Ibland undrar jag hur det kommer sig att vargens ställning är så stark bland oss naturvänner, den enda rimliga förklaringen som jag kan komma på är att den står för något mer än bara sin roll som utrotningshotat rovdjur.
Mina föräldrar hade under många år en sommarstuga vid sjön Långban i Värmland, det var ett hus som låg fjorton meter från stranden och närmaste granne fanns femhundra meter bort. Det enda vi hörde från den gården till och från var fåren, en grupp individer som decimerats av just vargen. Annars så var det storlommen som hördes med sitt aiiika-aiiika sena sommarkvällar och nätter, glesbebyggda områdens normala läte och diverse filmmakares vanligaste ljudeffekt.
På 80-talet och tidigt 90-tal så var det faktum att det fanns varg i området en krydda, även om man aldrig såg dem. Den enda gången jag har träffat på varg i naturen var några mil norrut, i närheten av ett samhälle som heter Nord-Rämmen. Men själva vetskapen om att man kunde få se varg betydde en hel del när man var ute och knallade i skogen. Vargen är en symbol för det vilda, en symbol för själva naturen.
Här i mina trakter utrotades vargen runt 1850 då den sista jakten genomfördes, det som finns kvar är ett par platser som fått namn efter djuret, som t.ex. Vargberget i Västerhaninge. Själva byn var på den tiden bara några få gårdar och själva berget lär ha varit en vanlig samlingsplats för en vargfamilj, i alla fall enligt en ortsbo som föddes runt 1870 som berättat det för mig. De enda handfasta minnen som finns kvar är en bok med vargberättelser, samtliga rena skrönor, som står i min bokhylla någonstans.
Jag har funderat på att publicera någon av dessa, för visst var ulven en besvärlig varelse ur böndernas perspektiv. Vargar äter djur, och de flesta av bönderna hade förstås flera djur. Inte ens om jag själv bodde i något värmländskt torp skulle jag låta min lilla kattsambo gå ut. Jag har verkligen inte lust att mata vare sig varg eller räv med mitt eget husdjur, så det är knappast svårt att förstå bönder och hundägare som vill vara ifred för vargen. Men det är inget svårlöst problem, idag kan de ansöka om pengar från Länsstyrelsen som bidrag för att sätta upp rovdjursstängsel.
Men om nu vargen är en symbol för många människor, en symbol för vild natur, borde inte vargen också få kosta en hel del? Andra symboler, som exempelvis kungahuset, får kosta mer än en kvarts miljard årligen. Den som läser denna hemsida lite nu och då vet att jag gärna byter ut kungen, prinsessor och hela konkarongen mot ett aktivt stöd för våra stora rovdjur.
Och med handen på hjärtat, är det någon som någonsin hört en historia där vargen har betett sig som ett riktigt svin?
it Andreas Carlgren, Varg, Canis lupus, Vargjakten, Jägarlobbyn, Val 2014, Politik, Natur, Miljö ab ex dn1 svd12 gp1 b
4 svar till “Är vargen svinaktig?”
Snygg passning om svin! Men den som var född 1870, det var ju tjugo år efter att vargen var utrotad?
Jo fast var väl hans föräldrar och släkt som hade berättat det antar jag.
”Vargkramandets” kärna är väl den perversa inställning till naturen som jägarkåren lyckats göra regeringspolitik av? Att en högljudd minoritet talar om för oss andra att de bestämmer vad som ska finnas/inte finnas i naturen punkt slut, och vad naturexperter har att säga skiter dom i; dom säger sig nämligen veta bättre. Samt den oerhörda upprördheten över att rovdjur faktiskt kan vara farliga för jägare om de hetsas med hundar, störs eller skadeskjuts! Just det sista är rejält provocerande faktiskt. Man tänker nästan på figurer ur s.k. sadistisk litteratur som fyllda av allmakts-fantasier likt gudar vill kunna döda på avstånd & det ska vara 100% riskfritt! Får ”guden” ett myggbett eller möter minsta motstånd rusar han skrikande iväg likt en feg hyena!
Svinaktigheterna har inga gränser, nu har några i Ockelbo kört ifatt en vargtik med skoter och sedan klubbat ihäl den. Det står nog inte på innan någon vargliknande hund får samma behandling. *arg*
http://gd.se/nyheter/ockelbo/1.2765384-tjuvjagade-vargen-blev-ihjalslagen