Vem bär skulden för så kallad ”muslimsk terrorism”?



Väst har själva skapat bilden av ett ociviliserat och alltmer barbariskt islam, alltmer styrt av religiösa dogmer. Det hävdar den ryskamerikanske världsrapportören Andre Vltchek i denna essä, skriven direkt efter attacken mot Charlie Hebdo i Paris. Andre Vltchek är filmare och undersökande journalist. Han har länge på plats bevakat krig och konflikter i dussintals länder, bl a Indonesien och länder i Latinamerika, Mellanöstern och Afrika. Från en historisk exposé från medeltidens korståg för han oss till Indonesien. Världens folkrikaste islamska stat där majoritetsbefolkningen nu lever i misär, i total skugga av en liten explorativ västallierad kristen överklass.

Västs totala arrogans gentemot andra kulturer – om än en gång aldrig så utvecklade – bär skulden för dagens islamska extremism, menar Vltchek. Efter 11 septemberattacken är nu ISIS är det allra senaste barbariska monster man skapat för att visa upp för väst. Översättning av artikel i Counterpunch 9-11 januari, med klamrade kommentarer, har utförts av journalisten och skribenten av Åke W Bergh (*-märkta från Vltcheks tidigare rapportering).

Artikeln av Andre Vltchek.
”För hundra år sedan vore det otänkbart för muslimer att spränga sig själva i luften och döda oskyldiga civila på kaféer och bussar – eller massakrera personalen på en satirtidskrift i Paris. Detta hade varit en omöjlighet!
Genom att läsa Edward Said eller prata med gamla män och kvinnor i östra Jerusalem, blir det tydligt att den stora delen av det palestinska samhället förr var helt sekulärt och högst moderat. Man brydde sig mer om livet, kultur, och till och med mode, än om religiösa dogmer.

Detsamma kan sägas om många andra muslimska samhällen, däribland Syrien, Irak, Iran, Egypten och Indonesien. Gamla fotografier talar för sig själva. Det är därför det är så viktigt att noga studera gamla bilder, om och om igen. Islam är inte bara en religion; det är främst en betydande kultur, en av de största som berikat mänskligheten med några av de mest betydelsefulla vetenskapliga och arkitektoniska landvinningar, och med otaliga rön inom det medicinska området. Muslimer har skrivit fantastiska dikter och skapat vacker musik.

Framför allt har man utvecklat några av mänsklighetens första sociala institutioner, inklusive stora offentliga sjukhus och de första universiteten, såsom universitetet al-Qarawiyyin i Fez i Marocko.
Idén om ”socialism” sågs naturlig för många muslimska sentida politiker. Om kristna väst inte intervenerat och störtat moderata muslimska regimer, och i dess plats tillsatt sina brutala allierade till makten i London, Washington och Paris, skulle nästan alla muslimska länder, däribland Iran, Egypten och Indonesien nu sannolikt vara socialistiska, ledda av främst sekulära regimer.
***
Efter andra världskriget fanns muslimska ledare som stod upp mot västs världsordning. Såsom den indonesiske presidenten Ahmet Sukarno med sin antikoloniala vänsterideologi. Sukarno skapade även en global antiimperialistisk rörelse, den icke-allierade rörelsen, som klart definierades under Bandung-konferensen i Indonesien 1955. Detta i slående kontrast till den konservativa, elitorienterade kristendomen, vilken oftast känt sig bäst hemma hos fascistiska härskare och forna kolonialister, med sina kungar och affärsvärldens oligarker.
Sukarno

För dagens härskande Imperium var folkligt populära, progressiva muslimska ledare i Mellanöstern eller resursrika muslimska Indonesien något helt oacceptabelt. Om de kom att använda sina länders naturrikedomar för att höja levnadsstandarden hos sitt eget folk, vad skulle då bli över för väst och dess imperiedrömmar? Det måste stoppas med alla medel. Islam måste splittras. Taktiken var att infiltrera med ”radikaler” och antikommunistiska kadrer och affärsmän som inte kunde bry sig mindre om välfärden för folken i dessa nya ”avkoloniserade” länder.
***Kung Abdullah och Obama

