har hjälpt mig att se att meningsfullt, tryggt boende kan främja fysisk och psykisk välbefinnande, medan engagerade medborgare har visat mig det positiva i stabila områden där grannar känner varandra med namn.
Men vräkning kan radera allt och destabilisera familjer, skolor och hela samhällen. Bristen på tillgång till billiga, anständiga bostäder är en orsak till många av USA:s sociala missförhållanden. Det är omöjligt att ta itu med fattigdomen i USA utan att ordna bostadssituationen.

I Storbritannien motsvarar kostnaden för ett genomsnittlig hus motsvarar 10 år av den genomsnittliga brittiska lönen och dubbelt så mycket i London. Hyrorna i Delhis affärsdistrikt konkurrerae med de på nedre Manhattan. Mellan 2008 och 2014, har bostadspriserna i São Paulo ökat med mer än 200%.

Under de senaste decennierna har miljontals människor flyttat in till städerna från landsbygd, byar och mindre städer. År 1960 bodde ungefär en tredjedel av alla människor i stadsområden och idag är det mer än hälften. Städer har upplevt verklig ökning av inkomsterna i den globala minskningen av fattigdom. Men här klämmer skon. Tillväxten för städer har också åtföljts av en häpnadsväckande ökning i markvärden och boendekostnader. Ungefär 330 miljoner urbana hushåll i hela världen bor i undermåliga eller alltför dyra bostäder kräver mer än 30% av sin inkomst. År 2025 väntas den siffran stiga till 440 miljoner hushåll, vilket motsvarar 1,6 miljarder människor. Världen blir urbaniserad och städer blir alltför dyra för miljontals människor överallt.

De två stora globala hoten i vår tid är klimatförändringen och obeboeliga städer. Låt oss börja jobba med detta!

Kommentar: Thomas Piketty har klarlagt att i USA har andelen av inkomsten för de fattigaste 50 % minskat från 20 % år 1978 till 12% 1995.Rapporten av Pikett med flera och Pål Steigan
Gruppens realinkomst har fallit med 1 % under den perioden. På andra håll i världen är läget ett annat. I Kina har också skett en markant ökning av ojämlikheten i samhället, men där har de fattigaste 50 % ökat sina inkomster med 401%.
Den ökade ekonomiska ojämlikheten är en del av förklaringen.

In English

Even in the most desolate areas of American cities, evictions used to be rare enough to draw crowds. Eviction riots erupted during the Depression, even though the number of poor families who faced eviction each year was a fraction of what it is today. A New York Times account of community resistance to the eviction of three Bronx families in February 1932 observed: “Probably because of the cold, the crowd numbered only 1,000.”
In America, families have watched their incomes stagnate, or even fall, while their housing costs have soared. Median rent has increased by more than 70% since 1995. Meanwhile, only one in four families who qualify for housing assistance receive it, and in the nation’s biggest cities the waiting list for public housing is not counted in years but decades.

The typical poor American family does not live in public housing but receives no government assistance whatsoever. The result? Today, the majority of poor renting families in America spend more than half of their income on housing, and at least one in four dedicates more than 70% to paying the rent and keeping the lights on.
It is estimated that millions of Americans are evicted every year because they can’t make rent. In Milwaukee, Wisconsin, a city of fewer than 105,000 renter households, landlords evict roughly 16,000 adults and children each year. That’s 16 families evicted through the court system daily. New York City sees 60 marshal evictions a day. The most recent version of the American Housing Survey asked people: “Do you think you’ll be evicted soon?” Renters in more than 2.8m homes said yes.

A landlord can evict tenants through a formal, court process. But there are other ways, cheaper and quicker ways, to remove a family. Some landlords pay tenants a couple of hundred dollars to leave by the end of the week. Some take off the front door. Nearly half of all forced moves experienced by renting families in Milwaukee are “informal evictions” that take place in the shadow of the law. If you count all forms of involuntary displacement – formal and informal evictions, landlord foreclosures, building condemnations – you discover that between 2009 and 2011 more than one in eight Milwaukee renters experienced a forced move. That is a shockingly high amount of residential insecurity.

The face of America’s eviction epidemic belongs to mothers with children. Until recently, the housing court in New York City’s South Bronx had a daycare facility inside it because there were so many children coming through its doors.
Eviction’s fallout is severe. Losing a home sends families to shelters, abandoned houses, and the street. It invites depression and illness, compels families to move into degrading housing in dangerous neighbourhoods, uproots communities, and harms children. Eviction is not merely a condition of poverty; it is a cause of it too.
Since the publication of Evicted, I have had countless conversations with concerned families across America. Teachers in under-served communities have told me about high classroom turnover rates, which hinder students’ ability to reach their full potential. Public-sector union organisers have told me about how firefighters, police officers, and nurses can no longer afford to live in the cities they serve and protect. Healthcare providers have helped me see that decent, safe housing can promote physical and mental wellness; and engaged citizens have shown me the civic potential of stable, vibrant blocks where neighbours know one another by name.
But eviction can erase all that, destabilising families, schools and entire communities. The lack of access to affordable, decent housing sits at the root of so many of America’s social ills. Without stable shelter, everything else falls apart. This means it is impossible to address poverty in America without fixing housing.

In the United Kingdom, the cost of an average house requires 10 years of the average British salary; the average London house requires double that. Rents in Delhi’s business district now rival those in midtown Manhattan. Between 2008 and 2014, housing prices in São Paulo increased by more than 200%.

Over the past several decades, millions of people have migrated to cities from rural villages and towns. In 1960, roughly a third of the planet lived in urban areas; today, more than half does. Cities have experienced real income gains that have brought about global poverty reductions. But therein lies the rub, as the growth of cities has also been accompanied by an astonishing surge in land values and housing costs, especially in “superstar cities” whose real-estate markets have experienced an influx of global capital. Roughly 330m urban households worldwide live in substandard or unaffordable housing demanding more than 30% of their income. By 2025, based on migration trends and global income projections, that number is expected to climb to 440m households, representing 1.6 billion people. The world is becoming urbanised, and cities are becoming unaffordable to millions everywhere.

The two great global threats of our time are climate change and unlivable cities. Let’s get to work.

i Andra om: vräkningar, kapitalism, Politik, forskning, massmedia fattigdom, demokrati USA, folkrätt imperialism,