Vänsterpartiets framtid?

Jag har fått en mängd frågor i kommentarfälten och i e-post om hur jag ser på det framtida Vänster-
partiet och dess roll. Jag är fel person att svara på det, jag har endast varit aktiv i partiet tre eller fyra kortare perioder varav den första var runt 1970 och den sista, halvåret före valet 2006. Men visst har jag ett antal funderingar, men de grundar sig knappast på min egen aktivitet, mer då på mitt intresse.

Till att börja med så vill jag peka ut det rödgröna samarbetet som en av de orsaker som jag tror gjorde att partiet återigen gick bakåt. Folk i allmänhet uppfattar den sortens koalition som ett steg mot ett tvåpartisystem, samtidigt så vet jag att många har ansett att det är ett sätt att ge upp, som att Vänsterpartiets politik inte räcker till för att gå till val som enskilt parti.

Man har alltid haft en radikal syn på den ekonomiska politiken, plötsligen befinner man sig i ett samarbete med två andra partier, ett samarbete som kräver mängder av eftergifter där den egna politiken praktiskt taget slängs överbord. Så t.ex. frågan om EU, tidigare har partiet varit ensamt om att kräva utträde ur EU, nu har den rollen övertagits av de främlingsfientliga, och märk väl, detta helt utan möjlighet för medlemmarna att ta ställning i sakfrågan. För beslutet om det rödgröna samarbetet kom ovanifrån och hade knappast någon förankring på basplanet.

Och så har det varit hela tiden under samarbetet, det sitter folk i olika arbetsgrupper och diskuterar med (MP) och (S), men de tvisteämnen som kan dyka upp har avgjorts av partiet centralt. Jag kan tänka mig att ledande företrädare säger emot, men jag har frågat efter hur de lokala partiorganisationerna deltagit men enbart fått svaret att de ibland har fått information, men oftast inte.

När då ett parti som Vänsterpartiet styrs uppifrån molnen, utan någon större kommunikation i vertikalledet, så hamnar vänsterpartisterna i samma sorts limbo som de flesta andra politiska partiernas medlemmar, det finns ett ledningsskikt, och sedan finns det ingenting.

Att besluten kommer uppifrån och inte från basplanet är det många som har vittnat om, och praktiskt taget alla har uttryckt irritation över detta. Det är samma sak just nu med de andra rödgröna partierna, alla säger att det rödgröna samarbetet ska fortsätta men inget av partierna har låtit sina medlemmar vara med och diskutera frågan. I en massa olika sammanhang så har partiet drivit frågor om medlemsomröstning, bland annat i fackföreningarna, men det har jag inte hört någonting om när det gäller avgörande frågor som denna.

Sedan kan jag inte komma ifrån en av de mest centrala frågorna, som jag minns saken så är valet 2010 det femte valet i rad som Vänsterpartiet har gått bakåt. Visserligen har det ibland varit marginellt, men trenden är klar, partiet går kräftgång och kommer att försvinna från Riksdagen om inget radikalt görs. Många har talat och skrivit om behovet av en ny vänster, en fråga som jag inte hört tidigare under de dryga fyrtio år som jag röstat på partiet.

Utan att göra anspråk på att vara något sorts politiskt orakel så törs jag ge mig på en gissning om vilka saker som är de viktigaste just nu. Det rödgröna samarbetet bör upphöra. (V) kan stödja en rödgrön koalition i Sveriges Riksdag, men bör inte ingå i en sådan. Orsaken är förstås att partiet inte kan driva sina kärnfrågor i ett regeringssamarbete utan att göra alltför stort avkall på de egna profilfrågorna.

När man har tagit tag i den interna demokratin och fått merparten av medlemmarnas stöd för den ena eller den andra linjen så bör man också ta fasta på frågan om vem eller vilka som företräder medlemmarna. Som bloggare med i genomsnitt mellan sex och nio tusen besök per dygn just nu så får jag en massa feedback både i e-post och via hemsidans kontaktfunktion. Det är både partimedlemmar och väljare som hör av sig med synpunkter på än det ena och än det andra, men som röd tråd finns det en kritik mot partiledningen. Det är en fråga som givetvis påverkas av borgerliga media och valresultatet, men jag tror att den kräver sitt svar precis som frågan om det rödgröna samarbetet.

En sista reflektion från min sida handlar om takhöjden i partiet. Runt 1970 då jag första gången gick med i partiet så var dynamiken inom partiet enorm, inte så konstigt kanske med tanke på 1968 och den vänstervåg som fortfarande var stark för att inte säga dominerande. Den nuvarande medlemsperioden har präglats av allt större konformitet, själv har jag ibland upplevt att det inte är tillåtet att framföra kritiska synpunkter vare sig på medlemsmöten eller annorstädes. Det är illavarslande eftersom dynamiken inom partiet länge upplevts som en av partiets största tillgångar.

it , , , , , , , , , svd1234 ab123456 dn123456 ex1234

  13 comments for “Vänsterpartiets framtid?