Nästan alla radikala rörelser i dagens islamska värld är idag knutna till wahhabismen, en ultrakonservativ, reaktionär sekt av sunniislam, som nu styr det politiska livet i Saudiarabien, Qatar och andra västallierade islamska länder.
För att citera Dr Abdullah Mohammad Sindi:
”Historien visar att utan brittisk hjälp skulle varken wahhabismen eller huset Saud existera idag. Wahhabismen är en brittisk-stödd fundamentalistisk islamsk rörelse. Genom sitt försvar av huset Saud stöder USA nu wahhabismen direkt och indirekt – oberoende av terrorattackerna den 11 september 2001. Wahhabismen är våldsam, ultrakonservativ, extremt reaktionär, sexistisk och intolerant… ”

Väst gav sitt fulla stöd till wahhabismen på 1980-talet. De engagerades i Afghanistan, betalades och beväpnades i ett bittert krig mot Sovjetunionen som varade från 1979 till 1989. Som ett resultat kollapsade Sovjet, utmattat både ekonomiskt och mentalt. Mujahedinkrigarna som bekämpade Sovjet liksom vänsterregeringen i Kabul, uppmuntrades och finansierades av väst och dess allierade. De kom från alla hörn av den muslimska världen för att i ”heligt krig” nedkämpa den otrogna kommunismen.

Enligt amerikanska UD:s arkiv:
”Kontingenter av så kallade afghanska araber och utländska krigare som ville föra jihad mot de ateistiska kommunisterna strömmade till. Bland dem en ung saudier, Usama bin Ladin, vars arabiska grupper så småningom utvecklades till al-Qaida.”

Muslimska radikala grupper infiltrerade sedan olika muslimska länder [och orsakade bl a ett långt blodigt inbördeskrig i Algeriet]. Förutom al-Qaida på senare tid också ISIS (även känt som ISIL). ISIS är en extremistisk armé som fötts i ”flyktingläger” i de syrisk/turkiska och syrisk/jordanska gränstrakterna, finansierade av Nato och väst för att bekämpa den syriska sekulära regeringen Bashar al-Assad.
Dessa extrema implantat har redan tjänat flera syften. Västvärlden använder dem som ombud i de krig de utkämpar mot sina fiender – det vill säga länder som ännu står i vägen för imperiets totala världsherravälde. Sedan, någonstans på vägen, tappar man kontrollen över dessa extremistarméer, men kan sedan fungera som fågelskrämmor och som motivering för ”kriget mot terrorismen”. Eller, efter att ISIS intog Mosul, som en ursäkt för att på nytt skicka västerländska trupper till Irak.
Skildringar om denna radikala muslimska grupp är ständigt på tidningarnas förstasidor eller visas på TV för att påminna folk i väst ”hur farlig världen egentligen är”, ”hur viktigt västs engagemang verkligen är för att bekämpa dessa krafter”. Och därmed hur viktig övervakning är, hur oundgängliga all säkerhet är och det nödvändiga med enorma försvarsbudgetar och krig mot otaliga skurkstater.
***
Från en stillsam civilisation, ofta med sin egen form av socialism och omfattande välfärdsbyggen [såsom Gadaffis Libyen] fann dessa länder sig plötsligt invaderade av våldsamma utländska religiösa och ideologiska implantat, av västs ideologer och propagandister omvandlade till ”enorma hot” och symboler för terrorism och intolerans.
Situationen är rent grotesk, men ingen skrattar – alltför många har dött och för mycket har förötts!

