Som vi vet vann högerextremisten Jair Bolsonaro första omgången av pesidentvalet i Brasilien. Han fick 46 % och främste utmanaren medan främste utmanaren Fernando Haddad fick 29 %. Förre presidenten Lula, som ledde opinionsundersökningarna har hindrats att ställa, och fängslats på anklagelser utan bevis.

Artikeln nedan skrevs före valet, men är minst lika aktuell nu efter valet. Skribenten heter August Eliasson som arbetar på tidningen ”Proletären”. Proletären

Artikeln.
Högerextremisten Jair Bolsonaro går mot seger i presidentvalets första omgång i Brasilien under söndagen. Efter att folket motsatt sig de liberala mittenkandidaterna har etablissemanget satt sitt hopp till en rasistisk högerextremist som öppet förespråkat militärdiktatur.

Fernando Haddad, som var utbildningsminister under den populäre vänsterpresidenten Lula, har långsamt arbetat sig uppåt i undersökningarna, och ser ut att kunna vinna en andra omgång mot Bolsonaro. Vid sin sida har Haddad vicekandidaten Manuela d’Avila, från Brasiliens kommunistiska parti, PCdoB.

Jair Bolsonaro kallar sig liberal och har i sin kampanj lovat skattesänkningar, nedskärningar och privatiseringar – men också hårdare tag mot kriminalitet och korruption. I högerpopulistisk tradition har han med rasistisk jargong riktat missnöjet i landet mot minoriteter och vunnit stöd främst bland landets vita övre medelklass – men också bland en del arbetare.

Samtidigt är Bolsonaro inte en i raden av högerpopulister som vinner missnöjesröster med antietablissemangsretorik.
Bolsonaro har öppet hyllat den tidigare militärdiktaturen i Brasilien och Pinochetfascismen i Chile. Han har uttalat stöd till tortyr, hotat med inbördeskrig och med att döda tiotusentals politiska motståndare, ”det jobb som militärregimen inte gjorde”. Han tycker att Brasiliens svarta befolkning ”inte ens duger till fortplantning”, och är ökänd för sina kvinnofientliga kommentarer.

Trots att Bolsonaro får såväl Trump som alla europeiska högerledare att verka som politiskt korrekta mysliberaler hörs inga större protester från etablissemanget i väst som istället är upptagna med att demonisera vänsterregeringarna i Venezuela och Nicaragua.

Baklängesrevolution i Brasilien
För eliten i Brasilien såväl som i väst räcker det att Jair Bolsonaro lovat att fortsätta nedskärningarna och den nyliberala politiken för att han ska accepteras som den kandidat som kan hindra vänstern och Arbetarpartiet från att återvända till makten.

Jair Bolsonaros väg mot presidentposten är som en grundkurs i fascismens roll som finanskapitalets sista utväg. Den amerikanska tidningen The Nation beskriver det pedagogiskt i en artikel med rubriken ”Den brasilianska elitens plan för att förstöra Arbetarpartiet har misslyckats”:

Den liberala elitens plan i Brasilien var att få ett stopp på den vänstersocialdemokratiska Arbetarpartiets reformer som höjt arbetarnas levnadsstandard och lyft 40 miljoner brasilianare ur extrem fattigdom.

Arbetarpartiets president Dilma Rousseff, som vunnit valet 2014, anklagades för korruption och avsattes av senaten i vad allt fler erkänner var en statskupp. Genom välorganiserade massprotester och en kampanj orkestrerad av det monopolistiska medianätverket Globo anklagades Arbetarpartiet, Dilma Rousseff och den tidigare presidenten Lula för att vara ansvariga för korruptionen i landet.

Är Lulas fall slutet på det socialdemokratiska experimentet i Latinamerika?
När Rousseff avsatts genomförde den nyinstallerade presidenten Michel Temer nyliberala chockreformer och drastiska nedskärningar. Planen var att därefter bereda väg för en mer ”demokratisk” väststödd liberal mittenregering ledd av till exempel Brasiliens socialdemokratiska parti.

Problemet var att nyliberalismen och de massiva nedskärningarna inte var så populära bland vanligt folk. De miljontals – även i den så kallade medelklassen – som fått det bättre ställt under Arbetarpartiets försiktiga vänsterpolitik såg nu sina löner sjunka och sin trygghet raseras.

Stödet för kuppresidenten Temer gick i botten och fick till slut räknas i promille.

Men väljarna gick inte till någon annan av etablissemangets mittenliberala kandidater. Istället började stödet för förre presidenten Lula återigen att öka. I vissa undersökningar hade han närmare 50 procent av rösterna.

För att hindra Lula från att kandidera till valet åtalades och dömdes Lula i början av året till 12 års fängelse för ett korruptionsbrott som domaren själv erkände att det inte fanns konkreta bevis för. Trots att domen hindrade honom från att ställa upp i val visade undersökningar från så sent som i augusti på en överlägsen ledning för Lula.

För den nyliberala eliten och finanskapitalet återstod ett kort för att hindra Arbetarpartiet från att återta makten med eller utan Lula. Nämligen högerextremisten Jair Bolsonaro, kandidat för Socialliberala partiet, som det senaste året snabbt stigit i opinionsundersökningarna.

Bolsonaro hade sedan en tid lyfts fram av medianätverket Globo och industriarbetsgivarföreningen FIESP och har allt mer omfamnats av etablissemanget i Brasilien. Han har också uppvaktats av USA och bland annat bjudits in till liberala Council on Foreign Relations i New York.

Med hjälp av den USA-utbildade nyliberala rådgivaren Paulo Guedes, som arbetat under Pinochets diktatur i Chile, har Bolsonaro formats till finanskapitalets starke man i Brasilien.

”Bolsonaros styrka verkar lugna investerarna”, som en chefsekonom på en brasiliansk mäklarfirma konstaterade.

Även om Haddad skulle vinna en andra omgång mot Bolsonaro, är segern knappast säkrad. Bolsonaro, som hyllat både diktatur och statskupper, har tidigare sagt att han inte kommer att acceptera en förlust. Om Bolsonaro blir president i Brasilien kan det innebära att landet träder in i ”den fascistiska neoliberalismens fas”, som den franska sociologen Christian Laval beskrev det på ett valmöte för vänstern i Brasilien.

Men elitens plan kan fortfarande misslyckas. Arbetarpartiets Fernando Haddad har vunnit stöd i takt med att hans kampanj sammankopplats med Lula. Oavsett om Haddad lyckas besegra Bolsonaro eller inte vet miljontals fattiga brasilianare skillnaden mellan nyliberal fascism och vänsterpolitik.