Springsteens underliga musik



Att Clarence Clemons, saxofonisten i Springsteens band avlidit får vi alla läsa i braskande rubriker i tidningarna idag. Det är alltid tragiskt när folk dör i förtid, och 69 år är givetvis i förtid. Han borde ha hunnit bli minst 79 innan han fick lägga näsan i vädret.

Men det märkligaste i mina ögon är Springsteens musik. Jag har alltid tyckt att den har varit entonig och tämligen intet-
sägande. Jag tror till och med att han har spelat in låtar med endast ett ackord, under hela låten så skiftar man inte ackord, och det är att mörda musik. Kan man ens kalla en låt för musik om det är ett och samma ackord hela tiden?

Det finns onekligen många som säger sig gilla Bruce Springsteen, men är det verkligen musik de gillar i så fall, det är en fråga som jag ställt mig själv ett oräkneligt antal gånger. Själv betraktar jag mig som en musikalisk allätare, allt från klassisk musik till enstaka dansbandslåtar brukar gå att lyssna på, men spelar de Springsteen på radion så skruvar jag ner.

Jo jo, man kan säkert hitta på alla möjliga käcka för-
klaringar till detta, men jag förstår det inte. Jag förstår inte heller vare sig hypen eller kulten kring Springsteen. Clarence Clemons var säkert en klippa, men han spelade i ett fantasilöst band. Att jag också taggar detta inlägg som ”Politik” beror på att jag misstänker att beundran av Springsteen är ett uttryck för USA-krameri i första hand…

Och vill man nu förklara varför jag har fel och inte fattar någonting, så tänk på netiketten om du vill att andra ska få ta del av dina synpunkter.

it Andra om: , , , , , , ab123 ex dn svd sr

  28 comments for “Springsteens underliga musik

  1. 19 juni, 2011 at 09:53

    Ja kanske är det så att Springsteen står för en del USA-krameri, men å andra sidan så har han ju gjort en hel del som inte är så USA vänliga. De som jag kommer på just nu på rak arm är Born in the USA och 41 shots.
    Men det är klart att många av de som lyssnar inte ser den sidan. Det var ju någon presidentkandidat som ville använda Born in the USA under sin kampanj för ett antal år sen.

  2. 19 juni, 2011 at 10:55

    Jag var som dig ganska ljummet inställd till New Jerseys finest, jag gillade några låtar men var inget fan, tills jag hörde akustiska mästerverket ”Nebraska”, då och där insåg jag mannens storhet. När jag såg honom live första gången var det den bästa konsert jag någonsin sett och efter det har han bara toppat sig själv, dock lyssnar jag inte på hans skivor sådär jättemycket, det blir liksom inte samma sak med dem när man sett honom live. Men han är ingen USA-kramare, han har varit ganska så kritisk mot sitt land, dock är han en Obama-kramare.

  3. 19 juni, 2011 at 11:04

    Det är gravt felaktigt att kalla Springsteens musik för entonig eller enackords. Läs ett par ackordanalyser. Förvisso finns väl de låtar som är tre-ackords, men å andra sidan så är lejonparten av all pop och rock mer eller mindre tre-ackords med lite finesser. Men den stora grejen med Springsteen är ju texterna, och det är vad som skapat hypen. Han lyckas förmedla och beskriva världen så som många ser den och hans musik talar till människor. Om vi jämför honom med random pop-stjärna, Darin, så varade hypen kring Darin knappt ett år. Springsteens ”hype” har varat sen ”Born to run”-skivan -75 och är inte över. Det beror på att Springsteen skriver och framför musik som talar till människor och som ständigt förändras för att vara relevant i den värld vi lever i. Över tid finns ju storheter som ”The River”, ”Thunder Road”, ”Jungleland”… som har hittat nya lyssnare och känts relevant för ny publik i upp till 36 år. Det är själva kärnan i varför det är en ”hype” kring honom. För att han är en verklighetsskildrare som är relevant över generationsgränserna i vår tid. Man kan helt klart jämföra honom med litteraturhistoriska giganter som idag ger oss en inblick i en död tid, bara det att vår tid inte hunnit dö, så det ger oss inblick i vår levande tid. Att mena att han är Amerikakramare är också gravt felaktigt. Visst kan hans två första plattor anses hylla tonårs-amerika, men sedan svänger det kraftigt med först ”Born to run” som mest är nostalgisk och slutar nattsvart och följande plattan ”Darkness on the edge of town” är ju knappast heller någon speciellt kramande platta. En slående berättelse spelas upp om vanliga människors problem och utsatthet. Det märks tydligt att du uttalar dig utan att ha koll och utan att tänka efter, vilket för övrigt är utmärkande för majoriteten av alla vänsterpartister jag har diskuterat med. Så kort sagt; lite mera ”vänster-flum”…

