Vad skulle Palme ha sagt?


Vi som har varit med ett tag drar givetvis paralleller bakåt i tiden, det är ofrånkomligt, och lika ofrånkomligt är det att fundera över hur Olof Palme hade tacklat dagens politiska situation. Han fick ofta kritik för sin arrogans, men vi som var med då vet att den vida överträffas idag av Fredrik Reinfeldt.

SvD: ”35 dagar före valdagen leder fortfarande de borgerliga partierna i dagens SvD/Sifo-mätning. Men övertaget är bräckligt och kan snabbt tappas bort när de båda blocken nu ska slåss om de 400 000 osäkra väljare som ska bestämma sig senast den 19 september… …Även om det inte finns några statistiskt säkra förändringar sedan förra söndagen kan man ändå se att både Centern och Kristdemokraterna nu ligger över riksdagsspärren även om man väger in felmarginalen för partierna. Det gör däremot inte Vänsterpartiet som nu i praktiken balanserar på själva fyraprocentsspärren och detsamma gäller Sverigedemokraterna.”

19 september, det är bara en månad kvar till valet och det finns ingenting som tyder på att det kommer att bli någon diskussion om politisk ideologi. Allt som presenteras är noga uttänkta slagord och slogans, ett val idag handlar inte längre om ideologi, värdeladdade ord och slogans har fått överta dess plats. Jag säger inte att Olof Palmes tid i svensk politik var så rasande ideologisk, men man kan utan vidare konstatera att svensken i allmänhet hade mer klart för sig var skiljelinjerna gick jämfört med idag.

it , , , , , , , svd1 dn1 ab12 ex1 svt gp


29 svar till “Vad skulle Palme ha sagt?”

  1. Näpp, ideologin har tvättats bort med fördumningsmedel som media spyr ut

    Jag har, i och för sig, fruktansvärt svårt för Reinfeldts spelade ödmjukhet – han kommer aldrig vara annat än dryghetsminister för mig. Maud Olofsson kommer alltid vara tantminister – Björklund är ”frihet-genom tvång minister” och Carl Bildt kommer alltid vara den evige skolpojken.

    Mer ideologi än så lär det nog tyvärr aldrig bli. Sorgligt!

    • Oj, oj, med en så fastkörd inställning så spelar det ingen roll om de kunde trolla.

    • Reinfeldt har stil. Han fjäskar inte, kramas inte, pussas inte, kallar inte folk vid förnamn, och han ler ytterst sällan. Sådan ska en statsminister se ut och uppföra sig. Han vinner en hel del röster på det där, även från sådana som förlorar ekonomiskt på hans politik.

  2. Palme har väl aldrig varit nån idol, men jämfört med dagens politiker så var han verklig och hade riktiga åsikter, inte bara anpassad av vad som tillfälligtvis anses går hem i media.

    • Het rätt, speciellt att han inte lät sig påverkas av stundens populära strömningar.

  3. Och generationen före Palme framstår som giganter i jämförelse med dagens partiledare. Rätt över hela skalan. Hermansson – Erlander – Sträng – Hedlund – Ohlin – Hjalmarsson. Snacka om toppat A-lag. Det var den gången som politisk debatt var debatt. I dag är det underhållning med politiska inslag.

    Men när det gäller frågan om att få fram skillnaderna mellan partierna så kanske problemet är att det just inte är någon skillnad. I påfallande många och centrala frågor är det större enighet mellan moderater och sossar än vad det är inom respektive block.

    • Instammer helt med det dar sista du skrev. Jamfor med min kommentar i Valflasket brinner del II. Alla har satt siktet pa samma punkt. Forbjud blockpolitik i valrorelsen!