Indonesien är ett av de mest slående exemplen på hur sådana destruktiva mekanismer för förstörelse av progressiva muslimska värderingar fungerar: under 1950-talet och början av 1960-talet började USA, Australien och väst i allmänhet oroa sig för den progressiva antiimperialistiske presidenten Sukarno och kommunistpartiets (PKI) ökande popularitet i Indonesien. Än mer oroade man sig över det upplysta socialistiska inriktningen på den indonesiska modellen av islam.
Kristna antikommunistiska ideologer och intrigmakare, inklusive den ökända jesuiten Joop Beek, sattes att infiltrera Indonesien. Man satte upp hemliga organisationer, från ideologiskt verkande till paramilitära grupper för att bistå väst att planera den kupp som 1965 kom att störta Sukarno och skörda mellan en och tre miljoner indonesiers liv.
Formad i väst spreds den extremt effektiva antikommunistiska och antiintellektuella propagandan av Joop Beek och hans kohorter för att hjärntvätta medlemmar av stora muslimska organisationer – och i samband med kuppen hetsa dem till massmord av vänstern. Lite anade de att deras islamska tro, inte bara kommunism, var den egentliga måltavlan för den västvänliga, kristna femtekolonnen i Indonesien. Eller mer exakt, målet var just liberala islam med sina vänsterideal.
Efter kuppen 1965 använde den västsponsrade fascistiske diktatorn general Suharto Joop Beek som sin främste rådgivare. Hans ideologiska lärjungar blev det ideologiska rättesnöret. Ekonomiskt stödde sig regimen främst på kristna affärsmän, inklusive Liem Bian Kie, en kinesisk-indonesisk ideolog med egen tankesmedja och verksam inom inhemsk högerpress.

. Deras ”opålitliga” politiska partier förbjöds av diktaturen, deras politiska och ekonomiska liv sattes under strikt kontroll av en västvänlig kristen minoritet. Till denna dag regerar denna klick ohämmat med ett nätverk av antikommunistiska krigare. [I väst på sin höjd uppmärksammad i 80-talets Hollywoodrulle ”Brännpunkt Jakarta” med Mel Gibson och Sigourny Weaver.] Med en brutal militär knuten till affärskarteller och maffior [som lever stort på att sälja ut örikets regnskogar med omväxlande skogsbränder och översvämningskatastrofer som följd*] . Med sina mediamonopol och ”pedagogisk” hjärntvätt i privata religiösa skolor med korrupta religiösa predikanter (många även aktiva i 1965 års massakrer) och andra kollaboratörer. [Överklassens lingua franca i sina glänsande finanspalats i Jakarta utgörs av en slags pidginamerikanska, en styrande ”elit” med mer gemensamt med den amerikanska såpa-kulturens lyxkonsumism än med sina muslimska landsmän.**]

Indonesiska Islam har reducerats till en tyst majoritet, främst fattiga utan makt att påverka. [Minns ni ”upprorsledaren” i Ache i samband med tsunamikatastrofen 2004? Han som befanns i landsflykt, i exil i en av Stockholms betongförorter(!)] Det skapas bara rubriker i västmedier när frustrerade militanta muslimer går bärsärkargång i turistbarer, eller när dessa extremister, många relaterade till Mujahedin och kriget i Afghanistan, spränger nattklubbar, hotell eller restauranger på Bali och i Jakarta.

Eller gör de ens det egentligen? Tidigare Indonesiens president, den progressive muslimske prästen Abdurrahman Wahid (borttvingad av den nya eliten), anförtrodde mig en gång: ”Jag vet vem som sprängde Marriott Hotel i Jakarta. Det var inte en attack av islamister; det gjordes av de indonesiska säkerhetstjänsterna för att påminna väst om sin existens i dess ”krig mot terrorismen.”
***
”Jag vill påstå att västerländska imperialismen inte så mycket smitt en allians med extrema muslimska fraktioner, utan de facto själva skapat dem”, anförtror mig i London en vän, den ledande progressiva muslimska intellektuelle Ziauddin Sardar:
”Vi måste inse att kolonialismen gjort mycket mer än att bara förstört muslimska nationer och kulturer. I förtrycket ingick utraderandet av de muslimska kulturernas kunskap och lärande, tänkande och kreativitet. Den västerländska kolonialismen tillgodogjorde sig tidigt islams läror och kunskaper, vilka kom att lägga grunden för den europeiska renässansen och senare upplysningen – och nyttjade sedan detta till att utrota denna kunskap och lära. Detta skedde genom fysisk eliminering, man upplöste muslimska läroanstalter, förbjöd vissa typer av inhemsk kunskap och utrotade bokstavligen motspänstiga lokala tänkare och forskare. [Väst nya oljeshejkdömen behövde dem inte längre. Det sägs att kolonialminister Churchill drog upp gränserna för ett nytt brittiskt Irak under en lunchpaus.] Men inte minst genom att skriva om själva Historien, nu som en historia om den västerländska civilisationen där alla övriga civilisationers historia kom att underordnas”.