  1. Matte S
    23 september, 2010 at 10:22

    Jag tror också att den rödgröna röran var ett misstag. S och Mp kunde ha kört vidare själva, nu tror jag att många valde att avstå från att rösta på vänstern på grund av att en röst på dem var en röst på borgarna. Ger man upp sina ideal så ger även väljarna upp.

  2. 23 september, 2010 at 10:47

    Bra inlägg, tänker inte säga så mkt om det för jag kan skriva under på nästan allt.

    Men en sak vill jag betona i ditt inlägg

    ”själv har jag ibland upplevt att det inte är tillåtet att framföra kritiska synpunkter vare sig på medlemsmöten eller annorstädes.”

    Det är något jag känner igen från den breda vänsterkulturen, och är kanske en av de främsta orsakerna till att jag inte är organiserad politiskt idag.

    • 23 september, 2010 at 10:50

      Det är något jag känner igen från den breda vänsterkulturen, och är kanske en av de främsta orsakerna till att jag inte är organiserad politiskt idag.

      Det känns lite annorlunda, alla vi 60+ har kvar i minnet hur man under vänstervågen gjorde självkritik, tom i övermått.. :-) Att man blev kritiserad gav upphov till många intressanta diskussioner, men det är klart – då fanns inte internet…

      • 23 september, 2010 at 11:12

        Ja, kritik kan vara underbart, om den framförst på rätt sätt. Nu var jag inte med under 70-talet, så kan inte säga något om hur självkritiken var beskaffad. Men med en släng ödmjukhet och acceptans så är det nog en väldigt bra grej.

        Vad jag upplever är att man ofta tar till en tystandets retorik, att man främst försöker få tyst på människor som inte delar ens egna åsikter, eller funderingar. Främst tycker jag man kan se det i debatten som sker idag kring SD, och deras politk. Man fokuserar inte på rasismen som tankegång, och det som är fel i den. Man fokuserar på rasisten. Man går till person.

        Ett läge där jag ofta själv upplever denna tystandets retorik är när jag funderar kring sexköpslagen och hurvida det är rätt och riktigt att moralilsera över hur andra människors överenskommelser i sängkamaren ser ut. Jag kan tycka att det är lite lustigt att man tar sig rätten att säga till andra människor vad som är rätt eller fel i ett sådant avseende (80-talist, har antagligen fler liberala åsikter än vad jag själv vill erkänna). Det jag får till svar är allt som oftast inte starka argument, som jag utgår att det finns, utan oftast kontrafrågan ”Hur kommer det sig att det alltid är män som är kritiska till sexköpslagen?”

        Ingen vill bli sedd som mansgris, sexist eller kvinnoförtryckare, och då jag faktiskt tycker feminism och jämlikhet är viktiga värden att kämpa för så tystnar jag i en sådan diskussion.

        Där har vi ett monomentalt fel inom hela vänsterrörelsen idag, likriktning och konformitet verkar ha något av ett egenvärde, och människor som inte blir del i denna försvinner.

        • 23 september, 2010 at 11:24

          Det jag får till svar är allt som oftast inte starka argument, som jag utgår att det finns, utan oftast kontrafrågan ”Hur kommer det sig att det alltid är män som är kritiska till sexköpslagen?”

          Det låter slarvigt. Jag skulle fråga varför du inte kan ta avstånd från människohandel, vilket det faktiskt handlar om. Och varför du inte inser att över 90% av de prostituerade kvinnorna är missbrukare eller mår så psykiskt dåligt att de behöver vård. Det finns nämligen inga lyckliga horor, men det är ju en annan diskussion… :-P

    • 23 september, 2010 at 12:49

      Jag tror detta är olika beroende på var man är i landet, Vilken ledare man har osv. I Dalarna har vi det oerhört högt i tak. Till och med i så stor grad att vi motsätter oss moderpartiet i vissa frågor, vargfrågan är ett exempel. Då jag själv är ordförande för Vänsterpartiet i Mora så vill jag att det skall vara högt i tak.. nästan ett krav för våra diskussioner. Att ständigt ifrågasätta vår egen politik ger, hoppas jag, en solid grund att föra fram vår politik vidare. Men som det är sagt: Rom byggdes inte på en dag.

      Likt er andra är jag djupt kritisk till denna början till blockpolitik INNAN valet är avgjort vilket jag klargjort i en insändare i Vänsterpress. Det är en helt annan sak att EFTER valet försöka kompromissa utifrån det valresultat som blivit som ofta görs i t ex kommuner. Det är lättare att hitta blocköverskridande lösningar om det skulle behövas som i årets val.

      • 23 september, 2010 at 13:01

        Till och med i så stor grad att vi motsätter oss moderpartiet i vissa frågor, vargfrågan är ett exempel.

        Såå jäkla mycket motvalls käring behöver man inte vara. Svenska folket vill ha varg, läs Brå-rapporten 2007/22, de hänvisar till två eller tre vetenskapliga undersökningar

        – i ROVDJURSLÄNEN!

