En bra miljö och snabb tillväxt – hur går det ihop?


Dagens gästbloggare är Ulf Karlström. Han är fil dr, miljöexpert (Macoma Miljöutredningar) och skriver facklitteratur. Han var 1968-70 ordförande i De Förenade FNL-grupperna (DFFG), Europas kanske starkaste solidaritetsorganisation med kampen från folken i Vietnam, Laos och Kambodja mot USA:s aggressionskrig i Sydostasien 1960-75 och sitter i styrelsen för Folkrörelsen Nej till EU.

Björn Forsberg, då forskare i Umeå, gav 2007 ut boken Tillväxtens sista dagar, med närmast total kritik av förhärskande tillväxtsynsätt och miljövård/skydd i Sverige. Nu är han aktuell med boken Omställningens tid (Karneval förlag 2012). Här har han skruvat upp kritiken ytterligare ett snäpp.

Forsberg skriver både bra och är pedagogisk. Hans bok är i långa stycken lärorik och läsvärd. Och visst pekar han ut stora, relevanta problemområden som låneekonomin (”kreditdopad köpfest”), tillväxthysterin, det stora beroendet av fossil energi, och växande resursknapphet. Emellertid oroas jag av hans långtgående visioner om ett kommande samhälle; hans lågenergisamhälle avskräcker. Framställning kantrar, spårar ur. Receptionen av boken har i stort varit positiv, varför saklig kritik framstår som nödvändig.

De bärande teserna uttrycks med författarens ord på följande sätt:
– Finanskrisens verkliga orsak är oljetoppen och resursväggen (s. 27)
– Resursväggen innebär tillväxtens död eftersom tillväxtens metabolism kräver ständigt mer energi och råvaror… När tillflödet av energi och andra resurser inte längre ökar upphör även ekonomin att växa (s. 28)
– Det är ingen tvekan om att sol, vind och annan förnyelsebar energi tillhör framtiden. Däremot är det utsiktslöst att utöka förnyelsebara energisystem till att ersätta den energi vi i dag får genom fossila energikällor och kärnkraft (s 24)
– Med oss in i energiknapphetens samhälle har vi en enorm kapitalstock. Prylar, infrastrukturer, fordon och annat som oljeeran skapat åt oss. Mycket av detta kommer tyvärr att visa sig värdelöst. Den moderna produktionsekonomin har dessutom producerat utan tanke på kvalitet och varaktighet (s. 105)
Är det så att finanskrisens yttersta orsak är oljepriset och växande brist på andra råvaror. Nej, det är en reduktionistiskt förklaring. Den huvudsakliga förklaringen, vilken delas av flera kommentatorer, är finanskapitalets maktställning. Avreglering av valutahandel och finansiella tjänster har skapat en besinningslös jakt på hög avkastning på kapital. Drivande aktörer är riskkapitalföretag, hedgefonder, högriskfonder, men även stora delar av bankvärlden. Svenska banker är inget undantag; för första halvåren 2011-12 låg avkastningen på eget kapital på upp mot 15 %, och något lägre för 2012. För den globalt driva fondmarknaden i Asien kräver investerarna 25 % årlig avkastning (SvD 19/7). Dessa avkastningskrav har drivit fram en vildsint spekulationsekonomi, med de amerikanska subprimelånen som ett exempel på närmast kriminell verksamhet. Och dagens höga skuldsättning/upplåning, både i USA och inom eurozonen, har sin grund i finansmarknadens starka ställning.

Författaren skriver vidare: ”oljepriset behöver ligga stabilt på en nivå på åtminstone åttio-hundra dollar fatet för att försvara investeringar i ny oljeproduktion. Men detta är samtidigt en prisnivå som den globala ekonomin inte klarar att bära under någon längre tid.” (s. 17). Idag ligger priset på Brentolja på 105 dollar och ändå är efterfrågan svag då Västvärlden befinner sig i närmast nolltillväxt eller recession. Vid en uppgång i konjunkturen kommer oljepriset att stiga ytterligare, utan att det får världen att tippa över ända.

Forsbergs bakgrund i energi- och miljöstudier får honom att gräva där han står. Jag menar att det är i ekonomins mycket säregna spelregler vi skall söka orsakerna till dagens kris. Författaren berör detta, som jag redovisat ovan, men faller ändå tillbaka, ner i miljögropen.

Kommer ni ihåg Refaat El-Sayed, ett tag årets svensk? Han idé byggde på ett klassiskt koncept: jag lånar genom att inteckna framtida tillväxt/kursuppgång. Den dag tillväxten upphörde var konkursen ett faktum och senare dömdes El-Sayed till fängelse. Hans mycket större föregångare Ivar Kreuger fick se sin egen skapelse den högt belånade Kreugerkoncernen gå i konkurs vid depressionen 1929-32.

Låne- och spekulationsekonomins framfart förskräcker. För att klara enbart räntekostnaderna behöver företag eller stater antingen en rejäl inflation eller en värdeökning (tillväxt). Med vad skall annars lånen betalas? Så kanske har Forsbergs bok sin styrka i det mer antydda, det ofullbordade, än i de precisa och deterministiska slutsatserna om att vi gått in i resursväggen?”


i , , , , , , , , , Miljömagasinet Miljöpartiet Ingrid Eckermans blogg Åke Kilander i politiken.se DN 26/6 Om Rio-konferensen 2012

  7 comments for “En bra miljö och snabb tillväxt – hur går det ihop?