    • 19 juni, 2011 at 11:19

      Hur många ackord är det i Born in USA ?? Och i Seeds ??

      f.ö. behöver jag inte ”läsa” ackordsanalyser. I det bandet platsar vilken kompgitarrist som helst, även undertecknad…

      • 19 juni, 2011 at 18:19

        Det är ju vare sig speciellt intelligent eller korrekt att ta två låtar (som passar ens tes) och sedan göra dessa till norm. Om du godtyckligt slumpar och går igenom säg tio låtar så får du en större bild. Springsteen har gjort treackordslåtar, och just ”Born in the USA” ligger man mest och river på 2 kvinter. Men att påstå att ”vilken kompgitarrist som helst” passar är helt och hållet felaktigt. Tar man exempelvis Jungleland så är det lite mer än 3 ackord. Sen kan otränade öron inte höra subtila ackordvarianser och lite sånt där. Men visst. Det är inte Mozart eller Bethoven. Det är samtidsskildring och texter, att översätta verkligheten till sånger som berör människor intergenerationellt. Det stora med Springsteen är inte att han får in flest ackord per minut utan att han presterar album av musik och text som kan framkalla färgstarka bilder och filmer i människors hjärnor. Jag måste säga att Springsteen är den artist jag tycker lyckats fånga verklighetens USA på absolut mest träffande sätt. Han tar sig an alltifrån ungdomarna på ”Born to Run” till riktigt vuxna och mogna problematiker på senare plattor. Man ser hur den svartvita tonåringen blir alltmer vuxen och färgstark, men inte lika tydlig. På det sättet är han lätt att relatera till. Jämför man med Bon Jovi som idag står och skrålar ”We Weren’t Born To Follow” och tror att de fortfarande är tonårsrevolutionärer så framstår Springsteen fortfarande som relevant för sina första fans, för att han har mognat i samma takt som fansen och fortfarande skriver låtar som hans originalfans kan relatera till. Samtidigt så upptäcker nya fans Springsteens storhet och kan relatera till hans tidigare låtar trots att de är skrivna för över 30 år sedan. Det är som sagt storheten. Det är hypen. Och det är därför E-streets Clemons död är en större katastrof. För E-street är synonymt med Springsteen och Clemons har spelat en stor roll på många plattor och stått för en väldigt emotionell och berörande dimension i allt E-street har gjort.

        Sen så är det en sak att i sin kammare tro att man kan stå på scen och prestera bra som gitarrist och en annan sak att göra det. De som står där uppe gör det av en enda anledning. De är grymma på det. Ingen kan spela gitarr som van Zandit oavsett om Zandit spelar bra eller dåligt. Och Zandit’s sound är enormt viktigt för E-streets helhetssound. Jämför liveinspelningar med Zandit och studioalbum utan…

        • 19 juni, 2011 at 18:24

          Du tror inte att jag kan höra en dim, eller en sexa eller en sjua?

          Sen så är det en sak att i sin kammare tro att man kan stå på scen och prestera bra som gitarrist och en annan sak att göra det.

          Förvisso sant, men av det jag hört av Springsteen så krävs det inte speciellt mycket av kompgitarristen.

          • 19 juni, 2011 at 18:44

            Du kan nog göra det precis hur lätt och svårt du vill. Och det finns låtar som är lättspelade på gitarr. Men då är frågan om de verkligen spelas så av E-street, för det är sällan finesserna noteras i ackordanalyser. Men framför allt den energin som E-street har live, det är ju det som på något sätt gör känslan. Och också det som skiljer agnarna från vetet vad gäller musiker. De som ”har det” och de som inte ”har det”.

  4. Lars Andersson
    19 juni, 2011 at 11:15

    Jag antar att du aldrig varit på en konsert med Springsteen och E-street band …om du varit det skulle du förstå deras storhet bättre.
    Få band uppvisar en sådan energi och spelglädje som dem.
    Att enbart höra dem på radio är endast halva upplevelsen!!
    Jag hoppas (men fruktar) att detta inte innebär slutet för E-stret band även om jag inser att ingen kan ersätta Clemmons ….hur duktig saxofonist han (eller hon) än är så kommer det aldrig bli detsamma utan det fantastiska samspelet mellan clemmons , bruce och resten av bandet

  5. Little Steven
    19 juni, 2011 at 11:25

    Stockholmare? Du måste ju skämta… Ett ackord? Lyssna på Jungleland, där har du väl cirka 20-25 ackord. Kom igen när Lasse Stefanz säljer ut på Ullevi på två timmar. .