[Övsättarens kommentar: mer Hollywood – minns ”Lawrence av Arabien” med Peter O´Toole som den förfinade brittiske officeren i den filmiskt oförglömliga scenen vid brunnen mitt ute i öknen. Där en påtagligt bitter Lawrence läxar upp Omar Sharifs arabiska prins som just dräpt hans arabiske vägvisare: ”Ni är ett grymt och primitivt folk, som aldrig kan enas och därför aldrig kommer någon vart!” Detta alltså sammanfallande i tiden för ett brinnande första världskrig där hans överlägsna civilisation just slaktar varandra i miljontals hemma på Europas slagfält! Och för den delen, vad gör en engelsk officer i den arabiska öknen? ”Är England ett ökenland?”, undrade hans arabiske guide i sin monumentala okunnighet.]

Så ett hopp i tiden till efter andra världskriget och dagens katastrofala läge – vilken lång och fruktansvärd resa det varit! Den muslimska världen, nästan alltid på defensiven, är nu sargad, förödmjukad och förvirrad.
Missförstådd av världen och ofta även av sitt eget folk som tvingas förlita sig på den västerländska, kristna synen på världen.
Det som gjorde den islamska kulturen så attraktiv – tolerans, lärande och omtanke om sitt folk har amputerats från den muslimska sfären, har förstörts utifrån. Det som återstår är bara ”religion”.
Idag styrs de flesta av de muslimska länderna av despoter, militärer eller korrupta eliter. Alla nära förbundna med väst och dess globala intressen. På samma sätt som stora civilisationer tidigare förintats i Nya världen och Afrika, har västerländska inkräktare och kolonisatörer nu även lyckats förinta stora muslimska kulturer.

Vad som ersatt dem är girighet, korruption och brutalitet. Det verkar som om allt baserat på icke-kristna fundament måste reduceras till damm av västerländska imperier. Endast de största och tuffaste kulturerna kan överleva. [Jfr. uråldriga Kinas fall och häpnadsväckande comeback!]

När helst muslimer försöker återvända till sitt inre väsen, marschera sin egen väg, socialistisk eller socialt orienterat – vare sig Iran, Egypten, Indonesien, eller senare Irak, Libyen eller Syrien – blir de brutalt förstörda.
Själva viljan hos dessa folk är nu bruten, demokratiskt uttryckta val manipulerade eller ogiltigförklarade.
Under decennier har Palestina förnekats frihet och grundläggande mänskliga rättigheter. Både Israel och västs imperium spottar på dess rätt till självbestämmande. Palestinierna är låsta i ett ghetto, mördas och förödmjukas. Religionen är allt de har kvar.