        Eller var det en medvetet utlagd metmask eftersom denna blogg är YTTERST rovdjurvänlig. Allt mindre Dalomvänlig dock… :-)

        Ja, ett parti behöver interna mothugg för att hålla diskussionen levande. Hur kan du vara mot rovdjuren när du till och med har ett av de fem stora i ditt efternamn? (På tal om pepparrot alltså…)

        • 23 september, 2010 at 15:21

          Först och främst är jag inte emot vargen. Sitter i Viltförvaltningsdelegationen för Dalarna.

          Till skillnad mot Vänsterpartiets ståndpunkt i Vargfrågan så är vi för en licensjakt tills vidare för att hålla ett bestånd på 200-210 vargar. Skälen är flera: Först och främst är det för att acceptansen med tiden för vargen ska öka. Chockstartar vi med att tillåta 1000 vargar så kommer tjuvjakten explodera. För det andra: Inaveln i de vilda vargarna är på en skala 0 till 1 på ca 0.3. Den är alltså likvärdig med inaveln på vargar som finns i fångenskap. För att inaveln skall bevaras på samma nivå i det vilda är ett minimum på ca 800 vargar men inavelsnivån kommer att stadigt ökas med ökad tjuvjagande som följd. Därför behövs nya gener. Och ju färre vargar man har för att få in nya gener i desto stabilare blir vargstammen genetiskt i en framtid med förhoppningsfullt fler vargar.

          Så vår inställning i Dalarna är att få en större acceptans hos ”varghatare” och en genetiskt stabilare vargstam på en relativt kort period…. ca 15 till 30 år…. det är en kort tid i sammanhanget.

  3. Gösta Berling
    23 september, 2010 at 11:15

    Håller med, bäst för alla. Sossarna blir nöjda eftersom vänsterpartiet knappast lierar sig med de borgerliga för att fälla s och vänsterpartisterna blir nöjda eftersom de har möjlighet att pressa s lite åt vänster.

    Vet att det finns vänsterpartister som vill ha allt eller intet men det är omöjligt under överskådlig tid, det blir i så fall ”intet” … Ett kommunistiskt eller tydligt socialistiskt parti kan aldrig uppnå en statsbärande position i Sverige, det kan däremot ett socialdemokratiskt parti (inte just nu kanske, men möjligen efter en tydlig kursändring).

  4. MonicaS
    23 september, 2010 at 11:51

    (Gillar verkligen diskussionerna som förs i den här bloggen. Tack!!)

    Jag förstår synpunkterna om det rödgröna samarbetet, ändå har jag svårt att helt hålla med. En aspekt på det hela är ju att det lär hjälpa föga hur högt vänstern än skriar ensamma, så länge det sitter en alliansregering och styr. Och de lär fortsätta att styra i kraft av just sin allians – för att få över bollen på vår planhalva krävs att vi samarbetar efter bästa förmåga med dem som åtminstone finns på vår sida planket.
    Sedan finns frågan om hur vi bäst påverkar?! Inifrån eller utifrån??!

  5. Markus
    23 september, 2010 at 12:33

    Heter du inte Muang Tai idag? / Jinge

  6. ulf r
    23 september, 2010 at 23:07

    Lite hopsamlat från analyser:
    * Två språkrör ! Kopiera mp:s linje.Skulle säkert gillas av våra sympatisörer.
    * Bort med maktgruppen som nu misslyckats i flera val. Dags för framgångsrika frontpersoner som Stig Henriksson, Fagersta, Peder Pedersen, Degerfors, Jonas Sjöstedt, Umeå m.fl.
    * Förnya vår på många håll ack så trötta organisation.
    * Ta vara på det fantastiska engagemang som visas nu – folk är vansinniga att sd gått framåt.
    * Förstå innebörden i att det handlar om hur det politiska innehållet UPPFATTAS inte vad det exakt innehåller ! Borgarproffsen har nu lekt med oss i två val, dags att bl professionella nu.

  7. 24 september, 2010 at 21:40

    Toppstyrning dödar de flesta partier, sossarnas ”bli supporter”-kampanj tar priset i kategorin. Man kan fundera på om det är en slump att miljöpartiet i storstäderna dubblerat medlemsantalet sedan förra valet när miljöpartiet väljer en annan väg och tillämpar direktdemokratiska voteringar i viktiga frågor som t.ex. EU-utträde och arbetsförsäkringsfrågan. Sådant ger förtroende och respekt för partilinjen även när resultaten av voteringarna eventuellt går emot eftersom de är fattade kollektivt, tillsammans och inte bara av den absoluta partitoppen. Det kommer nog mullra i Alliansen också så småningom… Att Reinfeldt, Borg, Schlingman förhandlar om regeringen utan inblandning från deras tre lakejpartier är nog inte alls så populärt utanför medias insyn… Särskilt inte när alla tre lakejpartierna tappar väljare till storebror moderat.

Comments are closed.