Palme, älskad som ett sendrag

Olof Palme var omtyckt av vissa, hatad av andra. Jämfört med vår tids politiker, som knappt lyckas göra intryck på folk trots att de haft framskjutna platser i flera år, så hade alla en åsikt om Olof Palme. Antingen var man för honom, eller så var man emot.

Själv ansåg jag att han var en underhållande debattör, ingen av dagens politiker skulle ha en chans att klara sig hyfsat i en debatt med Palme, men ibland var han lite för duktig som i en TV-debatt mot Thorbjörn Fälldin. Den ene blixtrande snabb i både tanke och replik, den andre trög och långsam, något som fick publiken att tycka synd om den gamle centerledaren vilket tog sig konkreta uttryck i opinionssiffrorna. För så var det, Palme var nog en för duktig debattör för sin egen tid.

Leif GW Persson i Expressen: ”Tjugofem år senare skall hon (Lisbeth Palme) och hennes barn dessutom utsättas för min bestämda uppfattning om att Christer Pettersson var oskyldig. Min övertygelse, påtagligt lik en övertygelse trots att den grundas på tvivel, ställs mot hennes. Det plågar henne och hennes söner, det plågar även mig och enda skälet till att jag inte bara håller käften på mig och erbjuder dem den relativa frid som tystnad och tigande ändå kan ge oss är att mina tvivel plågar mig ännu mer. Det är ju så med tvivel att de sällan kan erbjuda oss frid.”

Tjugofem år efter mordet så får nog Lisbeth Palme finna sig i att folk diskuterar mordet och vem som kan vara gärningsman, man kan ana ett dåligt samvete från Leif GW:s sida, men i så fall är det en obefogad känsla. En lustighet i sammanhanget att GW:s gode vän sedan många år, Jan Guillou, anser att det var Christer Pettersson som mördade Palme.

Jan Guillou i Aftonbladet: ”Men förmodligen hade vi då sluppit hela privatspanarverksamheten. Dessa särskilt konspiratoriska journalister som kallar sig ”grävande” fick snabbt en favoritteori, att det var polisen eller Säpo som låg bakom mordet. Det finns för all del ännu stolligare teorier, som att Olof Palme i själva verket begick självmord eller att det var hans fru som sköt honom. Men sådant hör till marginalen.”

Personligen så tror jag att en debatt i ämnet i TV, på bästa sändningstid, har förutsättningar att bli lika underhållande som de debatter Palme deltog i under sin levnad. Men konstigt nog så väcker minnet av Palme fortfarande folks sympatier eller antipatier, för en tid sedan skrev en av hemsidans besökare i ett mejl till mig att Palme var lika älskad som ett nattligt sendrag. Det enda det bevisar är att avsändaren är i min egen ålder, inget annat.

it , , , , , , , ab123456 ex1234 dn123 svd1 gp

  12 comments for “Palme, älskad som ett sendrag

  1. Gert
    28 februari, 2011 at 10:40

    För väldigt många är det en outhärdlig tanke att en så fantastiskt och unik människa som Olof Palme dödades av ett simpelt svenskt fyllo. I skuggan av den inkompetenta mordutredningen blev det därför helt fritt för alla att peka ut den mördare man önskade. CIA, Mossad, Sydafrika, poliser, you name it…

    En fråga: Ponera att det var Lisbet och inte Olof Palme som sköts. Skulle då hovrätten ha underkänt Olofs vittnesutpekande av Christer Pettersson som mördaren? Jag är inte säker på det…

  2. 28 februari, 2011 at 10:51

    Inte vet jag varifrån gammelmedia får allt detta om det ”nationella traumat” ifrån! Man har tjatat om det i 25 år nu, och själv har jag inte träffat en enda människa som lider av det. Alla gillar att spekulera – som Jan Guillou och Leif GW – men det är ju en annan sak!