Den ”Arabiska våren” spårade snart ur, från Egypten till Bahrain, de gamla regimerna och dess militär tillbaka vid makten. Liksom de afrikanska folken betalar muslimer ett fruktansvärt pris för att vara födda i länder med rika naturresurser. Ett öde man tidigare delade med Kina, den största civilisationen i historien, som överglänste alla kulturer i väst.
***Saladin

Det kristna väst plundrade och förgrep sig mot islam redan under korstågen. Sultaner såsom den store Saladin stod emot inkräktarna och försvarade de stora städerna Aleppo och Damaskus, Kairo och Jerusalem. Men i det stora hela har islam genom hela sin historia varit mer intresserade av att bygga sin civilisation än att kriga.
Idag vet knappast någon i väst något om Saladin eller den muslimska världens stora vetenskapliga, konstnärliga och sociala landvinningar – men är desto mer ”välinformerade” om ISIS. Man känner ISIS bara som en ”islamisk extremistgrupp”, inte som ett västerländskt verktyg som används för att destabilisera Mellanöstern.
Såsom nu ”Frankrike sörjer” de döda journalisterna hos satirtidskriften Charlie Hebdo (onekligen ett fruktansvärt brott!) avbildas islam återigen som brutalt och militant i väst. Alltså inte väst med sin korståg och kristna fundamentalistiska läror som attackerat och slaktat moderata, sekulära och progressiva muslimska länder – och nu överlämnat de muslimska folken i händerna på rubbade fanatiker.
***
Under de senaste halvseklet har cirka tio miljoner muslimer mördats då deras länder vägrat tjäna västs ekonomiska intressen – inte tjänat helhjärtat, eller bara stått i vägen. Offren är indoneser, irakier, algerier, afghaner, pakistanier, iranier, jemeniter, syrier, libaneser, egyptier, och medborgare i Mali, Somalia, Bahrain och många andra länder.
Väst har skapat de värsta monstren, öst dollarmiljarder över dem, beväpnat och tränat dem och släpper dem sedan lösa för att gå bärsärkargång. De ”muslimska” länder som främst avlar denna terrorism, Saudiarabien och Qatar, är några av de närmast allierade till väst. De har aldrig ifrågasatts, än mindre straffats för sin terror i den muslimska världen.

Framträdande sociala muslimska rörelser som Hizbollah, för närvarande är engagerat i dödlig kamp mot ISIS, men även i sitt motstånd till israeliska invasioner av sitt hemland Libanon, är terrorstämplat av väst. Sett från Mellanöstern, verkar det som om väst, precis som under korstågen, siktar på en slutlig totalförstörelse av den muslimska världen och dess kultur.
När det gäller den muslimska religionen accepterar väst bara den fårskalliga sorten – den som anammar extrem kapitalism och västs globala dominans. Den andra typen skapas av väst själva och dess allierade vid Persiska viken – utsedd att bekämpa framsteg och social rättvisa; den som slukar sitt eget folk.


i Andra om:, , , , ,, , kultur, , , , ,

Counterpunch-artikeln Le Monde Pål Steigan SvT Nyheter Counterpunch SvD 11/1 Globalresearch 11/1 AL Lodenius 10/1 Le Figaro 10/1 Pål Steigan 11/1 New York Times – I am not Charlie Hanna Söderströms blogg Feministiskt initiativ Anna-Lena Lodenius Birger Schlaug I Birger Schlaug II Knut Lindelöfs blogg 7/1 Pål Steigans blogg 8/1 DN8/1 DN 7/1Expressen 7/1 Lenins tomb Le Figaro SvT 7/1 Joe Bidens medgivande M Chossudovsky New York Times 27/6 2013 New York Times 27/6 DN 26/6

  7 comments for “Vem bär skulden för så kallad ”muslimsk terrorism”?

  1. p.o
    16 februari, 2015 at 10:07

    Muslimsk terrorism?

    • 16 februari, 2015 at 10:40

      Tack för kommentar angående titeln på morgonens blogginlägg. Har ändrat titeln.

  2. 16 februari, 2015 at 17:43

    En intressant artikel. Men imperialismens härjande i dessa länder är en sak. En annan sak är att förklara dessa länders för socialistiska. T.ex. Egypten:
    Det Muslimska brödraskapet har aldrig gjort en hemlighet av sitt program, trots alla beskyllningar om att ha en ”hemlig agenda“: den islamska religionen har alltid omfattat mer än trosbekännelsen och religiösa riter: nation, börd, etik, utbildning, vetenskap, lagar – allt skulle vara en källa för högsinthet och samtidigt för makt. De första muslimerna uppfattade islam som en gemenskap, ett system, som präglar alla företeelser i livet och som organiserar tingen på jorden som i himlen; ”ett praktiskt och spirituellt system, som religion och stat, som bok och svärd”.