  1. 27 juli, 2012 at 16:56

    Svaret på frågan om vad som är orsak till krisen beror nog av på vilken eller vilka nivåer i det ekonomiska systemet man tittar på, och vilka tendenser man tycker är viktiga och hur man tror att de påverkar varandra.

    Är det verkligen finanskrisen som är det väsentliga eller är den (som jag misstänker) ett symptom på djupare systemfel? Var det dåliga bolån som utlöste finanskrisen i USA 2008/2009 eller handlade det i grunden om en enorm omfördelning av resurserna i landet – vilket som biprodukt skapade en massa nya fattiga människor med usel kreditvärdighet? Och ligger inte en teknisk revolution och mal i bakgrunden hela tiden och sopar bort hela yrkesgrupper och ändrar en massa förutsättningar för hur samhället sköts? Lägger man ihop detta med ökande svårigheter vad det gäller resurser (som att oljan blir dyrare) kanske man får en mer heltäckande bild av vad som händer. Och då ser man bilden av en rejäl, kanske dödande, systemkris.

    • Ulf Karlström
      28 juli, 2012 at 11:16

      Björn Nilsson reser en intressant och vidare fråga än min korta artikel medgav. Visst finns det, som han replikerar, något bakom finanskrisen. Flera kommentatorer talar om distinktionen finanskapital visavi industrikapitel (eller den reella ekonomins kapital). Idag har finanskapitalet en mycket stark ställning. Och med en stark ställning följer makt och inflytande. Vi ser t ex hur finanskapitalet i USA genom lobbyarbete på 1990-talet luckrade upp Glass-Steagall-regelverket. De avkastningskrav, som min artikel refererar, leder till en hetsjakt, ett vansinneslopp, som tycks föda bubblor. Och därmed kriser.
      Ulf Karlström

      • 28 juli, 2012 at 14:25

        Man kan också peka exempelvis på enorma pensionsfonder som vill visa god avkastning och som därmed driver på spekulationsbubblor, vilket i förlängningen innebär att de idag skadar den ekonomi som antas stå för pensionärernas uppehälle i morgon. Men den yttersta väggen att köra huvudet i är naturligtvis att Jordens resurser inte är obegränsade.

  2. 30 juli, 2012 at 08:40

    Det är inte frågan om vad som orsakar vad. Allt samverkar. Mer och mer energi krävs för att få fram olja, och kol kan inte ersätta olja i allt (t.ex. kemikalier och läkemedel). Till slut krävs en insats av ett fat olja för att få fram ett fat. Den förnyelsebara energin, som inte påverkar klimatet i någon högre grad, kan aldrig någonsin komma upp i de mängder som fossila bränslen ger. Den kräver dessutom stora energikrävande investeringar för att bygga anläggningar med hög verkningsgrad (effektivitet), men i ett ekonomiskt krisläge finns ingen som är intresserad av dessa investeringar. Klimatförändringarna kommer att skapa stora kostnader, alternativt förstöra infrastruktur och orsaka matbrist – se våra översvämningar och USAs torka denna sommar. Det är redan nu slagsmål om resurserna, och jorden har på många håll utarmats pga intensiv odling, avkastningen minskar. Att bara titta på ekonomisystemet är att förenkla problemen, att förneka en del av dem. Om det ekonomiska systemet brakar ihop helt och hållet, i samverkan med dessa övriga faktorer, så blir det ingen högkonjunktur. En högkonjunktur är beroende av goda tillgångar på råvaror! Ett tjänstesamhälle utan bas i råvaror skapar knappast någon högkonjunktur.
    Se http://www.ingrideckerman.blogspot.se/2012/05/vart-ar-var-jord-och-vart-samhalle-pa.html

  3. Ulf Karlström
    31 juli, 2012 at 11:38

    Ingrid Eckerman verkar fullt ut dela Björn Forsbergs analys. Här skiljer vi oss, även om vi delar flera utgångspunkter. IE/BF ser resursfrågan som det primära, medan jag vill lyfta fram de ekonomiskt-politiska faktorerna bakom dagens kris. Jag föreställer mig att med sänkta avkastningskrav – bortom kvartalskapitalism och bonussystem till bankdirektörer – ger den tidsrespit vi så innerligt behöver. Vidare så lyfter Eckerman förtjänstfullt fram risken för slagsmål i global skala om resurserna. Och förlängningen av slagsmål stavas krig. USA:s skrämmande stora roll i Mellanösternkrigen tycks delvis bero på energiresurserna. Men återigen, för att travestera en gammal låt: Det är krig och politik som kan fördärva vår jord, snarare än ändalykten vid mötet med resursväggen.
    Ulf Karlström

  4. 31 juli, 2012 at 16:35

    Jag håller med om att dagens ekonomiska system definitivt inte är det mest ändamålsenliga när det gäller att på bästa sätt ta hand om och fördela begränsade resurser. Snarare påskyndar det katastrofen. Men det räcker inte med att byta ekonomiskt system och fördela resurserna jämnare. Vi måste DESSUTOM dra ner resursförbrukningen enormt! I Sverige handlar det kanske om att använda 10 % av den energi vi använder idag (importen inräknad). Det samhället ser annorlunda ut …

Comments are closed.