    • 19 juni, 2011 at 11:32

      Ja, ett ackord… Ja det är ju taskigt att jämföra med Haydn och Mozart, men ingen kan på fullt allvar hävda att Springsteen lirar i samma division. En som gör det är dock Benny Andersson som ofta skriver ”riktig” musik. Stenhammar var inte oäven heller…

  6. KHG
    19 juni, 2011 at 11:29

    Bruce Springsteen har väl alltid setts som amerikansk arbetarklass, på samma sätt som Jerry Williams i Sverige. Bruce har konsekvent stött demokraterna och är känd för bidrag till fackföreningsrörelsen och till härbärgen för hemlösa. Många av hans hits är kritiska till det amerikanska samhället och hyllar den amerikanska arbetaren, speciellt i rost-bältet, som fått se sina arbeten gå förlorade.

    Kan ta följande citat från The River som ett exempel.

    I got a job working construction, for the Johnstown Company
    But lately there ain’t been much work, on account of the economy
    Now all them things that seemed so important —
    Well mister, they vanished right into the air

  7. 19 juni, 2011 at 11:34

    Jag har faktiskt FÖRSÖKT att lyssna på Springsteen, men det är bara att inse och hacka i sig för fansen, jag tål inte skräpet!

  8. Sniff
    19 juni, 2011 at 12:31

    Mossig arbetarklassromantik med bröstbankande undertoner! Hörde Born to run på radion och ja det var ok men verkligen inte mer. Måste säga att jag håller med dig Jinge. Har fem skivor av BS och det är rätt så intetsägande i det långa loppet. Inget jag sätter på för lite nostalgi. Samlar mest damm. Det finns flera hårdrockband som rockar 1000ggr bättre. Metallica, Maiden, ACDC, Ramstein m.m.
    Bara o inse bästföredatumet för BS är passerat

    • 19 juni, 2011 at 12:34

      Bon Jovi?

  9. Martin Gustafson
    19 juni, 2011 at 12:36

    Åsikter är som arslen, alla har en. Skämt o sido. Visst kan man vända ut & in på texter & ackord, det finns ju en del att snacka om.

    Det som är viktigt att se är att Bruce Springsteen gör det han tycker är roligast i världen, att spela musik med sina polare, vilket han nu gjort i över 40 år.

    Att han sålt miljoner skivor, och utsålda konserter över hela världen, tror jag inte han direkt gnäller över, det visar att han når ut till en publik som njuter lika mycket av att höra honom spela med sina polare, som han gör.

    Sen om musiken anses vara entonig & tråkig, och intetsägande, spelar mindre roll. För med den energin, och det budskapet han ger i sina konserter, hur han fångar arbetarklassen, med drömmar & glädje, så vinner han både kärlek & tillgivenhet för sina texter & musik

    Vad det säger om oss som publik, och våra kunskaper i musik, struntar vi nog i, för vi njuter av varje sekund då han & bandet tar oss till sjunde himlen i varje låt, och sjunger med i varje textrad.

    Har lyssnat på Bruce sen jag var 12 år och sett alla konserter i Sverige sen 1985, jag analyserar inte så mycket om vilka ackord som spelas, utan trivs med musiken som tilltalar mig, och jag har insett att jag inte är ensam.

    Hypen om Springsteen handlar mest om att han når arbetarklassen, vilket utgör en större del av befolkningen i USA, så även i Sverige. Vi är nog ganska enkla människor, vi jobbar i veckorna, njuter av vår lediga tid på helgerna, lever med våra familjer, och gör det vi trivs med. Det skriver Springsteen om, och det förmedlar han & bandet på scen, svårare än så är det inte

    R.I.P The Big Man

    • 19 juni, 2011 at 23:00

      Har inte lyssnat på många Springsteen-låtar, men hann ändå reta upp mig på det där typiskt amerikanskt barnsliga och inåtvända navelskåderiet. USA = jorden = universum. Och alla låtarna låter som en långtradare på grusväg. Men detta sagt av en finsmakare förstås.

  10. 19 juni, 2011 at 12:45

    Springsteen är en människoskildrare av rang. Texterna är väldigt viktiga och den djupa humanismen i dem. Det är en grav missuppfattning att Born in the USA är en nationskultlåt; det är en sårig text med trauma-spår till Vietnamkriget.

    Sedan är E Street Band världens bästa rockband live. Eller: de var det. Nu när The Big Man har lämnat bandet blir det svårare. Men musiken dör aldrig, eller minnet av den.

    Sedan kan du lyssna på ackordföljden och melodislingorna i exempelvis Thunder Road; det är ingen simpel musik (om simpel nu musik är självklart dålig?) utan komplex och – liksom Mozart – samtidigt skriven med okomplicerad självklarhet.