    Muslimska brödraskapet anser att en fundamental omorientering i samhällets tankevärd och organisering måste äga rum. Av alla plågor som kolonialismen och den moderna marknadsekonomin förorsakat, skulle det allra värsta vara, att islam har blivit förvästligat. Materialism, individualism, värde-förlust, är i deras ögon orsakerna till alla andra missförhållanden som de kritiserar:
    Det viktigaste beviset för diagnosen att nationen förstörts, är att folket tjänar främmande härskare, tar efter deras seder och låter sig hetsas på varandra. Det är egypter, som suger ut sina landsmän, utan hänsyn till deras elementära behov, och exploaterar gemenskapen på ett sätt, som inte skulle tillkomma muslimer. Staten är inte gemenskapens tjänare, utan står i motsättning till folket, tjänar bara de egna makthavarnas egoistiska intressen och de utländska makter som står bakom dem.

    Muslimbröderna presenterar sig som den äkta islams representanter; religion och samhälle ska inte längre hållas isär. I sin självförståelse som religiösa folk-uppfostrare, tar de sig an befolkningens miserabla materiella läge. De har byggt moskéer och skolor, lärt barnen att läsa och har organiserat sjukvård och rudimentär försörjning med elektricitet. I städerna har de byggt upp ett bespisningsnät för de fattiga och annan social omsorg. De vill vara förebilder för ett gudfruktigt liv, som ska leda den andliga gemenskapen till bättre levnadsvillkor. Alla sociala motsättningar mellan människorna betraktas som faror, som skulle kunna splittra den andliga gemenskapen. Om bara alla kunde komma ihåg, att de är jämlika i tron, så skulle de värsta formerna av utsugning försvinna och landägare och arrendatorer, fabriksägare och löntagare, överhet och undersåtar skulle samsas och främja varandra och gemenskapen.

    De olika intressen som finns i samhället, tolkar Muslimbröderna som en utvecklings-form av den privata, fria konkurrensens falska värderingar, som bara förenar individerna genom de motsättningar de är insnärjda i. I stället för att utsuga arbetare i fabrikerna med enbart kapitalistiska metoder, skulle ägarna använda en del av profiten till att ge allmosor. Gud skulle vara med den duktige och privategendomens tillväxt skulle vara en sorts gudstjänst. Fackföreningar beskylls däremot för att genom sin materialism splittra gemenskapen.
    Islamisk rättvisa skulle i motsats till de krafter man anser vara på verket i marknadsekonomin, vara ett rent religiöst förmedlat harmoniideal. I Muslimska Brödraskapet är många lärare, läkare, naturvetenskapare, advokater, ingenjörer och företagare organiserade, som med sin religiösa välgörenhet gentemot de fattiga har kunnat förankra sig i folket.

    Brödraskapet vill även förbättra statsmakten i religiös mening: Religionen ska vara riktsnöret för den politiska makten. En stat som inte är islamisk, utan rättar sig efter väststaterna och deras sedeslöshet, skulle inte kunna göra folket sedesamt, utan själv bli upphov till sedligt fördärv, korruption och egoism och ringakta det egyptiska folkets skaparkraft.
    De anser att folket inte har någon moralisk orientering och att det saknar gemenskapskänslan med den politiska makten. Deras ekonomiska – och socialpolitiska programpunkter står för en allomfattande restaurering av moralen: den nya egyptiska människan som gud skapat.

    Den moraliska överhöjningen och den skriftlärda fromheten kan vi nog tycka vara omodern och farlig.
    Dock förråder programmet mycket om det verkliga läget i Egypten: När muslimerna beklagar ”nationens utsäljning” till väststaterna, särskilt till USA och ”zionisterna”, så pekar de på hur fullständigt och på vilket vis Egypten är invecklad i världsekonomin, utan att landet kan leva av det.