    • Avgångna eller avlidna politiker har en tendens att bli statsmän när de fått tidens patina på sig. Du tror inte att man för 50 år sedan sa: ”Tänk vilka politiker vi hade förr! Branting, Staaff, Lindman…”

  4. Borgarna är den värsta regering vi någonsin haft, längre ifrån demokrati har svenska folket aldrig varit. Fast Palme var ju inte klassens ljus, men vad han skulle ha sagt? ”Satans kreatur”? :D

  5. Reinfeldt mer arrogant än Palme? Åhnää….. Icke sa Nicke. Du gillade säkert Palme, i såna lägen ser man inte arrogansen på samma sätt som hos den man ogillar. Hade du däremot sagt att Bildt var lika arrogant som Palme hade jag kunnat köpa det. Men FR mer arrogant än Palme…. nejnejnej.

    En annan skillnad är att kaxighet och arrogans är lite mer accepterat idag, och vi ser det hos fler och fler ledare. Palme var helt ensam om sin arrogans. Att han sen var en lögnare också gör ju inte minnet av honom bättre.

    • Du gillade säkert Palme, i såna lägen ser man inte arrogansen på samma sätt som hos den man ogillar.

      Jag gillade inte Palme, men han var en av de allra skickligaste retorikerna och det var kul att lyssna på honom.

    • Palme är den skickligaste politiker hitills i Svensk histora. Oh så jag saknar en sådan politiker. Det finns inte i dag.
      Carl Bidt är en stor lögnare med stor trut. Den som tror på Reinfelt när han babblar om att Las är bra ,är naiv. Så säger Reinfelt för att jaga naiva sossar.

  6. Jo fast ideologi har man. Den går ut på att ta från de fattiga och ge till de rika, det kallas omväxlande för olika saker men det är bara at titta på hur högern gjort fram till nu. Avskaffa samhällets trygghetssystem, sänka skatten för dem med högst inkomster. Det är verklig ideologi det.

    • Självklart ska ett samhälle vara jämlikt, och jämställt, på det sättet att alla ska ha så lika utgångsläge som möjligt. Men sedan ska den som jobbar hårt ha mer pengar än den som latar sig.

      • Latar sig?! Tror du på fullaste allvar att det finns en stor andel arbetslösa, sjuka och till och med döende som inte önskar att de kunde och fick chans att göra rätt för sig? Tror du att majoriteten bara sitter hemma för att det är så jävla kul att vara arbetslös, förnedrad och utan pengar?!

        • Du missförstår mig. Jag angriper inte de grupper som du räknar upp. Men inom offentlig sektor finns det latmaskar, och de finns de som jobbar hårt och sliter. De sistnämnda ska ha betalt för mödan.

            • Ja, det är också ett problem, men det gäller bara stora företag. I t.ex. General motors dräller det säkert av högt avlönade pärmbärare som inte gör ett endaste knop. Men i små företag blir sådana upptäckta direkt. Därför har MP rätt som vill ha undantag i turordningsreglerna. En annan sak är om en arbetstagare har ett medicinskt handikapp, då bör staten stödja honom och hans företag med lönebidrag.

      • Det är intressant att du tar upp att alla ska ha ”så lika utgångsläge som möjligt”, och sedan pratar om folk som ”latar sig”. Det här tror jag är ett av de grundläggande felen i många nyliberalers resonemang – de inbillar sig att alla skulle ha samma förutsättningar för att nå lika långt i samhället, och att det därmed alltså skulle bero på ett personligt *val* vilken typ av yrke man tar och vilket inkomstnivå man får. Av den anledningen skulle det i förlängningen också vara orättvist att höginkomsttagare ska tvingas betala högre skatt, eftersom det ju enligt detta synsätt skulle vara upp till var och en ifall man vill vara låg- eller höginkomsttagare.

        Men att alla skulle kunna få samma utgångsläge är en ouppnåelig utopi. Det kommer aldrig att inträffa. Tvärtom så medför själva existensen av klass- och inkomstskillnaderna att de ständigt ökar.

        Många av oss är redan medvetna om att den som föds in i en högre klass alltid har lättare att få de bättre betalda jobben, eftersom de har rätt umgängeskrets, rätt kontaktnät. Och eftersom det är personerna som sitter i toppen som bestämmer lönenivåerna, så ligger det mycket nära till hands att det också är toppersonerna som får de stora löneökningarna. Pengarna rör sig dit pengar redan finns.

