Den socialdemokratiska tystnadens politik

Den senaste tiden har jag funderat lite över den politik som socialdemokraterna visar upp inför folket. Orsaken är förstås att den, med några få undantag, är obefintlig.

De utspel som kommit från partihögkvarteret på Sveavägen har utan undantag varit ämnade att stryka företagare medhårs, och då det sagts något så har det varit yttranden som – Vi behöver inte redogöra för vår politik innan valet, som Bodström lär ha påstått. Och det tycks under alla omständigheter vara det mest substantiella som kommit ut från social-
demokratiska politiker. Först undrade jag förstås en hel del över den socialdemokratiska tystnaden, idag förstår jag bättre.

Sossarna sitter förstås helst helt still i båten. Fredrik Reinfeldt har varit en stor katastrof för borgerligheten, och är en fortsatt och självgående katastrof. Visserligen var politiken att göra en vänstersväng och konkurrera med (s) lyckad, visserligen har man genomfört flera av de vallöften man kom med, men katastrofen blir ändock värre och värre för varje dag eftersom folk i gemen inser att det här inte vad det som de egentligen ville ha. Man kan givetvis från högerpartiernas sida lovprisa Göran Persson, för det var tack vare honom som de kunde ta makten.

Idag är en borgerlig vinst 2010 en verklig högoddsare. Skulle man kunna spela på saken så skulle oddsen vara minst tio gånger pengarna på en borgerlig valseger, troligen mycket mer. Det är också orsaken till socialdemokraternas osynlighet. Man vet att man förstör för sig själva om man säger som det är, att den förda högerpolitiken kommer att fortsätta i stort sett oförändrad. Man låter högerpartierna göra skitjobbet men fullföljer politiken efter valet. Man inser att folk i allmänhet inte kommer att lyssna till fagert tal oavsett ur vilken näbb det än kommer efter valet 2010.

Sverige är som ett illa behandlat segelfartyg på öppet hav under dåligt väder, rorsman Reinfeldt ger intryck av att vara förgiftad av etylhaltiga drycker, i vart fall är han den som gjort allra minst intryck av att kunna leda landet, någonsin. Skulle Mona Sahlin i det läget ställa sig upp och tala högt så inser publiken omedelbart att inte heller hon duger till uppgiften, därför sitter man tyst och låter den Reinfeldtska katastrofen rulla på i oförminskad fart.

Man är sannolikt helt medveten om att allt detta skapar ett alltmer accelererande politikerförakt, men man när antagligen

politik
Ett medvetet val av bild att illustrera dessa rader…

förhoppningar om att en kommande regerings-
period ska innebära att man får tillbaka en stabil majoritet för en socialdemokratisk regering. Miljöpartiets kovändning i EU-frågan har visserligen inneburit att många av deras väljare blivit husvilla, men man tänker sig nog att de flesta av dessa går till Vänsterpartiet som knappast skulle fälla en sosseregering.

Vad det sist skrivna betyder för (v) är svårt att säga. Men partiet har en gammal svekdebatt, en debatt som kommer att blossa upp direkt om inte partiet kommer att sitta med i nästa regering. Vad det i sin tur skulle innebära vet jag inte, men det skulle knappast gynna vare sig partiet eller en sosseregering. Jag tror att perioden fram till valet om 785 dagar kommer att bli mycket intressant. Möjligen kommer det, och besvikelsen efter valet 2010 när folk inser att en sosseregering inte innebär någon förändring, leda till att fler än ett parti helt försvinner ur Sveriges Riksdag och att den politiska kartan ritas om.

I så fall kan vi konstatera att valet av Göran Persson till partiordförande i (s) var det största misstag som begåtts inom svensk politik på 1900-talet.

ab i t

Andra om: , , , , , , ,

[tags]Socialdemokraterna, Mona Sahlin, Fredrik Reinfeldt, Högerregeringen, Val 2010, Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Politik[/tags]

  33 comments for “Den socialdemokratiska tystnadens politik

Comments are closed.