    De viktigaste egyptiska inkomstkällorna är tjänsterna åt den kapitalistiska världs-ekonomin, vars handelsvillkor och marknadspriser egypterna inte är med om att bestämma: Landet exporterar olja och gas, får betalt för att det säkrar Suezkanalen för världsmakternas transporter och ställer sina korallstränder och antika sevärdheter till förfogande för den internationella turismen. En annan viktig inkomstkälla utgör pengarna som egyptiska gästarbetare, framför allt sysselsatta i de arabiska oljestaterna, skickar hem. Oljepriset, som Egypten som relativ liten olje-och gasleverant inte ens marginalt kan bidra till, bestämmer alltså på flera olika sätt hur höga inkomsterna är.
    Dessutom är inkomsterna från turismen och gästarbetarna beroende av det regionala säkerhetsläget, som periodiskt låter en del av dessa inkomster sina. En sådan kollateralskada var Irak-och Libyen-krigen, som förorsakade bortfallet av många inkomstmöjligheter för egyptiska gästarbetare. Egypten är visserligen integrerad i den kapitalistiska världen, men utan att verkligen ha en egen kapitalplats, och lider därför av motsättningen, att dess makthavare finansierar sig över källor, som de inte suveränt förfogar över, och att folket som de suveränt förfogar över, inte kan användas som en källa till rikedom.

    Med Egyptens integrering i världsekonomin har makthavarna förstört den gamla ekonomin och därmed även de seder och bruk som passade till den. Större delen av egypterna har fått lära sig, att det principiellt inte existerar någon annan rikedom, än den som kan tjänas på världsmarknaden.De är tvungna att tjäna pengar, men utan att samtidigt ha möjligheten att anpassa sina levnadsvillkor till kapitalistiska egendomsförhållanden och därmed utan att ha orsak att anamma de nya sederna. Muslimska Brödraskapet påpekar, att ekonomisk- och finanspolitisk ”neokolonialism” har införts av IMF och andra institutioner.

    Sanningen är, att Egypten enbart kan delta i världsmarknadens välsignelser, om landet kan betala de utländska kreditgivarnas fordringar. Finansieringen är kopplad till att Egypten ”öppnar sig” och ”liberaliseras”, och det är just det som förhindrar att jordbruket frambringar de elementära livsmedel som befolkningen behöver och att även industrin utvecklas åt det hållet – i stället produceras det för exporten.
    De förhållanden som brännmärks av Muslimbröderna (den ”amerikansk-judiska finansmaffian”), är i verkligheten en politisk-ekonomisk motsättning i statsmakten, som till stor del lever av utlandslån och därför använder sin suveränitet för att upprätthålla sin kreditvärdighet.

    Statsapparaten och likaså näringslivet är genomsyrade av ”korruption och svågerpolitik”: Rikedomen hamnar i elitens händer, som underhåller en stor statsapparat med hundratusende funktionsbärare. Den moraliska anklagelsen angriper det faktum, att den politiska och ekonomiska elitens rikedom inte är resultatet av en framgångsrik kapitalism och därför inte är till någon nytta för stora delar av befolkningen, som i stället måste leva av privat välgörenhet. Den egyptiska staten, som förvaltar en permanent brist på allting, vilket förorsakar socialt elände och missnöje i befolkningen, har därför byggt upp ett omfattande övervaknings- och våldssystem, som förtrycker folket.