    Springsteen har dessutom den där förmågan, som många milstenar i kulturhistorien, att sammanfatta stilarter och tidsströmmar. Han gestaltar 1900-talets senare hälft, det där USA-hysteriska och livsbejakande men obönhörligt hårda, på ett både elegant och rättframt sätt. Det är rock’nroll at its most. Ibland utfreakad och festlig, ibland allvarlig intill döden.

    • 19 juni, 2011 at 13:21

      Det är en grav missuppfattning att Born in the USA är en nationskultlåt

      Det har jag inte pratat om, det jag har sagt är att den bara innehåller ett ackord..

      • 19 juni, 2011 at 13:48

        Born in the USA innehåller förvisso 2 ackord.

        Du skrev att du misstänker att ”att beundran av Springsteen är ett uttryck för USA-krameri i första hand”.

        Men om Springsteen i sina texter skriver om den utslitna vardagsmänniskan, fabriksarbetaren, och kritiserar krigsindustrin, USA-imperialismen och dessutom kämpar för fackföreningarna och turnerar med Obama för en förändring, är inte det ett krameri av godo?

  11. 19 juni, 2011 at 13:11

    Varför lyssna på den urtriste och rätt så monotona Bruce Springsteen
    när den store poeten och musikskaparen Bob Dylan finns?

  12. 19 juni, 2011 at 13:18

    Många stora låtar spelas på ett ackord – t.ex. Beatles ”Tomorrow Never Knows”.

    • 19 juni, 2011 at 13:22

      Svar nej, den har fler ackord.

      • 19 juni, 2011 at 17:31

        Jag måste erkänna att jag själv inte är musikaliskt kunnig. Det får dock Paul McCartney anses vara – I ”Beatles Anthology” berättar han om hur chockad George Martin var när John kom med låten…”the whole song played on one chord, C”.

  13. KG
    19 juni, 2011 at 14:24

    Först RIP Clarence, jag glömmer aldrig hans tårar på Ullevi. Fick en underbar bild på honom då.

    Enda banden jag kan lyssna på oavsett jag är glad, ledsen eller arg. det finns alltid ngt som jag kan relatera. speciellt med tanke på mina absolut 2 bästa live upplevelser. Hovet (akustik) och dubbel spelningen på Ullevi senast.

    Första gången live, helt ovetande om Brucans breda variation, på hovet och akustisk. midsommar och han fick hela hovet o sjunga helan går med en ”klick”, så fort han undrade va det var för låt till ”shnapshen … Hellan”…
    sen att han pratade illa om Bush o Blair för att sedan sjunga monkey man… gjorde inte saken sämre.

    Nu är det inte meningen att jag ska övertyga om ngt ngn inte gillar. det är bara svar/förklaring på ”jag förstår inte varför folk gillar Bruce musik så mkt”

    En schlager fantast (av alla) anklagade Bruce musiken för att vara skrikig! Jag spelade Paradise, my hometown, magic, river mm.

    Alla i banden är riktiga artister och har underbara personligheter. En av mina absoluta favorit klipp är If I should fall behind där alla sjunger ( ytube: N1wg9jyvfN0) där kan ni även njuta av Clarence sköna saxofon.

  14. Tomas
    19 juni, 2011 at 18:51

    Så ju fler ackord en låt innehåller desto bättre är den? Verkar konstigt? Vilka av Springsteens låtar är uppbyggda av ett ackord? Om en artist lyckas skriva en låt som folk tilltalas av på ett ackord så tycker jag att det är en musikalisk bedrift. Ibland är musik som mat. Ju enklare desto smakfullare…

  15. Cruz
    20 juni, 2011 at 00:12
  16. Manne
    20 juni, 2011 at 20:32

    RIP C.C. Brucan är en go gubbe!

    Musik med rötter i arbetarklassen brukar vara entonig. Lyssna på tidig House och Techno. Monoton som F*n, men den har ett skönt groove. Det är det som är kärnan i arbetarklassens musik; GROOVE. Musik som får en att röra på sig. Melodierna kommer i andra hand, och i USA så utgår man då från främst svart musik, som Gospel, RnB och Soul.

  17. 21 juni, 2011 at 20:52

    Jag måste hålla med Jinge. Jag är absolut ingen Springsteen_fan och måste erkänna att hans musik inte berör mig ett dugg. Musiken är oerhört entonig och skrovlig och inte alls i min smak. Har försökt lyssna på hans musik och texter, men nej… Att hans saxofonist gått bort är naturligtvis ledsamt.

Comments are closed.