Det var ibland en märklig upplevelse att se hur små japanskorna var jämfört med motståndarlaget från USA, jag kom på mig själv med att ofta reflektera över den saken. Någon av kommentatorerna berättade att den längsta japanskan var 171 cm lång.
Jag minns inte om de berättade amerikanskornas genomsnittslängd, men de var i alla händelser påtagligt längre. Klart är i alla händelser att VM har varit en ren propaganda för damfotboll, möjligen kan somliga anse att finalmatchen vanns orättvist av Japan eftersom USA haft så mycket av spelet, men det gäller ju att faktiskt göra fler mål så att man slipper en snöplig straffläggning som nu. Den räknas ju den också.
Pia Sundhage ville inte besöka Vita Huset och Obama dit laget är inbjudet, en klart kaxig attityd även om det påpekades i någon tidning att det inte handlar om någon slags protest. Nej kanske inte, men vad skulle ett besök tjäna till?
Den amerikanska presidenten struntar i alla synpunkter och det finns väl inget han struntar mer i än människors åsikter. I den amerikanska politiken är det andra saker det handlar om, han har ett uppdrag som ska fullföljas och han är en lydig man, han inser att han inte blir omvald om han inte gör som husse säger, svårare än så är det inte.
Men fotbollen då? Ja, den blev bokstavligt talat en helkvällsunderhållning, något som damfotbollen tjänade på i alla länder. Jag är rätt säker på att de olika lokala klubbarna kommer att märka att det kommer mer folk till matcherna, men när man ser tillbaka på detta VM så kommer nog fler än jag tänka på den gamla Sven Jerring.
it Andra om: Japan, USA, Fotboll, Politik, Obama, Sundhage, Kultur, VM dn12 ab12 svd12 ex123 sr svt gp
3 svar till “Storleken har ingen betydelse”
Vad roligt för Japan! Det är dem verkligen förunnat efter allt elände de drabbats av sedan 11 mars.
Alltid roligt när det går bra för det lag som har de mest tekniska spelarna. Imponerande.
Jag blev så glad för Japans skull. Nästan lika glad som när våra fotbollsdamer tog hem bronset. Japan har tagit damfotbollen till en ny nivå och det var endast genom sin fysiska överlägsenhet och japanskornas allt för stora respekt som USA kunde ’äga’ matchen. 2-2 målet var för övrigt otroligt snyggt, den klacken höll ’Zlatanklass’.
Klart kyligast var den japanske förbundskaptenen. Vilket genidrag att samla spelarna inför straffavgörandet och skratta (!) åt situationen. Man kunde verkligen se skillnaden i anspänning mellan lagen när det var dags att avgöra matchen. Homare Zawa (spelaren som gjorde det läckra 2-2 målet) måste vara den bästa damspelare jag någonsin sett spela. Vilken känsla i passningsspelet, klar Barcafeeling där.
Slutligen så måste jag ju säga att jag unnar Japan framgång och något att glädjas och samlas kring efter de helvetiska månader de genomlidit med tsunamis och havererad kärnkraft.