    Korruptionsanklagelsen visar även, att statsmakten systematiskt skadar sig själv, för att de statliga instansernas kompetens- och arbetsdelning mest gäller att utesluta varandra från de finansiella medlen. Pengarna används inte produktivt för nationen, utan har karaktären av ständigt bråk om privata ”inkomster”.
    Anklagelsen, att den egyptiska statsmakten är ”US-imperialismens och zionismens köpta lakejer”, har nyktert betraktat, sin utgångspunkt i att Egypten inte bara till sin egen nackdel är ekonomiskt beroende av USA och Israel, utan dessutom inte kan agera som regional stormakt, trots sin stora armé och ansenliga beväpning.
    Landet är inbundet i en allians med Amerika och Israel, som inte tillåter egyptiska anspråk på arabisk ledarmakt-status och inte på att regionalt vara jämställd med Israel.

    Detta är alltså den objektiva orsaken till Muslimska Brödraskapets populära och statsbärande kritik: det egyptiska folket underkuvas av en regim, som inte ger folk möjligheten att säkra sin existens och som dessutom skymfar deras patriotism och samtidigt inte klarar av att förfoga suveränt över alla nationala rikedomskällor. Med dessa tadel hade Muslimska Brödraskapet vunnit parlaments-och presidentvalen, och folkomröstningen till grundlagen. Det var upptakten till en maktkamp, som de hittills har förlorat – mot militären, mot den gamla civila statsapparatens funktionärer och anhängare.
    Muslimska Brödraskapets motståndare: De som sedan tidigare hade fördelar av statsmakten:
    Det var de gamla makthavarna som militärt ställde sig mot M.Brödraskapet och som därmed har klargjort, att det hittills gällande statsskicket fortfarande ska vara kvar och att de själva tänker fortsätta styra landet. De har nämligen kunnat bevara sina nationella rikedomskällor innan de förlorade makten 2011: En stor skara statliga funktionsbärare, som på alla plan förfogar över en hel arsenal av härskar-hardware, speciellt militären, så till den grad, att ämbetsmännen i staten alltid kunde profitera privat av dessa förhållanden.
    Men inte nog med det: Som politiska makthavare över territoriet och dess befolkning, eftersträvade de en modern nation, där befolkningen skulle vara till nytta åt statsmaktens avsikter. Med inkomsterna ifrån oljeexporten och Suezkanalen skulle folket fungera på ett produktivt sätt, för att bygga upp den egyptiska nationen och förskaffa sig herraväldet över ett betydande stycke av Mellersta Östern. Att avleda stormaktsrätter ur makten över land och folk och driva igenom dem, fungerade hittills inte tillfredställande på grund av bristen på egna medel: Den bekväma automatiken i ett kapitalistiskt samhälle, som fungerar på det sättet, att folket inte har något annat alternativ, än att livnära sin statsmakt med sina tjänster åt kapitalet och därigenom förser staten med pengar, som den bl.a. kan använda till att sköta om sina resurser (för folket hör till statens resurser).

    • neurocolls
      26 februari, 2015 at 09:40

      Min ”favorit-diktator” Gamal Abdel Nasser om muslimska brödraskapet som då för femtio år sedan var löjligt ointressanta.
      https://www.youtube.com/watch?v=TX4RK8bj2W0

      Kolla gärna även på BBC-dokumentären om övertagandet av Suez-kanalen. The Other Side of Suez.

  3. Johan Eriksson
    16 februari, 2015 at 18:42

    Det verkar finnas anledning att påminna om Marx ord: ”Religionen är ett opium för folket”. Islam är på inget sätt undantaget från den analys på vilket Marx grundade sin tes. En socialist får inte låta sig förvillas att på olika sätt visa sympati för det opium som Islam utgör.

  4. Zokrates
    17 februari, 2015 at 09:54

    Enligt Chomsky är (återigen) Egypten ett typiskt exempel på nyliberala hävstänger.

    http://www.informationclearinghouse.info/article36580.htm

  5. 22 februari, 2015 at 12:12

    Blogginlägg 5 oktober 2013 ”5000 gånger fler dödade i mord än av muslimsk terrorism i USA efter 11 september”
    (http://jinge.se/mediekritik/5000-ganger-fler-dodade-i-mord-an-av-muslimsk-terrorism-i-usa-efter-11-september.htm)

Comments are closed.