    Själv har jag alltid sagt att Palme dog i precis rätt tid, och vi slapp se honom förklara varför allt som han stått för plötsligt var helt fel, och att allting i själva verket skulle göras precis tvärt om! Inte så att jag gillade hans politik, men det finns ju ändå gränser för vilka apkonster som man kan låta passera…

    Våra vägar korsades ibland, och det hörde absolut till Palmes begåvning att ha stor charm på det personliga planet. Han hade ett fenomenalt minne för folk han mött, och kom ihåg folks namn – en ovärderlig egenskap för en politiker!

    Det var ju också en annan tid i många hänseenden. Tage Erlander hade inte ens en sekreterare som blockerade vägen till hans arbetsrum – man kunde gå rätt in! Och Olof Palmes hemnummer stod i telefonkatalogen. Jag minns när jag ringde honom en gång, och man kunde höra barnen busa i bakgrunden…

    Till sist måste jag säga att i frågan om Christer Pettersson så håller jag nog på Leif GW. Hans bok ”Mellan sommarens längtan och vinterns köld” rekommenderas varmt!

    • 28 februari, 2011 at 10:54

      Palme var bra på att komma ihåg folk, Sten Andersson var oxo en klippa på det.

      • 28 februari, 2011 at 12:11

        Du nämner Sten Andersson. Under Palmes tid fanns det ännu kvar ett garde av äldre socialdemokrater som faktiskt hade egen profil och tyngd. Man behöver ju inte gilla dem i allt vad de gjorde, en del var skumt, men de hade något eget som inte var skapat av PR-konsulter. Några gjorde sig inte ens på bild. Man kanske kan säga att det fanns ett personligt skal, och där innanför fanns ett personligt inre. Palme var yngre och inte helt inne i det gänget, han kanske signalerade övergången från djup till yta i politiken.

    • Gösta Berling
      28 februari, 2011 at 11:17

      Carl, vi träffar tydligen helt olika människor.

      • 28 februari, 2011 at 11:21

        Det kommenterade jag inte ens, möjligen kan man påstå att Palme var tröttare och mer ointresserad, men har man inte förstått att det blev ett nationellt trauma så har man säkerligen fler problem av emotionellt slag, så jag ville inte säga nåt… :-I

    • Sven O
      28 februari, 2011 at 15:03

      Inte vet jag varifrån gammelmedia får allt detta om det ”nationella traumat” ifrån! Man har tjatat om det i 25 år nu, och själv har jag inte träffat en enda människa som lider av det.

      Vilken sjuk jävla kommentar! Finns det kvar Palmehatare, och varför släpper du fram sådana Jinge?

      • 28 februari, 2011 at 15:28

        Jag håller med om att den var osmaklig, men det finns faktiskt människor som reagerat så. Fattar man inte vad det nationella traumat innebar, så beror det på något.

  3. Gösta Berling
    28 februari, 2011 at 13:30

    Man kan tycka vad man vill om Palmes politik, den hade sina fel och brister. Men ännu mycket mer hade den stora förtjänster, som är som bortblåsta från dagens officiella socialdemokrati. Palme var demokratisk socialist och han var det med stolthet ! Finns det någon, någon enda, som kan tänka sig t ex en Mikael Damberg m fl hållande ett liknande tal ? :

  4. lasse
    28 februari, 2011 at 16:00

    Menade du de ”sex sorgerliga åren”?

  5. helene
    28 februari, 2011 at 17:33

    Olof Palme var en politiker med karisma. Han brann för sin uppgift och sitt uppdrag. En färgstarkare och mer fantastisk man är svår att finna på denna jord.

    • Xenna
      28 februari, 2011 at 22:56

      Helt rätt! Han hade karisma. Ingen svensk politiker idag har en enda procent av hans skugga.
      Palme har använt korta men mycket starka meningar som lätt och enkelt kan graveras in i minnet.
      Hans tal har både hjärna och hjärta. Han var en energifull man. Drivkraftig människa med entusiasm, vision och styrka. Han hånade jantelagen!

Comments are closed.