En gammal sliten klyscha visserligen men en klyscha med skrämmande aktualitet dessa dagar då både Burma och Kina är drabbade av egna gigantiska katastrofer.

Bägge länderna har sedan lång tid tillbaka tillhört de diktaturstater där de ledande skikten bestämt vad som får berättas i Radio/TV och i tidningar. Den enda för-
ändringen när det gäller informationen idag är väl Kina, som utifrån de kommande Olympiska Spelen försöker vara så öppna som det någonsin går. Burmas militärjunta är dock precis lika sluten som vanligt, det enda vi vet är att bägge dessa katastrofer kan ha kostat hundratusentals människor livet.

När det gäller Kina så var det en bloggare igår som hävdade att Kina instiftat en lag som förbjöd myndigheterna att ljuga för folket och för medias representanter. Det är visserligen fullt möjligt att de har gjort det, men i så fall är det bara en del i det allmänna kulissbygget inför OS. Kina är en diktaturstat och det lär det fortsätta att vara. Skillnaden består möjligen i att de nu berättar en del av sanningen där de tidigare agerat som Burma, d.v.s. inte ens svarat på frågor.

Jag tänker inte exemplifiera här och nu, det känns inte speciellt angeläget när det fortfarande finns tusentals människor begravda under raserade bostadshus, fabriker och skolor. Dessutom så är kanske miljontals burmeser utan vare sig mat eller tak över huvudet, än mindre har de kunnat ta hand om alla dödade efter cyklonen.

Att bloggosfären skriver en hel del om dessa händelser är självklart, och man får verkligen se en hel del mer eller mindre fantastiska reaktioner. Så har t.ex. en bloggare skräpat ner alla tidningar som länkar tillbaka med en bloggpost med rubriken ”Jesus kommer snart”, något som antagligen får de flestas ögonbryn att höjas. Själv skrev jag ett kritiskt stycke om Kina igår, men uppgifterna i Radio och tidningar då var ”Det är ännu inte känt om någon skadats”, något som kändes lätt mot-
bjudande efteråt när jag insåg omfattningen. Jag menar att Kina ska kritiseras men att lägga alltför mycket krut på saken samma dag som en sådan här katastrof inträffat känns fel.

Aftonbladet publicerade bilder idag på ett par skadade kinesiska småttingar och då är det inte svårt att känna vanmakt inför det som nu inträffat. Allt kommer lite närmare när man ser den sortens bilder, något som jag också skrev

om igår fast då under rubriken Israel och pressfriheten. Men ibland blir det väldigt tydligt med bilder, något som det vid andra tillfällen kan kräva en hel bok för att förklara förmedlas på en sekund med rätt bild.

Vid tsunamikatastrofen så samlade svenskarna in en oerhörd massa pengar till de drabbade länderna, något som troligen är dags att upprepa. Visserligen har i alla fall Kina egna resurser men nödhjälp kan lika gärna vara att se till att skaffa fram hundratusentals tält, eller skaffa fram tonvis med medicin. Jag undrar hur lång tid det kommer att ta innan de svenska hjälporganisationerna agerar och annonserar om vilka postgironummer som gäller?

Jag undrar förstås också över om kineserna förmår att arrangera OS nu när detta har hänt. Visserligen är det ett stort land med många innevånare, men… I vart fall så kommer det att lägga sordin på stämningen.