        Men det finns ytterligare en viktig faktor som i mycket hög grad bidrar till bibehållna klasskillnader, och som ganska få människor är medvetna om: språket/språkbruket! Dialekter vet alla här vad det är, men inom sociolingvistiken talar man också om kronolekter (språkskillnader mellan åldersgrupper), genderlekter (skillnader mellan könen) och sociolekter (skillnader mellan samhällsklasser/-grupper). Och just sociolekterna är, i kombination med skolans utformning, en klasscementerande faktor. I skolan gynnas de elever som växt upp i akademikerfamiljer, som redan från början lärt sig att analysera och resonera på akademikervis.

        Varje generation formas av de krav som ställs på dem i arbetslivet, och kraven är olika på olika yrkespositioner – låginkomstjobben innebär oftare att ta order uppifrån (begränsat utrymme för resonemang och ifrågasättanden), medan höginkomstjobben i högre grad innebär analys, jämkning och diplomati. Detta skapar olika sätt att prata, och när vi får barn så *överför* vi vårt sätt att prata på barnen – och på det sättet så har vi lagt grunden för att våra avkommor ska gå i samma fotspår som oss själva! Den som själv genomgått en högre utbildning skapar redan i sitt sätt att prata med barnen goda förutsättningar för att de också ska klara skolan, medan barnen till de föräldrar som saknar högre utbildning får svårare att klara sig genom skolan och få höga betyg. Naturligtvis finns det många som övervinner hindren och tar sig vidare ändå, men många gånger får de en svårare resa än vad de högre samhällsklassernas barn får. Och i vissa fall räcker betygen inte till högre utbildningar, i andra fall så inser låginkomsttagarnas barn inte poängen med en universitetsutbildning, eller tror redan på förhand att ”det där inte är något för dem”.

        På så sätt bibehålls klyftan automatiskt från en generation till nästa, och ökar samhällstopparnas möjligheter att vidga densamma, eftersom de sitter på makten att kontrollera vilka som får toppjobben, och vilka som får lönehöjningarna.

        Så som sagt, att alla skulle kunna ha lika utgångsläge är en utopi. Det naturliga tillståndet är att samhällsklyftorna alltid kommer öka, och därför måste man aktivt motarbeta den processen.

        • Jo, jag vet också att direktörens son/dotter blir direktör och städarens son/dotter blir städare men det är inte det som är felet, utan felet ligger i att direktörens jobb värderas högre än städarens, både statusmässigt och ekonomiskt. På den punkten är inte vänstern bättre än nyliberalerna, universitetet är det enda som räknas. Man sätter likhetstecken mellan intellektuell och intelligent, vilket är fel.
          Jag är besviken på vänstern för att den så ofta glömmer bort det personliga ansvaret som var och en har, oavsett om man är uppvuxen i ett slott eller en koja.
          Att bli klappad på huvet och bli begråten som offer är faktiskt värre än att bli utskälld. Av det senare kan man i alla fall vakna.

  7. Jag anser att Palme var den sista riktiga politikern här i Sverige. Visserligen hade han väl en del fel och brister, men han var alltid rolig att lyssna på. Han skulle ha tagit bladet från munnen när det gäller Reinsvält.

  8. Palmes styrka låg i hans förmåga att tillintetgöra sina motståndare med sitt överlägsna och arroganta intellekt (fråga Fälldin..;).

    Det rödgröna blocket skulle behöva en Palme idag. En person som inte försöker vinna röster på att likna sina motståndare med lockelser om ofinansierade skattesänkningar – utan i stället smula sönder motståndarnas argument med intellektuell arrogans! Reinfeldt skulle lida i dagar inför en debatt med en sådan person och de liberala krönikörerna skulle slå knut på sig själva i sin ambition att framställa sin företrädare som offer för en hänsynslös men samtidigt intellektuellt överlägsen motståndare!